En rätt så pretentiös rubrik minst sagt. Den kanske till och med är missvisande. Det jag tänkt skriva om är det faktum att jag ibland får frågan om det verkligen är bra att titta och lyssna inåt, gå i terapi osv., för hittar man inte alltid något då? Är det inte bäst att vara leva och inte känna efter så mycket? Kanske inte fundera så mycket?

Jag är ingen expert men jag börjar ju förstå hur jag fungerar, och det är säkert inte så olikt andra. Jag kan må bra, vara glad, se fram emot saker, uppskatta saker och människor i mitt liv, men ändå känna mig ledsen inombords ibland. Ibland också till synes utan anledning. Man rymmer många känslor. Janesh Vaidya (som verkar ha blivit min nya husgud ) uttrycker det här i boken Ayurveda för ditt sinne, på ett sätt som känns klockrent: Man kan ha en ”underliggande känsla” som ofta grundas i barndomen. ”Det är ett hälsotecken om känslan är lycka”, men det är ett fåtal som har lycka som underliggande känsla. Känslan är mer eller mindre stark beroende på vilken situation man är i. Den kan t.ex. vara en känsla av tillit, rädsla, glädje, sorg eller nyfikenhet.

Jag tror på förändring även det kräver en arbetsinsats och sällan är en quick-fix. Jag tror det finns en anledning till grundkänslan och är den inte lycka (vilket den inte är hos mig) så mår man bra av att försöka ändra den till något mer positivt. Man ska absolut inte ändra på något om man tycker att allt fungerar bra, och jag känner själv att mycket i mitt liv fungerar bra, men om jag accepterar den ledsna och kanske lite rädda känslan i mig, och nonchalerar den, kommer jag heller inte att våga utsätta mig för situationer som är mer riskfyllda känslomässigt. Ja, ni förstår väl: t.ex. att ge sig in i en relation, att öppna sig och för en annan människa med risken att bli övergiven.

Jag tror att den känsla jag går och bär på innebär att jag lever ett mindre rikt liv än jag skulle kunna göra. Jag tror att den begränsar mig. Risken blir att jag nöjer mig med mitt jobb, mitt liv som singel (jag har det ju bra) och försöker att inte sträva efter något annat eller bygga upp mål. För jag tror ju inte att jag ska lyckas nå dem.

Så även om det är svårt att förmedla så vill jag försöka förklara att jag verkligen tror på att titta inåt, att gräva lite, att försöka förändra och förbättra det inre, för det kommer i så fall att ge så mycket mer möjligheter i det yttre. Jag tror också att de som faktiskt går runt och mår bra, men kanske tycker att vardagen är stressig, att de ibland blir irriterade på sin man / sina föräldrar eller så, faktiskt inte skulle ”hitta problem” om de skulle träffa en terapeut.

Jag tror att många faktiskt ”mår bra” och är grundade med tillräckligt bra självkänsla och balans i livet. Men jag tror också att det finns de som går och känner att livet faktiskt inte känns så roligt, som är mycket ledsna utan att riktigt förstå varför och som har svårt att se något glädje i det de gör – och att det då är dags att söka någon form av hjälp, eller förändra sin livssituation. Eller både och.Och ”hjälp” behöver inte vara psykolog eller terapeut, vissa mår ju bra av yoga, meditation, självhjälpsböcker och mycket annat. Om man struntar i känslan av att något inte känns bra, så kommer det inte att försvinna av sig själv…

Jag tror verkligen att man utåt sett kan verka harmonisk och må bra och ändå ha saker att jobba med. Och för egen del vet jag att det är så. Att jag sen söker svaret på många håll gör nog att jag ses som en sökare. Men vet ni – den som söker kanske finner?!