Jo, jag firade faktiskt som när jag var yngre, fixade mig fin med paljettlinne och lockade håret som jag inte gjort sen jag var student. Födelsedagsfesten fortsatte ute på lokal där jag träffade någon som jag inte många timmar senare blev väldigt, väldigt förälskad i. Helt oväntat och olikt mig. Så förälskad att jag när vi träffades andra gången grät när vi kramades. Grät av rädsla för att det kändes så mycket och så bra, för att det vi kände var omöjligt att bygga vidare på.

Det blev en kort kärlekshistoria. Alltför kort men därmed mindre smärtsam än om vi dragit ut på den. Jag hann känna mig trygg med honom, bekräftad och förstådd. Med honom vågade jag vara skör och behövande. Allt som jag inte känt på så många år kände jag för denna främling, som snabbt blev något annat.

Han är inte gift. Bara från ett annat land där han lever ett liv som han inte kan lämna och där jag inte har någon plats. Hans familj skulle inte acceptera mig och jag ville inte att han efter mindre än en veckas romans ens skulle överväga att riskera att behöva bryta med sina föräldrar. Så vi har sagt ”goodbye”.

Och nu söker jag efter meningen. Mitt hjärta har öppnats. Vem ska det vara öppet för? Var är han? För visst måste det finnas en mening med detta… Visst måste smärtan bytas ut mot något annat?

Jag tror nämligen att det finns en ”mening” med mycket av det som händer i livet. Den här idén gör att det blir lättare att hantera motgångar och tråkiga händelser (givetvis inte alla och inte så ofta just när de händer) för jag kan se att det kan komma något positivt ut av det hela. Framförallt med lite perspektiv så kan jag se att saker och ting faktiskt blir rätt bra, även om det inte ser så ut till att börja med.

Det här är något jag har skrivit om tidigare men jag påminns om det igen och igen och tycker det är en bra strategi att ha. Jag tror många skulle må bra av att anamma den, i vart fall till en del. Kanske är det provocerande att tycka att det finns ”en mening med det som händer”, för visst finns det hemskheter där man verkligen inte kan se någon mening alls. Och jag menar inte att det kan appliceras på ALLT. Men på mycket. Nästan allt skulle jag vilja säga.

Exempel: Min första resa till Indien höll på att gå om intet pga bomber i Mumbai och bombhot av Goa. Min resekompis hoppade av och jag hade aldrig rest ensam. Resan blev av, till Kerala istället för Goa, en ensamresa istället för med sällskap. Efter det har det blivit många ensamresor som sannolikt aldrig skulle blivit av om det inte bombats i Mumbai och min kompis hoppat av!

Jag pratade här om dagen med en tjej som känner flera veterinärer, som jobbar med att kontrollera djuruppfödning. De tyckte så här:

- Ekologiska kycklingar (därför eko-ägg) och ekologiska kor får ingen antibiotika. De riskerar därför att bli sjuka – och blir det – i mycket högre utsträckning än andra djur. Det är därför inte alltid det bästa att bara stirra sig blind på märkningen ”ekologisk”. Det som är viktigare, när det gäller kycklingar, är i stället hur långt de har till slakteriet. Ju närmre desto bättre. I Skåne t.ex. finns få, därifrån ska man inte köpa kyckling. Enligt dessa fackmän var dessutom Guldfågel bättre än Kronfågel.

”För vad det är värt…” Jag suger åt mig såna här tips. Jag tar dem till mig och tänker att det är väl bättre att lyssna på de som jobbar med det än att inte ha någon uppfattning alls. Alla ni andra gör precis som ni själva vill. Så klart. Jag köper kyckling några gånger i halvåret just nu så min konsumtion är försumbar. Ko / kalv köper jag eko, de få gånger om året jag köper det, men jag får väl fundera på det, och ta reda på mer fakta. Eko-ägg är godast, så de får nog vara kvar, trots allt.

Så tänker jag. Och för övrigt hoppas jag alla installerar ”Grön Guide” till sin smarta telefon, där kan ni läsa om vilken frukt, vilka grönsaker, vilka fiskar och vilket kött som lämpar sig för stunden / årstiden och vad man bör tänka på. Direkt från Naturvårdsverket. Där kan man läsa om laxen som borde vara lyxmat, med tanke på hur den odlas och vilka verkningar det går. Läs!! Jag måste tänka om lite, för lax är något jag köper en del. Dags att försöka hitta Kravmärkt lax och äta mer torsk och annan fisk. Vilken fisk? Läs på Grön Guide!

God matlagning! Säger jag efter en raw-foods-dag

Att säga att detta är att ”komma till en klarhet” är kanske att överdriva, men det kändes skönt att jag reagerade som jag gjorde. Självbevarelsedrift vet ni! Inte för att jag någonsin övervägt att bli någons älskarinna och även om det bara var en dröm, så sa jag nej till något som inte skulle gjort mig lycklig.Trots att det var självaste Reuben som kom med erbjudandet…

Jag ska inte ha något halvdant, jag ska ha något som är till 100 %. Utan att vara drömtydare så känns det som att jag har ett höjt självvärde. Något jag ju strävar mot hela tiden (det ska väl alla göra men jag gör det just nu rätt aktivt). Min terapeut har ju sagt till mig att säga NEJ mer och oftare. Se där – i drömmarna vågar jag ju, ska bara se till att göra det i det verkliga livet också.

Just nu tycker jag mitt liv är så bra att jag inte har många anledningar att säga nej, men dyker det upp en sådan ska jag ha kurage nog att säga Nej! För att kunna säga ”ja” till något annat.

Även om jag måste fortsätta att jobba med detta så hade jag en väldigt bra upplevelse i helgen. Jag var ute och dansade med en nyvunnen väninna och på samma ställe var en rätt nyligen avslutad ”flirt”. Som jag aldrig varit kär i men som jag tänkt en del på och som jag tycker om, även om jag inser att vi inte kommer att bli ett par. Såg honom stå och prata med en tjej och jag kände… ingenting. Det var så skönt!! För han kan ju ha tyckt om mig och det försvinner ju inte för att han nu söker sig vidare. Det låter självklart men i min känslovärld har det alltså inte alltid varit så. Och jag tror det är viktigt att uppmärksamma ”felaktiga” känslor för att få dem att släppa sin makt över en.

Jag inser också när jag tittar på mannen i fråga att han ju inte gav mig det jag ville ha. Han var inte särskilt bekräftande, särskilt nyfiken på mig och vi hade faktiskt inte så mycket gemensamt. Ändå blev jag väldigt förtjusad av honom när vi träffades första gångerna och jag tänkte på honom som en potentiell pojkvän. Varför? Varför ställer jag inte högre krav och har högre förväntningar? Det här blev en väldigt nyttig insikt i helgen, för jag kan se ett mönster i detta.

Så, tur att jag var ute och dansade och träffade på den här mannen. Mötet ledde till mycket positivt och jag känner att jag tar flera steg framåt, på vägen mot… vi får väl se!

Jag har inte läst ”the Secret” men jag har bläddrat i den. Tror det var där jag lärde mig att för att träffa en partner kan det hjälpa att hänga fram en extra galge eller göra lite plats i garderoben, så att den framtida partnern får plats. Flummigt, det håller jag med om, men samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka lite i de här banorna. Jag menar, om man är glad och nöjd så får man oftast mer av det positiva – är inte det en form av manifestering av attraktionslagen?

Nu har jag målat om, vilket förenklar en framtida försäljning av min lägenhet. Som jag kommer att göra först när jag träffar någon jag vill flytta ihop med. Inte förr. Sen har jag köpt en ny säng. Min första NYA säng, som dessutom är den bredaste säng jag haft. Där finns plats för mig att bre ut mig, eller för mig och en till. Utan att det blir för trångt och utan att man möts i en grop i mitten som i min nuvarande säng…

Utöver detta känner jag mig glad och full av tillförsikt. Det känns bra att satsa på mig själv och min omgivning och jag tror att det kan gynna mig på flera sätt. Men det får tiden utvisa. Tror ni på attraktionslagen?

Att stå i ”tacksamhetsskuld” är för vissa också en hemsk sak, då ber de hellre inte om hjälp. Men, den som hjälper kräver (sällan) något tillbaka och får man hjälp med något stort kan man tacka genom en enkel gest, kanske med en flaska vin eller en blomma. Sen dyker det kanske upp ett tillfälle längre fram där tjänsten kan återgäldas. Kanske det tillfället inte dyker upp – men det gör inget. Man hjälper ju inte andra för att få något tillbaka. Jag gillar tanken på ”pass it on”, jag kanske får hjälp av en och sen hjälper jag en annan. Det vinner väl alla på?!

Jag är själv ganska dålig på att be om hjälp men försöker att ändra på det. Jag hjälper ju mer än gärna andra, så varför skulle inte jag kunna få hjälp? Nu har jag just fått hjälp med möbelflytt, lån (och bärhjälp) av stege och en framtida skjuts till Ikea. Tänk så bra att våga fråga om hjälp! Det underlättar ju.

Att ta råd från andra är ett annat hett tips. När jag berättade att jag skulle måla om hemma fick jag många råd, råd som jag lyssnade på och som verkligen hjälpte. Bestämde mig t.ex. för att måla taket, och någon sa ”det räcker nog med en strykning där”. Vilket det gjorde. Men hade jag inte hört det hade jag nog ändå målat två gånger (vilket jobb!!). En annan pratade om att bryta vita färger så de blev o-vita. Där lyssnade jag men följde inte rådet. Jag har nu ett vitt rum men en lätt anstrykning till det rosa. Där lyssnade jag mer på killen i färgbutiken och det skulle jag inte har gjort.

Kontenta: Be om hjälp, hjälp andra när du kan och lyssna på goda råd. Men var selektiv och använd ditt sunda förnuft, också!

Träffade en tjej i veckan som var gravid och som skulle ha barn i mitten av juni. Hon var gift och bodde i hus med sin sambo, som hon träffat exakt ett år innan barnet förväntas komma. Det var snabbt marscherat, och de var lyckliga med det! Hon hade dejtat 16 killar via nätet innan hon träffade ”rätt”, och det kändes bra från början. Hon hade varit mycket tydlig med vad hon ville och ödslade inte tid på män som inte visste vad de ville med framtiden. Hon ville ha familj – och får det snart. Vilken inspirerande solskenshistoria för en singel som jag!

Jag har just kommit i kontakt med inte färre än tre attraktiva och smarta killar, som alla är nyseparerade med barn. Och därför inte riktigt vet ”vad de vill”. En av dem är helt ärlig i sin profil ”jag vill mest träffa nya människor” medan en av dem uttryckte att han ville träffa någon för resten av sitt liv, men han kom efter ett par dejter fram till att han nog ändå inte är riktigt redo för det… ”men en fysisk relation hade ju varit trevligt”. Suck. Inte intressant. Dessa tre är inga jag ska lägga tid på.

Så det handlar inte bara om att träffa på någon som man kan bli attraherad av, har roligt med och har något gemensamt med. Han ska vara i samma fas i livet också… många parametrar som ska stämma alltså.

Men jag fortsätter sökandet, dejtandet och behåller min hoppfulla känsla om att ”allt kommer att ordna sig”.

Jag hörde en kul sak här om dagen. Om man får mycket uppmärksamhet från äldre män betyder det att man fortfarande ser ung och fräsch ut. Om männen däremot är yngre, betyder det att de vill träffa en ”äldre kvinna”, och att man då klassas som en sån. När jag tittar tillbaka så kan jag dra en suck av lättnad, jag tillhör fortfarande de där som ser unga och fräscha ut i så fall. Plus att jag fortfarande får visa leg på systemet. Det finns hopp…

Jag var för några år sen hos en kille som jobbar utifrån något som heter ”Human design” (visst – lite flummigt!). Jag hade skickat honom uppgifter om min födelsetid och ort. Sen satt han i 4 timmar och pratade med mig, om mig, och berättade saker om mig. Han läste av mina energier (som var några av de renaste han sett ) och i princip allt han sa kändes klockrent. T.ex. att jag inte mår bra av att ha för mycket saker uppbokade och att jag helst ska ha en helt tom almanacka. Min pappa är likadan, och faktum är att han faktiskt lever efter det. Det är omöjligt att få honom att bestämma en tid eller en dag för något, han velar  och drar ut på det tills det är riktigt nära. Då kan han bestämma sig.

Jag önskar jag var mer som han, och ibland gör jag faktiskt så. Jag kan t.ex. tacka för en inbjudan men ber att få återkomma när det närmar sig. Inte för att jag inte kommer att vilja gå och inte för att jag vill lämna öppet för något roligare, utan för att jag inte gillar känslan av att vara för uppbokad. Sen tackar jag så klart oftast ja och i god tid så den som ska laga middag får veta, men jag gillar allra bäst att vara spontan.

Men, det är svårt att försöka leva livet utan bokningar – för alla andra är ju så himla bokade! Det blir svårt att hitta tid att träffas på om de jag vill träffa är fullbokade i flera veckor och inte alls har plats i sin almanacka för spontanitet. Det är inte enkelt.

Jag har fått för mig att detta är ett svenskt fenomen. I många länder träffas man ute (oavsett om man har barn eller ej). Man träffas under mer lösa former och de som kan kommer. Den tanken gillar jag!

VARFÖR bokar vi upp oss så mycket? Finns det något alternativ? Kan man starta en motrörelse? Alla förslag tas tacksamt emot!

Tydligen.

Så i stället för att engagera mig mer i någon som uppenbarligen är intresserad sitter jag och väntar på ett telefonsamtal eller ett sms som kanske aldrig kommer. För det är ju han, som kanske aldrig kommer höra av sig, som får mitt hjärta att banka, min mage att pirra… lite irrationellt antar jag.

Samtidigt är det intressant att betrakta mig själv. Vad säger detta om mig? Vad är det jag måste göra? Antagligen ”tvärt om”…

Men jag glad att jag inte har samma dåliga syn på män som vissa tjejer har. Jag förväntar mig faktiskt inte att bli sviken, lurad eller sårad. Sånt kan ju hända och det är svårt att skydda sig mot (om man inte ger upp det här med relationer helt och fullt förstås) men jag tror ändå folk om gott. Män som kvinnor. Det blir lite lättare att leva då.

Så vad tror jag om honom jag sitter och väntar på… att han är en bra och ärlig man. Att inte ringa är ju också en sorts ärlighet. Det är ju att i ett mycket tidigt skede säga ”nej tack”. Och ska man ge sig in i leken måste man kunna ta ett nej, eller flera…