Vet inte om jag funderar på framtiden eller nutiden. Jag har ett bra jobb men ingen man, trivs i min lägenhet men vill inte vara ensam, har inga barn och närmar mig 40. Mitt liv är bra på många sätt men ibland är det inte så himla enkelt att “fokusera på det jag har”, även om det givetvis är en bra strategi som räcker ganska långt.

Känns som om jag står inför flera val. Ska jag låta livet fortsätta och hoppas att det jag vill ska förändra sig kommer att göra det, eller ska jag ta tag i det och…? Vet ju knappt vad jag vill …

När jag så smått börjat dejta hittar jag fel på männen, de jag blir mest förtjust i hittar jag flest fel på. Jag kan stressa ihjäl mig över att dejta en man med barn, som kanske inte bor där jag kan tänka mig att bo. “Tänk om jag faller för honom, då måste jag bo DÄR! Hemska tanke.” Är inte det lite knäppt att tänka så? Jag är så rädd men för vad? För förändringar? För att ge upp det liv jag har? För att någon ska ställa krav på mig? Tycker jag borde vara lugnare och tryggare vid det här laget.

Har inga svar att ge mig själv just nu. Måste ta hand om mig själv lite bättre, och ge mig själv tid att tänka efter, och känna efter.

I morse gick jag tidigt på morgonen till gymmet. Inställd på styrketräning men insåg när jag kom dit att F hade sin yogaklass. Så jag ställde om, och yogade i 80 minuter i stället. Det kändes så välbehövligt. Det var inte vad jag tänkt mig men det var vad jag behövde. Glad över att jag lyckades ställa om. När det blir för mycket behöver jag, du, alla, lite mer tid för sig själv tror jag. Både för att lugna kroppen och tankarna, och för att få tid att tänka efter. Yoga och meditation gör gott på många sätt. Viktigt att prioritera det jag mår bra av, även om det är som svårast när livet snurrar lite för fort…

Min förtjusning i semlor har hållit i sig. Under gymnasiet kunde jag äta en semla om dagen i flera veckors (månader?) tid. Årets första semla intogs ett år på nyårsafton (det blir nästan inte årets första då men “säsongens första” kanske!) och jag har utan problem kunnat äta semlor fram till påsk. Många semlor. På senare år syns semlorna runt midjan och jag måste, verkligen, begränsa mig. Har som devis nu att jag bara ska äta goda semlor, alltså – inte vilken semla som helst.

Så, i år har jag ätit följande semlor (bland annat):

På delad första plats kommer dessa tre:

- Riddarbageriets gigantiska semla, med “mycket av allt”, det som inte ger den 10 poäng är att jag tycker att mandelmassan var lite för smakrik, som av rostade mandlar, och därför dominerade något.- Tösse: en väldigt god semla, klassisk
- Vetekatten: vann test i Metro, också en klassisk semla med riktig grädde, god bulle och mandelmassa med lite smak av bittermandel. Hade kunnat äta två!

Gateau gör riktigt goda semlor, liksom Xoko (som något år vann första pris), men semlorna där är lite anonyma. Ritornos är okej. Semmelälskaren på mitt jobb tycker Thelins på St Eriksgatan har fantastiska semlor, jag tycker de är bra men inte toppen. Thelins i Fältöversten bjöd på torr semla med grädde utan gräddsmak. Hu! Tydligen är, enligt min kollega, Gunnarssons Lyxsemla en riktig 10-poängare. Den har jag inte provat än, men kanske imorgon…

Så hur går det för min egen del då, när jag försöker praktisera detta?

Tappade min fina mössa på tåget förra helgen. Den där fina mössan, som jag faktiskt ser rätt söt ut i. Till skillnad från ALLA andra mössor som gör att mitt huvud ser gigantiskt ut och inte gör att jag egentligen vill visa mig bland folk. Den fina mössan tappade jag så klart. Vad göra? Jag bestämde mig snabbt för att inte bli arg på mig själv (jag var ju hemskt klumpig, hade den i knät och sen reste jag mig bara och gick…) eller att gräma mig. “Det som har hänt har hänt”, typ. Men jag hoppades samtidigt att SL:s hittegodsavdelning, som jag hoppades existerade, skulle fånga upp mössan.

Så jag gick dit en vecka senare (ett mycket speciellt ställe!) och letade i säkert en kvart bland flera hundra svarta mössor, tills jag hittade min egen, fina, svarta mössa!! Jag blev oproportionerligt glad. Sådär glad som man inte nog inte blir om man verkligen lever med “non-attachment”. Jag inser att jag är mycket fäst vid min mössa.

Livet fortsätter. Jag fortsätter försöka leva lite mer buddhistiskt. Jag ger bort saker och köper nästan ingenting. Men det är svårt att inte vilja behålla mina finaste saker, och ibland kanske det räcker bra så. “Good” är “good enough”, eller hur? Var snälla mot er själva!

Som världen ser ut nu finns det många möjligheter och alternativ för de som vill ha barn. Även för lesbiska och singlar. Jag har tidigare skrivit om äggfrysning, som är ytterligare ett alternativ för (framför allt) singelkvinnor under 40. Alla dessa möjligheter kan också vara stressande, känner jag. Om möjligheterna finns – måste man då ta tillvara på dem? Ska man testa allt? Eller ska man låta livet ha sin gilla gång, luta sig tillbaka och tänka att “det blir som det blir”. Oavsett vad man gör, så blir det ju som det blir. För att även om möjligheterna är många betyder det inte att det finns någon garanti.

Det är svåra tankar. Vad vill JAG? Vad är viktigt i mitt liv? De som har barn har bara ett råd att ge, de kan inte tänka sig ett liv utan barn. Sällan får jag riktigt nyanserade åsikter eller råd, men det är nog så det är. Önskar jag slapp fundera på det men att ha börjat göra det gör det svårt att ta ett steg tillbaka. Träffar jag en underbar man blir tankarna så klart annorlunda. Frågan är bara när han tänkt dyka upp!

Hittade en blogg om en kvinna som vill ha barn och hon skrev ett otroligt bra inlägg om “Elefanten i vardagsrummet”. Inlägget handlar för hennes del om hur hon önskar att andra ska hantera det faktum att hon är ofrivilligt barnlös. Hennes resonemang och tankar kan appliceras på alla sorters svåra situationer, som när någons nära anhörig gått bort och när någon bär på en stor sorg. Rekommenderar verkligen alla att läsa den!

Det får vara allt för ikväll. Det finns tid för tankar och nu är de tid för mat. Minst lika viktigt. Ha en fin helg!

Igår berättade jag för en kollega att jag för ovanlighetens skull druckit vin flera gånger denna vecka. “Rött eller vitt?” frågade hon. Jag har faktiskt druckit både vitt, rött och rosé denna vecka, så det svarade jag. “Bra, då har du fått något som både är bra för hjärtat och nervsystemet.”Är det så här för alla? Tänker man nu för tiden mer i termer av “functional food”? Jag tycker inte det är något problem men jag fascineras av hur utbrett det verkar vara. Jag äter keso för att det är gott (och för att det är bra protein), jag äter frön av samma anledning, när jag köper granatäpple tänker jag på att jag läst att det kan förebygga hudcancer (som jag har i familjen) och när jag äter hasselnötter med yoghurt på kvällen tänker jag på hur de sägs hjälpa sömnen, och så vidare. Men – jag tycker inte det är något problem direkt. Och jag förstår att många, säkert de allra flesta, inte tänker så mycket i termer av bieffekter eller funktionen av mat annat än som något som förhoppningsvis mättar. Jag gillar att veta vad som sägs vara bra med det ena och det andra men jag tror också man ska vara skeptisk. Att kaffe ska vara så himla bra för mycket, som t.ex. att förebygga bröstcancer, är jag skeptisk till. Där tror jag snarare att det finns många bieffekter av kaffe som gör att de mäktiga kaffeproducenterna ser till att köpa studier som förespråkar användandet av kaffe. Men det är ju en helt annan historia…

Här om morgonen, precis innan det blev smällkallt i Stockholm, gick jag Kungsgatan fram. Hade för ovanlighetens skull köpt en fralla för 10 kr i t-banan. Nästan framme vid Stureplan ligger en man i en sovsäck. Och sover. Hoppas jag i alla fall. Jag vågade inte riktigt titta efter, för det var trots allt – 5 grader och inte vet jag hur kall natten varit. På en bit kartong bredvid honom låg två frallor. Liknande den jag just köpt. La jag dit min fralla? Nej. För att jag var snål? Nej! Jag kände att det var för lite. För futtigt. Det var inte en fralla han behövde. Han behöver så oändligt mycket mer. Jag blev överväldigad av hur verkligt det blev, att han faktiskt sovit där i minusgrader. Visst finns det de som “väljer” att vara utanför men jag tror inte de är så vanliga.

Jag blev illa berörd och har inte riktigt släppt tankarna på honom under veckan som gått. Skulle jag ha gjort något annat? Hur kan man hjälpa? Vad ska man göra med alla tiggare som kommer i ligor till Sverige? Ska man ge dem en fralla eller ingenting? Ger man dem pengar blir det bara en drivkraft för fler att komma hit, om jag förstår systemet rätt. Och inte kommer det tiggarna till godo heller.

På Sri Lanka gav jag dricks till en allt-i-allo och kock på ett guesthouse. Han fick motsvarande 170 kr efter en vecka och jag visste att han behövde lite extra pengar för att kunna läsa en master på universitetet. Fick sen veta att det motsvarade 1/3 av hans månadslön…

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att på bästa sätt hjälpa dem som behöver. Jag skänker pengar till flera organisationer. Vad är bäst att göra? Att ge till internationella organisationer, eller att ge till dem som bor i ens närområde? Att ge en fralla eller att ge pengar?

Såna här tankar kanske inte har några givna svar. Men de ger lite perspektiv på livet och gör att mina egna problem känns lite mindre. För jag har mer än jag behöver för att klara mig, det har du med. Det kan vara bra att tänka på det ibland.

Här finns en blogg om “ett gott arbetsliv” som skriver om samma sak – vikten av pauser och hur det t.ex. kan öka kreativiteten. Att ta en paus, resa på sig, titta ut genom fönstret ett par minuter, gå och ta en kopp kaffe eller te – kan leda till att man plötsligt får en lösning på det man suttit och funderat på. Hjärnan går i nya banor i pausen, om man släpper tankarna på det man just gjort.Dessutom är det bra för kroppen att inte sitta för länge.

Pauser är viktiga inte bara i arbetslivet utan även i den ibland stressiga vardagen. Våga pausa och hitta fördelarna! Nu ska jag pausa från datorn och äta middag och fundera på hur jag ska peta in pauser i min jobbdag. Tar gärna emot tips!

Vi fick lära oss att det undermedvetna, där värderingar och attityder ligger och skvalpar, påverkar oss mycket. Värderingar som leder till t.ex. följande:

- Man ska inte ta ut någon glädje i förskott (Är det alltså fel att vara glad?!).
- Fredagar är bättre än tisdagar (Kan man inte få ha tisdagsmys om man behöver det?)
- Man ska klara sig själv utan att få hjälp av andra (= vi har svårt att be om hjälp)
- Smärta på grund av träningsvärk får oss att le, samma smärta på grund av en vurpa får oss inte att le (samma smärta, annan tanke = värdering)

75 % av hjärnan är programmerad att hålla utkik för faror, så att vi överlevde i den farliga verkligheten för 1000 tals år sen. I vår skyddade nutid blir hjärnan understimulerad och “hittar på” problem som den försöker ta itu med. T.ex. genom att älta, och få oss att vakna klockan 4 på morgonen. För varför ältar vi bara negativa saker? Hör vi 10 positiva saker och 1 negativ sak om oss själva – vad är det vi minns? Vad är det som känns mest? Om man låter hjärnan styra kommer den styra in oss på det negativa. Hjärnan är tydligen en rätt lat muskel och det krävs träning för att styra om den till det positiva!

Men, det positiva med detta är att det går att ändra!

För att ändra våra värderingar, som styr oss i fel riktning, kan vi med bästa resultat försöka ändra vårt beteende (KBT mao). Nya beteenden skapar nya värderingar. Eller som någon sa: “Move your ass and your mind will follow”. Du vet väl t.ex. att om du ler mot din spegelbild, (oavsett vad du egentligen vill göra för grimas just den dagen ), uppfattar hjärnan att dina 47 ansiktsmuskler interagerar i ett leende och den belönar dig då med en glädjekänsla. Rent hormonellt. Det går alltså att lura hjärnan – och få en bättre känsla.

Jana beskrev vår strävan efter lycka. För att bli lyckligare måste vi sluta jämföra oss hela tiden. Vi skapar en “ska-vara-linje” eller måttstock, som vi mäter vårt liv emot. Vår lycka blir då beroende av var vårt liv är i förhållande till linjen. Men vad skulle hända om vi flyttade på linjen…?! Om vi slutade använda ordet “måste” och “man” (i stället för “jag”). Testa och se!

Slutligen: Dopamin är ett hormon som ger drivkraft. För att få dopamin måste vi få positiva stimuli (extacy ger ett påslag men hon rekommenderade det inte!) och vi måste få doshöjningar eller kontraster. Men – detta gäller inte när vi hjälper andra. Då får vi ALLTID ett dopaminpåslag. Och gör som de säger på flyget – hjälp dig själv innan du hjälper andra. Då har du något att ta av. Lycka till!

Det är som med självhjälpsböcker. Att läsa sig till ett nytt beteende eller nya förhållningssätt går egentligen inte. Det är först när man faktiskt ändrar på det man gör eller tänker, eller verkligen upplever förändringar, som något händer. Jag “vet” ju att saker ordnar sig, jag har skrivit om det och jag vill tro det, men på resan fick jag, om och om igen, uppleva att det verkligen är så. Innan dess har det varit mest ord. Nu känns det som en insikt, och det är oändligt mycket starkare.

Självklart jag har – och alla andra – redan upplevt att “saker ordnar sig”, men nu tog jag fasta på alla de tillfällen där jag först började misströsta och sen såg hur BRA det blev. Istället. Nu är jag tacksam för allt som gick “fel” på min resa, för jag lärde mig så mycket som jag har glädje av nu och framåt i tiden.Det jag också har lärt mig är att inte planera så mycket och att låta saker komma när de ska.

Tänk, man blir faktiskt klokare – och kanske visare – med åren!

Trodde jag. Gaterna byttes. Rödmarkerades. Högtalarna pratade om strömavbrott, men alla lampor lyste. Inkallade till gaten. Information om att planet till London är inställt. Landningsbanorna var strömlösa, inga plan fick lyfta eller landa. Planet vidare från London skulle jag så klart missa. Ringer flygbolaget, som har stängt för helgen! Springer tillsammans med alla andra till Sas-disken. De kan inte boka nya biljetter och hänvisar till resebyrån.

Mitt i allt detta, när jag känner både oro, stress och en stor besvikelse slår det mig att det kommer ju inte att sluta så här. På något sätt kommer det här är att ordna sig. Jag kommer inte iväg när det var tänkt, men jag kommer komma iväg. När jag ändrat på tankarna flöt sedan allt på.

En kille uppmärksammade att vi satt i samma båt, han hade bokat via samma firma. Vi ringde det andra flygbolaget, som bokade om våra biljetter snabbt och smidigt. Kvinnan i Sas-disken förvandlades från avvisande till ett under av service. Min nyfunne vän och jag lyckades lokalisera vårt bagage och jag fick skjuts av honom hela vägen hem i ösregnet.

Min vän på Sri Lanka, som jag skulle ha bott hos inatt, skrattade när han hörde historien. Han vet hur mycket jag har planerat. Han sa som han har sagt förut, att det går inte att planera, det blir ändå inte som man har tänkt sig! Så klokt och så klart.

Ett par semesterdagar förlorade men jag vinner en helt oplanerad och lugn dag som spenderas med frukost hos vänner och sen julpyssel med syskonbarnen, som jag inte kommer träffa på länge sen. Får dessutom resesällskap hela vägen och det känns också som en bonus.

Så inget ont som inte har något gott med sig och det går verkligen inte att planera allt… det blir ändå sällan som man tänkt sig!