Vårkänslor

Postat av
Svara

Var i Bryssel i helgen och mötte våren. Rosa blommor började slå ut på träden och krokusar blommade i rabatterna. Umgicks med min kära väninna som jag inte träffat på över ett år (!!!) och det kändes som om vi aldrig haft något paus, utan som om jag brukar besöka henne och hennes familj var och varannan helg. En härlig känsla av välkomnande och närhet.

Här hemma börjar värmen också komma och som jag tidigare skrivit om känner jag mig hoppfull. Nu börjar jag känna en stark längtan efter att bli kär… kan det inte få vara min tur nu? Visst är det lite förutsägbart och fånigt att bli kär just på våren (jag är annars en höstmänniska även när det gäller känslor!) men just i år tycker jag det vore alldeles, alldeles fantastiskt. Det passar bra nu. Tack!

 

Hoppfullhet!

Postat av
4

Idag är en bra dag. När jag i morse var på gymmet och tittade mig i spegeln kände jag mig Glad! Kanske var det endorfinerna som påverkade mig men känslan sitter fortfarande kvar. Jag känner mig på ett mycket allmängiltigt plan ”hoppfull”. Det gäller inte bara mig, jag känner mig hoppfull för andra också. Känner hoppfullhet inför att de kommer att få det de vill ha, att saker och ting kommer att ordna sig och att det blir till det bästa för alla.

Ovanlig känsla. Jag som brukar känna av min vårdeppighet nu känner istället av en massa vårkänslor. Killarna på gymmet luktade extra gott. De unga killarna på jobbet är extra snygga. Morgonen är härlig med solens tidiga uppgång och även den näsbitande kylan är på något sätt positiv.

Det är väl okej att vara glad och odelat positiv ibland?! Kanske är det våren. Kanske är det min träning. Hur som helst så är det ju delar av mitt liv just nu, så det är en bra dag. Hoppas fler känner likadant eller kan förmå sig att se lite mer hoppfullt på tillvaron och framtiden. Vi behöver det! Vi förtjänar det!tack Chezsofia för lån av bild

Masdjävlar, ensamhet och tårar

Postat av
Svara

Var hemma hos en god vän igår och tittade lite på film. Efter att ha sett en riktigt dålig film (2 dagar i Paris) satte han på Masdjävlar. Den är så himla bra tycker jag, och jag vet att jag också tycker att den är väldigt sorglig. Gråt-sorglig.

Mycket riktigt, efter mindre än en kvart hade jag fått tårar i ögonen och en klump i halsen. Riktigt så ledsam var inte filmen och jag undrar då om jag blev ledsen för att jag visste att filmen sen kommer att bli mer och mer sorglig, eller för att jag identifierade mig så starkt med huvudrollsinnehavaren.

Tjejen i huvudrollen är singel och bor i Stockholm. Det blir en riktig krock när hon kommer hem till Dalarna, med systrarna som båda har flera barn och som lever helt andra liv. Hon framställs som mycket ensam och jag orkade faktiskt inte se klart hela filmen. Ville inte sitta där och storgråta bredvid min vän.

Filmen väckte verkligen starka känslor och det är intressant när sånt händer. Det är bra att känna efter, – vad innebär det här egentligen? Alltid kan man lära sig något om sig själv när man reagerar starkt på något som inte är uppenbart. Jag tycker också det på ett sätt är rätt skönt med filmer som får mig att gråta, det finns ibland ett uppdämt behov och det är skönt att få det ur sig! Ska kanske ta och hyra filmen nån kväll framöver och se vad som dyker upp…

Hon är tillbaka!!

Postat av
Svara

I höstas hade jag en lång period där jag kände att jag hade ”tappat bort mig själv”. Kände mig o-omtyckt, oattraktiv och obekräftad. Var helt ointresserad av att gå ut (eftersom jag ändå inte kände mig snygg) och undrade var den där andra Sandra tagit vägen.

Den ”andra Sandra”, som jag ”tappat bort” var hon som älskade att gå ut och dansa, flirta, ha roligt. Som tyckte om att gå på fest, som tyckte om att planera en utekväll och fundera på vilka kläder och vilken väska som skulle passa bra. Jag var helt enkelt glad och förväntansfull – förut – och nu kände jag mig mest obekväm och tackade ofta nej till utgångar.

Men, nu är hon tillbaka! Jag vet inte vad som hänt, men jag vet att jag har svårt att tro att det var så illa i höstas, om jag inte hade kunnat läsa om det i min dagbok. Det är inte det att jag känner mig superattraktiv eller omsvärmad, men jag känner en annan styrka. En annan trygghet. Får tacka terapin, tiden och allt jag varit med om sen i höstas.Det har inte varit en quickfix, det har hänt successivt men jag kom att tänka på det nu – vad mycket lättare det känns. Detta är en förändring på andra plan också, men det är just när det gäller utelivet jag har märkt det först.

Så jag får upprepa: ”Even this will change.” Inget varar för evigt… tack och lov, just den här gången!

Kroppen kan läka själen

Postat av
2

Läste just en väldigt intressant artikel i SvD om hur kroppen kan läka själen och hur det fysiska påverkar psyket. Att träna gör att man håller sig gladare liksom! Det känner ju de flesta till, det känns ju onekligen så.

Jag har hört om detta även från annat håll, om hur den som är deprimerad behöver röra på sig, för hjärnans skull. För att inte förvärra. Det är ju inte för inte som man numera kan ”föreskriva” promenader till patienter som söker läkarvård, det är säkert väldigt välgörande för många (de flesta?).

Min terapeut säger också att man inte ska ”ge efter” för mycket om man börja må lite sämre. Inte tänka att ”nu orkar jag inte träna längre, ”nu orkar jag inte gå ut och träffa mina vänner längre” utan att man ska göra det, för att försöka bryta den negativa spiral som man kan hamna i när man isolerar sig. Jag tycker det låter klokt även om jag har full respekt för att inte alla depressioner ser ut på samma sätt.

Även om man mår bra kan ju en promenad göra att man får en annan syn på sina problem, att saker och ting löser sig ”av sig själva” och att det ibland kan kännas som att man blivit ”en ny människa” efter en promenad – eller efter en skidtur om man har turen att bo där det fortfarande finns snö.

Här i Stockholm har vi vårkänslor när snön smälter och det är varmt i solen. Ta hand om er själva – aktivera er!

 

 

Vågor

Postat av
Svara

Vilken tur att livet går i vågor, att känslorna guppar både upp och ner.

Efter några veckors svacka kände jag i slutet av den här veckan att det ju finns mycket jag kan glädja mig åt! Inget har förändrats i mitt liv men plötsligt märkte jag att jag bara fokuserade på det positiva.

Det är kanske så man fungerar generellt. Om man har något man funderar på och oroar sig för men inte riktigt kan påverka (i stunden i alla fall), så tappar det till slut sitt grepp om en och påverkar mindre. Det är som om hjärnan lite tappar intresset och blir mer tillgänglig för andra intryck.

Det här kan vara skönt att tänka på, att det faktiskt går både upp och ner. Jag har också alltid känt att jag kan ha väldigt höga ”toppar” i mitt humör och i min glädje till livet. Då har jag också känt att svackorna varit värt det (oftast, men inte alltid) eftersom jag har förmågan att känna så stark glädje. Hellre upplever jag svackor än lever ett liv med känslor och glädje som en stilla sjö. Bra men inte mer än så.

 

Livet snurrar för fort

Postat av
Svara

Just nu känns det som att livet snurrar för fort. Det är för mycket att tänka på, att försöka ta ställning till och förhålla mig till. Mycket på jobbet, mycket socialt privat, en ambition att komma igång med träningen lite bättre och samtidigt funderingar på framtiden.

Vet inte om jag funderar på framtiden eller nutiden. Jag har ett bra jobb men ingen man, trivs i min lägenhet men vill inte vara ensam, har inga barn och närmar mig 40. Mitt liv är bra på många sätt men ibland är det inte så himla enkelt att ”fokusera på det jag har”, även om det givetvis är en bra strategi som räcker ganska långt.

Känns som om jag står inför flera val. Ska jag låta livet fortsätta och hoppas att det jag vill ska förändra sig kommer att göra det, eller ska jag ta tag i det och…? Vet ju knappt vad jag vill …

När jag så smått börjat dejta hittar jag fel på männen, de jag blir mest förtjust i hittar jag flest fel på. Jag kan stressa ihjäl mig över att dejta en man med barn, som kanske inte bor där jag kan tänka mig att bo. ”Tänk om jag faller för honom, då måste jag bo DÄR! Hemska tanke.” Är inte det lite knäppt att tänka så? Jag är så rädd men för vad? För förändringar? För att ge upp det liv jag har? För att någon ska ställa krav på mig? Tycker jag borde vara lugnare och tryggare vid det här laget.

Har inga svar att ge mig själv just nu. Måste ta hand om mig själv lite bättre, och ge mig själv tid att tänka efter, och känna efter.

I morse gick jag tidigt på morgonen till gymmet. Inställd på styrketräning men insåg när jag kom dit att F hade sin yogaklass. Så jag ställde om, och yogade i 80 minuter i stället. Det kändes så välbehövligt. Det var inte vad jag tänkt mig men det var vad jag behövde. Glad över att jag lyckades ställa om. När det blir för mycket behöver jag, du, alla, lite mer tid för sig själv tror jag. Både för att lugna kroppen och tankarna, och för att få tid att tänka efter. Yoga och meditation gör gott på många sätt. Viktigt att prioritera det jag mår bra av, även om det är som svårast när livet snurrar lite för fort…

Semmeltest – Stockholms bästa semlor

Bild

6

Som en sann älskare av semlor tycker jag att jag borde redovisa årets – enligt mig – bästa semlor. Jag är uppvuxen på semlor. Min mamma älskar semlor och bakade alltid mängder med semmelbullar när jag och min syster var små. Som mellis efter skolan fick vi en eller två semlor i hetvägg (= i varm mjölk). Inget konstigt med det tyckte jag då men har på senare år förstått att inte alla är uppvuxna med semlor på det viset.

Min förtjusning i semlor har hållit i sig. Under gymnasiet kunde jag äta en semla om dagen i flera veckors (månader?) tid. Årets första semla intogs ett år på nyårsafton (det blir nästan inte årets första då men ”säsongens första” kanske!) och jag har utan problem kunnat äta semlor fram till påsk. Många semlor. På senare år syns semlorna runt midjan och jag måste, verkligen, begränsa mig. Har som devis nu att jag bara ska äta goda semlor, alltså – inte vilken semla som helst.

Så, i år har jag ätit följande semlor (bland annat):

På delad första plats kommer dessa tre:

- Riddarbageriets gigantiska semla, med ”mycket av allt”, det som inte ger den 10 poäng är att jag tycker att mandelmassan var lite för smakrik, som av rostade mandlar, och därför dominerade något.- Tösse: en väldigt god semla, klassisk
- Vetekatten: vann test i Metro, också en klassisk semla med riktig grädde, god bulle och mandelmassa med lite smak av bittermandel. Hade kunnat äta två!

Gateau gör riktigt goda semlor, liksom Xoko (som något år vann första pris), men semlorna där är lite anonyma. Ritornos är okej. Semmelälskaren på mitt jobb tycker Thelins på St Eriksgatan har fantastiska semlor, jag tycker de är bra men inte toppen. Thelins i Fältöversten bjöd på torr semla med grädde utan gräddsmak. Hu! Tydligen är, enligt min kollega, Gunnarssons Lyxsemla en riktig 10-poängare. Den har jag inte provat än, men kanske imorgon…

Non-attachment, så svårt

Postat av
Svara

Jag försöker leva med så lite attachment som möjligt, eller ”non-attachment” som det heter på engelska. Det finns inget riktigt bra ord på svenska, det handlar om att inte hålla fast vid saker och ting. Detta är något som buddhismen lär oss för att vi ska minska vårt lidande. Ju mindre vi klänger oss fast vid och vill äga det vi har, desto mindre energi tar ägandet (helst ska vi ju äga så lite som möjligt, och detta skrev jag om när jag började göra mig av med 10 saker i veckan och påbörjade mitt köpstopp). Dessutom blir vi mindre sårbara om vi inser att allt vi har någon gång kommer att gå sönder eller försvinna.

Så hur går det för min egen del då, när jag försöker praktisera detta?

Tappade min fina mössa på tåget förra helgen. Den där fina mössan, som jag faktiskt ser rätt söt ut i. Till skillnad från ALLA andra mössor som gör att mitt huvud ser gigantiskt ut och inte gör att jag egentligen vill visa mig bland folk. Den fina mössan tappade jag så klart. Vad göra? Jag bestämde mig snabbt för att inte bli arg på mig själv (jag var ju hemskt klumpig, hade den i knät och sen reste jag mig bara och gick…) eller att gräma mig. ”Det som har hänt har hänt”, typ. Men jag hoppades samtidigt att SL:s hittegodsavdelning, som jag hoppades existerade, skulle fånga upp mössan.

Så jag gick dit en vecka senare (ett mycket speciellt ställe!) och letade i säkert en kvart bland flera hundra svarta mössor, tills jag hittade min egen, fina, svarta mössa!! Jag blev oproportionerligt glad. Sådär glad som man inte nog inte blir om man verkligen lever med ”non-attachment”. Jag inser att jag är mycket fäst vid min mössa.

Livet fortsätter. Jag fortsätter försöka leva lite mer buddhistiskt. Jag ger bort saker och köper nästan ingenting. Men det är svårt att inte vilja behålla mina finaste saker, och ibland kanske det räcker bra så. ”Good” är ”good enough”, eller hur? Var snälla mot er själva!

Baby boom och tankar kring barn

Postat av
Svara

Just nu har jag 6 kompisar som är gravida i olika stadier. De flesta graviditeter är enormt efterlängtade, några är nog mer förväntade, några har kommit till via IVF, någon är oväntad och vänder upp och ner på den blivande mammans värld. En nyfödd bebis i min närhet har 2 mammor. Så finns det kompisar som vill ha men som ännu inte fått barn. Några har inte träffat rätt man och andra har svårt att få till det. Har hört tankar både kring embryodonation, adoption och surrogatmamma. Det är inte lätt att som singel inte tänka på barns varande eller icke varandra i en sådan miljö.

Som världen ser ut nu finns det många möjligheter och alternativ för de som vill ha barn. Även för lesbiska och singlar. Jag har tidigare skrivit om äggfrysning, som är ytterligare ett alternativ för (framför allt) singelkvinnor under 40. Alla dessa möjligheter kan också vara stressande, känner jag. Om möjligheterna finns – måste man då ta tillvara på dem? Ska man testa allt? Eller ska man låta livet ha sin gilla gång, luta sig tillbaka och tänka att ”det blir som det blir”. Oavsett vad man gör, så blir det ju som det blir. För att även om möjligheterna är många betyder det inte att det finns någon garanti.

Det är svåra tankar. Vad vill JAG? Vad är viktigt i mitt liv? De som har barn har bara ett råd att ge, de kan inte tänka sig ett liv utan barn. Sällan får jag riktigt nyanserade åsikter eller råd, men det är nog så det är. Önskar jag slapp fundera på det men att ha börjat göra det gör det svårt att ta ett steg tillbaka. Träffar jag en underbar man blir tankarna så klart annorlunda. Frågan är bara när han tänkt dyka upp!

Hittade en blogg om en kvinna som vill ha barn och hon skrev ett otroligt bra inlägg om ”Elefanten i vardagsrummet”. Inlägget handlar för hennes del om hur hon önskar att andra ska hantera det faktum att hon är ofrivilligt barnlös. Hennes resonemang och tankar kan appliceras på alla sorters svåra situationer, som när någons nära anhörig gått bort och när någon bär på en stor sorg. Rekommenderar verkligen alla att läsa den!

Det får vara allt för ikväll. Det finns tid för tankar och nu är de tid för mat. Minst lika viktigt. Ha en fin helg!