Meningen med det som händer

Jag har en livsstrategi kan man kalla det, som jag nog ärvt från min mamma. Jag har ärvt många mindre bra saker av henne men detta är något riktigt bra.

Jag tror nämligen att det finns en ”mening” med mycket av det som händer i livet. Den här idén gör att det blir lättare att hantera motgångar och tråkiga händelser (givetvis inte alla och inte så ofta just när de händer) för jag kan se att det kan komma något positivt ut av det hela. Framförallt med lite perspektiv så kan jag se att saker och ting faktiskt blir rätt bra, även om det inte ser så ut till att börja med.

Det här är något jag har skrivit om tidigare men jag påminns om det igen och igen och tycker det är en bra strategi att ha. Jag tror många skulle må bra av att anamma den, i vart fall till en del. Kanske är det provocerande att tycka att det finns ”en mening med det som händer”, för visst finns det hemskheter där man verkligen inte kan se någon mening alls. Och jag menar inte att det kan appliceras på ALLT. Men på mycket. Nästan allt skulle jag vilja säga.

Exempel: Min första resa till Indien höll på att gå om intet pga bomber i Mumbai och bombhot av Goa. Min resekompis hoppade av och jag hade aldrig rest ensam. Resan blev av, till Kerala istället för Goa, en ensamresa istället för med sällskap. Efter det har det blivit många ensamresor som sannolikt aldrig skulle blivit av om det inte bombats i Mumbai och min kompis hoppat av!

Att hjälpa andra – om ett indiskt ordspråk

Pratade idag med min vän från Indien om hur vi svenskar kan vara hjälpsamma om vi blir tillfrågade om att hjälpa till, men väldigt sällan griper in oombedda. T.ex. hjälper någon som ramlat eller hjälper till med en barnvagn. Visst finns det undantag men nu generaliserar jag.

Så fick jag lära mig ett ordspråk som finns i Indien. För att förstå det måste man förstå മലയാളം (malayalam), så det som på malayalam sägs med en poetisk mening blir flera meningar på svenska. Vidare måste man känna till att det finns ett plagg som heter Lungi i Indien. Det ser ut så här och är ett tygstycke som de flesta män i södra Indien bär till vardags: (Bild från Backwaters i Kerala – helt fantastiskt!)

I mer formella sammanhang bär männen en mundu, eller dhoti, som ser ut så här:

Ordspråket blir ungefär så här: När man känner att knuten på ens lungi är på väg att knytas upp går händerna genast dit, automatiskt, och knyter till den. Lika snabbt ska man också ge andra hjälp – innan något har hunnit hända.

Jag tyckte det var så fint, och så klokt. Tänker på när jag – faktiskt – varit med om det. På tunnelbanan när jag lagt mina handskar i knät och sen bara reser mig upp, hur någon då ropat till och uppmärksammat att jag är på väg att tappa handskarna. Tänk om alla kunde vara så förutseende och se sina medmänniskor. Och se sig själva också kanske, för inte är vi alltid så duktiga på att knyta till knuten som är på väg att gå upp. Vi kanske hoppas att någon annan gör det, vi kanske inte bryr oss tillräckligt om oss själva för att se till att knyta den. Men vem vill stå där med rumpan bar… egentligen?

Sköt om er – och varandra!

Resa-till-en-ö-tankar

Jag vill resa till en ö. Omgiven av turkosblått hav, med kokospalmer som susar i vinden och ljud av vågor som sakta rullar upp på stranden. Kanske finns det färgglada papegojor med exotiska läten. Kanske är det sådär lagom varmt i skuggan så jag kan sitta med en bok och bara njuta.

Sri Lanka

Och när jag inte sitter i skuggan av en palm får jag kanske en underbar ayurvedisk massage som gör både kropp och sinne avslappnade och får mig att sova som ett barn hela natten. Och på morgonen kan jag ta en tidig yogaklass och låta kroppen vakna till de stillsamma rörelserna och andningsövningarna…

En dröm. Och jag vill resa dit. Det jag fantiserar om verkar vara Sri Lanka, ett land där jag aldrig varit men som jag bara hört gott om. Att landet påminner om mitt älskade Indien gör det bara bättre.

Jag funderar. Än så länge drömmer jag, men ju mer jag pratar om det desto mer verklig blir drömmen. Då infinner sig tvivlet – varför vill jag åka ”egentligen”. Är det för att fly min vardag och för att ducka för saker jag inte trivs med? För att glömma det jag saknar och bara drömma mig bort mot horisonten? För rätt är det väl inte om jag reser bort från något snarare än till något?

Det är som om jag inte riktigt vågar lite på mig själv och min vilja. Har lurat mig själv förr och gjort saker jag egentligen inte vill eller saker som jag gjort av fel anledning. Bäst att inte vara så impulsiv utan låta det ”gro” ett tag. Men jag vet att några veckor på ett och samma ställe, där man är i lugn och ro, är som balsam för själen. Efter min första Indienresa tog det flera månader (!) innan jag kände mig stressad över huvudtaget. Jag var bara lugn och grundad i mig själv och mådde så bra som jag inte gjort på många år.

Jag är medveten om att det här är lite av ett lyxproblem. Och som en kompis sa: ”Om det nu skulle vara ett beslut grundat på felaktiga premisser är resultatet inte så illa ändå. Det kunde vara mycket värre!”. Och ja, när jag ser min drömstrand och tänker mig dit håller jag med. Det hade kunnat vara så oändligt mycket värre…

Indiska, Indien och lyckan att få dela med sig

Vilken underbar dag!

Efter ett möte i Gamla stan gick jag in på favoritbutiken Indiska. Även om jag inte handlar där så ofta går jag gärna in och njuter av musiken, färgerna och dofterna. Tycker det mesta är vackert även om inte allt passar på mig eller i mitt hem.

Indiska Gamla stanHittade en trappa ner till ett källarplan och kom ner som till en annan värld. En kulturmärkt källare med en vägg som de tror är från 1200 -talet, fylld av gamla (inte lika gamla) möbler och träutsmyckningar från Indien. Det var tyst och stilla där och jag fick en känsla av att ha hamnat i en annan värld. En härlig värld där jag hade kunnat stanna hur länge som helst.

Rekommenderar er verkligen att gå ner dit om ni har vägarna förbi någon gång.

Efter Indiskabesöket träffade jag en vän på café. Vi har inte setts på länge och delade med oss av det som hänt i våra liv sedan vi sist sågs. Det var en hel del, både faktiskt händelser och mentala processer och jag fick träning i att öppna mig när jag satt och grät på cafét utan att kunna hejda tårarna som kom. Det blir så ibland. Det var ett härligt möte och jag inser hur viktigt det är att dela med sig av sig själv, att våga vara sårbar och våga prata om sånt som inte bara är kul. Tack för idag!

Kvällen avslutades passande nog med rådgivning till en bekants flickvän som ska åka till Kerala i Södra Indien, där jag har varit 3 gånger. Alltid lika härligt att få dela med sig av tips och råd om älskade Indien! En bra avslutning på en bra dag. Jag är tacksam för allt jag fått vara med om idag, nu återstår att säga god natt!

 

Tankar om yoga och längtan till Indien

Även om jag hade utövat yoga i några år, då Ashtangyoga,  var det först när jag kom till Indien förstaVarkala strand gången som jag verkligen fastnade och började älska yoga. Att väcka kroppen med yoga samtidigt som solen gick upp över havet var verkligen en härlig start på dagen. Eller att yoga på eftermiddagen och som bakgrundsljud höra ljudet av palmblad blandat med vågorna. Det är något visst att få yoga i Indien men det går faktiskt bra hemma också!

Efter morgonyoga i Indien

Efter morgonyoga i Indien

På bilden syns en av de många vilda hundarna som gärna sökte sällskap på stranden efter min morgonyoga.

Under den andra resan till Indien fastnade jag ännu mer och kände att yoga var något jag verkligen mådde bra av, både fysiskt och psykiskt. Hade två riktigt bra yogalärare, båda Indier. Kommer ni till Kerala i Södra Indien kan jag rekommendera er att testa både Vasudevs yoga shala och till Santhosh yoga.

Efter ett års uppehåll från yogan, på grund av armbågsproblem, vill jag nu tillbaka. Tror det hjälper mig att varva ner, gör mig mer grundad och mindre lättstressad. Yoga är ju så mycket mer än bara den fysiska biten och det lärde jag mig mycket om i Indien, där de har ett mer holistiskt synsätt. Yoga och meditation tror jag kan förebygga mycket stressrelaterade problem. Jag har många vänner som vittnar om detta, inte minst de som varit utbrända och som hittat tillbaka mycket tack vare yogan.

Idag bokade jag en yogahelg i Bergslagen om en månad. Blev rekommendera av en kollega som var lyrisk över läraren hon haft. Det känns väldigt bra. Ambitionen är att få till en regelbunden yogapraktik, möjligtvis med daglig meditation. Det är förstås aldrig bra att ha för hög ambitionsnivå, risken är att man då ger upp eller slutar om man inte når upp till den. Så vi får se. Nu dags att stänga ner datorn snart, inte speciellt yogiskt att surfa kvällarna i ända tror jag… trevlig kväll!

Ayurveda, eller att hitta det man mår bra av

Min första semestervecka läste jag mycket. Jag varvade bra deckare med en bok om Ayurveda. Även om jag varit i Indien 3 gånger och både fått massagebehandlingar, Ayurvedisk medicin (inte alls gott!!) och  fått en snabbkonsultation med en Ayurvedisk läkare, så har jag haft en väldigt vag uppfattning om vad Ayurveda är.

Boken är skriven av en ayurvedisk läkare, Janesh Vaidya, och är otroligt bra och intressant. Förutom att han tar upp de olika doshorna (vata, pitta och kapha) och vad som passar dem bäst, skriver Janesh också om de svårigheter man stöter på när man är människa och kommer med tips på hur man kan må bättre och få bättre balans i livet. Det handlar om enkla övningar och boken kan också läsas som en introduktion till personlig utveckling, eller bara som en bok med värdefulla insikter.

Jag fastande t.ex. för att en oförmåga att släppa in någon hela vägen till sitt hjärta (om man som jag t.ex. drar sig ur relationer alltså) handlar om en obalans i halschackrat. Om man blir balanserad kanske man vågar mer? Det hade varit bra! Om man nu tror på det här. Jag vet ännu inte vad jag ska tro men mycket av det han skriver om hade kunnat vara skrivet av en psykolog eller läkare, och det skriver jag som något positivt.

Dhanvantari - den ayurvediska medicinens gud

Dhanvantari - den ayurvediska medicinens gud

Ayurveda betyder ”kunskap om livet” och innebär att man med insikt om vilken personlighetstyp man är kan skapa balans genom sömn, mat och motion. Men är du till exempel en vata ska du inte motionera så mycket, så det är inte riktigt samma råd du skulle få från en vanlig läkare!

Jag känner flera som konsulterat Ayurvediska läkare som kunnat ställa diagnoser om både fysiska och psykiska problem som kräver omfattade diagnostik i den västerländska vården. De har också fått mycket hjälp av att följa de råd de fått från läkaren. Det är spännande och jag har därför bokat en tid med Janesh i augusti, för att han ska fastställa min dosha och göra pulsdiagnostik m.m. på mig. Det ska bli väldigt intressant. Kanske kan han ge mig svar på varför min mage är så svullen? Jag tror ju att den kom efter min senaste resa till Indien så det passar ju bra!

Hittills har jag själv kommit fram till att jag mest är en pitta, en sån som inte gillar värme, som gillar men inte tål stark mat, som bränner sig i solen och som måste ha mat regelbundet. Känns riktigt bra att hitta ”förklaringar” till delar av min personlighet. Får nu se i augusti om jag har rätt, om även Janesh tycker att jag är en pitta… och så hoppas jag han kan hjälpa mig att balansera mitt halschakra så jag vågar öppna mig och kasta mig in i en relation. Det finns bara möjligheter och oavsett allt annat tror jag ju helt och fullt på placebo…

Ett ytterligare tips för er som vill ha sommarläsning: I det sista regnet skriver Janesh om sin uppväxt i en by i Kerala, södra Indien. Den största behållningen av boken är inte handlingen utan språket. Han skriver otroligt vackert och målande och hans farmors kloka ord borde alla läsa och ta till sig. Rekommenderas verkligen! Man behöver inte vara en ”indiofil” som jag för att tycka om den.

Att våga det man inte vågar och lite blåbärspaj

Packar inför resa till Spanien. Semestern börjar snart, vilket kommer innebär färre blogginlägg är jag rädd. Men ambitionen är att försöka blogga då och då ändå.

Min chef frågade när jag berättade att jag skulle åka dit – åker du ensam? Först tyckte jag det var en konstig fråga. Varför skulle jag åka dit ensam? Men sen insåg jag: jag har ju rest ensam 4 av de 5 senaste resorna jag gjort, så det var inte alls en konstig fråga.

Att resa ensam är något jag uppskattar. Det började med Indien, vilket innebar omedelbar kärlek – både i resandet och i landet. Kanske också i känslan av att jag faktiskt klarar mig själv. Det tog verkligen emot att resa ensam den första gången. Mitt resesällskap ställde in pga rädsla för terrorattacker, direkt efter bombningarna i Mumbai (och nu har det hänt igen. Hemskt!!) Jag gick från att säga ”det är helt omöjligt”, och var helt beredd att förlora alla biljettpengar, till att nån vecka innan avresa inse att jag måste övervinna min rädsla.

När jag sedan landade i Indien efter nästan 35 timmars resa kunde jag inte förstå vem den där Sandra var, som hade varit så rädd. Förstod inte vad jag varit rädd för. Det var som om jag ömsat skinn, och kom ut ur det gamla med en större tro på mig själv.

Nu stöter jag ibland på liknande hinder men jag försöker ändå att ”aldrig säga aldrig”. För även om resandet inte längre skrämmer mig finns det ju annat som gör det. Med risk för att vara tjatig: relationer till exempel…

Det är häftigt att våga!! Kan verkligen rekommendera det. Jag, och många med mig, behöver ta sig ur sin ”comfort-zone”. Det gör nästan aldrig ont, men kan ge ett beroende. Som mina resor till Indien…

Typ blåbärspaj med lite grädde!

Att packa är trist och jag är otroligt ineffektiv. Det finns så mycket annat jag gör istället. Som att blogga. Eller som att till varje pris hitta något att laga så jag får äta upp den sista grädden i kylskåpet… Är galet förtjust i grädde! Gjorde därför en ”nästan-blåbärs-paj”. Recept:  i min mixer malde jag cirka 10 hasselnötter tillsammans med 2 dadlar. La ner frysta blåbär i en liten efterrättsform, la nötblandningen över och toppade med några tunna skivor smör. In i ugnen i 125 grader i cirka en halvtimme. MUMS!

Värmepåverkade tankar och tips

Det är varmt nu. Ute och inne. I Sverige får man (som sagt) inte klaga på vädret, men jag kan konstatera att jag svettas hela tiden och har svårt att koncentrera mig på jobbet. Hade jag varit ledig och varit vid vatten hade jag absolut inte sagt något men jag tror tyvärr inte man kan hoppa plurret direkt från Strandvägen eller från Djurgårdsbron. Men det tål att tänkas på!

Imorgon är det fredag och en vecka kvar till min första semestervecka som går till… Värmen! Hå, hå, jag ska för första gången åka till ett svenskt chartermål på sommaren (Marbella 1993 räknas inte för det var nästan inga svenskar där, så det så!). Intressant. Målet är inte grisfest och sena nätter utan (faktisk) träning, havsutsikt och trevligt sällskap varvat med spanska viner och goda böcker. Det blir nog bra det.

Värmen tål man bättre om man inte behöver tänka. Inte prestera. Som t.ex. i Indiens 35-gradiga värme med ca 90 % luftfuktighet. Det gick faktiskt bra, men jag hade ju aldrig kunnat lösa några svårare problem eller jobba i den värmen!

På jobbet har vi över 25 grader och jag fick tips från kollegor om hur jag skulle tackla värmen. ”Håll huvudet kallt” är mer än något man säger tydligen. Håller man det kallt (t.ex. med kalla handdukar) tänker man tydligen bättre. Men handdukar på huvudet när man jobbar… jag är skeptisk. Att sova med en blöt handduk över sig var ett annat tips för sommarnätterna, lixom det jag hört tidigare – att sova med blöta strumpor eller duscha sig med blomspruta.

Att sätta fötterna i ett iskallt fotbad var det som kändes mest åt det möjliga hållet, så jag gick och ställde mig i duschen i brist på annat. Och duschade fötterna med iskallt (nåja) vatten. Skönt! Och nog kände jag mig liiite piggare efteråt. Man kan inte annat än att älska placebo :-) (eller var det verkligen vattnet som gjorde skillnad?!).

Trots värmen skulle jag vilja ha någon att mysa med. För även om det är varmt behöver man närhet. Det är det jag saknar, (eller Längtar efter som jag ska tänka istället, som jag skrivit här om tidigare) mest just nu som singel, är att ha nån att krama (och då menar jag faktiskt kramar, det är inte en omskrivning. Det utesluter givetvis inte att jag saknar annat också.). Helst någon som jag vill krama på i framtiden också. Lite Kärlek lixom. Det hade varit bra. Då hade jag kanske inte känt behov av att skriva långa inlägg om… värme.

Varma kramar och god natt!

Om minnen och musik som påverkar

Visst är det häftigt med minnen. Ett minne som sitter i år efter år när andra minnen bleknar och försvinner är doftminnet. Jag har ett obefintligt ansiktsminne och ett allmänt dåligt minne när det gäller händelser och historier. Jag minns visserligen siffror men det är mitt doftminne som ger mig både njutning och glädje.

Som när jag gick till jobbet här om morgonen. Först passerade jag några ”ynglingar” och doften jag kände när de gick förbi gav mig en stark känsla av att vara inne i ett varmt tonårsrum och pussas. Just vilken pojkvän som luktat som just de här grabbarna kunde jag inte pricka in, men det var på 80-talet iallafall. Inget minne som jag direkt längtade tillbaka till men ändå ett trevligt minne av ungdomen!

Vid kyrkan jag sedan passerade brände de bort ogräs. Det luktade bränt och jag transporterades omedelbart tillbaka till Indien (där man eldar upp soporna). Solen sken och det var en varm morgon. Njöt av känslan av att ”vara där”, och fick samma lugn i kroppen som jag hade där – trots att jag var på väg till jobbet. Brandrök ger mig alltid Indienassociationer och gör mig glad och lugn.

Indien är ett land som präglat mig mycket. Även hörselminnet dyker upp här. När jag ligger i min säng och det är varmt inne, och kråkorna kraxar utanför, då är jag också tillbaka till Indien. Jag kan blunda och drömma mig bort. Kråkorna låter likadant där som här. Kråkorna ger mig en känsla av lugn och frihet, känslor jag hade i Indien.

Och apropå ljud & känslor så finns mycket att läsa om hur musik påverkar hur vi mår. Läs den här artikeln i DN om att styra sitt humör med musik, och den här intressanta artikeln i DN om att musik kan påverka hjärnan hos sjuka. Vi minns väl filmen ”Awakenings” med Robert De Niro och Robin Williams som bygger på just detta. Alla kan nog skriva under på att det kan påverka humöret men tydligen kan det påverka så mycket mer. Häftigt! Och nog är det fler än jag som kan minnas en viss skoldans / disco, vem man dansade tryckare med (om man nu blev uppbjuden) när man t.ex. hör låten Lady in red.

Så hitta musik som gör er glada och njut av sommarens alla dofter!

Sommarförkylning & hot ginger lemon

Så är sommarförkylningen här, inte helt oväntat efter 2 dagars halsont. Men, det är bara att stå ut, sova mycket och äta gott. Och dricka välgörande hot ginger lemon. Det är en dryck som jag ofta drack när jag var i Indien, med eller utan honung i. I citronen finns c-vitamin och ingefära är bra mot förkylningar (mer om ingefärans goda egenskaper här), honung är bra mot halsont (och annat, enligt den här sidan) och att dricka varmt tycker jag alltid är bra, men i synnerhet när halsen gör ont.

Här är mitt ”recept”: 1-2 cm skalad och riven ingefära, häll över kokande vatten och tillsätt honung och citron efter smak, låt dra 5-10 minuter. Den rivna ingefäran ger en stark smak och när jag dricker mitt morgonté (grönt, för det ska ju vara bra ;-) ) har jag i riven ingefära tillsammans med lite kanel, det sötar till det hela lite och ger en god smak.

Vill jag verkligen ta i och göra något som i bästa fall förebygger förkylningar skivar jag lite vitlök och lägger i mitt morgonté. Det är inte så gott men jag tror det är bra. Har flera vänner som tycker sig ha blivit mycket friskare sen de började föra in mer vitlök i kosten (t.ex. i form av vitlökssaft från hälsokosten). Och det kan nog stämma. När jag åt indisk mat (tack vare ett exotiskt inslag i min vardag) i nästan ett år, med vitlök, lök och ingefära i maten i princip dagligen, var jag aldrig sjuk eller förkyld!

Om när jag ändå är i tipsar-tagen kommer ännu ett tips som också har att göra med hälsa, på sitt sätt. Mörk choklad sägs ju kunna  förebygga sjukdomar och innehålla antioxidanter och mineraler, men det är kanske inte därför man äter den. Oavsett om det är sant eller inte så blev jag väldigt glad när jag hittade den här – som både är mild och god, ekologisk och Fairtrade-märkt. Köp med gott samvete och njut!

Nu hoppas jag förkylningen snart ger med sig så jag kan börja springa igen, och skriva om något annat än huskurer. Det är ju inte riktigt min starka sida och nu tror jag det ämnet är uttömt. Men man vet aldrig…