Omtanke om sig själv & att acceptera sina känslor

Läser just nu en bok från början av 90-talet, som ingår i mitt ”personlig-utvecklings-bibliotek”, ”Förstå dina känslor – att läka sig inifrån”. Man kan läsa många liknande böcker men innan man gör något med det man läser gör de ingen större skillnad. Annat än att man i stunden kanske tycker att man får vissa insikter.

Ungefär som historien som Buddha lär ha berättat om mannen som var sjuk, gick till läkaren och fick ett recept på medicin. Han var så glad över receptet att han gick runt och skröt om sin fantastiske läkare. Men frisk blev han inte. Inte heller när han läste receptet, hämtade ut medicinen och skramlade med burken, och skröt över din förträfflige läkare. Först när han TOG medicinen blev han frisk. Tänk va, man förändrar inget genom att läsa – man måste Göra något också! Kanske självklart men jag vet många med mig som läser och läser… och sen går livet vidare som vanligt ungefär.

Boken uppmuntrar till övningar och ifrågasätter det beteende och det förtyckande av känslor som bottnar i strategier många av oss grundade som barn, när vi inte fick den bekräftelse eller det bemötande vi behövde. Att bli arg eller ledsen var kanske inte accepterat och följden blir att vi som vuxna beter oss om barn – en inte särskilt belönande strategi. Många förtrycker känslor eller utvecklar strategier som stöter bort människor, eller så stöter de själva bort människor för att slippa hantera dem, och de känslor de väcker.

Utmaningen blir att uppmärksamma vad man har för känslor, och sen titta på dem och ta hand om och tillåta dem. Det gör oss hela. Som hela människor kan vi möta andra utan att känna oss som offer – eller som trotsiga barn.

Jag rekommenderar boken, för många av oss bär med oss problem som gör det svårt att känna tillit och kärlek  – och det är ju så viktigt!! För egen del övar jag genom terapi, meditation och minfulness. Allt smälter samman, alla ger samma budskap och visdom. Och det känns som om det bara finns en väg. Framåt. Hoppfullt. Stämmer bra överens med konserten i fredags – att våga vara den man är, innerst inne. Ola Salo, du är klok som en bok!

”Börja om” – en nystart på hösten

”Börja om” stod det i ett skyltfönster jag passerade ikväll. En bra uppmaning tycker jag. Ibland fastnar man i gamla, ofta negativa, hjulspår. Man gnäller på samma saker som vanligt, irriterar sig på sina kollegor, tänker samma tankar, har samma drömmar men gör inget åt dem, planerar för saker som ska göras och har dåligt samvete för allt man inte gör. Känns det igen?

pennskrin = skolstart = höst = nystart

pennskrin = skolstart = höst = nystart

Att ”börja om” kan väl vara något då, att starta från noll. Slänga det gamla, både tankar och irritationer, och börja på något nytt.

Hösten är ju underbar på det sättet – jag känner i alla fall att det innebär en nystart. Inte riktigt så att man köper ett nytt pennskrin och nytt omslagspapper till sina nya skolböcker, men något åt det hållet. Jag känner att det finns fullt av möjligheter. En förändringens tid helt enkelt!

Själv ska jag försöka att inte hamna i negativa hjulspår. Jag ska försöka se allt med ”en nybörjares ögon”, som det så fint heter inom MIndfulness. Att vara närvarande i nuet utan att ta med sig tidigare erfarenheter, förutfattade meningar och fördomar, som ju gör att man inte ser och tar tillvara på alla möjligheter som finns.

Att ”börja om” innebär för mig att våga tro att saker kan bli annorlunda än tidigare, att börja om från noll. För vem vet vad hösten kommer med i år. Jag ska satsa på och vara snäll mot mig själv. Och även om jag inte får något nytt pennskrin så känner jag att höstterminen kan börja nu. Jag är redo för allt nytt. Önskar er en bra början på hösten!

Lite om acceptans

Jag accepterar att det är varmt ute och mycket fuktigt, att jag svettas mer än vanligt och inte känner mig så fräsch.

Jag accepterar att min hud inte tål sol och att jag måste hålla mig i skuggan eller ha 30 + solkräm på. Hela, hela tiden.

Jag accepterar att det sannolikt alltid kommer finnas friktion i familjen, och ibland konflikter, som jag inte kan påverka.

Jag accepterar att min (redan lilla) byst blir mindre när jag tränar men att magen (den Indiska) är lika rund och go´. Hur mycket jag än tränar. Det är kvinnligt med former och även om 40 är det nya 20 så gäller inte det riktigt kroppen. Bara att acceptera.

Jag accepterar att jag är singel och inte har barn eller en man att göra barn med. Det säger inget om framtiden.

Jag accepterar att jag har en säng för en person där bara jag sover. Jag tror inte det kommer vara så för alltid men jag får acceptera att det är så nu. 

Jag accepterar att mina föräldrar inte kommer att leva för alltid, att jag inte kommer att få behålla varken dem eller annat jag tycker om så länge jag vill.

Jag accepterar att det finns mycket jag fortfarande har svårt att acceptera, men jag försöker.

Jag accepterar att vissa kommer tycker jag skriver fåniga inlägg och att jag tjatar om trista saker.

Jag accepterar att jag inte är fulländad. Eller nu ljuger jag. Jag försöker acceptera mig själv med brister och dåliga sidor. Hur ska någon annan annars göra det?

Acceptans är vägen mot ett lyckligt liv tror jag. Det finns mycket klokt skrivet om acceptans. Mindfulness och dess ursprung Buddhismen handlar mycket om detta. Jag kommer skriva mer om detta men nu vill jag mest inspirera till ett mer accepterande. Och påminna mig själv om detta. Och acceptera att jag ibland låter snusförnuftig när jag vill hjälpa andra och mig själv!