Ett steg fram och två steg bak

Var på massage idag, en massage jag fått presentkort på för cirka 2 år sen eller kanske längre sen än så. Har inte ”hunnit” boka in en tid och har aldrig hittat en dag där jag tycker jag har ”tid” för en timmes massage. Trots att jag verkligen älskar massage! Kom dit i ganska god tid tyckte jag, men hade tagit fel på tiden så jag var över en halvtimme tidig. Trots att jag bokat tiden igår kväll hade jag glömt bort vilken tid jag skulle vara där. Trots att jag även fått ett sms och ett mail med påminnelse om tid och plats. Som jag läst.

För en vecka sen kom jag till min vårdcentral med andan i halsen, hade cyklat så fort jag kunde för att komma i tid, bara för att få höra att jag var där 30 minuter för tidigt och kunde sätta mig ner och vänta. Gick och köpte en kaffe och tänkte att jag var ju så säker på tiden, fast när jag tittade efter stod rätt tid i min almanacka.

För ytterligare nån vecka sen skulle jag varit på mammografi. Det kom jag på först flera timmar senare, så nån mammografi blev inte av. Trots anteckning i almanackan och sms-påminnelse.

Håller jag på att bli senil eller bara nonchalant? Nejdå. Det är ”bara” stress. Och utmattning, har det visat sig. Eller typ utmattningsdepression tror jag det står i det senaste läkarintyget, fast jag läser helst inte mina läkarintyg för det står så mycket tråkigt där, som att jag är gråtmild och läkaren är väldigt ordrik när hon beskriver alla mina tillkortakommanden och besvär. Det är jobbigt att läsa, som att jag försöker hålla en distans till den där stackars tjejen som sitter hos läkaren och låter ynklig. Henne kan jag ju inte ta med mig till jobbet för att prestera något, det funkar ju inte.

Och det funkar ju inte heller. Har just gått ner från att jobba 75 % till att bara jobba 50 % igen. Och jag som trodde att det gick ”åt rätt håll”, Trodde ju att jag hade sorg och var lite deppig och att det skulle ge med sig. Brukar det inte det? Så kom stress, utmattning och ihållande depressions-symptom. Och trots att jag jobbar med människor som drabbas av just detta, trots att jag tycker jag är bra på att hantera dem, rådge dem, lotsa dem igenom den första tidens sjukskrivning när de skäms och känner sig odugliga, innan de sen kan börja rehabiliteras och hitta tillbaka, så är jag usel på att förstå mig på mig själv och med varsam hand lotsa mig igenom samma process.

Det är svårt att vara sjukskriven. Jag kämpar med acceptans hela tiden. I snart 5 månader har jag gjort det. Imorgon är det 5 månader sen pappa dog, sen dess har allt varit annorlunda. Men om jag tänker efter har jag så många gånger varit nära att gå in i väggen /utbrändhet / utmattning eller vilket ord som nu används. Har flera gånger räddats av att jag dragit i nödbromsen, avbokat ALLT en hel vecka (om det handlat mer om fritidens alla upplevda krav och måsten) eller så har jag åkt till Indien och vilat och njutit i en månad, och på så sätt lyckats klara mig undan sjukskrivning. Med en hårsmån inser jag.

Det är som att jag inte kan se mig själv. Har skrivit om andra som varit sjukskrivna men inte förstått hur nära jag varit och att jag är där nu. Skriver detta för att dela med mig och för att jag också på något sätt vill hjälpa mig själv att förstå. Som en dagbok jag kan gå tillbaka till. Allt är nytt. Det är svårt att förstå att jag behöver vila ett helt dygn efter en middag med vänner, eller att jag bara orkar göra en sak om dagen – sedan tar energin slut och jag blir gråtfärdig av trötthet vid tanken på att behöva göra något mer. Vissa dagar är det bättre och andra sämre, jag vet inte vad jag orkar eller vad som är bra för mig att göra.

Jag trevar mig fram. Orkar jag? För att jag vill något betyder tyvärr inte att jag orkar. Jag vill så hemskt mycket mer än jag orkar och inser mer och mer hur många saker jag även i fortsättningen kommer behöva säja nej till, fast jag inte vill något hellre än att delta i workshops, festivaler, middagar och resor. Har börjat simma, trots att jag i vanliga fall tycker det är supertråkigt. Kroppen trivs i vattnet. Det är inte jättemycket motstånd och jag blir inte helt slutkörd, det är nog bra för mig nu.

En dag i taget. Små steg. Försöker hitta ”nycklarna”. Inga ”måsten” eller ”borden”. Ingen tidspress, mycket vila och återhämtning. Mycket göra inget alls, blandat med sådant som ger energi. (Fast samma sak kan en annan dag ta mer än det ger… svårt!) Medkänsla med mig själv, ”compassion”, inser jag är något jag saknat och som är bra att ha med mig på resan.

Så här är jag. Just ikväll chokladdoftande efter den välbehövliga massagen idag med chokladolja. Är tacksam för de ljusglimtar jag hittar. God natt!

Personligt årsbokslut 2016

Tänker att det är bra att göra bokslut, summera året som gått. Att ta mig tid att fundera över vad jag ska lämna bakom mig och inte ta med in i det nya året och vad som ska behållas, vad som ska ges mer näring. Men också att titta på hur mycket som hänt, hur jag faktiskt har utvecklats och gått igenom saker även om det kan kännas som att ”allt är som vanligt”. Med risk att detta inlägg blir väldigt personligt och kanske lite privat, väljer jag att publicera det ändå med förhoppningen att det ska kunna ge något till er som läser, kanske inspirera till en egen tillbakablick såväl som framåtblickande.

Året 2016 var året då:

Jag var riktigt kär. Och blev lämnad.

Med stor kärlekssorg som följd. Sorgen får inte följa med men däremot förmågan och modet att öppna mitt hjärta, det tar jag med mig in i det nya året.

– Jag kände mig oerhört ensam.

Har alltid (nästan) känt att ”jag klarar mig själv, jag behöver ingen annan” men nu visade sig en längtan och en saknad, en (sund) sårbarhet och stark önskan av att få dela, vara nära, tillhöra och få vara liten och bli guidad, snarare än att själv leda och ta hand om andra. Det jag lämnar kvar i 2016 är uppgivenheten och det jag tar med mig till 2017 är insikten om att ensamhet är något jag delar med många och att kärlek och sårbarhet är nycklar till mindre ensamhet. Vi behöver andra människor! Det är läskigt med sårbarhet men nödvändigt för kärleksfulla möten med andra.

Jag hittade dansen igen.

Började dansa (5 rytmer med Jonas Klingberg framförallt), åkte på dans- & yogafestival, träffade härliga människor men framförallt inser jag hur mycket jag och hela min kropp verkligen ääälskar att dansa. Dansen ska få följa med och ta ännu mer plats under 2017. Så njutningsfullt och helande att dansa. Allrahelst nykter och barfota!

– Jag insåg att min utveckling leder mig bort från det invanda och trygga. Jag kände att ”ingen förstår mig”.

Jag avslutade en relation med en mycket fin kille på grund av detta, och har i många relationer känt mig annorlunda och oförstådd. Som att jag inte längre är intresserad av att göra eller prata om samma saker som tidigare. Insåg att jag behöver en partner, såväl som nära vänner, som är intresserade av personlig utveckling eller som i vart fall har kommit långt i sina egna livsresor. Jag tar till 2017 med mig en längtan efter en man och även andra människor där vi i ömsesidiga relationer kan guida, lyssna, dela och där jag känner mig förstådd.

– Jag förlorade min pappa. 

Insåg hur viktig han varit. Hur han var den som alltid fanns där. Den jag ringde när något hänt, när något behövde fixas, när jag undrade över något praktiskt; något med matlagning, cykeln, odlingarna, tja han kunde väldigt mycket. Han engagerade sig. En stabil punkt i mitt liv är borta, marken känns svajig och jag vilsen. Tar med mig pappa in i 2017, han finns kvar på många sätt. Tillåter alla känslor och tänker även här- vi växer av kriser och säkert även av sorg.

– Jag började titta på andra jobb, på utbildningar och på alternativa vägar framöver. 

Har i nästan 15 år känt att jag varit på ”rätt plats”. Har älskat mina arbeten i stort och aldrig haft något emot att börja jobba igen efter jul eller sommarledighet. Förrän i år. Det gnisslar och skaver. Har varit i 5 nya-jobb-processer. Har tackat nej och blivit bortvald, vilket har känts helt okej. Det jag tar med mig in i 2017 är viljan att göra något mer, att utvecklas och hitta glädjen i det jag gör. Om det sen innebär karriär- eller jobb-byte eller utveckling och utbildning på fritiden, det vet jag inte än. Tillit även här och fokus är på människor och utveckling. Öppnar mig för nya möjligheter och litar på att jag vid rätt tidpunkt kommer veta vart jag ska.

Summering:  Jag tar till 2017 med mig öppenhet, ensamhet, mod att vara sårbar och en stark längtan efter mer kärlek, närhet, djup och utveckling – gärna med andra och helst även med en man. Jag tar med mig dans, yoga, Ängsbacka, tillit, sorg (som är för ny för att lämna kvar), meditation och kontakt med mig själv för att finna vad som är rätt för mig i varje given situation. Lämnar prestation, otillräcklighet, jämförande, upplevda förväntningar och måsten. Och säkert mycket annat som jag missat men just nu var det detta som ville komna fram. Väl så.

Om jag har något nyårslöfte? Nej sånt har jag nog aldrig haft, däremot tycker jag om att sätta en intention, eller flera. Så det jag nu skriver och känner att jag vill ta med mig in i 2017 får då stå för min intention. Något konkret mål känner jag inte att jag måste ha, eller så vågar jag inte det… får se vad jag kommer fram till lite längre fram.

Gott nytt 2017! Må ditt år fyllas av det som just DU längtar efter 💖.

Tacksamhet, så enkelt och ändå så svårt

Tacksamhet är ett av mina favoritteman när jag håller yogaklass. Det ligger en sån styrka i att känna tacksamhet och att kunna hitta saker att vara tacksam för mitt i en kris eller sorg, eller i en grå vardag för den delen. Kanhända har jag utvecklat en alltför låg tolerans när det gäller gnäll och negativa uttalanden och samtal men jag tror det är sunt samtidigt. Att inte omge sig med negativa människor, att inte stämma in i en allmän klagosång (ja fy vad vädret är dåligt och fy vad det är trångt på tunnelbanan och stackars oss som har så mycket elände just nu…och så vidare), tror jag är bra för sinnet. Tror vi påverkas av det negativa mer än vi tror.

Tillbaka till tacksamhet då. Det finns mycket skrivet om hur tacksamhet kan påverka hälsan i positiv riktning och även andra fördelar med den. Ska därför inte upprepa det som lätt går att hitta på nätet. Men jag tror verkligen att det gör en skillnad att fokusera mer på tacksamhet än på det som går att klaga på i livet!

Men vadå tacksamhet, kanske nån tänker nu. Det kanske inte finns nåt att vara tacksam för?! Jag vill ju tro att det alltid finns det. Framförallt hos de flesta som bor i Sverige, om jag ska generalisera. Tacksamheten kan röra det faktum att du bor i Sverige, har tillgång till bra sjukvård och att du har möjlighet att studera, du har ett jobb, det finns A-kassa för den som inte har ett jobb, och så vidare. Tacksamhet kan också handla om en frisk kropp, vänner, eller kanske bara en vän, eller en kärlek, ett barn eller ett kärt djur. Eller en vacker dag, en god kopp te, en tanke eller en kram. Oftast finns det väldigt mycket att vara tacksam för. Många av oss har ett överflöd av saker att vara tacksamma för, men ser bara den där saken som skaver: -Jobbet som någon annan fick, avundsjuka på någon som tjänar mer, vädret, saknaden efter någon eller en idé om att ens näsa har fel form.

En klok kvinna sa nyss till mig att om vi kan titta tillbaka på en händelse med en känsla av lugn och tacksamhet, då vet vi att vi har helat den situationen eller händelsen. Vi bär den inte längre med oss. Det är svårt att känna tacksamhet för situationer som gjort ont men med tiden blir det lättare. Även av smärtsamma händelser har vi något att lära av och tillslut kan vi även känna tacksamhet för erfarenheten. När jag fick höra detta insåg jag att den relation som tog slut för ett år sedan, där jag blev sårad i både ord och handling, inte riktigt är ”klar”. Kan fortfarande känna smärta när jag går tillbaka till minnena, Men, jag kan också känna viss tacksamhet, om jag känner in i mig själv. Jag lärde mig nog lite om mig själv som jag behövde en relation för att få fatt på. Så även om tacksamhet inte är den dominerande känslan så finns den där. Och jag har ett val, att fokusera på smärtan eller insikterna som jag också fick med mig. Vi har alltid, alltid ett val. Det är inte på något sätt ”farligt” att fokusera på det positiva eller försöka hitta något att vara tacksam för. Det är inte att ducka för sanningen eller att lura sig själv, för det finns alltid flera sidor av samma sak. Och alltid har vi ett val av vilken sida vi vill lägga fokus och energi på.

Jag har tidigare bloggat om Tacksamhetsdagbok (läs gärna- rekommenderar verkligen att skriva i en sån!) så det har varit ett kärt ämne i flera år. Och om jag går till nuet i mitt liv då. Hur är det där? Jag har precis förlorat min pappa. Det är tungt och jag gråter mycket. Men redan på sjukhuset kunde jag känna tacksamhet till det han slipper. Tex ligga på sjukhus och ta mängder med mediciner. Är tacksam för vår fina relation och över att vi trots allt fick så många år med honom. Är tacksam för att han fick dö lugnt och stilla, omgiven av de närmsta, utan ångest eller smärta. Är tacksam för allt jag lärt mig av pappa, och när jag känner tacksamhet blir sorgen lite, lite lättare att bära.

Är du en kokt groda eller klarar du dig?

Efter att ha skrivit om mitt år 2016 i förra blogg-posten fortsätter jag att hålla mig till detta år. Jag upplever nämligen att det är så många människor omkring mig som också haft ett tufft 2016. Kan säga att de flesta av mina närmaste har haft ett år med många tårar och eller utmattning, sjukskrivning och motgångar, funderingar på karriärbyten och uppbrott. Tycker inte det brukar vara så här och det gör mig oroad, samtidigt som jag tror att den spirande optimism jag känner för 2017 även omfattar dem!

Tycker att nästan alla mina närmsta varit, är väldigt nära eller har kommit förbi utmattningsdeppression eller något liknande i år. Hur kan det bli så? Läste i en yoga-tidning idag att Blossom Tainton, som jobbar med hälsa och utbrända, nyss kommit tillbaka från sjukskrivning på grund av just detta. Något är allvarligt fel och jag är inte den som kan leverera svar på ”varför” eller hur man kan slippa hamna där. Men jag har en fin historia som en vän från Indien berättade för mig i somras.

Om du stoppar en groda i en kastrull med kallt vatten, och låter vattnet långsamt bli varmare och varmare, kommer du till slut ha en kokt groda. Om du däremot försöker stoppa ner en groda i kokande vatten, då hoppar den ut – och räddar sig själv.

Om stressen är det kokande vattnet är det få av oss som konfronteras med plötsligt kokhett vatten, det vill säga en uppenbart ohållbar situation, vare sig det handlar om jobb eller privatliv.  De flesta av oss börjar svettas lite, känner obehaget av det allt varmare – och därmed livsfarliga- vattnet men hittar förklaringar, undanflykter och försöker rationalisera beslutet att vara kvar i kastrullen och hettan. Hur många gånger har du hört nån säga ”bara jag får sova i helgen / vara ledig några dagar/ det är snart semester /jul /helg, det kommer bli bättre när…..”. Och symptomen av sömnproblem, minnesproblem, fysiska problem, humör etc bortförklaras.

Jag vill inte leva ett liv där jobbet får större betydelse än hälsan! Jag jobbar delvis med utbrända människor och har varit på flera stressföreläsningar. Är verkligen ingen expert men vill tipsa om följande:

☆ Utöver aktivitet (=jobb och allt annat vi upplever att vi ”måste” göra) och sömn behöver vi VILA. Varje dag! Det kan vara att läsa en bok, ta en promenad, ett bad eller yoga. Men något du får energi av.

☆ När tiden ”inte räcker till” – skär inte ner på allt som GER dig energi, du behöver dem också. Mer än någonsin när allt snurrar för fort.

☆ Meditation och mindfulness gör underverk med dig och din hjärna. Stress skadar hjärnan. Meditation helar den. Finns mycket vetenskapliga belägg för detta och 10-15 minuter per dag räcker fint. Alla kan meditera!

☆ Bagatellisera inte dina symptom. Vad skulle du säga om din bästa vän beskrev dem för dig?

Tänk på Grodan. Tänk vad fint om vi alla var närvarande, medvetna, modiga och starka nog, att kliva ur det varma vattnet innan det blivit för varmt. Vi kan väl försöka att också se oss omkring och ta temperaturen på vännernas och våra partners vattentemperatur. Vissa klara varmare vatten men ingen klarar när det kokar. Och vi får förvarningar. Utmaningen blir att se dem, ta dem på allvar och kliva ur – även om vi inte vet vad som komner hända då eller var vi landar.

Skickar styrka och kärlek till alla er som är mitt uppe i det, och som är på väg tillbaka.  Och styrka och mod till er som är nära men inte vill se. Det finns ett liv utanför kastrullen!

 

Mitt 2016

Jag har haft ett rätt dåligt år i år, även om det sjäkvklart också innehållit sina ljusa stunder. Brukar ofta ha lätt att fokusera på det positiva, känna styrkan i det som är bra utan att bagatellisera det mindre bra – som oftast är något att lära sig av – men nu känner jag att det ändå är viktigt med en klarsynt tillbakablick.

Slutet av 2015 var tungt känslomässigt i kombination med hög stress, och 2016 började med kärlekssorg och utmattning, löpte på med sorgebearbetning, intressanta möten med nya människor, nya intressen (dans!), skakig tillvaro med ifrågasättande av jobb, yrke, vänner och relationer, tankar kring en pappas sviktande hälsa och en allmän känsla av att stå på en mycket skakig och instabil grund. Nu närmar sig årets slut och jag sörjer förlusten av min pappa, kämpar med känslor av ensamhet efter de senaste relationerna, efter pappas död och i stort, trötthet, känslan av att vara otillräcklig och annorlunda. Ja allt dras upp med de ledsamma känslorna.

Men, trots allt detta, pirrar det lite i magen när jag tänker att det snart är ett nytt år.  Sekundsnabbt men ändå kännbart. Väljer att tro att det inte bara är något jag ”vill” känna, utan att det faktiskt finns något där. Ett spirande hopp och en förnimbar känsla av förväntan. Förväntan om något stort, positivt och glädjefyllt.

Det är som att jag i år verkligen har fått ”smaka på livet”. Har känt så otroligt mycket, mest sorg förvisso men jag har ibland tänkt ”det här är ju livet”. Det är som att jag länge gått runt och mått ”okej” och nu har jag slagits omkull, fått jord i munnen, fått kippa efter andan som en fisk utan vatten och verkligen fått känna att jag lever. Det är som att jag behövt skakas om. Vet inte varit från den tanke kommer men känslan är att allt har en mening och att det jag varit med om, alla tankar och känslor, leder mig framåt i en hög hastighet. Har många gånger, utan att riktigt förstå vad jag riktigt menar, sagt att ”jag utvecklas väldigt snabbt just nu, det är som att ingen förstår mig längre”. Det har varit smärtsamt till viss del, och jag har känt mig väldigt vilsen. Vad vill jag och vart är jag på väg? Jag hoppas det visar sig snart. En sak är säker, det är inget jag kan tänka fram!

För er som känner mig och som läser detta, kan kanske något av detta ge svar på era frågor. Eller kanske inte. Det är trots allt rätt virrigt fortfarande. Har dragit mig undan från gamla sammanhang och de flesta av mina vänner har sett väldigt lite av mig i år. Har valt ensamhet och ibland nya och för mig tidigare okända sammanhang, med mycket själ, hjärta, beröring och autencitet. Har varit ett sökande år och jag är nog inte klar med den resan än. 2017 blir en nystart känns det som. Tänker på hur jag naken och smutsig av jord kröp ur en svetthydda i somras. Andades frisk, sval luft, fick dricka vatten och äta ett äpple. Pånyttfödd. Snart. Hoppas. Längtar. Vi klarar så mycket mer än vi tror!! Du med!

Trauma release – och flera tips från terapeuten

Har insett att den första delen av sorg – chockfasen – har pågått för mig i över 3 veckor. Ja alltså sen jag förlorade min pappa. När jag var hos min terapeut för en dryg vecka sen tipsade hon mig om TRE, Trauma (& stress) releasing excersices. Vill gärna tipsa fler om detta!

Jag kan ibland se mig själv som en rätt ”flummig” person. Men, min terapeut är inte flummig, så jag blev förvånad när hon pratade om Trauma release. Har tidigare valt bort workshops med detta både för att det ”låtit konstigt” och med tanken ”jag har ju inget trauma”.

TRE, som metoden heter, innebär att man skakar av sig fysisk och emotionell stress. Det används vid posttraumatisk stress men även vid ”vanlig” stress. Djur gör detta, utan att behöva lära sig. Vi har det i oss men har lärt oss av med det kan man nog säga. Det finns massor att läsa om detta på nätet så jag ska inte skriva mer om det men kan tipsa om en video om detta: https://vimeo.com/103209258

Att skaka kroppen och /eller få den att skaka är väldigt avslappnande lite oavsett hur man gör. Inser att detta skakande redan finns i mitt liv, det har i år dykt upp på yogaklasser, i workshops, min naprapat gör det, och jag hade faktiskt samma vecka som terapeuten tipsade mig nyfiket kryssat i ”intresserad” på en TRE-workshop som dök upp på FB. Så det var tydligen nåt jag skulle testa!

Har testat 3-4 ggr nu och det är….udda men skönt. Kan andas djupa andetag (annars svårt just nu) och det känns bra om än lite konstigt. Tänker att det nog är väldigt bra och kommer fortsätta göra det då och då. Det kommer inte upp några känslor utan det är bara avslappnande. Tydligen är det inte bara samtal som kan göra gott för själen. Spännande och intressant med alternativa metoder som kompletterar varandra.

Utöver detta tips fick jag även rådet av min terapeut att titta på julkalendern, uppkrupen i soffan med filt och lussebulle. Behöver mjuka saker i mig, runt mig och att titta på just nu. Orkar inte med drama och behöver bli bättre på att vila och ta hand om mig. Framför allt nu i min sorg och sorgebearbetning. Så det gör jag nu. Varje dag, och det känns fint.

Ensamhet

En för mig rätt så ovanlig känsla. Är ovan vid att känna så här, så starkt och tydligt. Ensam. Ensamhet. Jag som brukar nästan stoltsera med att jag ”inte brukar känna mig ensam”. Som singel större delen av mitt vuxna liv har det så klart varit en bra strategi. Sen tror jag också att jag ÄR bra på att vara ensam; kan söka ensamhet och även njuta av den. Men har kanske tagit den känslan för givet och även använt den som skydda mot jobbiga känslor.

Nu är det en dominerande och pockande känsla. En vecka till pappas begravning, har fortfarande inte landat i vad som hänt. Att sörja ensam, att somna ensam, ingen som frågar dagligen hur jag har det, och nu – ingen självklar person finns bredvid mig när jag ser mig på begravningen. Bävar för ceremonin som det är och tankarna på den förstärker känslan av sårbarhet och ensamhet. Förutom att min viktigaste nära (manliga) person försvunnit ur mitt liv.

Nu kommer det förhoppningsvis lösa sig med själva begravningen.  Har en nära släkting som jag förhoppningsvis kan luta mig mot. Det kommer gå. Men ensam är jag ju likväl. I vardagen.

Det slog mig att jag i perioder på fullaste allvar inte riktigt förstått alla fördelar med en partner. Nästan pinsamt att erkänna men ibland har jag inte riktigt vetat vad jag ”saknar” när jag inte haft en relation. Så. Jag gillar att se meningen med saker och ting, att titta på ”vad kan jag lära mig av det här?” eller ”vad är funktionen med det här?” Nu känner jag på ett mycket smärtsamt sätt vad jag saknar och ser därmed också vad jag behöver.  Vilket känns…fint, på ett konstigt sätt. Svårt att förmedla eftersom jag har en bild av att de flesta självklart vill ha en partner utan att behöva fundera på ”varför”. Men som ”undvikare” (googla på anknytningsmodeller för att förstå detta bättre) har jag lätt försvarat mig och fokuserat på fördelarna med att vara ensam / singel. Inte nu längre…

Är vi alla ensamma? I någon aspekt är vi kanske det. Vi kan inte dela allt med andra. Eller? Tycker om tanken att ”vi är alla ett” fast jag har svårt att få fatt på den just nu. Det är tyvärr lättare att vältra mig och känna mig som den mest ensamma människan just nu.

Livet. En dag i taget. Försöker tänka att ”this too shall pass”. Allt förändras.

Sorg och saknad

Så återkommer jag till min blogg när något hemskt har hänt. Jag är i ett tillstånd av chock och sorg.  Min älskade pappa dog för knappt 3 veckor sen. Jag säger ”dog” för det var ju det han gjorde, han ”gick inte bort” någon stans, även om jag förstår att det kan vara ett bra uttryck för att distansiera sig lite.

Tydligen är den första fasen i sorg just chockfasen, som jag trodde jag skulle få slippa. ”Eftersom jag var ju där när han dog.” men så funkar det nu inte tydligen. Inte för mig i alla fall. Det är fortfarande, efter drygt 2 veckor väldigt overkligt och att pappa är ”borta” är något jag inte kunnat / orkat / velat ta in helt och fult. Jag tänker att det är normalt, det mesta som jag känner just nu. Att jag är trött, ledsen, har svårt med koncentrationen, med att fatta beslut och har väldigt lite energi.

Bara ett par veckor innan pappa hastigt lämnade oss, hade jag gjort slut på en halvårs-lång relation. Det i sig var rätt jobbigt. Det var tydligt för mig att det var rätt beslut men likväl var det svårt -både för att jag gjorde honom så ledsen men också för att jag ju vill ha en relation, och ändå hade hoppats på den. Så nu blandas känslorna av sorg och saknad och jag känner mig rätt ensam, och ibland mycket ensam.

Skulle i sammanhanget kunna skriva om min syn på döden – var är pappa nu? – och tankar kring hur en bäst hanterar sin sorg. Men just nu räcker inte energin till. Det blir istället ett inlägg om här-och-nu. Personligt och kanske till hjälp för någon i samma process.

För jag visste inte innan att en sorg innefattar så mycket mer än bara sorgen i form av gråt, kanske ångest och saknad. jag FÖRSTÅR inte riktigt vad som hänt. Har svårt att greppa faktumet att pappa inte finns. Kan inte ta in det än. Det känns som en utmattningsdeppression kanske, med låg energi och nedstämdhet.

En dag i taget. Tror allt är normalt.  ”Var snäll mot dig” säger människor omkring mig. Och ”säg om jag kan göra något.” Just nu vet jag inte vad jag vill eller behäver.  Förutom kärlek och omtanke.

Detta med ”stories”

Har haft en väldigt lång paus i mitt bloggande. Livet har kommit emellan och även om jag flera gånger, särskilt i år, har tänkt att DETTA vill jag skriva om, har vägen från tanke till handling varit lite för lång.  Antagligen ett symptom på min fullspäckade vardag och en fråga om prioritering.

Men, efter att ha fått frågan från en ny följare om jag slutat, och även andras intresse för min blogg, tillsammans med ett tema jag vill dela med mig av, har jag nu satt mig för att skriva.

En ny vän till mig har just lärt mig begreppet ”stories” vilket jag mycket snabbt tagit till mig. Inser att jag nästan dagligen återkommer till detta med ”stories”, när det gäller mina och andras tankar och idéer om hur saker ”är”. Min tolkning av en story är en beskrivning eller förklaring av något som kanske inte är sann och som kanske inte heller gagnar den som berättar sin story.

Exempel: En mycket smart och kompetent vän till mig lät mig hjälpa henne med ett ansökningsbrev till en potentiell ny arbetsgivare, vilket gjorde att vi diskuterade hur man ser på sig själv och sina prestationer. Hon sa då att ”Det kommer dröja flera år innan min jobbångest går över.” Hon har jobbat i  gissningsvis 15 år och det må vara så att hon tyvärr lider av ”jobbångest”, men att säga en sån negativ sak är för mig en typisk story, som egentligen bara förstärker det hon känner just nu och som ger mycket lite utrymme för förändring.

Andra typer av stories – som jag hittat hos mig själv – är: ”Jag sover alltid dåligt när det är fullmåne” (sant ibland men oftast sover jag väldigt gott), ”När jag är hungrig blir jag sur” (också sant ibland men att säga det – är det för att legitimera surhet och vad gör det med mig – blir jag gladare eller surare av att ha en sån story?).

Vi försöker ofta hitta orsaker till det som händer oss, oftast väldigt spekulativa och rena gissningar många gånger. Ibland stämmer de men för min del känner jag igen en story om jag frågar mig själv: -Vet jag att det här är sant? -Gagnas jag av den här storyn? Om svaret på frågorna är nej, då är det dags att släppa taget om min story.

Hoppas ni hänger med! Tänk efter om ni har några stories som återkommer eller som ni kommer på. Dela gärna med er! Tror vi mår bättre med färre stories och mer sanningar. Kram!

Lära av yoga och mina fantastiska lärare

Jag har yogat till och från i cirka 10 år, och jag tycker att jag lär mig mer och mer av yogan. Det sista året har jag yogat med över 10 olika lärare, alla med olika inriktningar och bakgrund men en sak har de haft gemensamt – de har velat förmedla ett budskap som har handlat om livet utanför yogamattan.

För många är yoga enbart en träningsform, om det är det ju. Också. Men det finns så mycket mer att lära av yogan, sånt som inte handlar om att kunna sätta i händerna i golvet när man står upp eller kunna stå på huvudet i 5 minuter.

I Indien hade jag flera lärare, som oberoende av varandra, pratade om hur minnen och känslor sätter sig i kroppen och skapar blockeringar. T.ex. höftböjarna är ett sådant område. Tanken är att yogan ska hjälpa till att släppa blockeringarna – och släppa ut känslorna, traumor och annat som behöver komma upp till ytan och rensas bort. Lite som terapi!

Flera av mina lärare här hemma, t.ex. Fredrik Binette och Lou Åberg pratar mycket om att inte sträva, att i stället fokusera på där man är, här och nu. I stället för att som på mina ashtangayoga-klasser för 10 år sen, där vi fick lära oss att ”andas genom smärtan” för att nå längre och verkligen utsätta kroppen för påfrestningar, lär jag mig numera att acceptera och känna tacksamhet för min kropp och dess förmågor.

Shay Peretz är en annan fantastisk lärare, ganska ny för mig, som på klassen i lördags talade om hur yoga inte handlar om olika ställningar, utan att det handlar om att förena andning och kropp. Att vi lär oss andas helt enkelt, något vi tror vi kan men ofta inte gör på ett optimalt sätt. Känns själv hur hela kroppen och känslorna i den förändras om du i stället för att andas högt upp i lungorna drar djupa och lugna andetag ner i magen.

Shay pratade vidare om vikten av att vara tacksam för den kropp vi har, att känna tacksamhet för att vi har möjligheten att ta oss till yogamattan, till yogashalan, och att tacksamheten kan finnas där även om vi har ont i en axel eller har ett problematiskt knä som begränsar oss.

Lördagens klass var som alltid med Shay väldigt prestigelös ”jag lär mig av er också” och jag kände mig så närvarande i kroppen när jag gick därifrån och kände att jag börjar en ny yogaresa från och med nu. Det har väl varit på gång länge men det var som om något ”klickade till” i mig. Vad yogan kan ge mig mycket mer än bara det fysiska, vad jag kan vara snäll mot mig själv genom att yoga, att andas, att vila på min matta.

TACK till alla yogalärare som kommit min väg och som leder mig framåt, inåt, utåt och uppåt. Jag är säker på att jag blir en mer harmonisk och bättre människa tack vare er. Och tack vare mig själv! Namasté.träd på Gotland