Att öppna dörrar och få tyst på rösten i huvudet

Igår var jag hos terapeuten. Går i terapi för att han ska hjälpa mig få en bra relation med en bra man. Bra män är inte svårt att hitta, det är faktiskt mest mig felet ligger hos. Måste ju både vilja och våga ge upp singellivet och våga släppa in nån. Inte det lättaste. Vi pratar om allt möjligt och jag är nog inte klar med honom på ett tag eftersom jag fortfarande är singel (fast jag hade en relation i 4 månader som han tog åt sig delar av äran för ;-)). Han är duktig. Hade jag fått provision på alla jag skickat till honom hade jag varit en rik kvinna 🙂 Tror att större delen av hans privatkunder just nu är mina vänner eller bekanta. Men han har alltid tid för fler – hör av dig om du vill ha hans nummer!

Pratade igår om en sak som alltid gör mig ledsen att prata om, och som jag inte berättat för honom tidigare. Han blev glad att jag visade så mycket känslor (i klarspråk: han verkade nöjd att jag grät) för det ledde oss vidare till ett viktigt tema: att våga öppna sig.

De flesta anser sig nog vara hyfsat öppna och kan prata om känslor. För visst kan vi prata om smärtsamma saker som vi varit med om, men är det att vara öppen? Frågan är om du vågar ringa till någon när du är mitt uppe i det, nästan inte kan prata av gråt och det kanske närmar sig midnatt? Det är det få som gör, men det är viktigt att våga. Det är helande att våga öppna sig när det smärtar som mest, det är då man kan få mest hjälp. Så jag jobbar med det. Vill våga tro att någon orkar med, orkar lyssna och finnas där. Och det behöver ju inte handla om stora saker, det kan handla om besvikelser och små ledsamheter som jag tror många hanterar på sin kammare, för att sedan prata om när de värsta känslostormarna har lagt sig. Gör inte så! Öppna dörrarna istället för att stänga dem, våga bli berörd!

Det är svårt, jag vet. Det är svårt att skriva om också, för jag ju ingen expert, jag håller ju på att lära mig. Det är också väldigt personligt men jag tror det är allmängiltigt också, jag tror att många känner igen sig? Har jag rätt?

För övrigt vill jag tillägga att jag mår väldigt bra just nu, förutom förkylningen då. Livet känns bra. Jag behöver bara få tyst på rösten i huvudet som ibland tar vid när jag säger till någon att ”jag mår bra, tack”, för då säger den ”förutom att jag inte har nån kille då…”. Ska det verkligen få sätta hela min stämning, hela mitt humör? Nej, jag stretar emot och försöker istället fokusera på det som är bra och säger till rösten i huvudet: ” kanske inte det, men jag har vänner, en fin familj och har ett tryggt liv och en stark kropp. Så det så! Vad säger du nu då?!” Då tystnar den…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s