Ayurveda, eller att hitta det man mår bra av

Min första semestervecka läste jag mycket. Jag varvade bra deckare med en bok om Ayurveda. Även om jag varit i Indien 3 gånger och både fått massagebehandlingar, Ayurvedisk medicin (inte alls gott!!) och  fått en snabbkonsultation med en Ayurvedisk läkare, så har jag haft en väldigt vag uppfattning om vad Ayurveda är.

Boken är skriven av en ayurvedisk läkare, Janesh Vaidya, och är otroligt bra och intressant. Förutom att han tar upp de olika doshorna (vata, pitta och kapha) och vad som passar dem bäst, skriver Janesh också om de svårigheter man stöter på när man är människa och kommer med tips på hur man kan må bättre och få bättre balans i livet. Det handlar om enkla övningar och boken kan också läsas som en introduktion till personlig utveckling, eller bara som en bok med värdefulla insikter.

Jag fastande t.ex. för att en oförmåga att släppa in någon hela vägen till sitt hjärta (om man som jag t.ex. drar sig ur relationer alltså) handlar om en obalans i halschackrat. Om man blir balanserad kanske man vågar mer? Det hade varit bra! Om man nu tror på det här. Jag vet ännu inte vad jag ska tro men mycket av det han skriver om hade kunnat vara skrivet av en psykolog eller läkare, och det skriver jag som något positivt.

Dhanvantari - den ayurvediska medicinens gud

Dhanvantari - den ayurvediska medicinens gud

Ayurveda betyder ”kunskap om livet” och innebär att man med insikt om vilken personlighetstyp man är kan skapa balans genom sömn, mat och motion. Men är du till exempel en vata ska du inte motionera så mycket, så det är inte riktigt samma råd du skulle få från en vanlig läkare!

Jag känner flera som konsulterat Ayurvediska läkare som kunnat ställa diagnoser om både fysiska och psykiska problem som kräver omfattade diagnostik i den västerländska vården. De har också fått mycket hjälp av att följa de råd de fått från läkaren. Det är spännande och jag har därför bokat en tid med Janesh i augusti, för att han ska fastställa min dosha och göra pulsdiagnostik m.m. på mig. Det ska bli väldigt intressant. Kanske kan han ge mig svar på varför min mage är så svullen? Jag tror ju att den kom efter min senaste resa till Indien så det passar ju bra!

Hittills har jag själv kommit fram till att jag mest är en pitta, en sån som inte gillar värme, som gillar men inte tål stark mat, som bränner sig i solen och som måste ha mat regelbundet. Känns riktigt bra att hitta ”förklaringar” till delar av min personlighet. Får nu se i augusti om jag har rätt, om även Janesh tycker att jag är en pitta… och så hoppas jag han kan hjälpa mig att balansera mitt halschakra så jag vågar öppna mig och kasta mig in i en relation. Det finns bara möjligheter och oavsett allt annat tror jag ju helt och fullt på placebo…

Ett ytterligare tips för er som vill ha sommarläsning: I det sista regnet skriver Janesh om sin uppväxt i en by i Kerala, södra Indien. Den största behållningen av boken är inte handlingen utan språket. Han skriver otroligt vackert och målande och hans farmors kloka ord borde alla läsa och ta till sig. Rekommenderas verkligen! Man behöver inte vara en ”indiofil” som jag för att tycka om den.

Semester-feeling

Har nu haft min första veckas semester och det var härligt! Se här vilken underbar utsikt vi hade från balkongen:Middag på MallorcaJag ÄLSKAR att resa. Även igår, när jag skulle hem, njöt jag av att vara på flygplatsen, med alla människor. Kanske var det för att jag reste ensam. Jag är ju mest van vid det och det är en skön känsla att vara ”ensam” bland tusentals andra människor. Det ger mig en känsla av att jag kan rå om och ta ha hand om mig själv. Är nöjd med mig själv att jag tycker det är så enkelt att resa ensam. Inget gör mig direkt stressad eller nervös (okej då, lite nervös blev jag när vi blev 40 minuter försenade från Palma och skulle med ett anslutande flyg i Milano – men det löste sig, som det ju alltid gör på ett eller annat sätt).

Fast att resa ensam är kanske min melodi. Vad säger det om mig? Jag som enligt terapeuten kanske ibland undviker sällskap för att slippa ”förhålla mig”… Fast under semestern fick jag ju ”förhålla mig” hela tiden, eftersom jag bodde tillsammans med en vän.

Vi har aldrig rest ihop och jag lärde mig mycket om mig själv. Jag är inte så himla käck och munter hela tiden som jag vill tro. När jag tillbringade större delen av min vakna tid med henne insåg jag att jag kunde vara både butter, barnsligt surig, ville ha saker på MITT sätt och längtade efter egen-tid. Det sista tror jag att hon också gjorde, och vi såg till att inte göra allt ihop. Men det där andra då – jag som tycker att jag är rätt ”happy-go-lucky”. Tydligen inte!

Kan jag skylla på PMS? I så fall gör jag det och då behöver jag inte fundera mer.  Es TrencFast det är kanske inte riktigt så enkelt. Jag är nog helt enkelt inte så van vid att bo ihop med någon. Vi är dessutom rätt olika, och då framkom att jag inte är särskilt tolerant eller tålmodig. Herregud vilken resa, och då menar jag insiktsmässigt.

Fast det handlar mer om känslor jag fick, vi funkade bra ihop och jag tror inte hon skulle säga att jag var just butter och otålig. Men ändå. Tänk att jag kan vara en sån person. Ska nån kunna älska mig ändå är det tänkt? PMS och hunger gör mig till en hemsk människa. Jag önskade mig väl en man som accepterade det när jag skrev om detta här. Hoppas det! För några år sen hade jag kämpat med att bli annorlunda. Nu försöker jag faktiskt acceptera att jag är så här. Ibland. För mesta delen av tiden var jag ju glad och rolig – förstås!

Mer om det jag läste och det vi pratade om i senare inlägg. Nu är det god natt inför en arbetsdag imorgon. God natt!

Semestertankar

Så börjar jag min första semestervecka då, ska bli skönt att komma iväg för jag känner mig rätt trött men jag längtar sällan iväg. På sommaren är det skönt att jobba och jag har haft förmånen att jobba med 4 mycket trevliga kollegor de sista veckorna. Det är underbart att vara så få på jobbet!

De senaste åren har jag haft lite ambitioner för semestern, så även detta år. I år ser ambitionerna ut så här:

sommar– varva ner riktigt ordentligt, – läsa bra deckare och andra lättlästa böcker som jag köpt på mig under våren (cirka 10 stycken…) – läsa lite böcker om personlig utveckling, som jag redan börjat på men lagt åt sidan till förmån för just deckare och andra lättlästa böcker 😉 – träna, både styrketräna (i Spanien) och springa (i Sverige),  – inte ha några måsten (att träna är inget måste, men jag gillar det), – att verkligen lyssna på mig själv och göra det jag vill och se till att verkligen njuta.  Och sen komma tillbaka till vardagen utvilad, pigg och kanske lite, lite klokare.

Vad har du för tankar kring semestern?

Glad semester!

Att våga det man inte vågar och lite blåbärspaj

Packar inför resa till Spanien. Semestern börjar snart, vilket kommer innebär färre blogginlägg är jag rädd. Men ambitionen är att försöka blogga då och då ändå.

Min chef frågade när jag berättade att jag skulle åka dit – åker du ensam? Först tyckte jag det var en konstig fråga. Varför skulle jag åka dit ensam? Men sen insåg jag: jag har ju rest ensam 4 av de 5 senaste resorna jag gjort, så det var inte alls en konstig fråga.

Att resa ensam är något jag uppskattar. Det började med Indien, vilket innebar omedelbar kärlek – både i resandet och i landet. Kanske också i känslan av att jag faktiskt klarar mig själv. Det tog verkligen emot att resa ensam den första gången. Mitt resesällskap ställde in pga rädsla för terrorattacker, direkt efter bombningarna i Mumbai (och nu har det hänt igen. Hemskt!!) Jag gick från att säga ”det är helt omöjligt”, och var helt beredd att förlora alla biljettpengar, till att nån vecka innan avresa inse att jag måste övervinna min rädsla.

När jag sedan landade i Indien efter nästan 35 timmars resa kunde jag inte förstå vem den där Sandra var, som hade varit så rädd. Förstod inte vad jag varit rädd för. Det var som om jag ömsat skinn, och kom ut ur det gamla med en större tro på mig själv.

Nu stöter jag ibland på liknande hinder men jag försöker ändå att ”aldrig säga aldrig”. För även om resandet inte längre skrämmer mig finns det ju annat som gör det. Med risk för att vara tjatig: relationer till exempel…

Det är häftigt att våga!! Kan verkligen rekommendera det. Jag, och många med mig, behöver ta sig ur sin ”comfort-zone”. Det gör nästan aldrig ont, men kan ge ett beroende. Som mina resor till Indien…

Typ blåbärspaj med lite grädde!

Att packa är trist och jag är otroligt ineffektiv. Det finns så mycket annat jag gör istället. Som att blogga. Eller som att till varje pris hitta något att laga så jag får äta upp den sista grädden i kylskåpet… Är galet förtjust i grädde! Gjorde därför en ”nästan-blåbärs-paj”. Recept:  i min mixer malde jag cirka 10 hasselnötter tillsammans med 2 dadlar. La ner frysta blåbär i en liten efterrättsform, la nötblandningen över och toppade med några tunna skivor smör. In i ugnen i 125 grader i cirka en halvtimme. MUMS!

Att sluta värdera & vara lite snäll mot sig själv

Ett stort gäng kloka människor (t.ex. Buddha, min terapeut och Anna Kåver) säger att man ska försöka sluta värdera. Inom Buddhismen kallas det ett icke-dömande förhållningssätt och detta är också en stor del av det som kallas Mindfulness.

Först när jag hörde det här tänkte jag att så håller inte jag på. Väl? Jag är ju snäll och fördomsfri? Jo, jo… när jag började lyssna, verkligen lyssna, till vilka tankar jag har blev jag rädd. Dels så värderar jag ner mig själv väldigt mycket. Om jag t.ex. inte lyckas med något börjar min hjärna (som jag tyvärr inte kan skylla på för den är ju på nåt konstigt sätt också jag) säga ”det är så typiskt mig, jag kan verkligen inte såna här grejer”. Eller tankar/värderingar som: ”inte kan jag göra det här”, ”vad dum jag är så gjorde så och så”, ”jag är inte tillräckligt snygg / smart / rolig” och ”inte kan väl nån VERKLIGEN älska mig för jag är ju sån och sån”. Sorgligt! Och jag tror tyvärr inte jag är ensam om det här…

Och värderar jag andra då? Jodå. Hela tiden visar det sig. Jag tittar på andra och tänker ”snygg, ful, tjock, fult klädd, grå, ser trist ut…” osv. Varför? Kanske för att jag tror att andra värderar mig och då känns det bra att värdera andra? Helst så att jag kommer ut lite bättre?

Dålig självkänsla kallas det för. Och medicinen? En sak kan vara att just försöka sluta värdera. Jag provade en vecka, och attans vad jag blev uppmärksam på mitt värderande av mig själv. Men jag sa till mig själv att sluta, och det kändes… bättre! Mina tankar är ju inte sanningar. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag är bra och förtjänar det bästa! Synd bara att mina tankar inte alltid går åt det håller. Men jag kämpar på och tycker jag är på god väg.

Fast här om dagen satt jag i Vasaparken och sa till min kompis: ”Titta, där kommer två blekfisar!” (t.o.m. blekare än jag är) Då undrade han hur det gick med det där icke-värderande förhållningssättet… Det var väl inte så farligt men jag har nog en bit kvar. Både när det gäller mig själv och andra.

Anna Kåver skriver väldigt bra om detta. Hon har skrivit en bok som handlar om att lära känna och acceptera sina känslor, se här, för att begripa sig själv och andra lite bättre. En lite tunnare och mer lättläst bok av Anna heter ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” som jag & många jag känner har läst och uppskattat. De här böckerna handlar om acceptans, som jag skrivit tidigare om här, men också om att inte värdera.

Och när jag ändå håller på att tipsa så vill jag tipsa om boken med den lite fåniga titeln: att välja Glädje, av Kay Pollak. som handlar om att bli modigare, tryggare och att känna mer glädje i livet.

Kämpa på!

How to talk to men…

Har ikväll varit på en ”preview” av en workshop som heter ”how to talk to men”. Jag var på en workshop i höstas och det var häftigt. Handlar i korthet om att män och kvinnor är olika (på ett biologiskt plan) och att om vi kvinnor lär oss mer om män så kommer våra relationer till dem att förändras. Eller: om vi lär oss vissa redskap och lär oss att kommunicera med män – så kommer vi få allt vad vi vill ha från männen och de kommer att vara överlyckliga över att få hjälpa oss och ge oss det vi vill ha. Tadaaaa!

Bra va?! Och det här är inget ”kvinnor-mot-män” eller något i stil med taktik eller genom manipulation få det man vill ha. Det handlar om kommunikation. Så ni män behöver inte vara rädda – vi kvinnor vill HA er! Och vi vill göra er glada – för då gör ni OSS glada 🙂

Mer om Lucy, som håller i flera av dessa workshops i sommar och i höst, och om just denna workshop finns här.

Det häftigaste med workshopen i höstas var inte det vi fick lära oss egentligen. Det var istället hur vi kvinnor – som aldrig träffat varandra förut – öppnade oss för varandra. Vi skrattade så vi grät och vi grät av saker som berörde och rörde oss och vi berättade om saker som vi nästan aldrig pratar om. DET var superhäftigt. Vi gav varandra positiv feedback på ett sätt som man aldrig (nästan aldrig) gör i vardagslivet. Det gav en otroligt kraft och energi som jag vill ha mer av.

Jag skulle önska att alla jag känner (endast kvinnor får gå kursen…) skulle gå kursen och bli inspirerade och lika berörda som jag blev. Kanske skulle det göra att vi vågar vara mer öppna med varandra i vardagen. Berätta om saker som gör oss ledsna, om besvikelser och om vad vi känner innerst inne.

Kanske är det en fåfäng önskan men jag önskar det ändå. Det, och att jag ska lära mig kommunicera med män och göra mig själv oemotståndlig för dem, önskar jag mig. Kanske blir det en påfyllnads-workshop i höst som repetition.

Och tills dess får jag väl leva mitt singel-liv så gott det går och träna på redskapen på män omkring mig. Jag ska inte bråka – jag ska leka (play). Jag ska inte tjata eller säga emot – jag ska ge efter. Jag ska vara kvinnlig och jag ska veta vad jag vill… utvärdering kommer senare. Kommer jag få det jag vill ha???!

Tankar om rättvisa

Livet är inte rättvist.

Jag tror att många går omkring och mår dåligt för att livet är just orättvist. Och om man förväntar sig rättvisa så blir man konstant besviken. Nu pratar jag mer om ”vardaglig rättvisa” inte i en högre ideologisk / juridisk / politisk mening, som t.ex. allas rätt till lika vård och likhet inför lagen. Men även där kan man ifrågasätta om det finns någon absolut rättvisa.

Risken med att förvänta sig rättvisa är att man blir bitter när man upplever världen som orättvis. Mycket är ”orättvist”:

Min syrra har en snygg man och söta barn medan jag är singel utan barn. Vissa röker ett helt liv utan att dö av det och vissa röker aldrig och får lungcancer i tidig ålder. Någon blir erbjuden jobb utan att söka eller vinner miljoner på Lotto medan en annan får kämpa för att få pengarna att räcka till.

Det är lätt att tycka att andra ”har allt” när de har saker man själv saknar och vill ha. Det är lätt att glömma att andra kanske är avundsjuka på just DIG, och tycker det är orättvist att du har ….

Alltså, så här ÄR det bara. Och det hänger ihop med mitt tidigare inlägg om acceptans. Man måste nog acceptera att livet är orättvist. Det är inte rättvist att vissa får och andra inte, att vissa har och andra inte, men så ser livet ut. Alla orättvisor ska man så klart inte acceptera men återigen, jag pratar om det vardagliga, det som faktiskt inte går att förändra.

Det som går att förändra är vårt sätt att se på det. Vårt förhållningssätt. Om vi kan acceptera och inte jämföra oss så mycket tror jag vi har en chans att bli lite, lite lyckligare.

Ensamhet och dejting

Jag brukar sällan känna mig ensam men just idag gör jag det. Kanske beror det på att jag vet att de flesta av mina vänner inte är kvar i Stockholm. Eller så beror det på att ingen har frågat om jag vill hitta på något i helgen. Samtidigt har jag ju varit upptagen varje kväll i nästan 2 veckors tid, så det finns ju människor som vill träffa mig. Men nu känner jag mig ensam ändå.

Ibland känner jag att jag är den som tar mest initiativ till att träffa mina vänner / kompisar. Är det för att jag är mer angelägen eller för att de är vana vid att jag tar initiativet? Saknar att ha en riktig bästis, som har 100 % koll på vad jag gör och som alltid vill ses. Fast det var länge sen jag hade en sån och det är inte lätt att vara en sån bästis om man har man och barn heller. Kanske har jag växt ifrån bästis-stadiet, jag har bara inte fattat det.

Så när jag sitter hemma och känner mig lite ensam passar jag på att logga in på en nätdejtingsajt. Trots det jag tidigare skrivit om detta här & där och även om jag känner mig väldigt osugen på att dejta så hoppas jag pyttelite att mannen i mitt liv ska höra av sig. Och att jag ska förstå att det är HAN så jag inte sållar bort honom och går vidare. Det är ju lätt hänt… (och händer säkert).

Fick just mail från en man från Jamaica, som bor i Sverige. Han ser bra ut och verkar bra. Men… jag har haft många utländska pojkvänner och dejter. Jag tror att kulturskillnader ibland kan ställa till det. När jag tänker tillbaka har jag dejtat / varit ihop med män från Polen, Kanarieöarna, USA, Kanada, Chile, Indien, Cypern, Italien och nu senast Holland. Jag verkar ju onekligen gilla det exotiska i utländska män, (är barnsligt förtjust i bruna ögon…) men är inte säker på att det är rätt ändå. Fast vad vet jag vad som är rätt och fel…hittills har det gått ”sådär”…

Time will tell. Nu väntar jordgubbar med grädde och någon tanke om att acceptera en lördagskväll i ensamhet. Det är faktiskt inte så illa!

Lite om acceptans

Jag accepterar att det är varmt ute och mycket fuktigt, att jag svettas mer än vanligt och inte känner mig så fräsch.

Jag accepterar att min hud inte tål sol och att jag måste hålla mig i skuggan eller ha 30 + solkräm på. Hela, hela tiden.

Jag accepterar att det sannolikt alltid kommer finnas friktion i familjen, och ibland konflikter, som jag inte kan påverka.

Jag accepterar att min (redan lilla) byst blir mindre när jag tränar men att magen (den Indiska) är lika rund och go´. Hur mycket jag än tränar. Det är kvinnligt med former och även om 40 är det nya 20 så gäller inte det riktigt kroppen. Bara att acceptera.

Jag accepterar att jag är singel och inte har barn eller en man att göra barn med. Det säger inget om framtiden.

Jag accepterar att jag har en säng för en person där bara jag sover. Jag tror inte det kommer vara så för alltid men jag får acceptera att det är så nu. 

Jag accepterar att mina föräldrar inte kommer att leva för alltid, att jag inte kommer att få behålla varken dem eller annat jag tycker om så länge jag vill.

Jag accepterar att det finns mycket jag fortfarande har svårt att acceptera, men jag försöker.

Jag accepterar att vissa kommer tycker jag skriver fåniga inlägg och att jag tjatar om trista saker.

Jag accepterar att jag inte är fulländad. Eller nu ljuger jag. Jag försöker acceptera mig själv med brister och dåliga sidor. Hur ska någon annan annars göra det?

Acceptans är vägen mot ett lyckligt liv tror jag. Det finns mycket klokt skrivet om acceptans. Mindfulness och dess ursprung Buddhismen handlar mycket om detta. Jag kommer skriva mer om detta men nu vill jag mest inspirera till ett mer accepterande. Och påminna mig själv om detta. Och acceptera att jag ibland låter snusförnuftig när jag vill hjälpa andra och mig själv!

Värmepåverkade tankar och tips

Det är varmt nu. Ute och inne. I Sverige får man (som sagt) inte klaga på vädret, men jag kan konstatera att jag svettas hela tiden och har svårt att koncentrera mig på jobbet. Hade jag varit ledig och varit vid vatten hade jag absolut inte sagt något men jag tror tyvärr inte man kan hoppa plurret direkt från Strandvägen eller från Djurgårdsbron. Men det tål att tänkas på!

Imorgon är det fredag och en vecka kvar till min första semestervecka som går till… Värmen! Hå, hå, jag ska för första gången åka till ett svenskt chartermål på sommaren (Marbella 1993 räknas inte för det var nästan inga svenskar där, så det så!). Intressant. Målet är inte grisfest och sena nätter utan (faktisk) träning, havsutsikt och trevligt sällskap varvat med spanska viner och goda böcker. Det blir nog bra det.

Värmen tål man bättre om man inte behöver tänka. Inte prestera. Som t.ex. i Indiens 35-gradiga värme med ca 90 % luftfuktighet. Det gick faktiskt bra, men jag hade ju aldrig kunnat lösa några svårare problem eller jobba i den värmen!

På jobbet har vi över 25 grader och jag fick tips från kollegor om hur jag skulle tackla värmen. ”Håll huvudet kallt” är mer än något man säger tydligen. Håller man det kallt (t.ex. med kalla handdukar) tänker man tydligen bättre. Men handdukar på huvudet när man jobbar… jag är skeptisk. Att sova med en blöt handduk över sig var ett annat tips för sommarnätterna, lixom det jag hört tidigare – att sova med blöta strumpor eller duscha sig med blomspruta.

Att sätta fötterna i ett iskallt fotbad var det som kändes mest åt det möjliga hållet, så jag gick och ställde mig i duschen i brist på annat. Och duschade fötterna med iskallt (nåja) vatten. Skönt! Och nog kände jag mig liiite piggare efteråt. Man kan inte annat än att älska placebo 🙂 (eller var det verkligen vattnet som gjorde skillnad?!).

Trots värmen skulle jag vilja ha någon att mysa med. För även om det är varmt behöver man närhet. Det är det jag saknar, (eller Längtar efter som jag ska tänka istället, som jag skrivit här om tidigare) mest just nu som singel, är att ha nån att krama (och då menar jag faktiskt kramar, det är inte en omskrivning. Det utesluter givetvis inte att jag saknar annat också.). Helst någon som jag vill krama på i framtiden också. Lite Kärlek lixom. Det hade varit bra. Då hade jag kanske inte känt behov av att skriva långa inlägg om… värme.

Varma kramar och god natt!