Semester-feeling

Har nu haft min första veckas semester och det var härligt! Se här vilken underbar utsikt vi hade från balkongen:Middag på MallorcaJag ÄLSKAR att resa. Även igår, när jag skulle hem, njöt jag av att vara på flygplatsen, med alla människor. Kanske var det för att jag reste ensam. Jag är ju mest van vid det och det är en skön känsla att vara ”ensam” bland tusentals andra människor. Det ger mig en känsla av att jag kan rå om och ta ha hand om mig själv. Är nöjd med mig själv att jag tycker det är så enkelt att resa ensam. Inget gör mig direkt stressad eller nervös (okej då, lite nervös blev jag när vi blev 40 minuter försenade från Palma och skulle med ett anslutande flyg i Milano – men det löste sig, som det ju alltid gör på ett eller annat sätt).

Fast att resa ensam är kanske min melodi. Vad säger det om mig? Jag som enligt terapeuten kanske ibland undviker sällskap för att slippa ”förhålla mig”… Fast under semestern fick jag ju ”förhålla mig” hela tiden, eftersom jag bodde tillsammans med en vän.

Vi har aldrig rest ihop och jag lärde mig mycket om mig själv. Jag är inte så himla käck och munter hela tiden som jag vill tro. När jag tillbringade större delen av min vakna tid med henne insåg jag att jag kunde vara både butter, barnsligt surig, ville ha saker på MITT sätt och längtade efter egen-tid. Det sista tror jag att hon också gjorde, och vi såg till att inte göra allt ihop. Men det där andra då – jag som tycker att jag är rätt ”happy-go-lucky”. Tydligen inte!

Kan jag skylla på PMS? I så fall gör jag det och då behöver jag inte fundera mer.  Es TrencFast det är kanske inte riktigt så enkelt. Jag är nog helt enkelt inte så van vid att bo ihop med någon. Vi är dessutom rätt olika, och då framkom att jag inte är särskilt tolerant eller tålmodig. Herregud vilken resa, och då menar jag insiktsmässigt.

Fast det handlar mer om känslor jag fick, vi funkade bra ihop och jag tror inte hon skulle säga att jag var just butter och otålig. Men ändå. Tänk att jag kan vara en sån person. Ska nån kunna älska mig ändå är det tänkt? PMS och hunger gör mig till en hemsk människa. Jag önskade mig väl en man som accepterade det när jag skrev om detta här. Hoppas det! För några år sen hade jag kämpat med att bli annorlunda. Nu försöker jag faktiskt acceptera att jag är så här. Ibland. För mesta delen av tiden var jag ju glad och rolig – förstås!

Mer om det jag läste och det vi pratade om i senare inlägg. Nu är det god natt inför en arbetsdag imorgon. God natt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s