Terapeutisk yoga och att praktisera Satya

Jag har verkligen sett fram emot idag! Ikväll träffade jag Maya för första gången, som är ayurvedisk yogaterapeut. Efter en koll av min kropp tillsammans med information om min pulsdiagnos hos ayurvedaläkaren Janesh Vaidya, fick jag ett eget yogaprogram av henne. Programmet ska balansera mig och ska stärka mina fysiska svagheter (ländrygg) och ger mig det jag behöver mentalt (att landa i kroppen och inte vara uppe i huvudet hela tiden). Som jag uppfattade det. Kanske har det andra effekter, det ska bli spännande att se hur det känns. Yoga är dessutom väldigt meditativt och det känns som om jag behöver mer av det.Dancing Shiva

Det kändes väldigt lyxigt att få en privatlektion i yoga och jag kan varmt rekommendera det. Maya var en varm och närvarande tjej, väldigt uppmärksam och omtänksam. Till henne kan man gå med allvärldens problem, både fysiska och andra problem, eller bara för att man vill. Mer om yogaterapi kan du läsa här. Nu har jag fått i hemläxa att göra mitt program varje morgon. Disciplin och karaktär ska således också tränas här, välbehövligt!

På frågan om hon har några synpunkter eller funderingar på om jag ska fortsätta med min andra träning – styrketräning och löpning – blev svaret att jag ska praktisera yogans två första yamas (som är som budord), nämligen Ahimsa som betyder icke-våld, med meningen att jag även ska praktisera det gentemot mig själv, och inte göra sådant jag inte vill eller som inte känns bra, och den andra är satya som betyder att leva sant, att vara sann och ärlig mot sig själv och andra, med meningen att jag ska göra saker med insikt om varför jag gör dem. Om jag lyssnar på mig själv så kommer jag komma fram till vad jag ska göra.

Intressant. Genast gick tanken till min träning, springer jag bara för att bli smal och tränar jag styrka för att jag tycker det ger mig något eller gör jag de endast för att uppnå ett skönhetsideal? Mycket att tänka på nu. Det känns bra att börja ta några steg på vägen mot… ett bättre jag kanske?

Tack till mina nya lärare, Janesh och Maya. Jag är tacksam för att jag träffat er.

Tacksamhetsdagbok

I all enkelhet ska jag vara lite tacksam ikväll. Försökte börja på en ”tacksamhetsbok” för några månader sen. Det gick bra i ett par veckor, knappt, sen började jag tyvärr glömma bort att skriva i den.

Jag tror på det stärkande i att skriva upp och påminna sig om det man är tacksam över, både i livet i stort och i det lilla som hänt under en dag. Många av oss lägger alldeles för mycket tid och energi på att älta det vi inte gillar och sånt vi inte vill ha i vårt liv.

I en Tacksamhets(dag)bok rekommenderas man att skriva upp 5 saker per dag. Jag begränsar mig inte här utan skriver det jag kommer på:

Jag är tacksam för att – mina föräldrar lever och mår så pass bra som de gör, – att jag har ett jobb jag trivs med, – att min kropp är stark och orkar bära mig på alla mina äventyr, – att jag har fina vänner, – att jag bor i Sverige och har råd att bo i en fin lägenhet där jag är tacksam för att jag trivs väldigt bra, – att jag mår bra, – att jag tycker om att laga mat, – att vi går mot höst och att det gör mig glad, – att jag kan glädja mig över små saker i livet även om allt inte är perfekt eller som jag vill ha det, – att jag har två söta systerdöttrar som jag kan träffa regelbundet, – att jag inte lever i en dålig relation och avslutningsvis, för ikväll, att jag har så många möjligheter om jag bara tänker efter.

Det kändes bra. Ska nog fortsätta skriva vad jag är tacksam för, men inte bloggform.

Våga testa – det kanske känns bra för er med!

Tankar om yoga och längtan till Indien

Även om jag hade utövat yoga i några år, då Ashtangyoga,  var det först när jag kom till Indien förstaVarkala strand gången som jag verkligen fastnade och började älska yoga. Att väcka kroppen med yoga samtidigt som solen gick upp över havet var verkligen en härlig start på dagen. Eller att yoga på eftermiddagen och som bakgrundsljud höra ljudet av palmblad blandat med vågorna. Det är något visst att få yoga i Indien men det går faktiskt bra hemma också!

Efter morgonyoga i Indien

Efter morgonyoga i Indien

På bilden syns en av de många vilda hundarna som gärna sökte sällskap på stranden efter min morgonyoga.

Under den andra resan till Indien fastnade jag ännu mer och kände att yoga var något jag verkligen mådde bra av, både fysiskt och psykiskt. Hade två riktigt bra yogalärare, båda Indier. Kommer ni till Kerala i Södra Indien kan jag rekommendera er att testa både Vasudevs yoga shala och till Santhosh yoga.

Efter ett års uppehåll från yogan, på grund av armbågsproblem, vill jag nu tillbaka. Tror det hjälper mig att varva ner, gör mig mer grundad och mindre lättstressad. Yoga är ju så mycket mer än bara den fysiska biten och det lärde jag mig mycket om i Indien, där de har ett mer holistiskt synsätt. Yoga och meditation tror jag kan förebygga mycket stressrelaterade problem. Jag har många vänner som vittnar om detta, inte minst de som varit utbrända och som hittat tillbaka mycket tack vare yogan.

Idag bokade jag en yogahelg i Bergslagen om en månad. Blev rekommendera av en kollega som var lyrisk över läraren hon haft. Det känns väldigt bra. Ambitionen är att få till en regelbunden yogapraktik, möjligtvis med daglig meditation. Det är förstås aldrig bra att ha för hög ambitionsnivå, risken är att man då ger upp eller slutar om man inte når upp till den. Så vi får se. Nu dags att stänga ner datorn snart, inte speciellt yogiskt att surfa kvällarna i ända tror jag… trevlig kväll!

Att äta enligt ayurveda

Jag är väldigt förtjust i att laga mat, det framgår av mina första blogginlägg som t.ex. det här om raw food och det här. Ända sen jag flyttade hemifrån har jag lagat mycket mat, både till mig själv och till alla gäster som besöker mig.

En ny dimension har tillkommit nu med Ayurveda som ger kostråd utifrån kroppskonstitution (vata, pitta eller kapha). Idag testade jag att gå och handla med en lista över livsmedel jag ska försöka undvika / äta mindre av och sådana som passar väldigt bra till min kroppstyp (pittadominant). Det är svårt att helt undvika de livsmedel som är pittahöjande och som alltså inte är bra för mig men jag förstår ju helt klart varför de finns med på listan. Sånt jag ska undvika är t.ex. starka kryddor, lök, paprika, morot, yoghurt, kaffe och alkohol. Och ska jag vara ärlig mot mig själv (vilket inte alltid är så lätt) så vet jag med mig att magsyran ökar med mycket av de här sakerna och jag mår bättre om jag undviker dem. Alltså inget ”hokus-pokus”! Fast varför jag inte ska äta avocado och tomat förstår jag faktiskt inte, så där kommer jag nog fuska lite.

Mat för en pitta enligt ayurvedaI stället för att gå och sura över det jag inte bör köpa fokuserade jag på det som jag kan äta mycket av: blomkål, broccoli, mango, persilja, squash, kål & tranbär, och gjorde en sallad av dessa ingredienser. Fuskade och hade i en tomat och lite paprika som jag hade hemma. Till detta åt jag fetaost (mejeriprodukter är bra för mig, men inte för salt ost eller yoghurt då) och oliver. Rostade solrosfrön och pumpakärnor (som är bra för mig) och strödde över, mums! Tyvärr är nötter annars något jag helst ska undvika. Det tycker jag känns trist eftersom mandel och hasselnötter är mitt favoritmellanmål, samtidigt som jag vet att magen lätt blir knasig om jag äter dem.

Jag anses nog av några vara lite av en kuf på jobbet, eftersom jag äter så ofta. Jag har alltid känt behov av att äta ofta, att vara hungrig för mig är plågsamt. Även för omgivningen är det det eftersom jag inte blir mitt vanliga glada jag om jag inte får äta. Lindrigt uttryckt. Därför blev jag så glad när jag läste i ”Ayurveda för ditt sinne” om pittadominanta: ”Hoppa aldrig över en måltid!, Det finns ett gammalt ayurvediskt ordstäv om pittadominanta som säger att det inte finns något farligare än att hoppa över en måltid.” Ha – där får ni alla som tycker det verkar lite fånigt att äta så regelbundet som jag gör, och vara så beroende av det.

Tänk förresten att det fortfarande är som sommar ute. I natt när jag kom hem en bit efter midnatt var det 20 grader varmt. Riktigt härligt för att nästan vara september!

Lycka och vägen dit

En rätt så pretentiös rubrik minst sagt. Den kanske till och med är missvisande. Det jag tänkt skriva om är det faktum att jag ibland får frågan om det verkligen är bra att titta och lyssna inåt, gå i terapi osv., för hittar man inte alltid något då? Är det inte bäst att vara leva och inte känna efter så mycket? Kanske inte fundera så mycket?

Jag är ingen expert men jag börjar ju förstå hur jag fungerar, och det är säkert inte så olikt andra. Jag kan må bra, vara glad, se fram emot saker, uppskatta saker och människor i mitt liv, men ändå känna mig ledsen inombords ibland. Ibland också till synes utan anledning. Man rymmer många känslor. Janesh Vaidya (som verkar ha blivit min nya husgud ;-)) uttrycker det här i boken Ayurveda för ditt sinne, på ett sätt som känns klockrent: Man kan ha en ”underliggande känsla” som ofta grundas i barndomen. ”Det är ett hälsotecken om känslan är lycka”, men det är ett fåtal som har lycka som underliggande känsla. Känslan är mer eller mindre stark beroende på vilken situation man är i. Den kan t.ex. vara en känsla av tillit, rädsla, glädje, sorg eller nyfikenhet.

Jag tror på förändring även det kräver en arbetsinsats och sällan är en quick-fix. Jag tror det finns en anledning till grundkänslan och är den inte lycka (vilket den inte är hos mig) så mår man bra av att försöka ändra den till något mer positivt. Man ska absolut inte ändra på något om man tycker att allt fungerar bra, och jag känner själv att mycket i mitt liv fungerar bra, men om jag accepterar den ledsna och kanske lite rädda känslan i mig, och nonchalerar den, kommer jag heller inte att våga utsätta mig för situationer som är mer riskfyllda känslomässigt. Ja, ni förstår väl: t.ex. att ge sig in i en relation, att öppna sig och för en annan människa med risken att bli övergiven.

Jag tror att den känsla jag går och bär på innebär att jag lever ett mindre rikt liv än jag skulle kunna göra. Jag tror att den begränsar mig. Risken blir att jag nöjer mig med mitt jobb, mitt liv som singel (jag har det ju bra) och försöker att inte sträva efter något annat eller bygga upp mål. För jag tror ju inte att jag ska lyckas nå dem.

Så även om det är svårt att förmedla så vill jag försöka förklara att jag verkligen tror på att titta inåt, att gräva lite, att försöka förändra och förbättra det inre, för det kommer i så fall att ge så mycket mer möjligheter i det yttre. Jag tror också att de som faktiskt går runt och mår bra, men kanske tycker att vardagen är stressig, att de ibland blir irriterade på sin man / sina föräldrar eller så, faktiskt inte skulle ”hitta problem” om de skulle träffa en terapeut.

Jag tror att många faktiskt ”mår bra” och är grundade med tillräckligt bra självkänsla och balans i livet. Men jag tror också att det finns de som går och känner att livet faktiskt inte känns så roligt, som är mycket ledsna utan att riktigt förstå varför och som har svårt att se något glädje i det de gör – och att det då är dags att söka någon form av hjälp, eller förändra sin livssituation. Eller både och.Och ”hjälp” behöver inte vara psykolog eller terapeut, vissa mår ju bra av yoga, meditation, självhjälpsböcker och mycket annat. Om man struntar i känslan av att något inte känns bra, så kommer det inte att försvinna av sig själv…

Jag tror verkligen att man utåt sett kan verka harmonisk och må bra och ändå ha saker att jobba med. Och för egen del vet jag att det är så. Att jag sen söker svaret på många håll gör nog att jag ses som en sökare. Men vet ni – den som söker kanske finner?!

”Börja om” – en nystart på hösten

”Börja om” stod det i ett skyltfönster jag passerade ikväll. En bra uppmaning tycker jag. Ibland fastnar man i gamla, ofta negativa, hjulspår. Man gnäller på samma saker som vanligt, irriterar sig på sina kollegor, tänker samma tankar, har samma drömmar men gör inget åt dem, planerar för saker som ska göras och har dåligt samvete för allt man inte gör. Känns det igen?

pennskrin = skolstart = höst = nystart

pennskrin = skolstart = höst = nystart

Att ”börja om” kan väl vara något då, att starta från noll. Slänga det gamla, både tankar och irritationer, och börja på något nytt.

Hösten är ju underbar på det sättet – jag känner i alla fall att det innebär en nystart. Inte riktigt så att man köper ett nytt pennskrin och nytt omslagspapper till sina nya skolböcker, men något åt det hållet. Jag känner att det finns fullt av möjligheter. En förändringens tid helt enkelt!

Själv ska jag försöka att inte hamna i negativa hjulspår. Jag ska försöka se allt med ”en nybörjares ögon”, som det så fint heter inom MIndfulness. Att vara närvarande i nuet utan att ta med sig tidigare erfarenheter, förutfattade meningar och fördomar, som ju gör att man inte ser och tar tillvara på alla möjligheter som finns.

Att ”börja om” innebär för mig att våga tro att saker kan bli annorlunda än tidigare, att börja om från noll. För vem vet vad hösten kommer med i år. Jag ska satsa på och vara snäll mot mig själv. Och även om jag inte får något nytt pennskrin så känner jag att höstterminen kan börja nu. Jag är redo för allt nytt. Önskar er en bra början på hösten!

…och vandringen fortsätter

Det är snart höst och jag noterar att flera, som liksom jag är singlar, tycker att hösten känns lite jobbig. ”Ännu en höst utan pojkvän” (eller motsvarande för mina killkompisar, men jag vet inte, för vi pratar inte lika mycket om sånt), eller ”jaha nu börjar hösten och jobbet igen och ingenting har förändrats”.

snart höst

snart höst

Själv älskar jag hösten och håller som bäst på att höst-fixa hemma men när jag stannar upp hinner känslorna ikapp. Som igår under min konsultation med Janesh Vaidya som jag skrev om igår, när jag insåg att jag visserligen trivs bra med mitt liv men att jag samtidigt har en ledsamhet inom mig. ”Jag trivs bäst ensam” klingar falskt, även om det onekligen vore lättare om jag verkligen kände så.

Jag gläds SÅ åt min vän i söder som träffat en riktigt bra man efter många år som singel, min vän som just blivit gravid med en toppenkille hon träffade rätt nyligen, och min vän som när som helst ska gifta sig på en exotisk ö där hon träffade mannen i sitt liv på semester i början av året. För man kan glädjas åt andra och samtidigt känna en ledsamhet på insidan. En tomhet och en stilla undran: när är det min tur då?

Jag försöker blicka och vandra framåt (och samtidigt vara närvarande i nuet så klart!). Nästa vecka startar min terapi igen och jag ska också, efter rekommendation från Janesh Vaidya, träffa en yogaterapeut på DermaNova. Efter diagnostisering får jag ett eget yogaprogram anpassat för just mig. Det känns jättespännande!! På hösten känner jag mig alltid peppad att börja med något nytt så det här känns bra. Fast jag ska erkänna. Ibland känns det för himla trist att hålla på att förkovra sig och ”växa” och lära känna mig själv, när jag egentligen bara vill träffa nån och växa med honom. Då tänker jag: Tålamod och Tillit. Andas djupt och försöker ha både och.

Och jag vill gärna tro på det Janesh skrev till mig igår: ”I am sure you will awake from your deep sleep and walk towards the dawn.”

”Yes woman”, eller utmaningen att säga ja lite oftare

Många har säkert sett filmen ”Yes man” med Jim Carrey, där huvudrollsinnehavaren bestämmer sig för att säga ”yes” till alla frågor under ett år. Jag har ingen sån ambition, jag har rätt lätt för att säga ja till saker. Framförallt frågor jag ställer till mig själv, som t.ex. om jag är sugen på en semla, eller om jag behöver den där snygga toppen. Ändå har jag en känsla av att jag kan bli bättre på att säga ja, när det faktiskt är bra för mig att säga ja.

Annars är det ju väldigt viktigt att lära sig att säga nej, det finns hur mycket som helst skrivet om detta. Särskilt folk med låg självkänsla har svårt att säga nej och måste träna på det. Jag tycker jag har blivit mycket bättre på nej-sägandet, kanske ibland för bra när jag är lite bekväm.

Inspirerad av filmen och av en före detta kollega som började säga ja till alla aktivieter som andra föreslog honom, ska jag bli bättre på att säga ja till de saker jag har lätt att säga nej till. Okej då, tankarna har också kommit upp i anledning av att jag vill komma ut mer och försöka träffa en man. Kan inte sticka under stol med det. Men för att göra det måste jag tacka ja till frågor om after-work, utgångar och andra aktivieteter. Även om jag känner mig lite för trött eller inte är riktigt sugen på att gå ut. Det blir ju alltid väldigt trevligt!

En annan sak jag ska bli bättre på att säga ja till är kanske också dejter. Att inte vara så himla kräsen och backa ur innan jag ens har svarat på ett första mail. Jag tror inte på min nuvarande strategi riktigt, jag tror jag drar mig ur mer än jag kastar mig in i leken.

Hösten kan snart börja, jag är redo. Jag ska säga ja och jag ska ta emot, jag ska ge mig in i leken och jag ska leken tåla. Jag ska vara öppen och nyfiken.

Yes I Can!

Vad lite det krävs för att glädja!

Igår var jag inte alls på bra humör. Tyckte att allt gick emot mig. Så kom en annan dag, utan förväntningar och utan förutfattade meningar. Och jag blev påmind om hur lite det krävs för att bli på gott humör, att le för sig själv, mot andra, och bara må bra med livet.

Åkte tåg till Rättvik idag, där min syster med familj hyrt hus. Bakom mig satt två fnissiga tonårstjejer, och skrattade och pratade sådär som tonåringar gör. Hörde att de började diskutera om det fanns en restaurangvagn. Vuxen som jag ju numera är (även om jag kan förvånas över det ibland) vände jag mig om och berättade att den nog låt åt det hållet, för jag hade sett folk komma med dricka därifrån. Och förresten, kunde de titta efter om det fanns Delicato-bollar där tack? Det kunde de. De kunde mer än så. De hade både köpt en boll till mig och ville inte ha betalt för den! ”Den kostar inget. Dagens goda gärning” sa de och fnissade lite.

Jag bara log. Tänk att de tog tillfället i akt att göra mig glad, och säkert få sig själva att känna sig lite vuxna och initiativrika. Jag log länge medan jag mumsade på min chokladboll.

Jag log också åt de äldre damerna som satt bredvid mig. De hade med hembakade muffins, bullar och småkakor och deras döttrar (antog jag) satt bakom dem och serverade kaffe ur en gammal orange termos. Så himla mysigt.

Futtigt och vardagligt kanske, men det är just såna små saker som kan glädja. Om man lägger märke till dem. Bara att le gör ju förresten att man blir lite glad, oavsett hur man känner sig innan. Jag tackar damerna och tjejerna för att de fick mig att le och känna mig glad inombords idag. Den känslan kommer sitta i ett tag.

Perspektiv på livet och att le som en maasai

Bild

Är supersur och irriterad. Känner mig lurad och besviken. Fast nu när jag börjar skriva inser jag att jag inte ens vill skriva varför. Det känns för futtigt. Trots att jag varit irriterad hela dagen och har lagt flera timmar på att prata med support (har en telefon som inte fungerar) utan lösning. Har känt mig nere. Som om det var personligt. Som om det här inte skulle ha hänt någon annan.

Inser att det här kan gå åt två håll. Antingen kan jag fördjupa mig i det tragiska i att jag tar det personligt att jag både köpt en dator och en telefon som inte fungerar, inte ens efter support i 6 veckor. Det tycker jag är tragiskt, att det berör mig på något plan jag inte riktigt kan förklara.

Men jag kan också höja blicken. Och tänka att herregud. Här sitter jag i en fin lägenhet, med bra jobb och hög lön och så deppar jag ihop över saker och människor som inte uppfyller mina krav som konsument. Jag har just läst om fattigdomen i Etiopien. Så obeskrivligt hemskt. Och det är bara ett ställe i världen där miljoner (!) människor lider.

Såg en väldigt vacker utställning på Dunkers igår med Ewa-Marie Johanssons foton på Maasai-kvinnor. Mama Maasai heter den. Vilket liv de lever. Fattigt och hårt liv. De är analfabeter och är i princip helt beroende av att ha en man och många får HIV av sina män. Men de har ändå tillgång till mycket glädje och stolthet. Vilka bra förebilder!!

Jag får skärpa mig. För visst får man vara ledsen, besviken och irriterad ibland men det är viktigt att inte fastna i det, och tappa perspektivet. Min mamma uppfostrade mig till att jämföra mig med dem som har det sämre och det var nog inte så dumt. Många gånger ger det styrkan att ”rycka upp sig”.

Sen måste jag också skärpa mig på det andra planet. Det är klart att det inte är något fel på MIG som gör att jag får trasiga saker. Det är slumpen. Det är också slumpen att jag bor i Sverige och har det bra. Faktiskt viktigare att tänka på. Perspektiv återigen. Får fortsätta påminna mig. Känns mycket bättre nu faktiskt. Kanske lyckas jag påminna någon annan också, om hur bra vi egentligen har det?