Älskade Skåne!

Vem är det som snarkar på tåget? Som låter som en gammal farmor som somnat i tv-soffan? Oups, det var visst jag. Det är som med Pavlovs hundar, så snart jag sätter mig på tåget så känner jag mig dåsig och har svårt att hålla mig vaken. Jag brukar somna därför somnar jag – typ. Skönt förutom pinsamheten då. Tycker verkligen om att åka tåg. Ensam med en god bok. Läste ut Herakles av Theodor Kalifatides. Vad den mannen kan skriva! Rekommenderar verkligen hans böcker.

Tåget tog mig från mitt älskade Skåne hem till mitt – även det älskade – hem i Stockholm. Har sällan känt mig så kär i Skåne som denna gång. Kanske är det för att jag lekte med tanken att flytta dit när jag var tillsammans med mitt ex. Nu kändes det som att jag uppmärksammades på allt jag missar genom att inte bo där. En vemodig känsla som säkert också har att göra med att relationen avslutades och att Skåneplanerna därmed gick om intet.

Framförallt Malmö tycker jag mycket om. Det är en härlig stad. Att promenera i stan och samtidigt känns havsdoft, att vara nära finkultur, multikultur, matkultur på en och samma gång; där allt känns så nära och lättillgängligt. Att ha vänner som nästan alla bor i stan. Som trots småbarn går på fester, konserter och restauranger. Inget ont om mina vänner i Stockholm – jag bara fokuserar på och kanske förhärligar jag det liv jag inte lever? Men tänk ändå, att bo 5 minuter från havet, 10 minuter från centrum, i en stor lägenhet som kostar hälften av vad den skulle göra i Stockholm. Att maten är billigare och att det är närmre till kontinenten gör ju inget alls.

Sprang i morse i Helsingborg. Utmed havet – bara en sån sak! Mötte då en kvinna i badrock. Självklart hade hon gått direkt från hemmet och tagit ett morgondopp i havet. Vilken lyx!! Tänk att få leva så. Eller att som i Malmö ha tillgång till det vackra Kallbadhuset. Att kunna sola (eller ligga i skuggan med en god bok för min del då) och bada naken i havet ett stenkast från stan. Det skulle verkligen passa mig!

Nåja, min längtan till och min glorifiering av Skåne – och framförallt Malmö – går säkert över. Eller så får jag hitta mig en ny Skånepåg som lockar mig dit… Tror jag generellt är ute efter någon form av förändring just nu, kan vara därför Skåne känns lockande.

Tack för en härlig vecka i Skåne. Jag kommer gärna tillbaka snart. Samtidigt är det skönt att vara hemma, för när tåget rullar in i Stockholm, förbi Stadshuset upplyst av kvällssolen, så blir jag alldeles varm i hjärtat. Jag är kanske inte på fel ställe ändå…

Tvåsam eller ensam? Serie-monogam eller långtids-singel?

Tänk att det heter ”tvåsamhet” och lever man inte i tvåsamhet, lever man då i ensamhet? Näe, så tycker inte jag det känns som. Men jag tror att vissa känner så. Tvåsam eller ensam. Vad ska man säga? ”Jag lever ensam”, låter som något man valt, och att säga att man är ”singel” låter som om man är ute och dejtar mest hela tiden. Vad ska man säga då, om man är lite mitt i?

Jag har förresten en teori om dem som lever i tvåsamhet och andra, som jag, som lever ensamma /utan en nära kärleksrelation under långa perioder. Så här:

– De som är ”par-människor” har en lång relation eller flera långa som följer på varandra. Serie-monogama människor. Sen finns det såna som jag (och jag vet att det finns många med mig), som lever utan relation oftare än i en relation. Och de relationer som blir är oftast inte särskilt långa och hinner heller inte bli så djupa.

Jag tror att den som är mest van vid att vara och leva ensam har svårare att gå in i en relation än den som är ”serie-monogam”. Den senare känner sig sannolikt mer ensam och avvikande när han / hon plötsligt blir singel / ensam, för då är det något nytt och lite obekvämt. För mig är det mitt ”vanliga” tillstånd som faktiskt till och med kan kännas tryggt att falla tillbaka på. Inte nödvändigtvis det jag VILL falla tillbaka på, men jag vet ju vad jag har då. Slipper anpassa mig och utsättas för risken att bli lämnad. Phu vad skönt det kan vara att lämna en dejt och gå hem till min ensamma trygghet. Visst är det hemskt?

Jag har gått ensam på säkert 20 bröllop. Jag känner många som ALDRIG gått ensam på ett bröllop. Och då menar jag med eller utan partner, för jag har ju inte varit ”ensam”.

Jag måste alltså bli mer som ”par-människorna”. Hur då? Nu önskar jag att jag hade receptet på detta, som jag kunde dela med mig av. Men som singel jag är famlar jag fortfarande lite i mörkret. Men, jag tror faktiskt jag är något på spåret här. Mitt ex t.ex. När jag gjorde slut tog det mindre än 2 månader innan han hade en ny tjej. Han var jättekär i mig sa han, men vips hade han en ny relation. Och jag – 6 månader senare – är fortfarande singel.

Jag fortsätter att söka efter ”nyckeln”. Eller söka och söka, jag funderar lite på det och sen släpper jag det. Livet pågår ju trots allt där ute och imorgon bär det av söderut (Skåne) för lite mer semester. Då ska jag njuta av mina vänners sällskap och inte grubbla så mycket. Skriver igen så snart jag får tid!

Kanske finns han mitt framför ögonen på mig…

Segling med tjejerna

Efter 5 dagar på sjön var det nu igår kväll dags (läs hög tid) att plocka lite ögonbryn. Men var 17 hade jag lagt min pincett? Letade i den stora necessären som jag haft med på båten, letade i sminkväskan. Funderade. Var kan jag ha lagt den på för bra ställe. Hann fundera på hur länge jag kan gå utan att plocka dem, och hur mycket kostar egentligen en pincett? Så tittade jag upp lite. Men se där, den fanns visst precis där den alltid är. Mitt framför ögonen på mig men på det enda stället där jag inte tittat ordentligt på.

Så kan det väl vara med saker. Eller upplevelser. Eller människor. De finns rakt framför ögonen på en men man ser det inte, för man tror inte att det man söker finns så nära. Självklart är det inte alltid så men det är kanske något att ta med sig – att inte alltid börja leta långt borta.

Låg och läste till en bit efter midnatt igår (mycket sent för att vara jag), för att jag inte kunde släppa boken ”En dag”, som jag lånat av en kompis. Det är många som läser den, den ligger etta på pocket-toppen och är allmänt haussad. Och bra. Enligt mig handlar den om att det man vill ha kan finnas närmre än man tror och att när man söker efter kärlek är timing också väldigt viktigt. Trots att den inte slutade helt ”lyckligt” blev jag glad av den, den kändes  positiv och hoppfull. Det blir som det ska bli även om vägen dit är krokig. Typ.

Så som singel jag är handlar mitt sökande oftast inte om en pincett utan snarare om en man. Inte för att jag söker, men jag vill gärna ha! Var finns han då? Om han finns mitt framför mina ögon kan jag säga att jag faktiskt inte ser honom för tillfället. Så om jag bortser från det alternativet så var har mina vänner hittat sina män? Kollar bland kontakterna i mobilen och börjar på A: nyårsfest, gymmet, puben, nätet, jobbet, nätet, studentkorridoren, nätet, nätet, jobbet, resa, nätet, fest, Cliff Barnes, fest, Café Opera, nätet… och så vidare. Jag måste alltså gå ut mer, alternativt flirta mer aktivt på gymmet om jag inte helt ska förlita mig på nätet.

Önskar att blind-dejts var mer förekommande. Snälla – ge mig blind-dejts i ålder 34-44 tack!!! Och tills jag får det ska jag vara mer öppen och vaksam. För han kanske faktiskt finns mitt framför ögonen på mig…

Kväll i skärgården