Worrydolls – att sova gott utan oro

Jag tror inte jag är ensam om att oroa mig ibland. Fast kanske oroar jag mig mer än andra. Jag kan ligga vaken från 3.30 en natt om jag oroar mig för något. Anspänningen gör att jag inte kan sova. Det är samma sak om jag är förälskad, men då brukar det vara inte lika jobbigt…

Så vad gör man då? Det är ju inte alltid som man lyckas få sig själv att somna om. Nu har jag hittat en lösning. Eller kanske inte en lösning, men något symboliskt som kanske kan påverka detta med nattlig oro. ”Lösningen” heter Worry dolls:

Worry dolls

Worry dolls kommer i en fin träask med en lapp tillsammans med dockorna, med följande text:

”Here are som tiny people for you to keep, so you can have a good nights sleep, put them under your pillow when the day is through, and let them do all the worrying for you.”

Briljant tycker jag. Man ska viska det man oroar sig för till en av dockorna – ett bekymmer per docka. Sen lägger man dem under kudden så tar dockan hand om oron och man själv kan sova gott. Förutom att de fattiga människor i Guatemala som gjort dockorna tjänar pengar och att det en söt och billig present, så kanske de också kan göra en skillnad för nattsömnen! Ritualer är bra tror jag, och hon som sålde dem sa att de var väldigt bra för barn också. Jag tror det kan funka ännu bättre för barn – för de ifrågasätter inte så mycket.

Worry dolls kommer från Guatemala och just de jag har är inköpta på Stadsmissionen. Jag som har köpstopp motiverade inköpet med att det var presenter (ska ge bort flera askar med Worry dolls) samt att det är välgörenhet att köpa dessa dockor. Vilket det ju är, så det känns inte som shopping och är därför tillåtet!

Nu ska jag sova gott och mina Worry dolls ska få vila bredvid sängen, ikväll har de ingen oro att ta hand om. Sov gott!

Att gå sin egen väg

Man läser om dem i tidningarna, de dyker upp här och var och blir mer och mer frekventa. De där människorna som går sin egen väg, som sadlar om, som vågar ta steget ut i det okända. Det är ofta människor med prestigefulla jobb och höga löner som bestämmer sig för att ändra livsstil, och börjar baka surdegsbröd (ni vet säkert vem hon är) eller blir yogalärare med hela världen som skola och arbetsfält. Träffade en vän idag som gjort just det. Hon har sålt nästan allt hon har, reser runt mycket i världen, träffar människor i olika länder som blivit hennes lärare och elever. Hon jobbar med sig själv, för att göra bara det som känns bra.

– Känn efter. Tänk att ”Bara göra det som Känns Bra”. Hur ofta gör du så? Tackar nej till det som inte känns helt ”rätt” och går helt på magkänslan. Vi går till jobbet ändå och gör mycket som förväntas av oss. Men hon lever faktiskt så. Sunt och så inspirerande.

Med friheten kommer förstås också andra saker. Är man inte ekonomiskt oberoende (vilket få människor trots allt är) måste man ändå förtjäna pengar för att kunna leva. Men tänk att inse att man kan leva på så oändligt mycket mindre pengar än man tror, att man kan tjäna pengar på det man tycker är det allra roligaste som finns och att man kan byta sitt kunnande mot saker och tjänster man behöver. Skatteverket gillar det inte men jag älskar tanken på det, på att kunna byta tjänster och alla inblandade blir nöjda.

Nu lever inte jag ett sånt liv. Jag lever inrutat, med en fast lön varje månad, pensionsinbetalningar och en lägenhet. Tryggt men inte alls med den frihet som min väninna har. Hon berättar att hon fått kämpa för att inte stressas av pengar, men det går tydligen att komma över ”trygghetsbehovet”. Och hon ser SÅ lycklig ut.

Det känns inspirerande och spännande att träffa på människor som hon. Kanske kan det leda till att jag vågar lita mer på min magkänsla när jag hittar något jag verkligen vill göra, och inte låta konventioner och ett trygghetsbehov stå i vägen. Det behöver ju inte handla om att säga upp sig och sadla om, det kan handla om mindre saker som känns skrämmande ändå. Följer man sin intuition och sitt hjärta tror jag det blir rätt till slut. Lustigt nog skriver en annan kvinna om samma sak idag, om att ”hitta sin väg”. Fin läsning. Lycka till med att hitta Din väg – och våga gå in på den.

Att hjälpa andra – om ett indiskt ordspråk

Pratade idag med min vän från Indien om hur vi svenskar kan vara hjälpsamma om vi blir tillfrågade om att hjälpa till, men väldigt sällan griper in oombedda. T.ex. hjälper någon som ramlat eller hjälper till med en barnvagn. Visst finns det undantag men nu generaliserar jag.

Så fick jag lära mig ett ordspråk som finns i Indien. För att förstå det måste man förstå മലയാളം (malayalam), så det som på malayalam sägs med en poetisk mening blir flera meningar på svenska. Vidare måste man känna till att det finns ett plagg som heter Lungi i Indien. Det ser ut så här och är ett tygstycke som de flesta män i södra Indien bär till vardags: (Bild från Backwaters i Kerala – helt fantastiskt!)

I mer formella sammanhang bär männen en mundu, eller dhoti, som ser ut så här:

Ordspråket blir ungefär så här: När man känner att knuten på ens lungi är på väg att knytas upp går händerna genast dit, automatiskt, och knyter till den. Lika snabbt ska man också ge andra hjälp – innan något har hunnit hända.

Jag tyckte det var så fint, och så klokt. Tänker på när jag – faktiskt – varit med om det. På tunnelbanan när jag lagt mina handskar i knät och sen bara reser mig upp, hur någon då ropat till och uppmärksammat att jag är på väg att tappa handskarna. Tänk om alla kunde vara så förutseende och se sina medmänniskor. Och se sig själva också kanske, för inte är vi alltid så duktiga på att knyta till knuten som är på väg att gå upp. Vi kanske hoppas att någon annan gör det, vi kanske inte bryr oss tillräckligt om oss själva för att se till att knyta den. Men vem vill stå där med rumpan bar… egentligen?

Sköt om er – och varandra!

Perfekt helgstart

Efter en intensiv vecka med 2-dagarskonferens följt av 2-dagarskurs landade jag ganska trött hemma igår kväll. Den sista kvällen borta på kurs blev det disco efter middagen, och jag hamnade i ”mitt rätta element” och dansade till efter midnatt. Lycklig och leende. Det är ju SÅ jag ska plocka fram den där tjejen jag var förut (som jag skrev om i förra inlägget), och plocka fram den där feminina sidan som Janesh sa till mig att damma av. På dansgolvet kommer hon fram – och njuter av det!

Handlade på vägen hem, inspirerad av den fantastiskt goda Borsjtj som Olle på Gamla hemmet lagade under yogahelgen. Som tillbehör hade jag tjock yoghurt, hackad saltgurka och lite citron. Mums. Soppor och grytor på hösten känns ju så rätt dessutom. Både värmande (som även en pitta kan behöva när det blir kallare ute), enkla att laga och sen kan man göra dem både billiga och miljövänliga genom att hålla sig till säsongens grönsaker!

Borsjtj

Somnade ovaggad, trött efter disconatten kvällen innan. Vaknade riktigt tidigt. Det var mörkt ute och jag tände min cerisa lotus-ljuslykta, tände lite rökelse och gjorde min morgonyoga i lugn och ro. Hade en sån bra känsla i kroppen hela tiden. Älskar ju den här årstiden och med ljuset som brann kände jag nästan julstämning. Bara det att jag ju inte ska fira jul i Sverige så känslan blev därför en härligt, pirrande reseförväntan när jag tänkte på min resa. Tänk vad bra tankar och associationer kan göra med känslorna!

Vid frukosten har jag läst om Nobelpristagaren Tranströmer. Jag blir stolt samtidigt som jag inser att jag aldrig läst något av honom. Annars hade jag kunnat, som många andra gör just nu, citera min favoritdikt av honom. Jag gör så här: jag citerar några rader jag läste i DN i morse ur dikten ”Ensamhet” (ur Klanger och språk, 1966). Den fångar min känsla så bra:

Jag måste vara ensam                                                                                              tio minuter på morgonen                                                                                            och tio minuter på kvällen.                                                                                        – Utan program.

Alla står i kö hos alla.

Flera.

En.

God morgon och God helg!

Terapi-tankar som singel

Jag går i terapi. Det är inte så avancerat eller så speciellt. De flesta jag känner går eller har gått. Ibland får jag frågan ”när är du klar då?” Inte vet jag. Jag tror aldrig man blir ”klar”, däremot känner man en dag att nu är jag redo att avsluta det här. För klar är man nog först när man lämnar jordelivet. För min tro och förhoppning är att man utvecklas hela tiden i livet och när man behöver lite hjälp på traven – då går man i terapi.

Idag sa jag till min terapeut att jag är trött på att vara singel. Min terapeut är, som jag skrivit om tidigare, väldigt teoretisk och kan ibland veckla in sig i långa, väldigt abstrakta resonemang. Men i slutändan får jag anta att det han säger har något att göra med mig i alla fall. Så när han sa att ”ibland får man rannsaka sig själv och så får man ställa sig frågan ”känner jag mig redo för en relation?”, fick det mig att undra: – Försöker han säga något till mig? Hur 17 vet man om man är redo egentligen?

Sen beklagade jag mig över att jag inte var sådär självsäker, utåtriktad och spontan som när jag var runt 25 och gick ut flera gånger i veckan och alltid kände mig säker på att få blickar och uppskattning. Då jag gick ut och dansade mycket och kände mig helt, helt fantastisk. Var har den tjejen tagit vägen? Min terapeut sa då att ”när man börjar bli äldre och mer mogen börjar man mer och mer inse att man inte behöver andra lika mycket längre, vissa går i terapi bara för att de känner detta och tror att det är något fel på dem”. Tja, försök ni själva – var är kopplingen till mig?! Fast det är kanske lite betryggande att inte vara lika beroende av andras uppskattning längre, det kan jag ju hålla med om.

Slutligen sa han följande klokskaper, när jag sa att jag fortfarande drar mig undan ibland när någon visar intresse, att känslor skapar impulser som skapar handling. Är man inte nöjd med resultatet får man se till att känslorna inte styr och omfokusera. ”Det går aldrig att komma framåt om man inte ändrar sitt beteende”, vilket för övrigt måste vara hans tolkning av Albert Einstein som sa att det bara är idioter som gör samma sak om och om igen och förväntar sig ett nytt resultat.

Albert var klok han. Och även om jag raljerar över min terapeut så tror jag han vet vad han pratar om. Och jag fattar nog mer än vad jag vill ge sken av. Det är bara det att han aldrig säger samma sak som mediet Betty: att jag snart kommer att träffa en mörk och väldigt framgångsrik man som kommer göra mig mycket lycklig. Det hade varit så mycket enklare då! När HAN visar intresse ska jag stå kvar, både mogen och redo!

Att tro på evig kärlek & kärlekslås

DN, SvD m.fl. skriver idag om resultatet en undersökning, där en av frågorna var om man tror att en kärleksrelation kan vara livet ut. Hela 82 % sade sig tro det och tittade man på högutbildade höginkomsttagare var det hela 90 % som svarade ja på frågan. Jag tycker det är fantastiska siffror! Vilka hoppfulla människor.

Frågan är vad detta innebär i ett land där det sägs att ”50 % av alla äktenskap slutar i skilsmässa”. För det första stämmer inte detta. En mer noggrann koll visar att cirka 30 % slutar i skilsmässa. Men det är rätt många ändå.

När man svarar ”ja” på frågan ovan kan det ju innebära att man vill tro det snarare än att man faktiskt tror på det. Samtidigt som jag vill att de som svarat verkligen tror på det de svarar. Kanske kan i så fall den inställningen påverka statistiken?! Läste någonstans att de par som går in i en relation med en samsyn avseende relationer har bättre förutsättningar att få den att fungera (t.ex. om båda var beredda att gå i terapi om något inte fungerade eller att båda var villiga att kämpa även i tuffare stunder).

Kärlekslås på Västerbron

Kärlekslås på Västerbron

”Kärlekslås” är något väldigt fint tycker jag. Det är ursprungligen en kinesisk tradition, där kärleksparet skrev sina initialer på ett lås, låste fast det och slängde nyckeln i vattnet, för att på så sätt få evig kärlek. Traditionen kom till Sverige 2008 och på Västerbron i Stockholm kan man se dessa lås. Jag tror att ritualer är bra och viktiga, och får medhåll av min terapeut i den delen.

Recept på en hållbar relation, önskar man fanns. En relation som håller. Läste en undersökning om det för några år sedan, där man tillfrågat ett stort antal par, som hade riktigt långa relationer bakom sig, om vad de trodde var ”nyckeln” eller receptet på framgång. Det absolut viktigaste faktorn var inte ett bra sexliv, ömsesidig attraktion eller att man var lika varandra – utan det var att man SÅG UPP till varandra. Att båda hittade sidor / egenskaper hos den andre som de var stolta över och såg upp till. Tänkvärt tycker jag!

När jag ändå skriver om Kärlek kan jag passa på att tipsa om att min ”guru”, Janesh Vaidya, håller ett föredrag om just detta; The Art of Love i Stockholm den 14:e november. Jag tror det kommer att bil väldigt intressant och har redan anmält mig. Vill man gå får man nog skynda att anmäla sig!

Det var mina reflektioner om evig kärlek, en söndagskväll i början av oktober. Önskar er alla – även om det kan provocera några – evig kärlek och lycka! För jag vill tro på att det är möjligt.