Självkänsla är ett populärt ord, och också något man gärna vill ha. I vart fall vill man inte ha någon större brist på självkänslekontot. Många med mig inser när de lär sig skillnaden mellan självförtroende och självkänsla att det ena kan vara på topp medan den andra kommer långt efter. Blev förvånad så sent som för någon vecka sen då en vän jag alltid sett som superstark berättade att hon hade jättelåg självkänsla. Hon som klarar allt, är söt och enormt social. Samma sak med en annan vän som är supersnygg och talangfull, hon tror inte att någon skulle vilja ha henne… Sorgligt att det kan vara så.

Bristande självkänsla är en sak som jag tagit upp en del i terapin, eller är kanske snarare en faktor jag tror ligger bakom mycket annat. Därför var det mycket glädjande när jag här om dagen tänkte att ”it´s his loss” när jag började misströsta över en kille som inte hörde av sig (han gjorde det lite senare). Det kanske låter banalt och litet, men för mig att faktiskt känna så – att det var han som förlorade på att inte höra av sig till mig – var något helt nytt. Jag värderade mig själv högre än jag gjort tidigare, och det känns som ett kvitto på att självkänslan är på väg upp!

Min bestämda åsikt är att med bättre självkänsla blir livet lättare. Punkt! Klart man ”klarar” sig ändå, men har man möjlighet att jobba på det har man så mycket att vinna. Behöver inte vara genom terapi, vissa blir hjälpa av att läsa bra böcker (om personlig utveckling / självkänsla) och andra genom att helt enkelt utmana sig och göra sånt som inte känns bekvämt.