Kroppen kan läka själen

Läste just en väldigt intressant artikel i SvD om hur kroppen kan läka själen och hur det fysiska påverkar psyket. Att träna gör att man håller sig gladare liksom! Det känner ju de flesta till, det känns ju onekligen så.

Jag har hört om detta även från annat håll, om hur den som är deprimerad behöver röra på sig, för hjärnans skull. För att inte förvärra. Det är ju inte för inte som man numera kan ”föreskriva” promenader till patienter som söker läkarvård, det är säkert väldigt välgörande för många (de flesta?).

Min terapeut säger också att man inte ska ”ge efter” för mycket om man börja må lite sämre. Inte tänka att ”nu orkar jag inte träna längre, ”nu orkar jag inte gå ut och träffa mina vänner längre” utan att man ska göra det, för att försöka bryta den negativa spiral som man kan hamna i när man isolerar sig. Jag tycker det låter klokt även om jag har full respekt för att inte alla depressioner ser ut på samma sätt.

Även om man mår bra kan ju en promenad göra att man får en annan syn på sina problem, att saker och ting löser sig ”av sig själva” och att det ibland kan kännas som att man blivit ”en ny människa” efter en promenad – eller efter en skidtur om man har turen att bo där det fortfarande finns snö.

Här i Stockholm har vi vårkänslor när snön smälter och det är varmt i solen. Ta hand om er själva – aktivera er!

 

 

Vågor

Vilken tur att livet går i vågor, att känslorna guppar både upp och ner.

Efter några veckors svacka kände jag i slutet av den här veckan att det ju finns mycket jag kan glädja mig åt! Inget har förändrats i mitt liv men plötsligt märkte jag att jag bara fokuserade på det positiva.

Det är kanske så man fungerar generellt. Om man har något man funderar på och oroar sig för men inte riktigt kan påverka (i stunden i alla fall), så tappar det till slut sitt grepp om en och påverkar mindre. Det är som om hjärnan lite tappar intresset och blir mer tillgänglig för andra intryck.

Det här kan vara skönt att tänka på, att det faktiskt går både upp och ner. Jag har också alltid känt att jag kan ha väldigt höga ”toppar” i mitt humör och i min glädje till livet. Då har jag också känt att svackorna varit värt det (oftast, men inte alltid) eftersom jag har förmågan att känna så stark glädje. Hellre upplever jag svackor än lever ett liv med känslor och glädje som en stilla sjö. Bra men inte mer än så.

 

Livet snurrar för fort

Just nu känns det som att livet snurrar för fort. Det är för mycket att tänka på, att försöka ta ställning till och förhålla mig till. Mycket på jobbet, mycket socialt privat, en ambition att komma igång med träningen lite bättre och samtidigt funderingar på framtiden.

Vet inte om jag funderar på framtiden eller nutiden. Jag har ett bra jobb men ingen man, trivs i min lägenhet men vill inte vara ensam, har inga barn och närmar mig 40. Mitt liv är bra på många sätt men ibland är det inte så himla enkelt att ”fokusera på det jag har”, även om det givetvis är en bra strategi som räcker ganska långt.

Känns som om jag står inför flera val. Ska jag låta livet fortsätta och hoppas att det jag vill ska förändra sig kommer att göra det, eller ska jag ta tag i det och…? Vet ju knappt vad jag vill …

När jag så smått börjat dejta hittar jag fel på männen, de jag blir mest förtjust i hittar jag flest fel på. Jag kan stressa ihjäl mig över att dejta en man med barn, som kanske inte bor där jag kan tänka mig att bo. ”Tänk om jag faller för honom, då måste jag bo DÄR! Hemska tanke.” Är inte det lite knäppt att tänka så? Jag är så rädd men för vad? För förändringar? För att ge upp det liv jag har? För att någon ska ställa krav på mig? Tycker jag borde vara lugnare och tryggare vid det här laget.

Har inga svar att ge mig själv just nu. Måste ta hand om mig själv lite bättre, och ge mig själv tid att tänka efter, och känna efter.

I morse gick jag tidigt på morgonen till gymmet. Inställd på styrketräning men insåg när jag kom dit att F hade sin yogaklass. Så jag ställde om, och yogade i 80 minuter i stället. Det kändes så välbehövligt. Det var inte vad jag tänkt mig men det var vad jag behövde. Glad över att jag lyckades ställa om. När det blir för mycket behöver jag, du, alla, lite mer tid för sig själv tror jag. Både för att lugna kroppen och tankarna, och för att få tid att tänka efter. Yoga och meditation gör gott på många sätt. Viktigt att prioritera det jag mår bra av, även om det är som svårast när livet snurrar lite för fort…

Semmeltest – Stockholms bästa semlor

Bild

Som en sann älskare av semlor tycker jag att jag borde redovisa årets – enligt mig – bästa semlor. Jag är uppvuxen på semlor. Min mamma älskar semlor och bakade alltid mängder med semmelbullar när jag och min syster var små. Som mellis efter skolan fick vi en eller två semlor i hetvägg (= i varm mjölk). Inget konstigt med det tyckte jag då men har på senare år förstått att inte alla är uppvuxna med semlor på det viset.

Min förtjusning i semlor har hållit i sig. Under gymnasiet kunde jag äta en semla om dagen i flera veckors (månader?) tid. Årets första semla intogs ett år på nyårsafton (det blir nästan inte årets första då men ”säsongens första” kanske!) och jag har utan problem kunnat äta semlor fram till påsk. Många semlor. På senare år syns semlorna runt midjan och jag måste, verkligen, begränsa mig. Har som devis nu att jag bara ska äta goda semlor, alltså – inte vilken semla som helst.

Så, i år har jag ätit följande semlor (bland annat):

På delad första plats kommer dessa tre:

Riddarbageriets gigantiska semla, med ”mycket av allt”, det som inte ger den 10 poäng är att jag tycker att mandelmassan var lite för smakrik, som av rostade mandlar, och därför dominerade något.Tösse: en väldigt god semla, klassisk
Vetekatten: vann test i Metro, också en klassisk semla med riktig grädde, god bulle och mandelmassa med lite smak av bittermandel. Hade kunnat äta två!

Gateau gör riktigt goda semlor, liksom Xoko (som något år vann första pris), men semlorna där är lite anonyma. Ritornos är okej. Semmelälskaren på mitt jobb tycker Thelins på St Eriksgatan har fantastiska semlor, jag tycker de är bra men inte toppen. Thelins i Fältöversten bjöd på torr semla med grädde utan gräddsmak. Hu! Tydligen är, enligt min kollega, Gunnarssons Lyxsemla en riktig 10-poängare. Den har jag inte provat än, men kanske imorgon…

Non-attachment, så svårt

Jag försöker leva med så lite attachment som möjligt, eller ”non-attachment” som det heter på engelska. Det finns inget riktigt bra ord på svenska, det handlar om att inte hålla fast vid saker och ting. Detta är något som buddhismen lär oss för att vi ska minska vårt lidande. Ju mindre vi klänger oss fast vid och vill äga det vi har, desto mindre energi tar ägandet (helst ska vi ju äga så lite som möjligt, och detta skrev jag om när jag började göra mig av med 10 saker i veckan och påbörjade mitt köpstopp). Dessutom blir vi mindre sårbara om vi inser att allt vi har någon gång kommer att gå sönder eller försvinna.

Så hur går det för min egen del då, när jag försöker praktisera detta?

Tappade min fina mössa på tåget förra helgen. Den där fina mössan, som jag faktiskt ser rätt söt ut i. Till skillnad från ALLA andra mössor som gör att mitt huvud ser gigantiskt ut och inte gör att jag egentligen vill visa mig bland folk. Den fina mössan tappade jag så klart. Vad göra? Jag bestämde mig snabbt för att inte bli arg på mig själv (jag var ju hemskt klumpig, hade den i knät och sen reste jag mig bara och gick…) eller att gräma mig. ”Det som har hänt har hänt”, typ. Men jag hoppades samtidigt att SL:s hittegodsavdelning, som jag hoppades existerade, skulle fånga upp mössan.

Så jag gick dit en vecka senare (ett mycket speciellt ställe!) och letade i säkert en kvart bland flera hundra svarta mössor, tills jag hittade min egen, fina, svarta mössa!! Jag blev oproportionerligt glad. Sådär glad som man inte nog inte blir om man verkligen lever med ”non-attachment”. Jag inser att jag är mycket fäst vid min mössa.

Livet fortsätter. Jag fortsätter försöka leva lite mer buddhistiskt. Jag ger bort saker och köper nästan ingenting. Men det är svårt att inte vilja behålla mina finaste saker, och ibland kanske det räcker bra så. ”Good” är ”good enough”, eller hur? Var snälla mot er själva!

Baby boom och tankar kring barn

Just nu har jag 6 kompisar som är gravida i olika stadier. De flesta graviditeter är enormt efterlängtade, några är nog mer förväntade, några har kommit till via IVF, någon är oväntad och vänder upp och ner på den blivande mammans värld. En nyfödd bebis i min närhet har 2 mammor. Så finns det kompisar som vill ha men som ännu inte fått barn. Några har inte träffat rätt man och andra har svårt att få till det. Har hört tankar både kring embryodonation, adoption och surrogatmamma. Det är inte lätt att som singel inte tänka på barns varande eller icke varandra i en sådan miljö.

Som världen ser ut nu finns det många möjligheter och alternativ för de som vill ha barn. Även för lesbiska och singlar. Jag har tidigare skrivit om äggfrysning, som är ytterligare ett alternativ för (framför allt) singelkvinnor under 40. Alla dessa möjligheter kan också vara stressande, känner jag. Om möjligheterna finns – måste man då ta tillvara på dem? Ska man testa allt? Eller ska man låta livet ha sin gilla gång, luta sig tillbaka och tänka att ”det blir som det blir”. Oavsett vad man gör, så blir det ju som det blir. För att även om möjligheterna är många betyder det inte att det finns någon garanti.

Det är svåra tankar. Vad vill JAG? Vad är viktigt i mitt liv? De som har barn har bara ett råd att ge, de kan inte tänka sig ett liv utan barn. Sällan får jag riktigt nyanserade åsikter eller råd, men det är nog så det är. Önskar jag slapp fundera på det men att ha börjat göra det gör det svårt att ta ett steg tillbaka. Träffar jag en underbar man blir tankarna så klart annorlunda. Frågan är bara när han tänkt dyka upp!

Hittade en blogg om en kvinna som vill ha barn och hon skrev ett otroligt bra inlägg om ”Elefanten i vardagsrummet”. Inlägget handlar för hennes del om hur hon önskar att andra ska hantera det faktum att hon är ofrivilligt barnlös. Hennes resonemang och tankar kan appliceras på alla sorters svåra situationer, som när någons nära anhörig gått bort och när någon bär på en stor sorg. Rekommenderar verkligen alla att läsa den!

Det får vara allt för ikväll. Det finns tid för tankar och nu är de tid för mat. Minst lika viktigt. Ha en fin helg!

Vi äter det vi gör för att…?

Hur tänker vi kring mat egentligen? Jag har efter några kommentarer i lunchrummet funderat lite på det i veckan. Jag åt makrill till lunch en dag och en kollega kom då fram och sa: ”jaha, ska du äta Omega 3 nu?”. Så hade jag inte riktigt tänkt. Däremot hade jag just läst artikeln i DN om hur en studie visat att bröd med hela kärnor gav en väldigt lång mättnadskänsla och därför var både bra och nyttigt. Jag söker alltid efter sånt som håller mig mätt lite längre så jag la makrill (för ytterligare protein) på det danska brödet fyllt av hela kärnor. Men, Omega 3 hade jag alltså inte tänkt på, det var mer en bonus.Satt sen och åt apelsin med keso (en favorit sen jag var liten) som fika och min chef kom fram och sa att det är ”jättemycket fruktsocker i apelsin”. Som en varning. Jag tror hon äter LCHF och därför undviker allt som kan vara potentiellt sött.

Igår berättade jag för en kollega att jag för ovanlighetens skull druckit vin flera gånger denna vecka. ”Rött eller vitt?” frågade hon. Jag har faktiskt druckit både vitt, rött och rosé denna vecka, så det svarade jag. ”Bra, då har du fått något som både är bra för hjärtat och nervsystemet.”Är det så här för alla? Tänker man nu för tiden mer i termer av ”functional food”? Jag tycker inte det är något problem men jag fascineras av hur utbrett det verkar vara. Jag äter keso för att det är gott (och för att det är bra protein), jag äter frön av samma anledning, när jag köper granatäpple tänker jag på att jag läst att det kan förebygga hudcancer (som jag har i familjen) och när jag äter hasselnötter med yoghurt på kvällen tänker jag på hur de sägs hjälpa sömnen, och så vidare. Men – jag tycker inte det är något problem direkt. Och jag förstår att många, säkert de allra flesta, inte tänker så mycket i termer av bieffekter eller funktionen av mat annat än som något som förhoppningsvis mättar. Jag gillar att veta vad som sägs vara bra med det ena och det andra men jag tror också man ska vara skeptisk. Att kaffe ska vara så himla bra för mycket, som t.ex. att förebygga bröstcancer, är jag skeptisk till. Där tror jag snarare att det finns många bieffekter av kaffe som gör att de mäktiga kaffeproducenterna ser till att köpa studier som förespråkar användandet av kaffe. Men det är ju en helt annan historia…

Vad bra man har det

Efter en resa till Indien eller nu senast Sri Lanka, blir jag påmind om hur bra jag har det. Men ibland behöver man inte resa för att påminnas om detta.

Här om morgonen, precis innan det blev smällkallt i Stockholm, gick jag Kungsgatan fram. Hade för ovanlighetens skull köpt en fralla för 10 kr i t-banan. Nästan framme vid Stureplan ligger en man i en sovsäck. Och sover. Hoppas jag i alla fall. Jag vågade inte riktigt titta efter, för det var trots allt – 5 grader och inte vet jag hur kall natten varit. På en bit kartong bredvid honom låg två frallor. Liknande den jag just köpt. La jag dit min fralla? Nej. För att jag var snål? Nej! Jag kände att det var för lite. För futtigt. Det var inte en fralla han behövde. Han behöver så oändligt mycket mer. Jag blev överväldigad av hur verkligt det blev, att han faktiskt sovit där i minusgrader. Visst finns det de som ”väljer” att vara utanför men jag tror inte de är så vanliga.

Jag blev illa berörd och har inte riktigt släppt tankarna på honom under veckan som gått. Skulle jag ha gjort något annat? Hur kan man hjälpa? Vad ska man göra med alla tiggare som kommer i ligor till Sverige? Ska man ge dem en fralla eller ingenting? Ger man dem pengar blir det bara en drivkraft för fler att komma hit, om jag förstår systemet rätt. Och inte kommer det tiggarna till godo heller.

På Sri Lanka gav jag dricks till en allt-i-allo och kock på ett guesthouse. Han fick motsvarande 170 kr efter en vecka och jag visste att han behövde lite extra pengar för att kunna läsa en master på universitetet. Fick sen veta att det motsvarade 1/3 av hans månadslön…

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att på bästa sätt hjälpa dem som behöver. Jag skänker pengar till flera organisationer. Vad är bäst att göra? Att ge till internationella organisationer, eller att ge till dem som bor i ens närområde? Att ge en fralla eller att ge pengar?

Såna här tankar kanske inte har några givna svar. Men de ger lite perspektiv på livet och gör att mina egna problem känns lite mindre. För jag har mer än jag behöver för att klara mig, det har du med. Det kan vara bra att tänka på det ibland.