Bokad eller obokad

Läste en krönika i DN idag om bokningsstressen. Om att vi är ett väldigt uppbokat folk, så pass att det kan vara pinsamt att ha en kväll oplanerad. Dessutom bokas det semlor innan tisdagen, teater ett år i förväg, semester ett halvår innan sommaren kommer och så vidare. Vi (i Stockholm – och i övriga landet?) lever i en bokningshets. Jag försöker stå emot men det är inte lätt.

Jag var för några år sen hos en kille som jobbar utifrån något som heter ”Human design” (visst – lite flummigt!). Jag hade skickat honom uppgifter om min födelsetid och ort. Sen satt han i 4 timmar och pratade med mig, om mig, och berättade saker om mig. Han läste av mina energier (som var några av de renaste han sett :-)) och i princip allt han sa kändes klockrent. T.ex. att jag inte mår bra av att ha för mycket saker uppbokade och att jag helst ska ha en helt tom almanacka. Min pappa är likadan, och faktum är att han faktiskt lever efter det. Det är omöjligt att få honom att bestämma en tid eller en dag för något, han velar  och drar ut på det tills det är riktigt nära. Då kan han bestämma sig.

Jag önskar jag var mer som han, och ibland gör jag faktiskt så. Jag kan t.ex. tacka för en inbjudan men ber att få återkomma när det närmar sig. Inte för att jag inte kommer att vilja gå och inte för att jag vill lämna öppet för något roligare, utan för att jag inte gillar känslan av att vara för uppbokad. Sen tackar jag så klart oftast ja och i god tid så den som ska laga middag får veta, men jag gillar allra bäst att vara spontan.

Men, det är svårt att försöka leva livet utan bokningar – för alla andra är ju så himla bokade! Det blir svårt att hitta tid att träffas på om de jag vill träffa är fullbokade i flera veckor och inte alls har plats i sin almanacka för spontanitet. Det är inte enkelt.

Jag har fått för mig att detta är ett svenskt fenomen. I många länder träffas man ute (oavsett om man har barn eller ej). Man träffas under mer lösa former och de som kan kommer. Den tanken gillar jag!

VARFÖR bokar vi upp oss så mycket? Finns det något alternativ? Kan man starta en motrörelse? Alla förslag tas tacksamt emot!

Väntan på ett samtal…

Varför är det så mycket lättare att bli förtjust i någon som inte kastar sig om ens hals och kommer med en kärleksförklaring? Varför dras jag till det som ser utsiktslöst ut? Är det verkligen så läskigt att tänka sig en relation med någon som verkligen vet vad han vill, som är redo och som vill ha något av mig?

Tydligen.

Så i stället för att engagera mig mer i någon som uppenbarligen är intresserad sitter jag och väntar på ett telefonsamtal eller ett sms som kanske aldrig kommer. För det är ju han, som kanske aldrig kommer höra av sig, som får mitt hjärta att banka, min mage att pirra… lite irrationellt antar jag.

Samtidigt är det intressant att betrakta mig själv. Vad säger detta om mig? Vad är det jag måste göra? Antagligen ”tvärt om”…

Men jag glad att jag inte har samma dåliga syn på män som vissa tjejer har. Jag förväntar mig faktiskt inte att bli sviken, lurad eller sårad. Sånt kan ju hända och det är svårt att skydda sig mot (om man inte ger upp det här med relationer helt och fullt förstås) men jag tror ändå folk om gott. Män som kvinnor. Det blir lite lättare att leva då.

Så vad tror jag om honom jag sitter och väntar på… att han är en bra och ärlig man. Att inte ringa är ju också en sorts ärlighet. Det är ju att i ett mycket tidigt skede säga ”nej tack”. Och ska man ge sig in i leken måste man kunna ta ett nej, eller flera…

Vårkänslor

Var i Bryssel i helgen och mötte våren. Rosa blommor började slå ut på träden och krokusar blommade i rabatterna. Umgicks med min kära väninna som jag inte träffat på över ett år (!!!) och det kändes som om vi aldrig haft något paus, utan som om jag brukar besöka henne och hennes familj var och varannan helg. En härlig känsla av välkomnande och närhet.

Här hemma börjar värmen också komma och som jag tidigare skrivit om känner jag mig hoppfull. Nu börjar jag känna en stark längtan efter att bli kär… kan det inte få vara min tur nu? Visst är det lite förutsägbart och fånigt att bli kär just på våren (jag är annars en höstmänniska även när det gäller känslor!) men just i år tycker jag det vore alldeles, alldeles fantastiskt. Det passar bra nu. Tack!

 

Hoppfullhet!

Idag är en bra dag. När jag i morse var på gymmet och tittade mig i spegeln kände jag mig Glad! Kanske var det endorfinerna som påverkade mig men känslan sitter fortfarande kvar. Jag känner mig på ett mycket allmängiltigt plan ”hoppfull”. Det gäller inte bara mig, jag känner mig hoppfull för andra också. Känner hoppfullhet inför att de kommer att få det de vill ha, att saker och ting kommer att ordna sig och att det blir till det bästa för alla.

Ovanlig känsla. Jag som brukar känna av min vårdeppighet nu känner istället av en massa vårkänslor. Killarna på gymmet luktade extra gott. De unga killarna på jobbet är extra snygga. Morgonen är härlig med solens tidiga uppgång och även den näsbitande kylan är på något sätt positiv.

Det är väl okej att vara glad och odelat positiv ibland?! Kanske är det våren. Kanske är det min träning. Hur som helst så är det ju delar av mitt liv just nu, så det är en bra dag. Hoppas fler känner likadant eller kan förmå sig att se lite mer hoppfullt på tillvaron och framtiden. Vi behöver det! Vi förtjänar det!tack Chezsofia för lån av bild

Masdjävlar, ensamhet och tårar

Var hemma hos en god vän igår och tittade lite på film. Efter att ha sett en riktigt dålig film (2 dagar i Paris) satte han på Masdjävlar. Den är så himla bra tycker jag, och jag vet att jag också tycker att den är väldigt sorglig. Gråt-sorglig.

Mycket riktigt, efter mindre än en kvart hade jag fått tårar i ögonen och en klump i halsen. Riktigt så ledsam var inte filmen och jag undrar då om jag blev ledsen för att jag visste att filmen sen kommer att bli mer och mer sorglig, eller för att jag identifierade mig så starkt med huvudrollsinnehavaren.

Tjejen i huvudrollen är singel och bor i Stockholm. Det blir en riktig krock när hon kommer hem till Dalarna, med systrarna som båda har flera barn och som lever helt andra liv. Hon framställs som mycket ensam och jag orkade faktiskt inte se klart hela filmen. Ville inte sitta där och storgråta bredvid min vän.

Filmen väckte verkligen starka känslor och det är intressant när sånt händer. Det är bra att känna efter, – vad innebär det här egentligen? Alltid kan man lära sig något om sig själv när man reagerar starkt på något som inte är uppenbart. Jag tycker också det på ett sätt är rätt skönt med filmer som får mig att gråta, det finns ibland ett uppdämt behov och det är skönt att få det ur sig! Ska kanske ta och hyra filmen nån kväll framöver och se vad som dyker upp…

Hon är tillbaka!!

I höstas hade jag en lång period där jag kände att jag hade ”tappat bort mig själv”. Kände mig o-omtyckt, oattraktiv och obekräftad. Var helt ointresserad av att gå ut (eftersom jag ändå inte kände mig snygg) och undrade var den där andra Sandra tagit vägen.

Den ”andra Sandra”, som jag ”tappat bort” var hon som älskade att gå ut och dansa, flirta, ha roligt. Som tyckte om att gå på fest, som tyckte om att planera en utekväll och fundera på vilka kläder och vilken väska som skulle passa bra. Jag var helt enkelt glad och förväntansfull – förut – och nu kände jag mig mest obekväm och tackade ofta nej till utgångar.

Men, nu är hon tillbaka! Jag vet inte vad som hänt, men jag vet att jag har svårt att tro att det var så illa i höstas, om jag inte hade kunnat läsa om det i min dagbok. Det är inte det att jag känner mig superattraktiv eller omsvärmad, men jag känner en annan styrka. En annan trygghet. Får tacka terapin, tiden och allt jag varit med om sen i höstas.Det har inte varit en quickfix, det har hänt successivt men jag kom att tänka på det nu – vad mycket lättare det känns. Detta är en förändring på andra plan också, men det är just när det gäller utelivet jag har märkt det först.

Så jag får upprepa: ”Even this will change.” Inget varar för evigt… tack och lov, just den här gången!