Väntan på ett samtal…

Varför är det så mycket lättare att bli förtjust i någon som inte kastar sig om ens hals och kommer med en kärleksförklaring? Varför dras jag till det som ser utsiktslöst ut? Är det verkligen så läskigt att tänka sig en relation med någon som verkligen vet vad han vill, som är redo och som vill ha något av mig?

Tydligen.

Så i stället för att engagera mig mer i någon som uppenbarligen är intresserad sitter jag och väntar på ett telefonsamtal eller ett sms som kanske aldrig kommer. För det är ju han, som kanske aldrig kommer höra av sig, som får mitt hjärta att banka, min mage att pirra… lite irrationellt antar jag.

Samtidigt är det intressant att betrakta mig själv. Vad säger detta om mig? Vad är det jag måste göra? Antagligen ”tvärt om”…

Men jag glad att jag inte har samma dåliga syn på män som vissa tjejer har. Jag förväntar mig faktiskt inte att bli sviken, lurad eller sårad. Sånt kan ju hända och det är svårt att skydda sig mot (om man inte ger upp det här med relationer helt och fullt förstås) men jag tror ändå folk om gott. Män som kvinnor. Det blir lite lättare att leva då.

Så vad tror jag om honom jag sitter och väntar på… att han är en bra och ärlig man. Att inte ringa är ju också en sorts ärlighet. Det är ju att i ett mycket tidigt skede säga ”nej tack”. Och ska man ge sig in i leken måste man kunna ta ett nej, eller flera…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s