Dejtingtips på krogen

Igår var det aw-premiär efter en lång tids hemmasittande. Jag var först tveksam men så insåg jag att jag kan gå ut, och sen gå hem när jag vill! Ibland får jag påminna mig själv om att livet inte är ”antingen – eller” utan att jag alltid har val.

Så det blev en väldigt trevlig kväll med champagne och mycket trevligt sällskap i form av en vän och 2 av hans kompisar. En av dem var väldigt språksam och frågade mig rakt ut varför jag var singel. Sen frågade han hur en man ska vara. Jag började lite vagt med att han ska vara rolig, attraktiv och kanske inte så dum men killen, vi kan kalla honom C, avbröt och sa att det där duger ju inte.”Vill du att han ska vara driven, aktiv, akademiker, vilka åsikter ska han ha osv”. Han tyckte att jag skulle formulera en lista över viktiga egenskaper och inte vika från dem.

Samtidigt fick jag inte vara för selektiv. Till att börja med. C menade att man gott kan ”spamma” killar om man nätdejtar. ”Skicka samma sak till massor av killar, och sålla sen”: Aha. Jag gör ju tvärt om nu, och skriver bara till de högintressanta, som sällan svarar för de är högintressanta även för yngre och snyggare tjejer verkar det som.

Så, om jag får tro C, som träffat sin fru på nätet och verkade lycklig med henne, så ska nätdejting gå till så här:

– Kontakta så många som möjligt.
– Bestäm dig för vilka egenskaper som är viktiga.
– Ta reda på så mycket som möjligt om de olika kandidaterna.
– Sålla utifrån valda kriterier och sen Vips så har du träffat nån. Då ska man också lägga ifrån sig alla känslomässiga spärrar som man kan ha (jasså) och bara köra på. Tro på att man är fantastisk och ”inte vill man väl ändå ha nån som inte också kan älska ens sämre sidor?” som C sa.

Jag kan konstatera tre saker: ibland är det befriande med det manliga synsättet, för det andra så konstaterar jag att dejting blir som ett jobb om jag ska göra som C föreslår och för det tredje så får jag fundera på om det här tillvägagångssättet krockar med det jag också vill tro på: ”när man minst anar det…”.

Annonser

Olika förhållningssätt till livet…

När jag själv ojar mig och tycker att mitt liv är både tråkigt och ibland deppigt får jag påminna mig om två saker. För det första att det finns dem som har det mycket värre och med de flestas mått så har jag det riktigt, riktigt bra. Och för det andra så handlar det ju om hur man ”förhåller sig” till saker och ting!

Ska snart träffa släktingar som jag inte träffat på några år. En högt älskad farbror som jag känner mig nära till, även om vi ses sällan då han bor i USA. När jag nu ska träffa dem så kommer jag plötsligt på hur konstigt de måste tycka det är att jag fortfarande är singel. Fortfarande. Och tja, det kan man ju räkna ut att den tanken inte gör mig särskilt upplyft eller glad. Hur förhåller jag mig egentligen till mig själv, och hur är det nu, går det inte att ändra på sättet man tänker?

Då kommer jag att tänka på en nära vän som faktiskt har det riktigt tufft. Ibland tycker man att man själv gör det svårt för sig själv men för hennes del tycker jag att livet faktiskt verkar djävlas lite väl mycket med henne. Men hur tar hon det? Så himla bra! Självklart påverkas hon och säkert visar hon inte allt hon känner, men hon angriper alla motgångar och negativa besked med en handlingskraft som jag verkligen beundrar. Hon ser krasst på saker och ting, beklagar sig inta utan tar tag i det hon kan påverka. Det är verkligen någon att ha som förebild!

Det finns väl nåt käckt ordspråk som mamma har på kylskåpet som passar in här: ”Förändra det du kan och acceptera det du inte kan förändra.” Häpp!

En månad senare

Det har gått nästan en månad sen jag skrev sist. Det har varit fullt upp och de sista två veckorna har jag varit sjukskriven efter en operation. Har, trots att jag varit hemma och börjat bli piggare, inte haft någon direkt inspiration till att skriva.

Jag har som ambition att vara positiv i min blogg. Att tänka i positiva banor, se motgångar som något lärorikt och jag vill försöka inspirera andra till att göra detsamma. Efter min olyckliga romans runt min födelsedag och min operation har energin varit låg och tyvärr inte lika positiv som vanligt. Antar att det fysiska har en förmåga att dra ner även det mentala.

Det är viktigt att komma ihåg det, att man ibland hamnar i ett ”tillstånd”. Som jag har gjort nu. Jag har mycket mindre ork (pga operationen) just nu, och det påverkar mitt humör. Jag har svårt att hitta glädjen och den känsla av hoppfullhet som jag tidigare kände, och hade känt praktiskt taget hela vintern och våren. Men, det är förhoppningsvis bara ett ”tillstånd”, och sådana är övergående. Förlåt om jag låter tjatig, men jag skriver det lika mycket för min egen del: ”even this shall pass”. Det känns bättre när jag får mig själv att tro på det. Då har jag också lättare att acceptera att det just nu inte är så muntert.

Det är kanske fel att säga att jag har som mål att vara positiv hela tiden i min blogg. Livet går upp och ner och det färgar så klart det jag skriver. Att jag nu känner mindre hoppfullhet och snarare oroar mig för det jag inte har är ju min verklighet. Som jag hoppas förändras när jag minst anar det. Just nu anar jag just ingenting… vad kommer ut av det?!