Komplex – hur onödigt är inte det?

Jag tycker det verkar som om de flesta dras med större eller mindre komplex, som påverkar deras liv mer eller mindre. Ibland har komplexen funnits där sen tonåren, vilket nu börjar bli rätt många år.

Mina vänner har komplex för nytillkomna rynkor, olika storlek på brösten, knäform, behåring, plutmage och så vidare. Alla är snygga kvinnor och jag kan inte säga att jag ens kan se dessa skavanker, inte ens när jag får dem utpekade. Men det verkar sällan spela någon roll vad andra tycker. Och varför är det så?

Varför ska man ha komplex för sånt som andra inte ens lägger märke till? Varför ska man vara ”perfekt”? För sin egen skull? Nu sätter jag mig inte till doms över detta och påstår att jag inte har komplex men jag jobbar med dem och försöker ta till mig alla positiva kommentarer jag får och fokusera på dem. Tänk vad bättre vi skulle må utan våra egna negativa omdömen om oss själva!

Jag har flera killkompisar. Det gör det tydligt att killar – de flesta – inte vill ha tjejer med bara muskler och senor, med platta magar och stora bröst, med släta ögonvrår och ogropiga lår. En killkompis tycker t.ex. det är sexigt med tjejer som börjar få vita hårstrån och en annan tycker att stora, runda lår är det snyggaste han vet.

Min erfarenhet säger mig att män gillar kvinnlighet och att de flesta tycker om kvinnor som de är. Självklart har de olika preferenser men det har ju vi också. Hår eller inte hår på bröstet, hår på huvudet eller rakad skalle, osv.

Kontentan av detta är att jag tycker vi ska vara lite mer nöjda med oss själva. Fråga oss varför vi har våra komplex, som vi kanske har burit med oss i 20-30 år. Är det inte dax att släppa dem? Hur skulle vi må om vi gjorde det? Vad är riskerna? Inga alls!! Sköt om er och njut av sommaren och fokusera på det goda och positiva. Jordgubbarna, blåbären, kantarellerna och era fina kroppar 🙂

 

Annonser

Vad ska man tro på?

Man får tro på olika saker, och det gör också vi människor. Vissa tror på Gud, vissa tror på andar och änglar och vissa tror bara på människor och att det inte finns något mer.

Själv vet jag faktiskt inte vad jag tror på. Men jag tror det finns mycket som jag inte kan se eller ta på, och jag tror att vi människor har mycket större förmågor än vi tror vi har. Olika vänner berättar om tankeöverföring, kontakt med Gud, syner, sanndrömmar och annat oförklarligt. Även om det är svårt att tro på är det nästan ännu svårare att avfärda – när det handlar om nära och kloka vänner som berättar om egna upplevelser.

Jag har varit hos ett medium (vilket jag skrivit om tidigare här), jag läser horoskop men jag vet samtidigt inte, vad tror jag på? De som TROR på något, en gud, en skyddsängel eller något liknande, verkar få styrka av detta. Så jag önskar nog att jag kunde tro lite mer.

Provade för första gången att lägga Tarotkort i helgen, tror de kallades ”änglakort”. Jag tänkte en fråga och så valde jag ut tre kort ut kortleken och la dem. Frågan var hur sommaren skulle bli och det första kortet skulle symbolisera dåtid, det andra nutid och det tredje framtid. Visserligen en kort tidshorisont ”sommaren” men ändå.

Det första kortet minns jag inte nu vad det var men det andra kortet var ”balance”, vilket jag tycker stämmer väldigt bra in på var jag är just nu. Det sista kortet hette ”emerging” och ska tydligen vara ett mycket bra kort med den här beskrivningen: ”Your true self- radiant, powerful, successful, and intelligent – is now shining through the surface. Allow your true self to be visible to others.”

Jag väljer att tro på detta, för visst låter det bra! Jag ska nu komma ut ur min puppa och visa mitt fantastiska jag. Eller förresten, tro på och tro på. Jag kan välja att försöka göra som kortet säger, öppna upp mer och se vad som händer. För det är ju inget som händer av sig själv, det tror jag ju inte egentligen. Och som alltid: Time will tell….

Metaforer från livets skola

Jag har en vän som aldrig har gått i skolan och som varken kan läsa eller skriva. Man kan väl säga att livet har varit hans skola. Vad lär man sig då?

Eftersom min vän kommer från ett fattigt land har han en helt annan bakgrund än jag – än vi – har. Han ser därför på västerlänningar från ett utanför-prespektiv, men umgås mycket med oss och har därför lärt känna våra vanor och vårt sätt att leva.

När vi nu senast sågs pratade han om två saker han ser hos ”oss västerlänningar” (även om han inte uttryckte sig så, tror jag det var vad han menade). Han tog en liknelse med att så frön. Vi sår frön och tittar nyfiket på när det kommer upp små gröna skott. Vi beundrar våra gröna fingrar och växtens styrka när de gröna skotten blir längre och utvecklar sig till en vacker blomma. Men sen glömmer vi bort vår blomma, vi ser den inte längre utan tar den för givet. Vilket leder till att den inte blir den fantastiska blomma den hade kunnat bli, med lite mer uppmärksamhet och omsorg. Han beskrev hur många beundrar hur han får blommorna kring hans hus att växa så bra, med förklaringen att han verkligen bryr sig om dem.

Det andra han sa var att vi inte uppskattar det vi har framför oss. Om vi har något riktigt bra, ser vi det, granskar det och tänker – ”kanske kan jag få något ännu bättre”. Och lägger den första saken åt sidan och söker efter något nytt, som kanske är bättre. ”Gräset på andra sidan” typ. Men så lyckas vi kanske inte fånga det nya och det vi lagt undan och ratat finns inte längre kvar. Tomhänt och förvånad står man då där. ”Den som gapar efter mycket…” passar också in här. Kanske var historien till för att jag ska förstå att han finns där, framför mina ögon. Jag väljer honom inte men hoppas jag ska se och uppfatta när jag har något riktigt bra i framtiden. Någon riktigt bra. Och inte låta mig uppslukas av utbudet och i stället bli utan.

Jag älskar metaforer och berättelser som dessa. De säger mig så mycket. Inget nytt men ändå en påminnelse om att man alltid har ett val. Vad vill jag fokusera på, vilket liv vill jag leva? Vilket liv vill DU leva?

”Alla får olika!”

”Alla får olika” sa min väninna L när vi diskuterade livet. Apropå att hennes väninna konstaterat att L har båda sina föräldrar kvar i livet, vilket väninnan inte har haft på många år. – Och du har dina barn, svarade L. Och konstaterade just detta, att ”alla får olika”.

Det går inte att riktigt jämföra att ha föräldrarna kvar i livet och att ha barn, eller att vara rik med att ha en partner, eller att ha ett jobb kontra att vara frisk och så vidare. Man kan bara konstatera att L har rätt – alla får olika. Den slutsats man kan dra av det är också att det inte lönar sig att jämföra sig med andra. Det leder sällan till att man inser vad man själv har, utan snarare att man (tyvärr) fokuserar på det man inte har.

När jag här om dagen frågade mig ”skulle jag vara lyckligare idag om jag hade haft barn” blev det spontana svaret ”nej”. Det innebär inte att jag inte vill ha barn och det säger inget om hur jag känner om 5 år, men just nu var svaret spontant och enkelt: ”nej”. Jag har så mycket jag är både glad och lycklig över just nu.

En annan klok väninna sa apropå detta med lycka att man kan inte jämföra lycka. Någon kan vara lycklig med ett visst liv och en annan med ett helt annat. Jag är kanske lycklig med mitt liv nu, och hade jag haft barn – vem vet vilken sorts lycka jag då hade känt. – Går det att jämföra lycka? Eller mäta? Jag tror inte det.

Viktigt är nog att inte jämföra sig, eller fokusera på det som saknas. Tänk vad mycket vi har som vi kanske tar för givet! Och som andra avundas oss….

Ja, ibland har killarna rätt…

Fick ju som sagt råd förra veckan från en kille hur man ska angripa nätdejting. Sagt och gjort, jag skrev till många fler än tidigare. Fortfarande är jag selektiv (väldigt) men jag la ner lite tid på det för att se vad som skulle hända. Och fick resultat! Ja, i form av svar då, inte i form av kärlek. Än. Skam den som ger upp hoppet!

Det är bra med killkompisar. De ger ett annat perspektiv på saker och ting, som man kanske som tjej lätt slår ifrån sig och tänker att de har fel, men å andra sidan. Vill man fånga en man kanske man ska lyssna på en?

Läste förresten i en jättebra bok, som jag kommer skriva mer om snart, om hur man lätt begränsar sig själv och tror att om man väl har misslyckats med något så kommer man alltid att göra det. Låt oss kalla det för ”Gädd-historien”:

En gädda var instängd i ett akvarium med ett gäng småfisk, som gäddan glupskt åt upp. Sen stoppade man ner fler småfisk men under en genomskinlig hink, så de kunde simma runt men utom räckhåll för gäddan. Gäddan försökte och försökte men gav tillslut upp sina försök att fånga maten. I nästa steg tog man bort hinken och maten fanns rakt framför gäddan igen. Men vad hände då? Gäddan tog för givet att det skulle vara ”som vanligt”, så han försökte inte ens fånga fisken. Istället svalt han, trots att han hade mat inom räckhåll.

Var ingen gädda! Våga gå på det igen efter misslyckanden!

Boken där gäddan figurerar heter ”Det blir alltid som man tänkt sig” av Olof Röhlander. Rekommenderas varmt och jag ska snart skriva mer om den. Den är mycket inspirerande! God kväll!