Att hantera (för)väntan och oro

Det här med att oroa sig, att inte kunna släppa ett besked / samtal man väntar på, det känns som något ganska typiskt kvinnligt. Tyvärr. Och då har männen alltså någon sorts strategi som gör att de hanterar detta bättre helt enkelt. De killar jag pratar med säger att de inte ”hinner oroa sig, för de koncentrerar sig på jobbet”, t.ex. Men hallå, hur kan man koncentrera sig på jobbet om man väntar på något superviktigt besked, väntar på att den där söta killen man träffade förra helgen k-a-n-s-k-e ska höra av sig?

Jag har själv varit i den situationen alltför många gånger. Där jag väntat på t.ex. ett sms eller telefonsamtal och jag har blivit helt handlingsförlamad. Kan inte jobba, kan inte äta, kan inte fokusera på något alls. Oftast i kombination med pirr i magen och en lätt illamående känsla. Till vilken nytta frågar jag mig????!

Vore det inte bättre om man som kvinna, kunde göra som männen? Att ta en sak i taget. ”Det man inte kan påverka ska man släppa” – ungefär så.

För flera år sedan väntade jag dels på ett samtal från min nuvarande arbetsgivare, som skulle avgöra min yrkesmässiga framtid. Jag ville verkligen ha jobbet! Samtidigt satt jag och väntade på sms från en vacker och underbar man jag just träffat och som jag så otroligt gärna ville träffa igen. Det var nästan outhärdligt, och jag gjorde som de flesta i min situation skulle ha gjort – jag ringde till mina väninnor för att diskutera olika scenarior, för att få stöd och hantera ångesten och oron.

Det bästa stödet fick jag från min väninna som sa att det värsta jag kunde göra var att fortsätta tänka och fokusera på just jobbet och mannen. Det skulle störa energierna och de naturliga flödena. Om jag i stället kunde tänka på annat skulle det blir som det var menat att bli. Hon gav mig något man kan kalla för ”affirmation”, som jag skulle upprepa för mig själv när ångesten och tankarna blev för påträngande. Den var ungefär så här:

”Jag släpper taget om tankarna, jag släpper taget om (honom och låter honom gå). Jag känner tillit till att det bästa för mig kommer att hända.”

Det var magiskt. Jag mådde så mycket bättre och jag kände verkligen hur mina fokuserade tankar inte gjorde något bra i beslutsprocessen på min blivande arbetsplats. Jag hade ju redan gjort mitt, hade redan varit där på 2 intervjuer. Det fanns inget mer jag kunde göra – än att fokusera på livet så länge!

Mannen hörde av sig, vi hade en härlig tid tillsammans men av olika anledningar blev det inte vi. Det var tydligen inte meningen att det skulle bli så.

Jag rekommenderar fler att använda sig av de här tankarna, för att kunna släppa taget om sånt man inte kan påverka ökar livskvaliteten och om man tror på det – gör det lättare för livet att bli som det är tänkt!

Nöjd!

Får man säga att man är just Nöjd? Är det okej i dagens samhälle? Att vara nöjd och dessutom vara utan man och familj, hur går det ihop? Kan man det? Vad är meningen med livet egentligen….?

Jag tänker inte så mycket på vad som gör att jag känner som jag gör. Fokuserar inte på något särskilt men jag vet att jag inte gör det på det som möjligtvis skulle kunna saknas i mitt liv. Jag är helt enkelt Nöjd just nu. Rätt och slätt. Kanske för att jag inte just nu frågar mig: ”Sandra, vad fattas i ditt liv? Vad saknar du?” Utan bara lever och Är.

Är det detta som kallas för mindfulness? I så fall är det något jag mycket omedvetet har hamnat i, för även om jag strävar efter att leva mer ”mindfullt” så tycker jag det är svårt. Eller så är det enkelt. Att inte fokusera på gamla misstag eller den ovissa framtiden. Att bara faktiskt känna att jag ju faktiskt har det riktigt bra just nu!

Menar jag ”lycklig” när jag skriver ”Nöjd” undrar jag för mig själv. Näe, jag tror det är olika känslor. Därmed inte sagt att jag inte också är lycklig men där är jag inte fullt lika säker. Jag nöjer mig till fullo med att vara nöjd just nu, och är så oändligt tacksam över att få känna den känslan. Särskilt som jag i många år haft väldigt långt till att känna mig varken lycklig och nöjd.

Tack livet!

Yoginiretreat 2012

Nyss hemkommen från Gotland sitter jag och funderar på vad jag tar med mig från Yoginiretreatet som Lou Åberg arrangerat.

På retreatet fick jag arbeta med mitt ego, när ryggen sa ifrån och jag fick ligga ner när övriga gjorde asanas, jag fick utmana min blyghet när vi dansade fritt och min svårighet att öppna mig när vi delade med oss av känslor och tankar på kvällarna och jag fick träna på att vara nära andra kvinnor vid paryogan och massagen.

Mina känslor av att inte passa in, att inte vara som andra, att inte ha de intressanta och spännande egenskaper som andra har, triggades. Jag fick mycket att tänka på och känslorna gick både upp och ner. Men det gjorde inte så mycket, för det härliga var att jag blev tröstad när jag var ledsen, jag blev lyssnad på när jag behövde prata och jag fick kramar när jag behövde dem.

Lou, hennes Ola som lagade fantastisk mat, Göran som healade, Julian som masserade, och övriga 14 kvinnor som deltog gjorde att de drygt 4 dagarna på Gotland kändes som många, många fler. Jag kände närvaro, värme och medkänsla och insåg hur snabbt man kan komma nära andra om man vågar öppna sig själv, hur personligheten liksom växer med öppenhet.

Lous målande beskrivningar av gudinnorna gjorde att retreatet fick ytterligare en dimension. Durgas mod att bekämpa demoner och den tiger som sedan blev hennes vän, slog an en ton djupt inom mig och rörde mig till tårar. Åh vad jag behöver Durgas mod, och hoppas att hon nu finns med mig när jag har mina egna tigrar att bekämpa. Kali, som har modet att säga ”nej” är en annan gudinna som jag ska knyta närmre mig själv. Fast det känns som om de redan finns inom mig, att jag redan har modet jag behöver – det handlar nu bara om att gå ut och leva livet fullt ut och tro på att jag klarar av alla motgångar och även medgångar!

TACK alla ni som gjorde dagarna på Gotland så minnesvärda och givande!