Tystnaden – i vardagen

På retreatet jag var på i slutet av sommaren ”Raw silence”, föreslog Mithila att vi skulle börja med att försöka få in en timmes tystnad i ensamhet varje dag. Det behövde inte handla om meditation men kunde t.ex. vara att ta en halvtimmes promenad (till jobbet) utan telefon och musik i öronen, eller en tyst timme medan man sorterar tvätt, bara sitter eller gör något annat man måste göra.

För dem som redan fått in detta var nästa steg att ha en halvdag i veckan i tystnad. T.ex. en halvdag på helgen, som kan innehålla städning eller matlagning. För tystnaden behöver inte kombineras med stillhet, även om meditation ju är en ännu mer koncentrerad form av tystnad.

För dem som sällan var ensamma föreslog Mithila att man kunde tala om för resten av familjen att nu var det tystnad som gällde. De andra får då prata men den som är i tystnad svarar inte. Enligt henne går det bra att göra och hon hade själv erfarenhet att vara tyst i 2 veckor boende hemma hos sina föräldrar. Var det något viktigt kommunicerade hon genom att skriva på lappar, men tydligen behövdes det väldigt sällan.

Vad ger då tystnaden? Det är nog mycket individuellt. Själv upplever jag att jag kommer närmre mig själv, närmre ”mitt sanna jag”, när jag inte hela tiden distraherar mig själv. Mithilas förslag fick mig att inse att jag alltid har musik i öronen när jag går till och från jobbet, alternativt pratar med någon. Att jag alltid läser något när jag äter och att jag väldigt sällan bara är med mig själv utan distraktion. Nu har jag börjat ändra på det och det känns skönt men är svårt. Inser att jag alltid söker någon form av ”underhållning” eller distraktion – från mina tankar (Facebook, mailen, telefonen, böcker, tidningar…).

Mer tystnad och mer harmoni, det är vad jag hoppas på. Våga försöka du med!

Annonser

Detox, recept på grön smoothie och hummus

Nu har jag hållit på med min ”detox” (som började som en vit månad och slutade som detox!) i en vecka. Oj vad jag känner mig lätt och smal. Näe inte riktigt sant, men jag känner mig lätt och nöjd i kroppen, tycker att jag både har ätit mindre och känt mig mindre hungrig, i kombination med att jag inte har haft några blodsockerdalar. Så otroligt skönt!

Min detox innebär att jag inte äter gluten, socker eller kött utan äter mycket grönt. Det blir mycket raw-food-inspirerat och till frukost äter jag antingen rå chiagröt eller en grön smoothie (tackar Erica för inspirationen till båda och även Lou och hennes Ola  när det gäller gröna drinkar!). Den bästa hittills innehöll följande:

Recept på Green smoothie (eller grön juice snarare!):

Grön morgondrink ska göras, den här med övermogen nektarin. Inte att rekommendera!

ett par stänger selleri
kiwi / banan / lite fryst mango
mycket bladspenat (ca 100 g)
ett par centimeter ingefära
lime

(Vill man vara riktigt ”grön” tar man 40 % gröna grönsaker och 60 % frukt. Det finns massor av recept på nätet, googla om ni vill läsa fler!)

Jag hade sen som bonus lite nyponskalsmjöl (för C-vitaminerna och antioxidanternas skull), lite kokosmjöl (för protein och det nyttiga fettets skull) och ett par tsk chiafrön (för att jag verkligen gillar dem!), men det är inget man behöver ha för en god grön morgondrink så klart!

Jag äter annars mycket hemmagroddade linser, groddar och hembakat ”fröbröd” som jag skrivit om för något år sedan. Nu gör jag det inte på linfrö, som ju innehåller sånt man inte ska äta för mycket av, utan på psylliumfrön. Det blir inte lika snyggt bröd men det blir lika gott. Jag har också gjort en egen hummus som är jätteenkel:

Recept på hummus:
en förpackning eko kikärtor
2 klyftor vitlök
1 msk citron
3 msk tahini (sesamfrön går tydligen också bra men jag har aldrig provat)
spiskummin, koriander och cayennepeppar

Dagens middag!

Lägg allt i matberedaren och låt den göra jobbet. Blir den för tjock späd med vatten eller olja. Mums att doppa grönsaker i eller ha på fröbrödet!

Förutom maten försöker jag ta hand om mig på andra sätt. Har börjat meditera (igen) och ska försöka få in det varje morgon och kväll, eller i vart fall en gång om dagen. Det är bra för mycket och jag behöver den stunden känner jag.

Pratade just med en kompis som bestämt sig för att ha en vit månad, så även hennes pappa och hans fru. Tänk om jag har lyckats inspirera dem, kanske flera kan låta sig inspireras och våga utmana sig! Lycka till!

En vit månad och kanske detox?

Bestämde mig för några veckor sedan att jag skulle ha en vit månad. Efter väldigt roliga kvällar ute tyckte jag att det fick räcka för ett tag. Kvällarna var väldigt roliga men dagarna efter lite mindre så. Tycker jag har alltför lätt för att dras med i drinkandet och sedan ta den där drinken som är lite för mycket.

En vit månad således. Ingen match egentligen. Det kan gå veckor utan att jag dricker en droppe eller ens tänker på vin, så utmaningen är att vara vit en månad (eller längre?) och samtidigt leva som jag gör nu – med ibland sena utekvällar. Vi får se.

När jag har nämnt detta med en vit månad för andra har jag fått blandade reaktioner. Jag har dels fått höra: ”åh DET skulle jag aldrig klara, jag skulle aldrig vilja avstå från det där glaset vin på fredagen” och dels: ”det brukar jag göra ett par gånger om året, kombinerat med att också utesluta kött / socker / gluten”. Den senare kommentaren har jag hört mer än en gång i lite olika variationer och det inspirerade mig, jag som har mat som en hobby och gillar att prova nya sätt att äta på.

Så nu har det gått 5 dagar sen jag startade. Har bestämt mig för att vara helt vit = ingen alkohol på minst en månad, jag ska dessutom utesluta allt socker och i möjligaste mån även gluten och kött. Jag säger ”i möjligaste mån” för skulle jag bli bjuden på mat hos någon som inte är informerad kommer jag inte säga nej. Förutom om det är griskött förstås…

Har inte varit 100 % – ig i veckan, har ätit en frukostmacka på tåget och har ätit pasta när mamma tog med mig på italiensk restaurang, men det känns okej. Jag kan anpassa mig lite men målet är ändå att undvika det jag inte tror är bra för mig. Ägg äter jag och så har jag ätit räkor, och fisk har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra med. Blir nog i princip en ”vegetarisk diet” men inte helt.

Vad äter jag då? Får återkomma om det i nästa inlägg, men jag kan lova att det bara är goda saker!

Längtan efter värme och omhändertagande

Gick förbi ett skyltfönster idag, med fluffiga röda soffor, tidningar och snygga lampor. Det såg mjukt och inbjudande ut. Såg sen att det var en frisörsalong och jag kände hur jag plötsligt önskade att jag var där inne. I den varma, mjuka och omhändertagande miljön.

Jag flög i lördags, bara en kort sträcka utan mat, men trots detta fick man den där varma handduken ni vet. Den där lilla vita, som överräcks med en jättepincett. I mina händer kändes den som omtanke och omsorg, jag kände mig omhändertagen när mina händer blev varma och mjuka, innan handduken blev kall och mindre behaglig.

Min slutsats är att jag saknar värme och omhändertagande. Det är bara att erkänna! Hur ger man sig själv då den värme och omhändertagande man behöver? Som jag behöver. Jag försöker vara snäll mot mig själv men det känns ändå som att det som kommer utifrån är mer värt. ”Jag är inte mig själv nog” helt enkelt, och det är antagligen helt normalt. Att längta efter något, efter någon som visar värme och omtanke. Nu tänker jag ”Är det kanske sorgligt och patetiskt att skriva detta, att känna så här?” Men jag kommer fram till att det nog snarare är mänskligt. Och särskilt sorgligt tycker jag inte heller att det är. Det beror på hur man betraktar det hela. Det kan vara sorgligt att inte ha det man vill ha men det kan också göra att man längtar till något, vilket är en mycket mer positiv känsla!

Innan jag det omhändertagande som jag saknar, får jag acceptera min längtan och ta emot den värme jag får – från syskonbarn, vänner och varma handdukar.

När livet inte vill sig riktigt

När livet inte vill som jag vill. När jag får negativa besked och har svårt att hålla kvar vid den glädje jag känt så länge. När frågorna hopar sig – vad ska jag göra? Då är det svårt att ha överseende med andras ”bekymmer”. Vardagliga klagomål, klagomål på hur man önskar man såg ut, hur man klagar på det man har när man i stället kan lyfta blicken och vara tacksam.

Vill säga åt dem som klagar att skärpa sig, men jag vet att det är ju inte så det fungerar. Man kan inte bestämma hur andra ska leva sina liv. Man kan inte övertala någon att vara tacksam. Men kanske kan en persons mindre lycka ändå ge ett sorts genklang hos andra. Det handlar inte  bara om att det kan väcka sympatier – i bästa fall kan det också göra att andra faktiskt uppskattar det de har, och ser till detta i stället för det vardagliga gnället eller klagomålen.

Själv är jag tacksam för att jag hanterar motgångar så mycket bättre än tidigare. Tack vare terapin har jag lärt mig att inte fastna i negativ spiral. Eller har lärt mig att försöka att inte hamna där. För det är svårt att inte fastna, att inte tänka samma sak om och om igen.

Jag undrar ”Hur ska jag göra nu? Vad är rätt för mig? Hur ska jag veta? Kan jag lita på mina känslor, ska jag fråga andra om råd, ska jag sluta fundera?”

Livet går upp och ner. Just nu är jag i en dalgång och jag hoppas andra kan uppskatta där de är i livet, liksom jag länge kunnat göra. Och fortfarande gör på ett plan. Är tacksam över att jag kan vara ledsen och orolig och samtidigt se att det finns ljusglimtar i livet också. Det är mycket som är bra. Jag väljer att inte bara tänka de negativa tankarna – de ska inte få ta över!

 

 

Luktsinnet och fördelar med att umgås med män!

Läste en intressant artikel i Vårdguiden, av alla ställen, som handlade om luktsinnet. Där fick jag lära mig att luktintryck skickas direkt till vår hjärnas ”reptilminne”; amygdalan. En lukt eller doft kan få oss att minnas och känna saker från vår barndom som vi inte minns på annat sätt. Att doftminnet är starkt tycker jag att jag upplever rätt ofta. T.ex. när jag kommer in i en trappuppgång och det doftar som hemma hos farmor, som nu varit död i många år, eller om jag passerar en ung man på gatan och plötsligt kommer att tänka på pojkvännen jag hade när jag var 14 år.

Vi vet ju sen tidigare att dofter kan spela in när vi väljer partner och tydligen finns en studie som har slagit fast att vi kvinnor vill ha en man som doftar ”lagom mycket” som vår pappa, och det förklaras med att det skulle hindra inavel. Mannen får nämligen inte dofta för mycket som pappa!

Feromonerna har man ju läst mycket om, som är luktämnen som framförallt i djurvärden men även hos oss människor, sägs kunna styra våra känslor och hormoner. Hittade en artikel i Forskning & Framsteg om detta här. Enligt artikeln i Vårdguiden finns ett ”manligt” ämne som heter androstadienon. Män har detta i mycket högre utsträckning än kvinnor och när vi utsätts för detta så blir vi gladare och den fysiska aktiviteten höjs, med ökad puls och höjd vakenhet. Vilken grej! Om det stämmer så förklarar det ju varför jag gillar att umgås med killar 🙂 De ger bra energier helt enkelt. Fast man vet ju att det mesta av forskningen utförs av män så det är väl ett önskat resultat… Oavsett vad tycker jag det är spännande. Ett annat test av dessa feromoner och androstadienon hittar ni här, från National Geographics.

Det verkar inte finns en total enighet i forskarkåren om att vi väljer partner efter näsan men visst är det intressant med allt som finns där subtilt och som vi inte är medvetna om. Och visst är det svårt att bli intresserad och attraherad av någon som vi inte tycker doftar gott! Kanske är det rentutav så att människor vi tyckte mindre bra om faktiskt inte doftar på ett sätt som tilltalar? Intressant tanke. Och man kan ”fuska” och köpa ”Feromon-parfym”, men nån måtta får det väl ändå vara!

Fler tankar efter raw silence-retreat

På retreatet förra veckan, som jag skrev om i förra inlägget, så var fokus på dels tystnaden och den yogiska vägen, och dels på raw food, och på hur och vad vi äter. Det var ett tyst retreat men vi hade ett par avslutande timmar som var väldigt givande och inspirerande.

Maten var som sagt ljuvlig! Den oväntade, både till utseende och smak, ”Chiagröten”som vi fick en morgon har blivit en favorit för mig. Dessa små frön (chiafrön) växer många gånger om när man lägger dem i blöt över natten och blir sedan en raw och god ”gröt” dagen efter. Jag lägger cirka en matsked i havremjölk tillsammans med lite gurkmeja (anti-inflammatoriskt) och lite kardemumma (gott!) och äter den sen morgonen efter med rårörda blåbär, gärna mixade med ett par dadlar för smakens skull. Eller med äpplen som idag:

Mina kollegor smakade och tyckte det var mycket gott!

Mums säger jag bara!

Mithila pratade om tystnaden, hur man kan välja att bjuda in den i sin vardag. Erika pratade sedan om raw food och om att bjuda in mer sådan mat i sitt liv. Allt med måtta till att börja med. Det var fascinerande hur dessa två kvinnor pratade om till synes två helt olika saker, och nästan pratade i mun på varandra om sina tankar, för de hade samma saker att säga. Jag älskar när det händer – när allt som är bra passar ihop med varandra på något sätt. När det blir ett flöde mot ett och samma mål – att må bra!

Erika och Mithila pratade båda om att det vi gör med glädje gynnar oss, med motsatsen att gör vi något för att imponera på andra, eller för att vi tror vi måste, så har det inte alls samma positiva effekt. ”Everything with joy!” Samma sak gäller yoga, meditation och säkert allt nyttigt här i livet, gör vi det av fel anledning och inte för att vi själva vill, så uteblir de positiva effekterna, eller blir i vart fall inte lika positiva. Ett nytt spännande tankesätt!

Hur kan man vidare tänka när det gäller mat då, nu när vi var inne på diskussionen? Likaväl som vi kan ha alltför lätt för att t.ex. skvallra, ljuga och säga saker utan att tänka innan, så är det lätt att vi stoppar saker i munnen utan att tänka på det och utan att känna efter vad kroppen egentligen vill ha. För kroppen själv säger inte ifrån, den bara tar hand om allt som man stoppar i sig. Tills den inte orkar mer och man blir sjuk, av allt fett, socker och annat som vissa konsumerar i ett överflöd. Så att vara medveten, stanna upp och känna efter, pausa när man äter och lyssna på kroppen, minimerar risken för att stoppa i sig ”fel” saker.

För att försöka sammanfatta: Att vara medveten och närvarande i det man gör och att göra det av rätt anledning, för sin egen skull, innebär att man gör ”rätt” saker för sig själv. Då tar man hand om sig själv. Och det var tydligt att dessa kvinnor gör det – de strålar och har så mycket att dela med sig av. Inspirerande som sagt och jag ska gå in i hösten med den känslan – ska försöka fokusera på att göra allt med glädje, för min egen skull. För det är ju så, om jag har så mycket ”må bra” i mig att min ”bägare rinner över”, då har jag mycket att dela med mig av!

Raw silence retreat – en väg inåt och framåt

Jag kom just hem från ett retreat som heter ”Raw Silence”, som hölls av Mithila (som bland annat är yogalärare) och Erica (som bland annat föreläser om och skriver kokböcker om Raw food). Vi var helt tysta i nästan 3 dygn, vilket också innebar att vi varken skrev, läste, tog ögonkontakt med varandra eller hade tillgång till telefon eller dator.

I tystnaden är det lättare att höra vad man säger till själv, och höra vilka tankar som snurrar och återkommer. Att umgås med sig själv och sina tankar är lärorikt. Det kan givetvis vara jobbigt också. Att inte få yttre stimulans gör att tankar och känslor kan dyka upp som man i vardagen förtränger eller förtrycker. Det kan bli som en utrensning eller nästan som terapi att få umgås så mycket med sig själv.

Jag uppskattar verkligen tystnaden och kom väldigt nära mig själv på ett bra och konstruktivt sätt. Jag såg saker väldigt tydligt och kom till insikter och beslut som jag inte tror jag hade gjort annars. Det kändes otroligt lyxigt att få den här tiden, dessutom i en väldigt vacker miljö på Solhälla utanför Göteborg. En ytterligare lyx var den underbart goda och vackra maten, lagad av Erica Palmcrantz (se hemsida här). Ericas engagerande prat om maten, om raw food och om hur man kan tänka kring mat var också väldigt inspirerande och jag kommer snart skriva mer om detta.

En av sakerna som Erica sa, som fick mig att tänka till var att de enzymer som bryter ner maten i magen kan aktiveras av tankar på mat. Men vi tänker ju på många andra saker också, många tänker väldigt mycket negativt om sig själva. Hur påverkar dessa tankar hur vi mår? Inte bara psykiskt, vilket känns självklart, utan även fysiskt? Tycker det blir mer och mer självklart att våra tankar påverkar mer än man nästan vågar tro på. Något värt att tänka på nästa gång man tänker en negativ tanke om sig själv, eller för all del om någon annan. Hejda dig! Är det verkligen nödvändigt att klanka ner på sig själv? Jag måste själv vara vaksam, för i min tystnad upptäckte jag att jag kallar mig själv för ”pucko” när jag gör ett misstag. Inte skulle jag säga det till någon annan – eller acceptera att någon säger det till mig heller! Varför ska jag då säga det till mig själv?

Tystnad, tankar, yoga, förhållningssätt till mat, varför vi äter när och vad vi gör… det finns så mycket jag vill skriva om men jag sätter punkt här och återkommer snart med mer.

Design: Anna Maria Lopez

(Design: Anna Maria Lopez)