Längtan efter värme och omhändertagande

Gick förbi ett skyltfönster idag, med fluffiga röda soffor, tidningar och snygga lampor. Det såg mjukt och inbjudande ut. Såg sen att det var en frisörsalong och jag kände hur jag plötsligt önskade att jag var där inne. I den varma, mjuka och omhändertagande miljön.

Jag flög i lördags, bara en kort sträcka utan mat, men trots detta fick man den där varma handduken ni vet. Den där lilla vita, som överräcks med en jättepincett. I mina händer kändes den som omtanke och omsorg, jag kände mig omhändertagen när mina händer blev varma och mjuka, innan handduken blev kall och mindre behaglig.

Min slutsats är att jag saknar värme och omhändertagande. Det är bara att erkänna! Hur ger man sig själv då den värme och omhändertagande man behöver? Som jag behöver. Jag försöker vara snäll mot mig själv men det känns ändå som att det som kommer utifrån är mer värt. ”Jag är inte mig själv nog” helt enkelt, och det är antagligen helt normalt. Att längta efter något, efter någon som visar värme och omtanke. Nu tänker jag ”Är det kanske sorgligt och patetiskt att skriva detta, att känna så här?” Men jag kommer fram till att det nog snarare är mänskligt. Och särskilt sorgligt tycker jag inte heller att det är. Det beror på hur man betraktar det hela. Det kan vara sorgligt att inte ha det man vill ha men det kan också göra att man längtar till något, vilket är en mycket mer positiv känsla!

Innan jag det omhändertagande som jag saknar, får jag acceptera min längtan och ta emot den värme jag får – från syskonbarn, vänner och varma handdukar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s