Den första snön…

Ikväll faller den första snön i Stockholmstrakten, efter en härligt krispig och solig höstdag. Det låter som regn men är faktiskt snö det som faller ner, biltaken blir vita även om marken endast blir blöt.

Vad händer nu då? Vi är i slutet av november, mindre än 2 månader till jul. Vi bor i Sverige. Jo – de flesta börjar klaga och ondgöra sig över detta väderfenomen, som inte är varken ovanligt eller konstigt.

Visst: jag har inte bil. Jag cyklar inte. Jag har ingen rullator eller rullstol. Jag är inte gammal och rädd för att ramla. Men ändå, mina vänner och bekanta är också relativt unga och pigga, de har säkert vinterdäck på sina bilar och kanske till och med dubbdäck till cykeln. Så varför detta gnällande?

Detta är ett för mig typiskt exempel på hur man kan förstöra för sig själv. Genom att låta sig påverkas negativt av vädret. Genom att låta sig bli sur, irriterad och jag vet inte vad (som jag kanske börjar bli nu?!!) på något som man över huvudtaget inte kan påverka. Blir man utfrusen om man viskar lite ”tänk positivt” nu? För vintern kan ju vara underbar! Vit, gnistrande, med ett vackert drömskt landskap. Och även om det inte är så, utan är slask och elände, så kommer vi inte ifrån det. Det är som det är och det blir som det blir.

Så ni som gnäller och upprör er. Försök acceptera. Efter sommar och höst kommer vintern. Och efter vintern kommer våren och sommaren igen. Men vänta inte med att vara glada tills dess – hitta något positivt med vintern i stället! För er egen skull!

Vinter i Stockholm.

 

Jag har läst ”den där” boken…

Så har jag läst ”Fifty shades of Grey”, (den finns ju på svenska också: Femtio nyanser av honom) jag också. Tror faktiskt inte jag hade läst den om den inte bestämdes som bok i min bokklubb. Kanske hade jag det, men senare, om någon hade rekommenderat den till mig.

Efter att ha sett mängder av artiklar om boken, med intervjuer med författaren, hade jag fått intrycket av att det skulle vara en bok med mycket sex. Check. Att det skulle vara mycket BDSM, d.v.s. inte ”vaniljsex”. Check. Fast ändå alltså. Som jag hade läst om boken trodde jag att jag skulle bli lite chockerad, eller i vart fall höja lite på ögonbrynen. Men icke.

Beror det på mig eller på att boken faktiskt inte var så himla ”snuskig” som den har beskrivits? Faktum är att jag nog kan beskriva boken som rätt sexig men framförallt, och dominerande, var den romantiska biten! Rena harlequin-romanen bitvis. Och det konstiga var att jag föll för den delen. Eller, jag blev berörd av den. Och förvånade mig själv väldigt mycket genom att under hela läsningen (knappt en vecka) gå och vara jätteavundsjuk på Anastasia som fick uppleva en sån häftig kärlek och en sådan romans! Jag som sällan blir avundsjuk kände att ”jag vill också träffa en Mr Grey”. Låter det vara osagt vilka delar av hans sexuella preferenser jag ev kunde stå ut med, men som sagt, för mig var romantiken och passionen mellan dem båda det som påverkade mig och som ”stack ut” i boken.

Kan jag rekommendera den? Javisst. Jag tror att man uppfattar boken olika beroende på var man är i livet och vem man är. För vissa är det nog en kittlande och sexig bok, för andra är den nog en rätt dåligt skriven kioskroman / Harlequinroman. Och för mig, en kärleksskildring att sukta efter… Det ska bli intressant att höra vad mina bokklubbskompisar tycker. Kanske får vi till en diskussion om BDSM-sex, man vet aldrig!