Vardagsstress, var tar tiden vägen?

Jag som inte har familj och barn borde ju, i teorin, ha hur mycket tid som helst. Och har jag inte det? Det känns inte som det. Jag har hela hösten varit väldigt stressad och har inte alls känt att jag har haft den tid jag tycker jag borde ha.

Kanske är det så att den tid jag har, bokar jag upp, och samtidigt så vill jag ha tiden kvar. För jag vill ha luft i min almanacka, jag vill ha tid för bara mig själv, för att kunna vara hemma och pyssla eller för att spontant kunna boka upp mig på dagen.

Det passar inte mig att vara så mycket uppbokad helt enkelt men jag vet inte hur jag ska komma runt det. Jag inser också att jag använder många ”borden” och ”måsten” när jag pratar om min vardag. Men ska jag inte ställa mig frågan: ”vad VILL jag?”

Hösten har varit tuff på många sätt och stressen jag känner handlar om mycket mer än bara detta med mina uppbokade veckor men det är ändå något jag borde ta tag i  känner jag. Att inte kunna boka in en träff med någon jag vill träffa utan att behöva konsultera almanackan och konstatera att jag har ”två kvällar om två veckor lediga”, känns inte bra. Så vill jag inte leva!

Längtar till min julsemester då jag har 4 sköna veckor långt hemifrån att fundera på vad jag gör för fel. Och hur jag ska förhålla mig till min vardag. För det handlar ju också om inställningen till tid och bokningar, och inte endast handlar om hur verkligheten ser ut. Tar tacksamt emot tips från er!!

3 tankar om “Vardagsstress, var tar tiden vägen?

    • Tack Ewa, det hoppas jag med. Så snart den värsta stressen är över kommer jag kanske se lite klarare på vad jag gör för fel! Blir en del tänkande på min Indienresa tror jag. kram!

  1. Hej Sandra!
    Precis så som du beskriver levde jag innan jag träffade Jonas. Jag hade väldigt många måsten i mitt liv, var ständigt uppbokad och stressad. Så här i efterhand var det nog mitt sätt att tackla singellivet och den där tomheten som infann sig allt oftare även om jag i de flesta stunder var nöjd med livet. Jag kommer ihåg när jag och Jonas skulle planera in träff nummer två och jag bara hade en kväll ledigt under två veckors tid. För det fanns ju så mycket som jag var tvungen att göra. Skriva bok, träna yoga, löpträna, se sedan tidigare inbokade teatrar och filmer, jobbmiddagar, träffa vänner mm mm. Samtidigt som dessa aktiviteter fyllde mitt liv men någon sorts mening var jag också konstant stressad. Jag hade svårt att koppla av och bara njuta av tillvaron när jag någon gång hade en ”ledig dag”.
    Idag ser mitt liv helt annorlunda ut. Jonas har ju som du känner till haft en hjärnblödning i hjärnstammen och orkar bara med ca 1-2 timmars aktivitet innan han måste vila. Annars ökar bara symtomen i styrka, som illamående, yrsel och dimsyn. Vi försöker vara så lite uppbokade så möjligt på helgerna eftersom vi inte vet på förhand om Jonas kommer att ha en bra eller sämre dag. Till en början var detta jättesvårt att förhålla sig till. Jag var van att ständigt vara uppbokad och Jonas, som innan blödningen varit likadan som jag, var nu tvungen att ta det väldigt lugnt. Under sämre dagar var bara en sån sak som att ta en promenad en utmaning. Vi fick börja tacka nej till fester och fika med vänner och till en början var det jättejobbigt men sedan började det hända något. Jag började upptäcka att det var ganska skönt att vakna upp på lördag morgon, äta frukost och sen känna efter att hur mår vi idag, vad har vi lust att göra och framför allt vad orkar vi med att göra? Istället för att vakna upp till en fulltecknad kalender med en massa måsten.
    Livet förändras när man lever med någon som är sjuk. Självklart finns det nackdelar med sjukdomen men det finns också fördelar. Vi har varit tvungna att prioritera vårt liv och dragit ner rejält på livstempot. Jag har börjat se tillvaron med lite nya ögon och mognat som människa. Saker som var jätteviktiga för mig för ett antal år sedan är inte det idag på samma sätt. Jag har också kommit till insikt om att jag levde ett rätt tillrättalagt liv förut där det var viktigt att uppfattas som lyckad. Det är så många krav i dagens samhälle som vi ska uppfylla. Vi förväntas ha ett bra jobb och göra karriär, ett vackert hem, en vältränad kropp, ett hyfsat utseende, många vänner, skapligt med pengar, partner och barn, innehållsrika aktiviteter, vi ska förverkliga oss själva, äta god och nyttig mat (helst hemlagat), följa med i samhällsutvecklingen, kunna flera språk, läsa de senaste böckerna och se de senaste filmerna och teateruppsättningarna. Sen ska vi också dela med oss av vårt liv på bloggar, facebook, twitter mm mm. Inte konstigt att vi känner oss stressade!
    När jag var i singel och bodde i Årsta så var jag tvungen att städa hela lägenheten och bjuda på trerätters om jag bjudit hem någon på middag. Det var jätteviktigt att maten och tillställnigen blev lyckad, annars blev jag gråtfärdig. Det händer att jag är på väg att få återfall när vi får besök av vänner och bekanta i Knivsta och det är stökigt hemma men då brukar jag tänka att vi bor ju faktiskt här, det här är ju ett hem och ingen utställningslokal. Och det viktiga är ju att vi ses, inte att allt som serveras är hemlagat eller hembakat.
    För att komma tillrätta med livstressen är nog det viktigaste att gå på djupet med sig själv. För vad är det egentligen som stressar mig, aktiviteterna eller själva livet? Hur nöjd är jag på en skala 1-10? Kan jag lägga mer tid på det som jag saknar/inte är nöjd med för att få till en förändring? Hur viktigt är det för mig att uppfattas som lyckad och lycklig av andra? Är det som andra tycker är viktigt och värdesätter i sina liv även viktigt för mig i mitt liv? Vad omfattar ett lyckligt liv? Hur ser mina relationer ut? Vad är viktigt i min bekantskapskrets? Finns det en norm som alla förväntas uppnå eller är det okej att tycka att jobb/karriär/barn eller något annat är totalt oviktigt?
    Det som jag tycker var allra jobbigast när jag var singel var att människor i min omgivning ibland tog sig friheten ”att tycka synd om mig” för att jag inte hade man och barn. Som om deras sätt att leva sina liv var mera lyckat än mitt. Det här synsättet ”att tycka synd om någon” kan jag möta på även idag genom att Jonas är sjuk och det provocerar mig något enormt. Som om hela ens person reduceras till någon som är beklagansvärd för att han/hon inte lever sitt liv efter den förväntande normen. Såna bekantskaper gör man nog klokast i att undvika.

    Jag hoppas du får en skön semester!

    Kram
    Marie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s