En annorlunda vecka

Den här veckan har varit lite annorlunda. Dessutom har jag resfeber. Det gör jag att är rätt mycket uppe i varv och inte alls är på väg att gå och lägga mig som jag borde.

Jag har blivit kramad av 3 olika italienare för det första. En som jag hjälpt i jobbet och som gärna vill bjuda mig på lunch eller middag som tack för hjälpen. Vid vårt sista möte satt jag och tittade på honom mera som en man och mindre som en medlem. Inte så proffsigt. Får nog försöka avstyra den där tack-middagen. Han har sambo så han är kanske helt utan baktankar men ändå. Synd nog! Att han är upptagen alltså, inte att han inte har några baktankar. Borde jag väl skriva…

Sen fick jag kramar av två olika kypare på två olika kvällar när jag passerade restaurangen som jag bor på. De blev tydligen så glada av att se mig så de kramade om mig! Jag har bott i huset i 9 år och de har aldrig kramat om mig tidigare. Tydligen så är det ”Sandra-behöver-en-kram-veckan”. Inte mig emot! Undrar så klart vilka signaler jag sänder ut.

Och signaler skulle jag sända ut idag när jag blev fotograferad i en timme av proffs-fotograf, som har fotat många kändisar. Trevliga Margareta (som har en fin hemsida om ni klickar på hennes namn) var hos mig idag och fotade mig för en tidning där jag blivit intervjuad. Det var rätt häftigt att få posera och ta direktiv och försöka se både ”tuff” och ”seriös” ut, och att ha ”sug i blicken”. Ska bli spännande att se hur bilderna blev.

Lite nonsens om min vecka. Allt för att inte fokusera för mycket på annat mer seriöst kanske. Håller dessutom på att packa inför Indienresan. Provpackade och fick plats med typ 2/3 av det jag tänkt (C – jag ska försöka klara mig utan din ryggsäck!). Nu har jag sållat bland mina kläder och ryggsäcken är inte ens full! Resfebern känns i hela kroppen och nu är det dax att försöka komma till ro. Får se vad nästa vecka bär i sitt sköte, med julmiddagar och 24-timmarsresa till sydligare breddgrader!

Barn eller inte barn, det är frågan för dagen…

Så känner jag mig ifrågasatt. Och det är inte första gången. Det handlar om barn eller inte barn. Frågan om vad man som snart 40-årig singelkvinna ska göra åt saken. För något ska man ju göra, det verkar ju klart. ”Fatta ett beslut.” Eller ”Just do it”.

Jag trodde nog att beslutet att skaffa barn utan en man inblandad (d.v.s. via insemination) var mer kontroversiellt än motsatsen, men det kanske börjar svänga. Plötsligt känns det som att med alla möjlighet som finns för singlar, med gruppen Femmis och allt från oskyddade krogragg, insemination i Danmark, IVF i Danmark eller Finland, äggdonation eller embryodonation i Lettland – så är det jag som inte väljer att göra något av detta som blir ifrågasatt. Frågan är – ”Varför skaffar du inte barn själv du som ju är singel och snart för gammal?”

Nej, frågan ställs inte riktigt så rakt, men det är ungefär så jag upplever den i diskussioner med många kvinnor som har (friska) barn (med en man de älskar eller i vart fall har älskat).

Vet inte vad som känns jobbigast. Att frågan (eller diskussionen som kommer in på detta) ställs utan särskilt mycket lyhördhet (eftersom jag faktiskt har tänkt rätt mycket på detta), eller om det är de känslor av osäkerhet det väcker. Gör jag rätt i att inte göra något? Låter jag min rädsla styra? Ska jag sluta tänka och bara försöka – ”man ångrar ju aldrig ett barn” som så många säger.

För mig som alltid har trott att barn ska finnas i mitt liv men som aldrig har haft en stark barnlängtan är de här frågorna väldigt svåra och långt ifrån självklara. Tankar och känslor går fram och tillbaka. Mest är jag säker på att ”det som ska ske kommer att ske” och att det inte ska forceras fram. Kan till och med (håll i er nu!) tänka mig ett liv utan barn, om det nu skulle bli så. Men det är inget VAL jag gör. Jag väljer inte bort barn. Men hittills har jag valt att inte bli ensamstående mamma. Rätt eller fel, jag vet ju inte…

Uppskatta sig själv ja…

Sitter stilla efter 12 timmars aktivitet. Dricker te och när jag nyfiket öppnade min yogi-tepåse för att se vad som stod där var jag beredd på något klokt. Men kanske inget som kändes så träffande som det faktiskt gjorde.IMG_4256Jo, jo, ibland får man det man förtjänar. Eller det man behöver!

Min stressiga tillvaro handlar ju mycket om en känsla av otillräcklighet. Att jag idag kan känna mig stressad och som om ”jag aldrig hinner med något” är ju inte riktigt sunt. Idag har jag – for the record – tvättat, bakat 4 timmar med syskonbarn, lagat förrätt, middag och förberett snittar inför morgondagens bokklubb, bakat saffransbullekaka (med mandelmassa, ser mycket gott ut!), röjt i köket i ungefär 100 omgångar, städat hela lägenheten, förberett en jobbförhandling, hämtat julsaker på vinden och pyntat lite. Phu. Jag borde kanske uppskatta mig själv lite mer och se vad jag faktiskt gör och inte det jag inte hinner med.

Om jag ska göra 100 saker på en dag, då finns det kanske inte så mycket tid över till att ”bara vara”. Min utmaning är att välja vad jag vill göra och sänka ambitionsnivån.

För att verkligen ta till vara på den avslappnade och ostressade sinnesstämningen jag tänker ta med mig hem från Indien har jag just bokat upp mig på en meditationskurs hos Fredrik på Buddha Spa, som börjar i januari. Jag kände mig först kluven: Ska jag verkligen boka upp mig mera? Men så insåg jag, det här är ju exakt vad jag behöver! Dessutom har en väninna bokat sig också, så det blir både aktivitet och lite social samvaro innan eller efter om vi vill. Det känns verkligen rätt.

Nu ska jag avsluta kvällen lugnt och försöka varva ner. God första advent!