Kärleken, den kärleken…

Det här med kärlek är svårt. Varför blir man kär i den man blir kär i och varför blir man inte kär i någon annan? Det här kan jag grotta i hur länge som helst utan att komma fram till något svar så jag ska inte ens försöka.

Det jag däremot kan konstatera är att kärleken kan komma plötsligt, oväntat och kanske inte alltid så lämpligt. Den kanske kommer ibland för att det just inte är så enkelt och lämpligt, för då behöver den inte sättas på prov… funderar jag.

Jag har några gånger gått till ett brittiskt medium, som utan att jag har frågat henne om det har tagit upp kärleksrelationer som en liten del i allt det övriga hon talat om. För ett par år sedan nämnde hon att jag skulle träffa en man som tyckte om / spelade kricket, vilket ju ingen gör i Sverige. Däremot i England och Indien. Nu senast, för ett par månader sen, pratade hon om hur utländska män och länder skulle komma att spela stor roll för mig.

När jag nu sitter och funderar inser jag dels att de män jag blivit intresserad av de sista 3-4 åren, alla har varit utlandsfödda. Den sista av dem, som på distans spelar en stor roll i mitt liv just nu, är dessutom ett stort kricket-fan och spelar själv när han får möjlighet.

Men, hur är det då med kärleken? Är det kärlek jag känner? Är det lättare att känna för att han inte finns nära och kan erbjuda mig det jag vill ha? Hur ska jag veta?

Det jag kan konstatera är att mediets beskrivning av den närmsta tiden stämmer skrämmande väl och att jag faktiskt inte vet vad kricketspelaren kan komma att spela för roll i mitt liv. Får helt enkelt vänta och se. Och fundera på nästa utlandsresa, för ”foreign people and foreign countries will be very important to you”!! Det kan jag skriva under på!

Annonser

Förändringsarbete

Jag är just nu inne i en process där jag synar de relationer jag har omkring mig. Det är inget jag har planerat men det händer ändå. Mina osäkerheter, gamla mönster och känslor kring relationer, flyter upp och gör sig påminda på olika sätt. Det är både smärtsamt och intressant och för mig en nödvändig process.

I januari bestämde jag mig för att detta år ska ha temat ”Förändring”, och i min almanacka står det nu för april månad att jag ska ”Vårstäda”; släppa taget om saker (människor?) så jag får mer energi. ”Släpp in det som ger kraft!” står det. Och idag höll min farbror ett tal till min kusin som just fyllt jämt, där han bland annat citerade ur bok att man ska omge sig med människor som lyfter fram det bästa i en själv. Allt detta känns som om det passar på pricken in i mitt liv just nu.

Förutom arbetet med de mer smärtsamma bitarna så känns det alltså som om jag gör en ”revision” av mina relationer. Det är känsliga saker jag håller på med. Vad gör man med sina gamla vänner när man tycker man växer ifrån dem, relationen ger inte så mycket längre. Jag får lätt dåligt samvete för alla jag inte hör av mig till men jag försöker byta perspektiv. Att jag inte hör av mig kanske betyder något? De som är viktiga för mig ser jag väl till att hålla nära, i någon aspekt i alla fall?

Jag inser att jag är van vid att ge och mindre van vid att få. När någon gör något litet för mig blir jag överväldigad. Mina förväntningar är skrämmande lågt ställda. Nu ska jag släppa in människor som har något att ge till mig, samtidigt som jag ska våga ta emot det andra har att ge mig. Både nya och gamla vänner. I stället för att tänka på andra ska jag se till att få det JAG behöver! Förändringens vindar blåser detta mitt 40:onde år på jorden, och det känns som om jag är på väg åt rätt håll. Håll i hatten!

Änglar i olika former

På väg hem från ett par vänner en bit utanför stan (Nacka) insåg jag att jag satt på fel buss. Var plötsligt på väg mot Tyresö i stället för Slussen. Även om jag inte är så duktig på geografi insåg jag att Tyresö var väldigt fel. Busschauffören var snäll nog att stanna direkt utmed vägen när vi båda insett hur fel jag var ute.

Sen stod jag där på en främmande trottoar, i en främmande förort, i mörkret, och skulle försöka hitta en busshållplats med en buss mot Slussen. Det gick först inte så bra. Jag är lite mörkrädd och det var rätt ödsligt, så jag var inte helt nöjd med min situation. Men, då dök en ängel upp! Hon var kanske ingen ängel, men hon hade fluffigt gulaktigt hår och när jag frågade henne om bussen till Slussen pekade hon bakom sig och sa att ”det går en där om 18 minuter”. Så fortsatte hon: ”men det går bussar där borta och dit är jag på väg”. Vilken lycka!

Nu fick jag både en vägvisare och sällskap genom Sickla affärsområde och under tågrälsen (sa jag att det var sent och att jag är mörkrädd?), hela vägen till rätt busshållplats. Där skildes vi åt när vi klev på bussen och önskade varandra en god kväll när vi klev av i Slussen.

En liten banal historia kanske men för mig så gjorde mötet med den här kvinnan (som såg ut som en ängel och dök upp som en sådan!) en otrolig skillnad för min kväll. Varm i hjärtat!

Idag förlorade jag en ängel. På silversmidet var jag nästan klar med min 4:e ängel, som jag tänkt ge bort till någon som snart fyller år. Jag fick mycket beröm för den och kände mig väldigt nöjd. Så när jag slipade den tappade jag greppet, och den for iväg. Ut i ingenstans. I ett nästan slutet utrymme försvann den för att inte dyka upp igen, hur vi än letade (jag fick hjälp av många!!).

Änglar är tydligen bara till för flyktiga möten. Undrar bara hur jag ska förklara för M att hennes ängel finns men att hon inte kan få den fysiskt. Funkar det tror ni? En skyddsängel ska kanske vara fri? För mig känns det bättre att tänka så än att gräma mig över att hon försvann. ”Even this will change”. ängel