Mina hjälpare på J och konsten att ta emot

Jag läser just en bok jag fått rekommenderad, ”Life Shift” av Aleta St. James. Den handlar i korthet om hur man ska kunna uppnå sina mål och drömmar genom att först identifiera dem (oj så svårt!), använda sig av sin dynamiska (manliga) och den kvinnliga magnetiska energin, göra sig av med mentala blockeringar och hinder, tro att allt är möjligt, inte försöka kontrollera och bestämma hur drömmarna ska realiseras – och ta emot hjälp från andra!

Jag ska inte – nu – gå in mer på boken, men jag kan säga att den är väldigt intressant och inspirerande att läsa. Den är lite flummig men om man bestämmer sig för att man inte behöver tro på allt så har hon väldigt viktiga budskap, som detta med att kunna ta emot. Som jag och många med mig är rätt dåliga på. Vi är dåliga både på att be om hjälp och att ta emot den. Rädslan kan handla om många olika saker, som att stå i skuld till någon och rädslan att verka krävande och behövande, att vara en ”taker”.

Jag har medvetet tränat mycket på detta att be om och ta emot hjälp, för jag är ju själv en sån som de flesta gånger ställer mig först i raden och säger ”jag kan hjälpa till”, även om det inte heller alltid är rätt.

Aleta skriver så klokt att om man ber om och får hjälp, så ger man också andra glädjen att få hjälpa till, och den känner vi ju oftast till väldigt väl! Man får ju också förutsätta att andra inte hjälper till om de verkligen inte vill, eller hur?give-receive-copySen behöver det inte heller bli någon perfekt balans. Om någon hjälper mig kanske jag inte får någon möjlighet att återgälda det, men personen får sannolikt hjälp från annat håll, och så fortsätter det så. ”Skicka det vidare”- typ. Så våga be om hjälp, det kommer att ge mer än bara det du får!

p.s. Som kuriosa, och som fröet till detta inlägg, insåg jag att alla de som hjälpt mig ”professionellt”, eller de jag betalat för att hjälpa mig (sic!), har namn som börjar på J… är det inte konstigt? De är alla män och har alla hjälpt med med det som de gör bäst, i allt från terapi till massage: Janne x 2, Joe, Jonas, Janesh och så Julian. (Sen har jag ju även akupunktören, Dr Yu, det uttalas som ett ”j”… )
Det betyder kanske inget alls men lite lustigt är det! d.s.

Annonser

Livet och immunförsvaret

Eftersom jag plötsligt, efter några år med väldigt bra immunförsvar, helt verkar ha satt det ur spel, googlade jag lite om vad som påverkar detta:

  • – Motion är bra (måttlig!)
  • – Stress (hjärnstress) och svåra livshändelser påverkar immunförsvaret negativ
  • – Lök & vitlök bättrar på immunförsvaret

Se där, det ser ut som om det finns några naturliga förklaringar till detta, för jag har ju utsatt mig lika mycket – eller lite – för ev smitta som annars. Men, jag har tränat mindre inget alls på 3 veckor – grund av halsont och stress! Jag har ätit mer onyttigt och mycket mindre av det gröna som jag brukar äta, har haft ovanligt hög jobbstress, relationsstress (en begynnande relation som gett mycket och samtidigt har varit energikrävande) och lite födelsedags-firande-stress (ingen åldersstress tack och lov!).

Nu när all stress börjar försvinna har min sedan 2 veckor tillbaka svagt onda hals utvecklats till ett monster. Jag har ingen ork, en halsinfektion, förkylning och ögoninfektion och är hemma från jobbet sen i fredags. Idag känns det fortfarande inte bättre, bara annorlunda – halsontet börjar ge mig sig till förmån för huvudvärken som är ny. Jag får väl vara glad att allt inte kom på en gång?

Vilket gnällande! Finns det inget ände på eländet? Jodå, jag hoppas ju det. Kanske imorgon? För till råga på allt gick relationen i stöpet (den hade dåliga odds men jag var ack så förälskad) och den energi jag trodde skulle rycka upp mig ur sjukträsket försvann. Mina tårar har knappast gjort ögoninfektionen bättre och jag tror jag behöver vätskeersättning efter gårdagens flöde.

Det känns verkligen påtagligt efter allt detta, att känslorna hänger ihop med det fysiska. Att det psykiska påverkar det fysiska. För denna energibrist känns inte bara fysisk, och att jag just nu drabbats av så mycket på en gång är kanske inte så konstigt.

Min napratpat sa när jag var där sist, att man kan se på röntgen om man har ett ”brustet hjärta”, för det påverkar verkligen hjärtat fysiskt. Han verkar ha koll på vetenskapen och är väldigt oflummig så varför inte? Tur då att det som finns inne i kroppen läker snabbt, så jag hoppas jag snart är på banan igen. Då ska jag banne mig äta lök och spenat, träna och meditera. Då ska min kropp få vad den behöver – lovar att rapportera om mina framsteg. Men innan dess äter jag snälla och mjuka saker och sover mycket. Det är nog också bra för både kropp och själ.  meditation

Musik och kärlek

Lyssnar på mina nya stjärnmärkta låtar på Spotify, varav några som jag faktiskt tagit från ESC (”den stora melodifestivalen”!), och inser att nästan alla handlar om KÄRLEK. Att låtsas som att kärleken inte spelar så stor roll i livet är att förneka något viktigt, funderar jag. Insåg idag att även om jag mestadels varit nöjd med mitt (singel-)liv som jag levt större delen av mitt liv, så har jag också levt utan kärleken från en man.

Visst kan man säga att jag får kärlek av min familj, vänner och systerbarn. I någon mån är det ju så, men ändå, tänk vad jag har framför mig…tänker jag.

* Min favoritlåt i lördags på ESC låter så här :

”Hold me, just unfold me, unchain my soul, give me love, make me whole…”
(Farid Mammadov)

* Sveriges bidrag (Robin Stjernberg) sjöng så här:

”I know that if the sky would fall, I would survive it all – because of you…”

* Min favorit Jason – Timbuktu, sjunger så här:

”Du var känslosvall, jag var känslokall, du förändrade allt” i min allra mesta peppiga låt just nu: Fallskärm. Den är hur bra som helst och får mig uppåt och glad oavsett allt annat.music-note-tattoo-300

Något att sikta mot, något att se fram emot. Något att leva ”som om” det redan fanns. Det är ju så man ska göra enligt alla böcker jag omsvärmas av, de kommer från olika håll – alla med samma budskap. Och faktum är, att bara känna lite kärlek i livet drar till sig mer möjligheter till kärlek. Och en sån liten sak som att le, oavsett sinnesstämning, påverkar rent fysisk hur man mår – till det bättre. Det smittar dessutom och vem vet vad de leendet leder till…

Så le, älska och välkomna det som kommer!!

Kärleken, igen och igen

Nu ska jag skriva om kärlek igen, för den finns överallt och kanske mest påtagligt när man längtar efter den eller när man är nyförälskad. Jag har fått känna av den, och längtar så efter den. Men nu ska jag faktiskt inte fokusera på mig själv

Var på en möhippa igår och väl hemma igen kom jag på att jag självklart ska hålla ett tal och insåg att temat skulle handla om just kärleken. Kärleken och det jag identifierat som viktiga ingredienser i en kärleksfull relation – acceptans och förståelse.

Vi får hoppa ett par månader tillbaka. Jag är på en 40-årsfest. Den blivande bruden är på skidresa men hennes blivande make är där, trots att han knappt känner någon, för att han ska få lära känna hennes vänner och eftersom födelsedagsbarnet ska vara toastmaster på bröllopet.

En något berusad gäst, vän till bruden, frågar den blivande maken varför han valt just den här kvinnan.

– ”För att hon förstår mig.” blev svaret.

Den berusade mannen är inte alls nöjd med svaret, han tycker inte att det är något man grundar en hel relation på, men jag inser att jag just fått något att ta upp på bröllopet.

Tillbaka till igår. Frågor har ställts till den blivande maken och nu ska min väninna försöka gissa vad han har svarat. Paret har känt varandra i knappt 2 år och det är med viss spänning hon läser upp frågorna och svarar på dem. Det visar sig att de känner varandra väldigt bra, men på hans svar kan man också förstå att han förstår och accepterar henne. De är mycket olika på många olika plan, men de ger varandra friheten att vara sig själva, de försöker inte ändra på varandra och kan se fördelarna med varandras sidor och egenskaper.

Det blev en oerhört fin och kärleksfull stund när vi fick höra deras svar och en bjärt kontrast till momentet innan då den blivande bruden fick redogöra för alla tidigare relationer och relationsförsök under åren som föregick mötet med den blivande mannen.

Och jag insåg hur viktigt det är att våga vara sig själv, stå upp för den man är, att inte anpassa sig till det man tror att andra vill ha, att inte kompromissa med viktiga saker, att välja bort det som inte känns rätt och våga vänta. För tids nog finner kakan sin maka, och då kan det bli precis hur bra som helst!

Jag och Cameron Diaz…

Jag har insett att jag har en hel del gemensamt med Cameron Diaz. Eller i vart fall två saker: vi fyller båda 40 (eller hon har nog redan fyllt) och så är vi singlar. Vi är långa båda två, fast jag är lite längre. Och hon är snyggare, jag tycker hon är otroligt vacker!

Men hur som helst, det kändes ändå skönt att läsa en artikel om henne och inse att jag inte är ensam om de här faktumen: 40 och singel. För objektivt är det ju knappast en lyckad kombination. Man tycker lite synd om dem som är så gamla ”ungmör”, fast man kanske inte vill erkänna det. Det är okej att tycka lite synd om, men 40 och singel är tack och lov inte hela min identitet!

Inför min stundande 40-årsdag funderar jag lite. När kommer krisen? Har den redan varit? Nu ska jag ju inte prata om trollen men när jag känner efter känner jag att jag faktiskt mår riktigt bra. Trots likheterna med Cameron! Krisat har jag gjort nog i mina dagar, jag tar en paus från det nu och ser framåt med tillförsikt och tillit. Så känns det faktiskt och det är jag glad för.

Så hur lever jag mitt 40:e år egentligen? De män jag träffat de sista åren har varit under 30, även om det inte lett till en varaktig relation är jag tydligen ingen tant än. Det var bara ett år sen jag fick visa leg på systemet, och då gjorde jag det minst varannan gång jag var där. Jag är mer vältränad nu än på många år och jag sprang idag 40 minuter obehindrat – trots att det var min första löprunda på över ett halvår.

Jag är mer stabil, har mer självkänsla och oändligt mycket mer självinsikt än när jag fyllde 30. Jag har gjort en otrolig resa sedan dess som jag inte skulle vilja vara utan. Jo, vissa bitar hade jag velat skippa, men eftersom den har tagit mig dit jag är idag känner jag ändå mest tacksamhet.

Ålder är trots allt bara en siffra, försöker jag tänkta. Men den som säger att jag snart är närmre 50 än 30 kommer inte att få ett leende, den personen får hålla sig undan!