Lära av yoga och mina fantastiska lärare

Jag har yogat till och från i cirka 10 år, och jag tycker att jag lär mig mer och mer av yogan. Det sista året har jag yogat med över 10 olika lärare, alla med olika inriktningar och bakgrund men en sak har de haft gemensamt – de har velat förmedla ett budskap som har handlat om livet utanför yogamattan.

För många är yoga enbart en träningsform, om det är det ju. Också. Men det finns så mycket mer att lära av yogan, sånt som inte handlar om att kunna sätta i händerna i golvet när man står upp eller kunna stå på huvudet i 5 minuter.

I Indien hade jag flera lärare, som oberoende av varandra, pratade om hur minnen och känslor sätter sig i kroppen och skapar blockeringar. T.ex. höftböjarna är ett sådant område. Tanken är att yogan ska hjälpa till att släppa blockeringarna – och släppa ut känslorna, traumor och annat som behöver komma upp till ytan och rensas bort. Lite som terapi!

Flera av mina lärare här hemma, t.ex. Fredrik Binette och Lou Åberg pratar mycket om att inte sträva, att i stället fokusera på där man är, här och nu. I stället för att som på mina ashtangayoga-klasser för 10 år sen, där vi fick lära oss att ”andas genom smärtan” för att nå längre och verkligen utsätta kroppen för påfrestningar, lär jag mig numera att acceptera och känna tacksamhet för min kropp och dess förmågor.

Shay Peretz är en annan fantastisk lärare, ganska ny för mig, som på klassen i lördags talade om hur yoga inte handlar om olika ställningar, utan att det handlar om att förena andning och kropp. Att vi lär oss andas helt enkelt, något vi tror vi kan men ofta inte gör på ett optimalt sätt. Känns själv hur hela kroppen och känslorna i den förändras om du i stället för att andas högt upp i lungorna drar djupa och lugna andetag ner i magen.

Shay pratade vidare om vikten av att vara tacksam för den kropp vi har, att känna tacksamhet för att vi har möjligheten att ta oss till yogamattan, till yogashalan, och att tacksamheten kan finnas där även om vi har ont i en axel eller har ett problematiskt knä som begränsar oss.

Lördagens klass var som alltid med Shay väldigt prestigelös ”jag lär mig av er också” och jag kände mig så närvarande i kroppen när jag gick därifrån och kände att jag börjar en ny yogaresa från och med nu. Det har väl varit på gång länge men det var som om något ”klickade till” i mig. Vad yogan kan ge mig mycket mer än bara det fysiska, vad jag kan vara snäll mot mig själv genom att yoga, att andas, att vila på min matta.

TACK till alla yogalärare som kommit min väg och som leder mig framåt, inåt, utåt och uppåt. Jag är säker på att jag blir en mer harmonisk och bättre människa tack vare er. Och tack vare mig själv! Namasté.träd på Gotland

Annonser

Mindfulness – går det att få ett liv i harmoni?

Jag har läst böcker om mindfulness och jag har gått kurser i meditation, jag har tänkt och försökt göra mindfulness – närvaro i nuet – till en vana. Som mycket jag har ambitionen att göra, har mitt kämpande med detta pågått i perioder för att sedan obemärkt försvinna ur mitt liv.

Så plötsligt, utan att jag vet exakt vad som har hänt, går jag omkring om ler. Jag ser saker med nya människor, jag ser människor, jag fnissar åt saker jag tänker och gör och jag känner mig helt i balans. Jag är inte stressad och jag känner ingen oro. Allt detta känns nytt och helt, helt fantastiskt.

Nu kan det kanske vara provocerande att läsa det jag skriver. Och lätt att tycka att ”det är lätt att må så när man har det så bra som du har”, men riktigt så enkelt är det ju inte. Jag har i perioder mått riktigt dåligt, och mitt liv har inte – till det yttre – förändrats sedan dess. Jag har varit yngre och snyggare än jag är idag, jag har haft många fler chanser till både relationer och familj, som jag har sabbat på olika sätt. Jag har haft ångest över detta, känt mycket oro och bitvis varit deprimerad bland annat på grund av att mitt liv inte har sett ut som jag önskat.

Idag är jag äldre (40), jag är singel (sen länge), jag har fortfarande inga barn (vet inte heller om jag kommer att få – för hur vet man det?), jag bor i samma lägenhet sen 10 år tillbaka (lite för liten) och verkligen, man blir varken snyggare eller starkare med åren! Ändå mår jag så bra nu. Vad har förändrats på insidan?

Jag inser att jag är närvarande nu. Jag fokuserar inte på händelser eller saker som jag saknar i mitt liv, jag strävar inte mot mål som antingen är ouppnåeliga (att se yngre ut) eller inte möjliga att påverka (hitta kärleken), jag oroar mig inte för det jag inte kan påverka, jag låter livet flyta på och försöker känna tillit till att det som är bäst för mig – det kommer att inträffa. Ibland känner jag verkligen den tilliten förbehållslöst, vilket är en fantastisk känsla.

Jag accepterar till fullo där jag är idag och hur jag ser ut. Livet ser ut så här idag – och jag vet inte hur det ser ut imorgon. Jag går inte tillbaka och anklagar mig för alla misstag jag begått och alla chanser jag sumpat. Jag mest är. Och njuter. Och tänker att livet är väl förunderligt ändå. Och det mina damer och herrar, kan väl ändå vara en form av mindfulness? Mindfulness i min tolkning i alla fall.

Vad är receptet då? Jag kan ju inte låta bli att dela med mig av tankar kring ”varför”.

– Att acceptera det som är, – att förlåta sig för det som varit, – att ha tillit till att det blir bra eller bättre längre fram, det är lite av mitt recept.

Om man tror på att det finns en andevärld, att vi inte är ensamma här på jorden, kan man också ta till sig att vi alla har valt våra liv innan vi föddes, för att vi behövde lära oss något. Det kan vara hemskt att tänka på det när man ser så många som far illa, men jag har mått bra av att tänka så om mitt liv. Det finns kanske en mening med att allt har blivit så här, jag är kanske inte ”misslyckad”, det skulle kanske vara precis så här jobbigt ibland och härligt ibland, i detta liv. Det ger mig en känsla av ro. Och det är en känsla jag önskar förmedla till er.

Intuition, kan man lita på den?

På många olika sätt har funderingar och samtal kring intuition kommit upp den sista tiden. Jag har alltid känt att jag har en starkt intuition, som jag har litat mycket på. Samtidigt tror jag också att jag har gått emot intuitionen ibland och i perioder inte alls haft någon känsla av intuition. Jag blir mer och mer säker på att jag och alla ni andra har tillgång till intuitionen, det handlar mest om att hamna i ett läge där man hör den – och sedan våga lyssna och lita på den.

En gång när jag var runt 18 år liftade jag och en kompis med 3 killar hem från stan vid 5-tiden på morgonen. Hon blev avsläppt först och jag åkte vidare med dem cirka 10 minuter, tills de släppte av mig på mammas parkering. En potentiellt mycket farlig situation, som jag kände mig helt trygg med. Samma sommar hade jag hoppat av nattbussen och tagit en taxi (fast jag inte hade råd!) då det var en man som jag upplevde som obehaglig på bussen. Jag har alltså inte varit orädd och naiv, utan lyssnat på min magkänsla – eller intuition.

Intuition är något som ger en känsla som både kan gå emot det rationella och som kan gå emot det man faktiskt upplever och ser. Typiskt sätt är det t.ex. intuitionen som talar om ifall en person man pratar med ljuger eller inte.

Jag litar på min intuition och kan så tydligt se att när jag gått emot den, så har det heller inte gått så bra. Då har jag aldrig fått det som jag vill, utan det har blivit ”fel”. Jag har känt något på mig men valt att bortse från det, för att sedan bli besviken.

Vad är då intuition? Vissa ser intuition som något som kommer inifrån, från erfarenheter och information som man samlar på sig under sitt liv, men som inte är direkt tillgängligt i form av medvetenhet eller minnen. Andra ser intuitionen som information som kommer utifrån, från ”hjälpare”, ”guider” eller änglar. Då handlar det om att man får hjälp eller information från dem som har större kunskap än en själv.

Kanske spelar det inte så stor roll vad vi tror om intuitionen. Jag är helt övertygad om att den leder oss rätt där den rationella sidan av oss många gånger leder oss fel. Mina erfarenheter säger mig att det är viktigt att komma i kontakta med sin intuition och lyssna på den, för att sedan kunna följa den. Att fatta beslut med hjärta och magkänsla i stället för med hjärnan framstår som lite läskigt, det innebär att släppa på kontrollen. Men är det så farligt då? Jag tycker det är läskigt men ska prova ändå, och se hur det går! Vågar du?!Intuition