Tacksamhet, så enkelt och ändå så svårt

Tacksamhet är ett av mina favoritteman när jag håller yogaklass. Det ligger en sån styrka i att känna tacksamhet och att kunna hitta saker att vara tacksam för mitt i en kris eller sorg, eller i en grå vardag för den delen. Kanhända har jag utvecklat en alltför låg tolerans när det gäller gnäll och negativa uttalanden och samtal men jag tror det är sunt samtidigt. Att inte omge sig med negativa människor, att inte stämma in i en allmän klagosång (ja fy vad vädret är dåligt och fy vad det är trångt på tunnelbanan och stackars oss som har så mycket elände just nu…och så vidare), tror jag är bra för sinnet. Tror vi påverkas av det negativa mer än vi tror.

Tillbaka till tacksamhet då. Det finns mycket skrivet om hur tacksamhet kan påverka hälsan i positiv riktning och även andra fördelar med den. Ska därför inte upprepa det som lätt går att hitta på nätet. Men jag tror verkligen att det gör en skillnad att fokusera mer på tacksamhet än på det som går att klaga på i livet!

Men vadå tacksamhet, kanske nån tänker nu. Det kanske inte finns nåt att vara tacksam för?! Jag vill ju tro att det alltid finns det. Framförallt hos de flesta som bor i Sverige, om jag ska generalisera. Tacksamheten kan röra det faktum att du bor i Sverige, har tillgång till bra sjukvård och att du har möjlighet att studera, du har ett jobb, det finns A-kassa för den som inte har ett jobb, och så vidare. Tacksamhet kan också handla om en frisk kropp, vänner, eller kanske bara en vän, eller en kärlek, ett barn eller ett kärt djur. Eller en vacker dag, en god kopp te, en tanke eller en kram. Oftast finns det väldigt mycket att vara tacksam för. Många av oss har ett överflöd av saker att vara tacksamma för, men ser bara den där saken som skaver: -Jobbet som någon annan fick, avundsjuka på någon som tjänar mer, vädret, saknaden efter någon eller en idé om att ens näsa har fel form.

En klok kvinna sa nyss till mig att om vi kan titta tillbaka på en händelse med en känsla av lugn och tacksamhet, då vet vi att vi har helat den situationen eller händelsen. Vi bär den inte längre med oss. Det är svårt att känna tacksamhet för situationer som gjort ont men med tiden blir det lättare. Även av smärtsamma händelser har vi något att lära av och tillslut kan vi även känna tacksamhet för erfarenheten. När jag fick höra detta insåg jag att den relation som tog slut för ett år sedan, där jag blev sårad i både ord och handling, inte riktigt är ”klar”. Kan fortfarande känna smärta när jag går tillbaka till minnena, Men, jag kan också känna viss tacksamhet, om jag känner in i mig själv. Jag lärde mig nog lite om mig själv som jag behövde en relation för att få fatt på. Så även om tacksamhet inte är den dominerande känslan så finns den där. Och jag har ett val, att fokusera på smärtan eller insikterna som jag också fick med mig. Vi har alltid, alltid ett val. Det är inte på något sätt ”farligt” att fokusera på det positiva eller försöka hitta något att vara tacksam för. Det är inte att ducka för sanningen eller att lura sig själv, för det finns alltid flera sidor av samma sak. Och alltid har vi ett val av vilken sida vi vill lägga fokus och energi på.

Jag har tidigare bloggat om Tacksamhetsdagbok (läs gärna- rekommenderar verkligen att skriva i en sån!) så det har varit ett kärt ämne i flera år. Och om jag går till nuet i mitt liv då. Hur är det där? Jag har precis förlorat min pappa. Det är tungt och jag gråter mycket. Men redan på sjukhuset kunde jag känna tacksamhet till det han slipper. Tex ligga på sjukhus och ta mängder med mediciner. Är tacksam för vår fina relation och över att vi trots allt fick så många år med honom. Är tacksam för att han fick dö lugnt och stilla, omgiven av de närmsta, utan ångest eller smärta. Är tacksam för allt jag lärt mig av pappa, och när jag känner tacksamhet blir sorgen lite, lite lättare att bära.

Annonser

Är du en kokt groda eller klarar du dig?

Efter att ha skrivit om mitt år 2016 i förra blogg-posten fortsätter jag att hålla mig till detta år. Jag upplever nämligen att det är så många människor omkring mig som också haft ett tufft 2016. Kan säga att de flesta av mina närmaste har haft ett år med många tårar och eller utmattning, sjukskrivning och motgångar, funderingar på karriärbyten och uppbrott. Tycker inte det brukar vara så här och det gör mig oroad, samtidigt som jag tror att den spirande optimism jag känner för 2017 även omfattar dem!

Tycker att nästan alla mina närmsta varit, är väldigt nära eller har kommit förbi utmattningsdeppression eller något liknande i år. Hur kan det bli så? Läste i en yoga-tidning idag att Blossom Tainton, som jobbar med hälsa och utbrända, nyss kommit tillbaka från sjukskrivning på grund av just detta. Något är allvarligt fel och jag är inte den som kan leverera svar på ”varför” eller hur man kan slippa hamna där. Men jag har en fin historia som en vän från Indien berättade för mig i somras.

Om du stoppar en groda i en kastrull med kallt vatten, och låter vattnet långsamt bli varmare och varmare, kommer du till slut ha en kokt groda. Om du däremot försöker stoppa ner en groda i kokande vatten, då hoppar den ut – och räddar sig själv.

Om stressen är det kokande vattnet är det få av oss som konfronteras med plötsligt kokhett vatten, det vill säga en uppenbart ohållbar situation, vare sig det handlar om jobb eller privatliv.  De flesta av oss börjar svettas lite, känner obehaget av det allt varmare – och därmed livsfarliga- vattnet men hittar förklaringar, undanflykter och försöker rationalisera beslutet att vara kvar i kastrullen och hettan. Hur många gånger har du hört nån säga ”bara jag får sova i helgen / vara ledig några dagar/ det är snart semester /jul /helg, det kommer bli bättre när…..”. Och symptomen av sömnproblem, minnesproblem, fysiska problem, humör etc bortförklaras.

Jag vill inte leva ett liv där jobbet får större betydelse än hälsan! Jag jobbar delvis med utbrända människor och har varit på flera stressföreläsningar. Är verkligen ingen expert men vill tipsa om följande:

☆ Utöver aktivitet (=jobb och allt annat vi upplever att vi ”måste” göra) och sömn behöver vi VILA. Varje dag! Det kan vara att läsa en bok, ta en promenad, ett bad eller yoga. Men något du får energi av.

☆ När tiden ”inte räcker till” – skär inte ner på allt som GER dig energi, du behöver dem också. Mer än någonsin när allt snurrar för fort.

☆ Meditation och mindfulness gör underverk med dig och din hjärna. Stress skadar hjärnan. Meditation helar den. Finns mycket vetenskapliga belägg för detta och 10-15 minuter per dag räcker fint. Alla kan meditera!

☆ Bagatellisera inte dina symptom. Vad skulle du säga om din bästa vän beskrev dem för dig?

Tänk på Grodan. Tänk vad fint om vi alla var närvarande, medvetna, modiga och starka nog, att kliva ur det varma vattnet innan det blivit för varmt. Vi kan väl försöka att också se oss omkring och ta temperaturen på vännernas och våra partners vattentemperatur. Vissa klara varmare vatten men ingen klarar när det kokar. Och vi får förvarningar. Utmaningen blir att se dem, ta dem på allvar och kliva ur – även om vi inte vet vad som komner hända då eller var vi landar.

Skickar styrka och kärlek till alla er som är mitt uppe i det, och som är på väg tillbaka.  Och styrka och mod till er som är nära men inte vill se. Det finns ett liv utanför kastrullen!

 

Mitt 2016

Jag har haft ett rätt dåligt år i år, även om det sjäkvklart också innehållit sina ljusa stunder. Brukar ofta ha lätt att fokusera på det positiva, känna styrkan i det som är bra utan att bagatellisera det mindre bra – som oftast är något att lära sig av – men nu känner jag att det ändå är viktigt med en klarsynt tillbakablick.

Slutet av 2015 var tungt känslomässigt i kombination med hög stress, och 2016 började med kärlekssorg och utmattning, löpte på med sorgebearbetning, intressanta möten med nya människor, nya intressen (dans!), skakig tillvaro med ifrågasättande av jobb, yrke, vänner och relationer, tankar kring en pappas sviktande hälsa och en allmän känsla av att stå på en mycket skakig och instabil grund. Nu närmar sig årets slut och jag sörjer förlusten av min pappa, kämpar med känslor av ensamhet efter de senaste relationerna, efter pappas död och i stort, trötthet, känslan av att vara otillräcklig och annorlunda. Ja allt dras upp med de ledsamma känslorna.

Men, trots allt detta, pirrar det lite i magen när jag tänker att det snart är ett nytt år.  Sekundsnabbt men ändå kännbart. Väljer att tro att det inte bara är något jag ”vill” känna, utan att det faktiskt finns något där. Ett spirande hopp och en förnimbar känsla av förväntan. Förväntan om något stort, positivt och glädjefyllt.

Det är som att jag i år verkligen har fått ”smaka på livet”. Har känt så otroligt mycket, mest sorg förvisso men jag har ibland tänkt ”det här är ju livet”. Det är som att jag länge gått runt och mått ”okej” och nu har jag slagits omkull, fått jord i munnen, fått kippa efter andan som en fisk utan vatten och verkligen fått känna att jag lever. Det är som att jag behövt skakas om. Vet inte varit från den tanke kommer men känslan är att allt har en mening och att det jag varit med om, alla tankar och känslor, leder mig framåt i en hög hastighet. Har många gånger, utan att riktigt förstå vad jag riktigt menar, sagt att ”jag utvecklas väldigt snabbt just nu, det är som att ingen förstår mig längre”. Det har varit smärtsamt till viss del, och jag har känt mig väldigt vilsen. Vad vill jag och vart är jag på väg? Jag hoppas det visar sig snart. En sak är säker, det är inget jag kan tänka fram!

För er som känner mig och som läser detta, kan kanske något av detta ge svar på era frågor. Eller kanske inte. Det är trots allt rätt virrigt fortfarande. Har dragit mig undan från gamla sammanhang och de flesta av mina vänner har sett väldigt lite av mig i år. Har valt ensamhet och ibland nya och för mig tidigare okända sammanhang, med mycket själ, hjärta, beröring och autencitet. Har varit ett sökande år och jag är nog inte klar med den resan än. 2017 blir en nystart känns det som. Tänker på hur jag naken och smutsig av jord kröp ur en svetthydda i somras. Andades frisk, sval luft, fick dricka vatten och äta ett äpple. Pånyttfödd. Snart. Hoppas. Längtar. Vi klarar så mycket mer än vi tror!! Du med!

Trauma release – och flera tips från terapeuten

Har insett att den första delen av sorg – chockfasen – har pågått för mig i över 3 veckor. Ja alltså sen jag förlorade min pappa. När jag var hos min terapeut för en dryg vecka sen tipsade hon mig om TRE, Trauma (& stress) releasing excersices. Vill gärna tipsa fler om detta!

Jag kan ibland se mig själv som en rätt ”flummig” person. Men, min terapeut är inte flummig, så jag blev förvånad när hon pratade om Trauma release. Har tidigare valt bort workshops med detta både för att det ”låtit konstigt” och med tanken ”jag har ju inget trauma”.

TRE, som metoden heter, innebär att man skakar av sig fysisk och emotionell stress. Det används vid posttraumatisk stress men även vid ”vanlig” stress. Djur gör detta, utan att behöva lära sig. Vi har det i oss men har lärt oss av med det kan man nog säga. Det finns massor att läsa om detta på nätet så jag ska inte skriva mer om det men kan tipsa om en video om detta: https://vimeo.com/103209258

Att skaka kroppen och /eller få den att skaka är väldigt avslappnande lite oavsett hur man gör. Inser att detta skakande redan finns i mitt liv, det har i år dykt upp på yogaklasser, i workshops, min naprapat gör det, och jag hade faktiskt samma vecka som terapeuten tipsade mig nyfiket kryssat i ”intresserad” på en TRE-workshop som dök upp på FB. Så det var tydligen nåt jag skulle testa!

Har testat 3-4 ggr nu och det är….udda men skönt. Kan andas djupa andetag (annars svårt just nu) och det känns bra om än lite konstigt. Tänker att det nog är väldigt bra och kommer fortsätta göra det då och då. Det kommer inte upp några känslor utan det är bara avslappnande. Tydligen är det inte bara samtal som kan göra gott för själen. Spännande och intressant med alternativa metoder som kompletterar varandra.

Utöver detta tips fick jag även rådet av min terapeut att titta på julkalendern, uppkrupen i soffan med filt och lussebulle. Behöver mjuka saker i mig, runt mig och att titta på just nu. Orkar inte med drama och behöver bli bättre på att vila och ta hand om mig. Framför allt nu i min sorg och sorgebearbetning. Så det gör jag nu. Varje dag, och det känns fint.

Ensamhet

En för mig rätt så ovanlig känsla. Är ovan vid att känna så här, så starkt och tydligt. Ensam. Ensamhet. Jag som brukar nästan stoltsera med att jag ”inte brukar känna mig ensam”. Som singel större delen av mitt vuxna liv har det så klart varit en bra strategi. Sen tror jag också att jag ÄR bra på att vara ensam; kan söka ensamhet och även njuta av den. Men har kanske tagit den känslan för givet och även använt den som skydda mot jobbiga känslor.

Nu är det en dominerande och pockande känsla. En vecka till pappas begravning, har fortfarande inte landat i vad som hänt. Att sörja ensam, att somna ensam, ingen som frågar dagligen hur jag har det, och nu – ingen självklar person finns bredvid mig när jag ser mig på begravningen. Bävar för ceremonin som det är och tankarna på den förstärker känslan av sårbarhet och ensamhet. Förutom att min viktigaste nära (manliga) person försvunnit ur mitt liv.

Nu kommer det förhoppningsvis lösa sig med själva begravningen.  Har en nära släkting som jag förhoppningsvis kan luta mig mot. Det kommer gå. Men ensam är jag ju likväl. I vardagen.

Det slog mig att jag i perioder på fullaste allvar inte riktigt förstått alla fördelar med en partner. Nästan pinsamt att erkänna men ibland har jag inte riktigt vetat vad jag ”saknar” när jag inte haft en relation. Så. Jag gillar att se meningen med saker och ting, att titta på ”vad kan jag lära mig av det här?” eller ”vad är funktionen med det här?” Nu känner jag på ett mycket smärtsamt sätt vad jag saknar och ser därmed också vad jag behöver.  Vilket känns…fint, på ett konstigt sätt. Svårt att förmedla eftersom jag har en bild av att de flesta självklart vill ha en partner utan att behöva fundera på ”varför”. Men som ”undvikare” (googla på anknytningsmodeller för att förstå detta bättre) har jag lätt försvarat mig och fokuserat på fördelarna med att vara ensam / singel. Inte nu längre…

Är vi alla ensamma? I någon aspekt är vi kanske det. Vi kan inte dela allt med andra. Eller? Tycker om tanken att ”vi är alla ett” fast jag har svårt att få fatt på den just nu. Det är tyvärr lättare att vältra mig och känna mig som den mest ensamma människan just nu.

Livet. En dag i taget. Försöker tänka att ”this too shall pass”. Allt förändras.

Sorg och saknad

Så återkommer jag till min blogg när något hemskt har hänt. Jag är i ett tillstånd av chock och sorg.  Min älskade pappa dog för knappt 3 veckor sen. Jag säger ”dog” för det var ju det han gjorde, han ”gick inte bort” någon stans, även om jag förstår att det kan vara ett bra uttryck för att distansiera sig lite.

Tydligen är den första fasen i sorg just chockfasen, som jag trodde jag skulle få slippa. ”Eftersom jag var ju där när han dog.” men så funkar det nu inte tydligen. Inte för mig i alla fall. Det är fortfarande, efter drygt 2 veckor väldigt overkligt och att pappa är ”borta” är något jag inte kunnat / orkat / velat ta in helt och fult. Jag tänker att det är normalt, det mesta som jag känner just nu. Att jag är trött, ledsen, har svårt med koncentrationen, med att fatta beslut och har väldigt lite energi.

Bara ett par veckor innan pappa hastigt lämnade oss, hade jag gjort slut på en halvårs-lång relation. Det i sig var rätt jobbigt. Det var tydligt för mig att det var rätt beslut men likväl var det svårt -både för att jag gjorde honom så ledsen men också för att jag ju vill ha en relation, och ändå hade hoppats på den. Så nu blandas känslorna av sorg och saknad och jag känner mig rätt ensam, och ibland mycket ensam.

Skulle i sammanhanget kunna skriva om min syn på döden – var är pappa nu? – och tankar kring hur en bäst hanterar sin sorg. Men just nu räcker inte energin till. Det blir istället ett inlägg om här-och-nu. Personligt och kanske till hjälp för någon i samma process.

För jag visste inte innan att en sorg innefattar så mycket mer än bara sorgen i form av gråt, kanske ångest och saknad. jag FÖRSTÅR inte riktigt vad som hänt. Har svårt att greppa faktumet att pappa inte finns. Kan inte ta in det än. Det känns som en utmattningsdeppression kanske, med låg energi och nedstämdhet.

En dag i taget. Tror allt är normalt.  ”Var snäll mot dig” säger människor omkring mig. Och ”säg om jag kan göra något.” Just nu vet jag inte vad jag vill eller behäver.  Förutom kärlek och omtanke.