Ett steg fram och två steg bak

Var på massage idag, en massage jag fått presentkort på för cirka 2 år sen eller kanske längre sen än så. Har inte ”hunnit” boka in en tid och har aldrig hittat en dag där jag tycker jag har ”tid” för en timmes massage. Trots att jag verkligen älskar massage! Kom dit i ganska god tid tyckte jag, men hade tagit fel på tiden så jag var över en halvtimme tidig. Trots att jag bokat tiden igår kväll hade jag glömt bort vilken tid jag skulle vara där. Trots att jag även fått ett sms och ett mail med påminnelse om tid och plats. Som jag läst.

För en vecka sen kom jag till min vårdcentral med andan i halsen, hade cyklat så fort jag kunde för att komma i tid, bara för att få höra att jag var där 30 minuter för tidigt och kunde sätta mig ner och vänta. Gick och köpte en kaffe och tänkte att jag var ju så säker på tiden, fast när jag tittade efter stod rätt tid i min almanacka.

För ytterligare nån vecka sen skulle jag varit på mammografi. Det kom jag på först flera timmar senare, så nån mammografi blev inte av. Trots anteckning i almanackan och sms-påminnelse.

Håller jag på att bli senil eller bara nonchalant? Nejdå. Det är ”bara” stress. Och utmattning, har det visat sig. Eller typ utmattningsdepression tror jag det står i det senaste läkarintyget, fast jag läser helst inte mina läkarintyg för det står så mycket tråkigt där, som att jag är gråtmild och läkaren är väldigt ordrik när hon beskriver alla mina tillkortakommanden och besvär. Det är jobbigt att läsa, som att jag försöker hålla en distans till den där stackars tjejen som sitter hos läkaren och låter ynklig. Henne kan jag ju inte ta med mig till jobbet för att prestera något, det funkar ju inte.

Och det funkar ju inte heller. Har just gått ner från att jobba 75 % till att bara jobba 50 % igen. Och jag som trodde att det gick ”åt rätt håll”, Trodde ju att jag hade sorg och var lite deppig och att det skulle ge med sig. Brukar det inte det? Så kom stress, utmattning och ihållande depressions-symptom. Och trots att jag jobbar med människor som drabbas av just detta, trots att jag tycker jag är bra på att hantera dem, rådge dem, lotsa dem igenom den första tidens sjukskrivning när de skäms och känner sig odugliga, innan de sen kan börja rehabiliteras och hitta tillbaka, så är jag usel på att förstå mig på mig själv och med varsam hand lotsa mig igenom samma process.

Det är svårt att vara sjukskriven. Jag kämpar med acceptans hela tiden. I snart 5 månader har jag gjort det. Imorgon är det 5 månader sen pappa dog, sen dess har allt varit annorlunda. Men om jag tänker efter har jag så många gånger varit nära att gå in i väggen /utbrändhet / utmattning eller vilket ord som nu används. Har flera gånger räddats av att jag dragit i nödbromsen, avbokat ALLT en hel vecka (om det handlat mer om fritidens alla upplevda krav och måsten) eller så har jag åkt till Indien och vilat och njutit i en månad, och på så sätt lyckats klara mig undan sjukskrivning. Med en hårsmån inser jag.

Det är som att jag inte kan se mig själv. Har skrivit om andra som varit sjukskrivna men inte förstått hur nära jag varit och att jag är där nu. Skriver detta för att dela med mig och för att jag också på något sätt vill hjälpa mig själv att förstå. Som en dagbok jag kan gå tillbaka till. Allt är nytt. Det är svårt att förstå att jag behöver vila ett helt dygn efter en middag med vänner, eller att jag bara orkar göra en sak om dagen – sedan tar energin slut och jag blir gråtfärdig av trötthet vid tanken på att behöva göra något mer. Vissa dagar är det bättre och andra sämre, jag vet inte vad jag orkar eller vad som är bra för mig att göra.

Jag trevar mig fram. Orkar jag? För att jag vill något betyder tyvärr inte att jag orkar. Jag vill så hemskt mycket mer än jag orkar och inser mer och mer hur många saker jag även i fortsättningen kommer behöva säja nej till, fast jag inte vill något hellre än att delta i workshops, festivaler, middagar och resor. Har börjat simma, trots att jag i vanliga fall tycker det är supertråkigt. Kroppen trivs i vattnet. Det är inte jättemycket motstånd och jag blir inte helt slutkörd, det är nog bra för mig nu.

En dag i taget. Små steg. Försöker hitta ”nycklarna”. Inga ”måsten” eller ”borden”. Ingen tidspress, mycket vila och återhämtning. Mycket göra inget alls, blandat med sådant som ger energi. (Fast samma sak kan en annan dag ta mer än det ger… svårt!) Medkänsla med mig själv, ”compassion”, inser jag är något jag saknat och som är bra att ha med mig på resan.

Så här är jag. Just ikväll chokladdoftande efter den välbehövliga massagen idag med chokladolja. Är tacksam för de ljusglimtar jag hittar. God natt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s