Personligt årsbokslut 2016

Tänker att det är bra att göra bokslut, summera året som gått. Att ta mig tid att fundera över vad jag ska lämna bakom mig och inte ta med in i det nya året och vad som ska behållas, vad som ska ges mer näring. Men också att titta på hur mycket som hänt, hur jag faktiskt har utvecklats och gått igenom saker även om det kan kännas som att ”allt är som vanligt”. Med risk att detta inlägg blir väldigt personligt och kanske lite privat, väljer jag att publicera det ändå med förhoppningen att det ska kunna ge något till er som läser, kanske inspirera till en egen tillbakablick såväl som framåtblickande.

Året 2016 var året då:

Jag var riktigt kär. Och blev lämnad.

Med stor kärlekssorg som följd. Sorgen får inte följa med men däremot förmågan och modet att öppna mitt hjärta, det tar jag med mig in i det nya året.

– Jag kände mig oerhört ensam.

Har alltid (nästan) känt att ”jag klarar mig själv, jag behöver ingen annan” men nu visade sig en längtan och en saknad, en (sund) sårbarhet och stark önskan av att få dela, vara nära, tillhöra och få vara liten och bli guidad, snarare än att själv leda och ta hand om andra. Det jag lämnar kvar i 2016 är uppgivenheten och det jag tar med mig till 2017 är insikten om att ensamhet är något jag delar med många och att kärlek och sårbarhet är nycklar till mindre ensamhet. Vi behöver andra människor! Det är läskigt med sårbarhet men nödvändigt för kärleksfulla möten med andra.

Jag hittade dansen igen.

Började dansa (5 rytmer med Jonas Klingberg framförallt), åkte på dans- & yogafestival, träffade härliga människor men framförallt inser jag hur mycket jag och hela min kropp verkligen ääälskar att dansa. Dansen ska få följa med och ta ännu mer plats under 2017. Så njutningsfullt och helande att dansa. Allrahelst nykter och barfota!

– Jag insåg att min utveckling leder mig bort från det invanda och trygga. Jag kände att ”ingen förstår mig”.

Jag avslutade en relation med en mycket fin kille på grund av detta, och har i många relationer känt mig annorlunda och oförstådd. Som att jag inte längre är intresserad av att göra eller prata om samma saker som tidigare. Insåg att jag behöver en partner, såväl som nära vänner, som är intresserade av personlig utveckling eller som i vart fall har kommit långt i sina egna livsresor. Jag tar till 2017 med mig en längtan efter en man och även andra människor där vi i ömsesidiga relationer kan guida, lyssna, dela och där jag känner mig förstådd.

– Jag förlorade min pappa. 

Insåg hur viktig han varit. Hur han var den som alltid fanns där. Den jag ringde när något hänt, när något behövde fixas, när jag undrade över något praktiskt; något med matlagning, cykeln, odlingarna, tja han kunde väldigt mycket. Han engagerade sig. En stabil punkt i mitt liv är borta, marken känns svajig och jag vilsen. Tar med mig pappa in i 2017, han finns kvar på många sätt. Tillåter alla känslor och tänker även här- vi växer av kriser och säkert även av sorg.

– Jag började titta på andra jobb, på utbildningar och på alternativa vägar framöver. 

Har i nästan 15 år känt att jag varit på ”rätt plats”. Har älskat mina arbeten i stort och aldrig haft något emot att börja jobba igen efter jul eller sommarledighet. Förrän i år. Det gnisslar och skaver. Har varit i 5 nya-jobb-processer. Har tackat nej och blivit bortvald, vilket har känts helt okej. Det jag tar med mig in i 2017 är viljan att göra något mer, att utvecklas och hitta glädjen i det jag gör. Om det sen innebär karriär- eller jobb-byte eller utveckling och utbildning på fritiden, det vet jag inte än. Tillit även här och fokus är på människor och utveckling. Öppnar mig för nya möjligheter och litar på att jag vid rätt tidpunkt kommer veta vart jag ska.

Summering:  Jag tar till 2017 med mig öppenhet, ensamhet, mod att vara sårbar och en stark längtan efter mer kärlek, närhet, djup och utveckling – gärna med andra och helst även med en man. Jag tar med mig dans, yoga, Ängsbacka, tillit, sorg (som är för ny för att lämna kvar), meditation och kontakt med mig själv för att finna vad som är rätt för mig i varje given situation. Lämnar prestation, otillräcklighet, jämförande, upplevda förväntningar och måsten. Och säkert mycket annat som jag missat men just nu var det detta som ville komna fram. Väl så.

Om jag har något nyårslöfte? Nej sånt har jag nog aldrig haft, däremot tycker jag om att sätta en intention, eller flera. Så det jag nu skriver och känner att jag vill ta med mig in i 2017 får då stå för min intention. Något konkret mål känner jag inte att jag måste ha, eller så vågar jag inte det… får se vad jag kommer fram till lite längre fram.

Gott nytt 2017! Må ditt år fyllas av det som just DU längtar efter 💖.

Annonser

Detta med ”stories”

Har haft en väldigt lång paus i mitt bloggande. Livet har kommit emellan och även om jag flera gånger, särskilt i år, har tänkt att DETTA vill jag skriva om, har vägen från tanke till handling varit lite för lång.  Antagligen ett symptom på min fullspäckade vardag och en fråga om prioritering.

Men, efter att ha fått frågan från en ny följare om jag slutat, och även andras intresse för min blogg, tillsammans med ett tema jag vill dela med mig av, har jag nu satt mig för att skriva.

En ny vän till mig har just lärt mig begreppet ”stories” vilket jag mycket snabbt tagit till mig. Inser att jag nästan dagligen återkommer till detta med ”stories”, när det gäller mina och andras tankar och idéer om hur saker ”är”. Min tolkning av en story är en beskrivning eller förklaring av något som kanske inte är sann och som kanske inte heller gagnar den som berättar sin story.

Exempel: En mycket smart och kompetent vän till mig lät mig hjälpa henne med ett ansökningsbrev till en potentiell ny arbetsgivare, vilket gjorde att vi diskuterade hur man ser på sig själv och sina prestationer. Hon sa då att ”Det kommer dröja flera år innan min jobbångest går över.” Hon har jobbat i  gissningsvis 15 år och det må vara så att hon tyvärr lider av ”jobbångest”, men att säga en sån negativ sak är för mig en typisk story, som egentligen bara förstärker det hon känner just nu och som ger mycket lite utrymme för förändring.

Andra typer av stories – som jag hittat hos mig själv – är: ”Jag sover alltid dåligt när det är fullmåne” (sant ibland men oftast sover jag väldigt gott), ”När jag är hungrig blir jag sur” (också sant ibland men att säga det – är det för att legitimera surhet och vad gör det med mig – blir jag gladare eller surare av att ha en sån story?).

Vi försöker ofta hitta orsaker till det som händer oss, oftast väldigt spekulativa och rena gissningar många gånger. Ibland stämmer de men för min del känner jag igen en story om jag frågar mig själv: -Vet jag att det här är sant? -Gagnas jag av den här storyn? Om svaret på frågorna är nej, då är det dags att släppa taget om min story.

Hoppas ni hänger med! Tänk efter om ni har några stories som återkommer eller som ni kommer på. Dela gärna med er! Tror vi mår bättre med färre stories och mer sanningar. Kram!

Intuition, kan man lita på den?

På många olika sätt har funderingar och samtal kring intuition kommit upp den sista tiden. Jag har alltid känt att jag har en starkt intuition, som jag har litat mycket på. Samtidigt tror jag också att jag har gått emot intuitionen ibland och i perioder inte alls haft någon känsla av intuition. Jag blir mer och mer säker på att jag och alla ni andra har tillgång till intuitionen, det handlar mest om att hamna i ett läge där man hör den – och sedan våga lyssna och lita på den.

En gång när jag var runt 18 år liftade jag och en kompis med 3 killar hem från stan vid 5-tiden på morgonen. Hon blev avsläppt först och jag åkte vidare med dem cirka 10 minuter, tills de släppte av mig på mammas parkering. En potentiellt mycket farlig situation, som jag kände mig helt trygg med. Samma sommar hade jag hoppat av nattbussen och tagit en taxi (fast jag inte hade råd!) då det var en man som jag upplevde som obehaglig på bussen. Jag har alltså inte varit orädd och naiv, utan lyssnat på min magkänsla – eller intuition.

Intuition är något som ger en känsla som både kan gå emot det rationella och som kan gå emot det man faktiskt upplever och ser. Typiskt sätt är det t.ex. intuitionen som talar om ifall en person man pratar med ljuger eller inte.

Jag litar på min intuition och kan så tydligt se att när jag gått emot den, så har det heller inte gått så bra. Då har jag aldrig fått det som jag vill, utan det har blivit ”fel”. Jag har känt något på mig men valt att bortse från det, för att sedan bli besviken.

Vad är då intuition? Vissa ser intuition som något som kommer inifrån, från erfarenheter och information som man samlar på sig under sitt liv, men som inte är direkt tillgängligt i form av medvetenhet eller minnen. Andra ser intuitionen som information som kommer utifrån, från ”hjälpare”, ”guider” eller änglar. Då handlar det om att man får hjälp eller information från dem som har större kunskap än en själv.

Kanske spelar det inte så stor roll vad vi tror om intuitionen. Jag är helt övertygad om att den leder oss rätt där den rationella sidan av oss många gånger leder oss fel. Mina erfarenheter säger mig att det är viktigt att komma i kontakta med sin intuition och lyssna på den, för att sedan kunna följa den. Att fatta beslut med hjärta och magkänsla i stället för med hjärnan framstår som lite läskigt, det innebär att släppa på kontrollen. Men är det så farligt då? Jag tycker det är läskigt men ska prova ändå, och se hur det går! Vågar du?!Intuition

Mina hjälpare på J och konsten att ta emot

Jag läser just en bok jag fått rekommenderad, ”Life Shift” av Aleta St. James. Den handlar i korthet om hur man ska kunna uppnå sina mål och drömmar genom att först identifiera dem (oj så svårt!), använda sig av sin dynamiska (manliga) och den kvinnliga magnetiska energin, göra sig av med mentala blockeringar och hinder, tro att allt är möjligt, inte försöka kontrollera och bestämma hur drömmarna ska realiseras – och ta emot hjälp från andra!

Jag ska inte – nu – gå in mer på boken, men jag kan säga att den är väldigt intressant och inspirerande att läsa. Den är lite flummig men om man bestämmer sig för att man inte behöver tro på allt så har hon väldigt viktiga budskap, som detta med att kunna ta emot. Som jag och många med mig är rätt dåliga på. Vi är dåliga både på att be om hjälp och att ta emot den. Rädslan kan handla om många olika saker, som att stå i skuld till någon och rädslan att verka krävande och behövande, att vara en ”taker”.

Jag har medvetet tränat mycket på detta att be om och ta emot hjälp, för jag är ju själv en sån som de flesta gånger ställer mig först i raden och säger ”jag kan hjälpa till”, även om det inte heller alltid är rätt.

Aleta skriver så klokt att om man ber om och får hjälp, så ger man också andra glädjen att få hjälpa till, och den känner vi ju oftast till väldigt väl! Man får ju också förutsätta att andra inte hjälper till om de verkligen inte vill, eller hur?give-receive-copySen behöver det inte heller bli någon perfekt balans. Om någon hjälper mig kanske jag inte får någon möjlighet att återgälda det, men personen får sannolikt hjälp från annat håll, och så fortsätter det så. ”Skicka det vidare”- typ. Så våga be om hjälp, det kommer att ge mer än bara det du får!

p.s. Som kuriosa, och som fröet till detta inlägg, insåg jag att alla de som hjälpt mig ”professionellt”, eller de jag betalat för att hjälpa mig (sic!), har namn som börjar på J… är det inte konstigt? De är alla män och har alla hjälpt med med det som de gör bäst, i allt från terapi till massage: Janne x 2, Joe, Jonas, Janesh och så Julian. (Sen har jag ju även akupunktören, Dr Yu, det uttalas som ett ”j”… )
Det betyder kanske inget alls men lite lustigt är det! d.s.

Musik och kärlek

Lyssnar på mina nya stjärnmärkta låtar på Spotify, varav några som jag faktiskt tagit från ESC (”den stora melodifestivalen”!), och inser att nästan alla handlar om KÄRLEK. Att låtsas som att kärleken inte spelar så stor roll i livet är att förneka något viktigt, funderar jag. Insåg idag att även om jag mestadels varit nöjd med mitt (singel-)liv som jag levt större delen av mitt liv, så har jag också levt utan kärleken från en man.

Visst kan man säga att jag får kärlek av min familj, vänner och systerbarn. I någon mån är det ju så, men ändå, tänk vad jag har framför mig…tänker jag.

* Min favoritlåt i lördags på ESC låter så här :

”Hold me, just unfold me, unchain my soul, give me love, make me whole…”
(Farid Mammadov)

* Sveriges bidrag (Robin Stjernberg) sjöng så här:

”I know that if the sky would fall, I would survive it all – because of you…”

* Min favorit Jason – Timbuktu, sjunger så här:

”Du var känslosvall, jag var känslokall, du förändrade allt” i min allra mesta peppiga låt just nu: Fallskärm. Den är hur bra som helst och får mig uppåt och glad oavsett allt annat.music-note-tattoo-300

Något att sikta mot, något att se fram emot. Något att leva ”som om” det redan fanns. Det är ju så man ska göra enligt alla böcker jag omsvärmas av, de kommer från olika håll – alla med samma budskap. Och faktum är, att bara känna lite kärlek i livet drar till sig mer möjligheter till kärlek. Och en sån liten sak som att le, oavsett sinnesstämning, påverkar rent fysisk hur man mår – till det bättre. Det smittar dessutom och vem vet vad de leendet leder till…

Så le, älska och välkomna det som kommer!!

Kärleken, igen och igen

Nu ska jag skriva om kärlek igen, för den finns överallt och kanske mest påtagligt när man längtar efter den eller när man är nyförälskad. Jag har fått känna av den, och längtar så efter den. Men nu ska jag faktiskt inte fokusera på mig själv

Var på en möhippa igår och väl hemma igen kom jag på att jag självklart ska hålla ett tal och insåg att temat skulle handla om just kärleken. Kärleken och det jag identifierat som viktiga ingredienser i en kärleksfull relation – acceptans och förståelse.

Vi får hoppa ett par månader tillbaka. Jag är på en 40-årsfest. Den blivande bruden är på skidresa men hennes blivande make är där, trots att han knappt känner någon, för att han ska få lära känna hennes vänner och eftersom födelsedagsbarnet ska vara toastmaster på bröllopet.

En något berusad gäst, vän till bruden, frågar den blivande maken varför han valt just den här kvinnan.

– ”För att hon förstår mig.” blev svaret.

Den berusade mannen är inte alls nöjd med svaret, han tycker inte att det är något man grundar en hel relation på, men jag inser att jag just fått något att ta upp på bröllopet.

Tillbaka till igår. Frågor har ställts till den blivande maken och nu ska min väninna försöka gissa vad han har svarat. Paret har känt varandra i knappt 2 år och det är med viss spänning hon läser upp frågorna och svarar på dem. Det visar sig att de känner varandra väldigt bra, men på hans svar kan man också förstå att han förstår och accepterar henne. De är mycket olika på många olika plan, men de ger varandra friheten att vara sig själva, de försöker inte ändra på varandra och kan se fördelarna med varandras sidor och egenskaper.

Det blev en oerhört fin och kärleksfull stund när vi fick höra deras svar och en bjärt kontrast till momentet innan då den blivande bruden fick redogöra för alla tidigare relationer och relationsförsök under åren som föregick mötet med den blivande mannen.

Och jag insåg hur viktigt det är att våga vara sig själv, stå upp för den man är, att inte anpassa sig till det man tror att andra vill ha, att inte kompromissa med viktiga saker, att välja bort det som inte känns rätt och våga vänta. För tids nog finner kakan sin maka, och då kan det bli precis hur bra som helst!

Jag och Cameron Diaz…

Jag har insett att jag har en hel del gemensamt med Cameron Diaz. Eller i vart fall två saker: vi fyller båda 40 (eller hon har nog redan fyllt) och så är vi singlar. Vi är långa båda två, fast jag är lite längre. Och hon är snyggare, jag tycker hon är otroligt vacker!

Men hur som helst, det kändes ändå skönt att läsa en artikel om henne och inse att jag inte är ensam om de här faktumen: 40 och singel. För objektivt är det ju knappast en lyckad kombination. Man tycker lite synd om dem som är så gamla ”ungmör”, fast man kanske inte vill erkänna det. Det är okej att tycka lite synd om, men 40 och singel är tack och lov inte hela min identitet!

Inför min stundande 40-årsdag funderar jag lite. När kommer krisen? Har den redan varit? Nu ska jag ju inte prata om trollen men när jag känner efter känner jag att jag faktiskt mår riktigt bra. Trots likheterna med Cameron! Krisat har jag gjort nog i mina dagar, jag tar en paus från det nu och ser framåt med tillförsikt och tillit. Så känns det faktiskt och det är jag glad för.

Så hur lever jag mitt 40:e år egentligen? De män jag träffat de sista åren har varit under 30, även om det inte lett till en varaktig relation är jag tydligen ingen tant än. Det var bara ett år sen jag fick visa leg på systemet, och då gjorde jag det minst varannan gång jag var där. Jag är mer vältränad nu än på många år och jag sprang idag 40 minuter obehindrat – trots att det var min första löprunda på över ett halvår.

Jag är mer stabil, har mer självkänsla och oändligt mycket mer självinsikt än när jag fyllde 30. Jag har gjort en otrolig resa sedan dess som jag inte skulle vilja vara utan. Jo, vissa bitar hade jag velat skippa, men eftersom den har tagit mig dit jag är idag känner jag ändå mest tacksamhet.

Ålder är trots allt bara en siffra, försöker jag tänkta. Men den som säger att jag snart är närmre 50 än 30 kommer inte att få ett leende, den personen får hålla sig undan!

Kärleken, den kärleken…

Det här med kärlek är svårt. Varför blir man kär i den man blir kär i och varför blir man inte kär i någon annan? Det här kan jag grotta i hur länge som helst utan att komma fram till något svar så jag ska inte ens försöka.

Det jag däremot kan konstatera är att kärleken kan komma plötsligt, oväntat och kanske inte alltid så lämpligt. Den kanske kommer ibland för att det just inte är så enkelt och lämpligt, för då behöver den inte sättas på prov… funderar jag.

Jag har några gånger gått till ett brittiskt medium, som utan att jag har frågat henne om det har tagit upp kärleksrelationer som en liten del i allt det övriga hon talat om. För ett par år sedan nämnde hon att jag skulle träffa en man som tyckte om / spelade kricket, vilket ju ingen gör i Sverige. Däremot i England och Indien. Nu senast, för ett par månader sen, pratade hon om hur utländska män och länder skulle komma att spela stor roll för mig.

När jag nu sitter och funderar inser jag dels att de män jag blivit intresserad av de sista 3-4 åren, alla har varit utlandsfödda. Den sista av dem, som på distans spelar en stor roll i mitt liv just nu, är dessutom ett stort kricket-fan och spelar själv när han får möjlighet.

Men, hur är det då med kärleken? Är det kärlek jag känner? Är det lättare att känna för att han inte finns nära och kan erbjuda mig det jag vill ha? Hur ska jag veta?

Det jag kan konstatera är att mediets beskrivning av den närmsta tiden stämmer skrämmande väl och att jag faktiskt inte vet vad kricketspelaren kan komma att spela för roll i mitt liv. Får helt enkelt vänta och se. Och fundera på nästa utlandsresa, för ”foreign people and foreign countries will be very important to you”!! Det kan jag skriva under på!

Förändringsarbete

Jag är just nu inne i en process där jag synar de relationer jag har omkring mig. Det är inget jag har planerat men det händer ändå. Mina osäkerheter, gamla mönster och känslor kring relationer, flyter upp och gör sig påminda på olika sätt. Det är både smärtsamt och intressant och för mig en nödvändig process.

I januari bestämde jag mig för att detta år ska ha temat ”Förändring”, och i min almanacka står det nu för april månad att jag ska ”Vårstäda”; släppa taget om saker (människor?) så jag får mer energi. ”Släpp in det som ger kraft!” står det. Och idag höll min farbror ett tal till min kusin som just fyllt jämt, där han bland annat citerade ur bok att man ska omge sig med människor som lyfter fram det bästa i en själv. Allt detta känns som om det passar på pricken in i mitt liv just nu.

Förutom arbetet med de mer smärtsamma bitarna så känns det alltså som om jag gör en ”revision” av mina relationer. Det är känsliga saker jag håller på med. Vad gör man med sina gamla vänner när man tycker man växer ifrån dem, relationen ger inte så mycket längre. Jag får lätt dåligt samvete för alla jag inte hör av mig till men jag försöker byta perspektiv. Att jag inte hör av mig kanske betyder något? De som är viktiga för mig ser jag väl till att hålla nära, i någon aspekt i alla fall?

Jag inser att jag är van vid att ge och mindre van vid att få. När någon gör något litet för mig blir jag överväldigad. Mina förväntningar är skrämmande lågt ställda. Nu ska jag släppa in människor som har något att ge till mig, samtidigt som jag ska våga ta emot det andra har att ge mig. Både nya och gamla vänner. I stället för att tänka på andra ska jag se till att få det JAG behöver! Förändringens vindar blåser detta mitt 40:onde år på jorden, och det känns som om jag är på väg åt rätt håll. Håll i hatten!

Änglar i olika former

På väg hem från ett par vänner en bit utanför stan (Nacka) insåg jag att jag satt på fel buss. Var plötsligt på väg mot Tyresö i stället för Slussen. Även om jag inte är så duktig på geografi insåg jag att Tyresö var väldigt fel. Busschauffören var snäll nog att stanna direkt utmed vägen när vi båda insett hur fel jag var ute.

Sen stod jag där på en främmande trottoar, i en främmande förort, i mörkret, och skulle försöka hitta en busshållplats med en buss mot Slussen. Det gick först inte så bra. Jag är lite mörkrädd och det var rätt ödsligt, så jag var inte helt nöjd med min situation. Men, då dök en ängel upp! Hon var kanske ingen ängel, men hon hade fluffigt gulaktigt hår och när jag frågade henne om bussen till Slussen pekade hon bakom sig och sa att ”det går en där om 18 minuter”. Så fortsatte hon: ”men det går bussar där borta och dit är jag på väg”. Vilken lycka!

Nu fick jag både en vägvisare och sällskap genom Sickla affärsområde och under tågrälsen (sa jag att det var sent och att jag är mörkrädd?), hela vägen till rätt busshållplats. Där skildes vi åt när vi klev på bussen och önskade varandra en god kväll när vi klev av i Slussen.

En liten banal historia kanske men för mig så gjorde mötet med den här kvinnan (som såg ut som en ängel och dök upp som en sådan!) en otrolig skillnad för min kväll. Varm i hjärtat!

Idag förlorade jag en ängel. På silversmidet var jag nästan klar med min 4:e ängel, som jag tänkt ge bort till någon som snart fyller år. Jag fick mycket beröm för den och kände mig väldigt nöjd. Så när jag slipade den tappade jag greppet, och den for iväg. Ut i ingenstans. I ett nästan slutet utrymme försvann den för att inte dyka upp igen, hur vi än letade (jag fick hjälp av många!!).

Änglar är tydligen bara till för flyktiga möten. Undrar bara hur jag ska förklara för M att hennes ängel finns men att hon inte kan få den fysiskt. Funkar det tror ni? En skyddsängel ska kanske vara fri? För mig känns det bättre att tänka så än att gräma mig över att hon försvann. ”Even this will change”. ängel