Fatta beslut – problemet och ett par förslag på lösningar

Jag är väldigt dålig på att fatta beslut. Nu är det lite emot mina principer att säga negativa saker om mig själv men så är det faktiskt, nu handlar det om självinsikt!

Det är en negativ egenskap där det oftast är jag själv men ibland också är mina vänner och de omkring mig som drabbas.

Problemen med att fatta beslut är många, men framförallt handlar det om att fatta ”fel” beslut. Som om det vore hela världen! Man vet ju sällan vad som är rätt eller fel förrän man valt heller. Sen är jag alltför bra på att lyssna på vad andra vill och fokusera för mycket på det.

Så, hur ska man göra då? Fick tips från den fantastiske massören Julian i helgen. ”Häll upp ett glas vatten, ställ din fråga till vattnet och drick sedan upp det. Gå och lägg dig och när du vaknar morgonen efter så har du svaret klart för dig.”vattenglasEtt annat tips är att, om du har två olika val, tänka dig in i att du gör det ena valet samtidigt som du går framåt och känner hur det känns. Sen tänker du in dig i att du gör det andra valet, samtidigt som du går åt andra hållet (det går säkert bra att sitta eller stå och göra detta också men jag har lärt mig det så här!). Man kan behöva gå flera gånger och känna efter hur det känns, men en väg kommer att ”kännas bättre” och är då rätt val! Givetvis handlar allt om hur det känns, och de flesta beslut görs bäst med känslan. Det gäller bara att hitta den där känslan, och våga lita på den.

Lycka till med era val och kom gärna med egna tips om hur du lyckas välja här i livet!

Att uppskatta det man har

Det här är ett ämne jag återkommer till men det är viktigt att påminna sig om det man har, och att uppskatta det man har. För även om det finns brister i ens liv, i ens vardag, om det saknas något eller någon, så tror jag alla som läser det här har mycket bra också.

Det som idag triggade mina tankar åt det här hållet var min promenad till yogan i morse. För övrigt mitt första yogapass sen jag kom hem från Indien för 2 veckor sedan, känns så bra att vara igång igen! På väg till yogan, en rätt tidig söndagsmorgon med cirka 5 minusgrader, så passerade jag tre människor som låg och sov i sovsäckar på trottoaren i centrala Stockholm. Tyvärr ingen ovanlig syn men är ändå något som jag reagerar starkt på varje gång jag ser. För bara några dagar sen var det 15 grader minus, jag vet att några av dem låg och sov på samma ställen då också.

Så var tacksam för det som du faktiskt har. Jag får här tacka min mamma som många gånger påpekade att man ”skulle jämföra sig med dem som har det sämre”. Det är inte alltid konstruktivt att göra det men många gånger är det faktiskt det. Man ska så klart aldrig sluta försöka må bättre om man mår dåligt eller sluta sätta upp mål och vilja förändra det som inte är bra, men jag tror att tacksamhet för det man har gör de andra processerna enklare.

Så även om jag har saker som oroar mig, som saknas mig och som gör mig ledsen, blev jag idag väldigt tydligt påmind om och tacksam över vad jag har. Till exempel: en underbar lägenhet med en skön säng, fina vänner och alltid varmt vatten.

Nytt år, nya vanor, nya ledord

Så har jag landat efter en 4 veckors lång Indienvistelse. Att lämna Indien var i sig inte svårt. Jag kommer tillbaka dit när det är dags för det, förr eller senare. Jag lämnar inget jag inte kan mista. Men att komma hem till ett liv som jag upplever har sett likadant ut – mer eller mindre – de sista åren. De sista … väldigt många åren, var inte så uppmuntrande. Känner att jag står still i livet. Vissa försöker tala emot mig men det som just nu räknas i mitt liv är det jag inte har. En relation, ett sammanhang med en man, och det har jag inte. Det har jag inte haft på väldigt länge. Försöker lite grann forcera fram känslan: ”i år kommer allt att hända”. Ibland känns det så, ibland känns det hopplöst. Men inte hela tiden, får glädja mig åt det.

Så är det ett nytt år. Nya vanor och föresatser kan se ljuset. Jag älskar vardag, rutiner, vinter och även mörkret. Så egentligen är detta ”min tid”. Idag började min meditationskurs som i nio veckor ska få mig att sitta (och meditera eller försöka) regelbundet. Funderar på att sluta med socker. Funderar på att sluta med kaffe. Måste börja träna igen (om inte annat så för att kunna se min naprapat i ögonen om 6 veckor!) och vill yoga oftare. Mycket nytt som jag vet att jag klarat av tidigare. Vill läsa mer böcker och stressa mindre än förra året. Vill gå ner några kilo. Vill träffa en man. Vill att året ska ha karaktären av ”förändring”. Ledordet för 2013.

Sådärja, ”årets intentioner” är visst satta. Bara att börja leva utifrån dem då.
Ska börja med att bara dricka en kopp kaffe imorgon. Efter meditation och träning förstås. Och om allt detta ska gå blir det nu läggdags.

Och om du som läser detta undrar: ”är hon ironisk nu?”, ”menar hon att hon ska göra allt detta eller är det bara snack?” eller ”hur ska det där gå egentligen?” – så har jag inget svar. Det får helt enkelt visa sig. Vad har DU för intention?

 

En annorlunda vecka

Den här veckan har varit lite annorlunda. Dessutom har jag resfeber. Det gör jag att är rätt mycket uppe i varv och inte alls är på väg att gå och lägga mig som jag borde.

Jag har blivit kramad av 3 olika italienare för det första. En som jag hjälpt i jobbet och som gärna vill bjuda mig på lunch eller middag som tack för hjälpen. Vid vårt sista möte satt jag och tittade på honom mera som en man och mindre som en medlem. Inte så proffsigt. Får nog försöka avstyra den där tack-middagen. Han har sambo så han är kanske helt utan baktankar men ändå. Synd nog! Att han är upptagen alltså, inte att han inte har några baktankar. Borde jag väl skriva…

Sen fick jag kramar av två olika kypare på två olika kvällar när jag passerade restaurangen som jag bor på. De blev tydligen så glada av att se mig så de kramade om mig! Jag har bott i huset i 9 år och de har aldrig kramat om mig tidigare. Tydligen så är det ”Sandra-behöver-en-kram-veckan”. Inte mig emot! Undrar så klart vilka signaler jag sänder ut.

Och signaler skulle jag sända ut idag när jag blev fotograferad i en timme av proffs-fotograf, som har fotat många kändisar. Trevliga Margareta (som har en fin hemsida om ni klickar på hennes namn) var hos mig idag och fotade mig för en tidning där jag blivit intervjuad. Det var rätt häftigt att få posera och ta direktiv och försöka se både ”tuff” och ”seriös” ut, och att ha ”sug i blicken”. Ska bli spännande att se hur bilderna blev.

Lite nonsens om min vecka. Allt för att inte fokusera för mycket på annat mer seriöst kanske. Håller dessutom på att packa inför Indienresan. Provpackade och fick plats med typ 2/3 av det jag tänkt (C – jag ska försöka klara mig utan din ryggsäck!). Nu har jag sållat bland mina kläder och ryggsäcken är inte ens full! Resfebern känns i hela kroppen och nu är det dax att försöka komma till ro. Får se vad nästa vecka bär i sitt sköte, med julmiddagar och 24-timmarsresa till sydligare breddgrader!

Uppskatta sig själv ja…

Sitter stilla efter 12 timmars aktivitet. Dricker te och när jag nyfiket öppnade min yogi-tepåse för att se vad som stod där var jag beredd på något klokt. Men kanske inget som kändes så träffande som det faktiskt gjorde.IMG_4256Jo, jo, ibland får man det man förtjänar. Eller det man behöver!

Min stressiga tillvaro handlar ju mycket om en känsla av otillräcklighet. Att jag idag kan känna mig stressad och som om ”jag aldrig hinner med något” är ju inte riktigt sunt. Idag har jag – for the record – tvättat, bakat 4 timmar med syskonbarn, lagat förrätt, middag och förberett snittar inför morgondagens bokklubb, bakat saffransbullekaka (med mandelmassa, ser mycket gott ut!), röjt i köket i ungefär 100 omgångar, städat hela lägenheten, förberett en jobbförhandling, hämtat julsaker på vinden och pyntat lite. Phu. Jag borde kanske uppskatta mig själv lite mer och se vad jag faktiskt gör och inte det jag inte hinner med.

Om jag ska göra 100 saker på en dag, då finns det kanske inte så mycket tid över till att ”bara vara”. Min utmaning är att välja vad jag vill göra och sänka ambitionsnivån.

För att verkligen ta till vara på den avslappnade och ostressade sinnesstämningen jag tänker ta med mig hem från Indien har jag just bokat upp mig på en meditationskurs hos Fredrik på Buddha Spa, som börjar i januari. Jag kände mig först kluven: Ska jag verkligen boka upp mig mera? Men så insåg jag, det här är ju exakt vad jag behöver! Dessutom har en väninna bokat sig också, så det blir både aktivitet och lite social samvaro innan eller efter om vi vill. Det känns verkligen rätt.

Nu ska jag avsluta kvällen lugnt och försöka varva ner. God första advent!

Vardagsstress, var tar tiden vägen?

Jag som inte har familj och barn borde ju, i teorin, ha hur mycket tid som helst. Och har jag inte det? Det känns inte som det. Jag har hela hösten varit väldigt stressad och har inte alls känt att jag har haft den tid jag tycker jag borde ha.

Kanske är det så att den tid jag har, bokar jag upp, och samtidigt så vill jag ha tiden kvar. För jag vill ha luft i min almanacka, jag vill ha tid för bara mig själv, för att kunna vara hemma och pyssla eller för att spontant kunna boka upp mig på dagen.

Det passar inte mig att vara så mycket uppbokad helt enkelt men jag vet inte hur jag ska komma runt det. Jag inser också att jag använder många ”borden” och ”måsten” när jag pratar om min vardag. Men ska jag inte ställa mig frågan: ”vad VILL jag?”

Hösten har varit tuff på många sätt och stressen jag känner handlar om mycket mer än bara detta med mina uppbokade veckor men det är ändå något jag borde ta tag i  känner jag. Att inte kunna boka in en träff med någon jag vill träffa utan att behöva konsultera almanackan och konstatera att jag har ”två kvällar om två veckor lediga”, känns inte bra. Så vill jag inte leva!

Längtar till min julsemester då jag har 4 sköna veckor långt hemifrån att fundera på vad jag gör för fel. Och hur jag ska förhålla mig till min vardag. För det handlar ju också om inställningen till tid och bokningar, och inte endast handlar om hur verkligheten ser ut. Tar tacksamt emot tips från er!!

Den första snön…

Ikväll faller den första snön i Stockholmstrakten, efter en härligt krispig och solig höstdag. Det låter som regn men är faktiskt snö det som faller ner, biltaken blir vita även om marken endast blir blöt.

Vad händer nu då? Vi är i slutet av november, mindre än 2 månader till jul. Vi bor i Sverige. Jo – de flesta börjar klaga och ondgöra sig över detta väderfenomen, som inte är varken ovanligt eller konstigt.

Visst: jag har inte bil. Jag cyklar inte. Jag har ingen rullator eller rullstol. Jag är inte gammal och rädd för att ramla. Men ändå, mina vänner och bekanta är också relativt unga och pigga, de har säkert vinterdäck på sina bilar och kanske till och med dubbdäck till cykeln. Så varför detta gnällande?

Detta är ett för mig typiskt exempel på hur man kan förstöra för sig själv. Genom att låta sig påverkas negativt av vädret. Genom att låta sig bli sur, irriterad och jag vet inte vad (som jag kanske börjar bli nu?!!) på något som man över huvudtaget inte kan påverka. Blir man utfrusen om man viskar lite ”tänk positivt” nu? För vintern kan ju vara underbar! Vit, gnistrande, med ett vackert drömskt landskap. Och även om det inte är så, utan är slask och elände, så kommer vi inte ifrån det. Det är som det är och det blir som det blir.

Så ni som gnäller och upprör er. Försök acceptera. Efter sommar och höst kommer vintern. Och efter vintern kommer våren och sommaren igen. Men vänta inte med att vara glada tills dess – hitta något positivt med vintern i stället! För er egen skull!

Vinter i Stockholm.

 

Jag har läst ”den där” boken…

Så har jag läst ”Fifty shades of Grey”, (den finns ju på svenska också: Femtio nyanser av honom) jag också. Tror faktiskt inte jag hade läst den om den inte bestämdes som bok i min bokklubb. Kanske hade jag det, men senare, om någon hade rekommenderat den till mig.

Efter att ha sett mängder av artiklar om boken, med intervjuer med författaren, hade jag fått intrycket av att det skulle vara en bok med mycket sex. Check. Att det skulle vara mycket BDSM, d.v.s. inte ”vaniljsex”. Check. Fast ändå alltså. Som jag hade läst om boken trodde jag att jag skulle bli lite chockerad, eller i vart fall höja lite på ögonbrynen. Men icke.

Beror det på mig eller på att boken faktiskt inte var så himla ”snuskig” som den har beskrivits? Faktum är att jag nog kan beskriva boken som rätt sexig men framförallt, och dominerande, var den romantiska biten! Rena harlequin-romanen bitvis. Och det konstiga var att jag föll för den delen. Eller, jag blev berörd av den. Och förvånade mig själv väldigt mycket genom att under hela läsningen (knappt en vecka) gå och vara jätteavundsjuk på Anastasia som fick uppleva en sån häftig kärlek och en sådan romans! Jag som sällan blir avundsjuk kände att ”jag vill också träffa en Mr Grey”. Låter det vara osagt vilka delar av hans sexuella preferenser jag ev kunde stå ut med, men som sagt, för mig var romantiken och passionen mellan dem båda det som påverkade mig och som ”stack ut” i boken.

Kan jag rekommendera den? Javisst. Jag tror att man uppfattar boken olika beroende på var man är i livet och vem man är. För vissa är det nog en kittlande och sexig bok, för andra är den nog en rätt dåligt skriven kioskroman / Harlequinroman. Och för mig, en kärleksskildring att sukta efter… Det ska bli intressant att höra vad mina bokklubbskompisar tycker. Kanske får vi till en diskussion om BDSM-sex, man vet aldrig!

Tystnaden – i vardagen

På retreatet jag var på i slutet av sommaren ”Raw silence”, föreslog Mithila att vi skulle börja med att försöka få in en timmes tystnad i ensamhet varje dag. Det behövde inte handla om meditation men kunde t.ex. vara att ta en halvtimmes promenad (till jobbet) utan telefon och musik i öronen, eller en tyst timme medan man sorterar tvätt, bara sitter eller gör något annat man måste göra.

För dem som redan fått in detta var nästa steg att ha en halvdag i veckan i tystnad. T.ex. en halvdag på helgen, som kan innehålla städning eller matlagning. För tystnaden behöver inte kombineras med stillhet, även om meditation ju är en ännu mer koncentrerad form av tystnad.

För dem som sällan var ensamma föreslog Mithila att man kunde tala om för resten av familjen att nu var det tystnad som gällde. De andra får då prata men den som är i tystnad svarar inte. Enligt henne går det bra att göra och hon hade själv erfarenhet att vara tyst i 2 veckor boende hemma hos sina föräldrar. Var det något viktigt kommunicerade hon genom att skriva på lappar, men tydligen behövdes det väldigt sällan.

Vad ger då tystnaden? Det är nog mycket individuellt. Själv upplever jag att jag kommer närmre mig själv, närmre ”mitt sanna jag”, när jag inte hela tiden distraherar mig själv. Mithilas förslag fick mig att inse att jag alltid har musik i öronen när jag går till och från jobbet, alternativt pratar med någon. Att jag alltid läser något när jag äter och att jag väldigt sällan bara är med mig själv utan distraktion. Nu har jag börjat ändra på det och det känns skönt men är svårt. Inser att jag alltid söker någon form av ”underhållning” eller distraktion – från mina tankar (Facebook, mailen, telefonen, böcker, tidningar…).

Mer tystnad och mer harmoni, det är vad jag hoppas på. Våga försöka du med!

Längtan efter värme och omhändertagande

Gick förbi ett skyltfönster idag, med fluffiga röda soffor, tidningar och snygga lampor. Det såg mjukt och inbjudande ut. Såg sen att det var en frisörsalong och jag kände hur jag plötsligt önskade att jag var där inne. I den varma, mjuka och omhändertagande miljön.

Jag flög i lördags, bara en kort sträcka utan mat, men trots detta fick man den där varma handduken ni vet. Den där lilla vita, som överräcks med en jättepincett. I mina händer kändes den som omtanke och omsorg, jag kände mig omhändertagen när mina händer blev varma och mjuka, innan handduken blev kall och mindre behaglig.

Min slutsats är att jag saknar värme och omhändertagande. Det är bara att erkänna! Hur ger man sig själv då den värme och omhändertagande man behöver? Som jag behöver. Jag försöker vara snäll mot mig själv men det känns ändå som att det som kommer utifrån är mer värt. ”Jag är inte mig själv nog” helt enkelt, och det är antagligen helt normalt. Att längta efter något, efter någon som visar värme och omtanke. Nu tänker jag ”Är det kanske sorgligt och patetiskt att skriva detta, att känna så här?” Men jag kommer fram till att det nog snarare är mänskligt. Och särskilt sorgligt tycker jag inte heller att det är. Det beror på hur man betraktar det hela. Det kan vara sorgligt att inte ha det man vill ha men det kan också göra att man längtar till något, vilket är en mycket mer positiv känsla!

Innan jag det omhändertagande som jag saknar, får jag acceptera min längtan och ta emot den värme jag får – från syskonbarn, vänner och varma handdukar.