När livet inte vill sig riktigt

När livet inte vill som jag vill. När jag får negativa besked och har svårt att hålla kvar vid den glädje jag känt så länge. När frågorna hopar sig – vad ska jag göra? Då är det svårt att ha överseende med andras ”bekymmer”. Vardagliga klagomål, klagomål på hur man önskar man såg ut, hur man klagar på det man har när man i stället kan lyfta blicken och vara tacksam.

Vill säga åt dem som klagar att skärpa sig, men jag vet att det är ju inte så det fungerar. Man kan inte bestämma hur andra ska leva sina liv. Man kan inte övertala någon att vara tacksam. Men kanske kan en persons mindre lycka ändå ge ett sorts genklang hos andra. Det handlar inte  bara om att det kan väcka sympatier – i bästa fall kan det också göra att andra faktiskt uppskattar det de har, och ser till detta i stället för det vardagliga gnället eller klagomålen.

Själv är jag tacksam för att jag hanterar motgångar så mycket bättre än tidigare. Tack vare terapin har jag lärt mig att inte fastna i negativ spiral. Eller har lärt mig att försöka att inte hamna där. För det är svårt att inte fastna, att inte tänka samma sak om och om igen.

Jag undrar ”Hur ska jag göra nu? Vad är rätt för mig? Hur ska jag veta? Kan jag lita på mina känslor, ska jag fråga andra om råd, ska jag sluta fundera?”

Livet går upp och ner. Just nu är jag i en dalgång och jag hoppas andra kan uppskatta där de är i livet, liksom jag länge kunnat göra. Och fortfarande gör på ett plan. Är tacksam över att jag kan vara ledsen och orolig och samtidigt se att det finns ljusglimtar i livet också. Det är mycket som är bra. Jag väljer att inte bara tänka de negativa tankarna – de ska inte få ta över!

 

 

Luktsinnet och fördelar med att umgås med män!

Läste en intressant artikel i Vårdguiden, av alla ställen, som handlade om luktsinnet. Där fick jag lära mig att luktintryck skickas direkt till vår hjärnas ”reptilminne”; amygdalan. En lukt eller doft kan få oss att minnas och känna saker från vår barndom som vi inte minns på annat sätt. Att doftminnet är starkt tycker jag att jag upplever rätt ofta. T.ex. när jag kommer in i en trappuppgång och det doftar som hemma hos farmor, som nu varit död i många år, eller om jag passerar en ung man på gatan och plötsligt kommer att tänka på pojkvännen jag hade när jag var 14 år.

Vi vet ju sen tidigare att dofter kan spela in när vi väljer partner och tydligen finns en studie som har slagit fast att vi kvinnor vill ha en man som doftar ”lagom mycket” som vår pappa, och det förklaras med att det skulle hindra inavel. Mannen får nämligen inte dofta för mycket som pappa!

Feromonerna har man ju läst mycket om, som är luktämnen som framförallt i djurvärden men även hos oss människor, sägs kunna styra våra känslor och hormoner. Hittade en artikel i Forskning & Framsteg om detta här. Enligt artikeln i Vårdguiden finns ett ”manligt” ämne som heter androstadienon. Män har detta i mycket högre utsträckning än kvinnor och när vi utsätts för detta så blir vi gladare och den fysiska aktiviteten höjs, med ökad puls och höjd vakenhet. Vilken grej! Om det stämmer så förklarar det ju varför jag gillar att umgås med killar 🙂 De ger bra energier helt enkelt. Fast man vet ju att det mesta av forskningen utförs av män så det är väl ett önskat resultat… Oavsett vad tycker jag det är spännande. Ett annat test av dessa feromoner och androstadienon hittar ni här, från National Geographics.

Det verkar inte finns en total enighet i forskarkåren om att vi väljer partner efter näsan men visst är det intressant med allt som finns där subtilt och som vi inte är medvetna om. Och visst är det svårt att bli intresserad och attraherad av någon som vi inte tycker doftar gott! Kanske är det rentutav så att människor vi tyckte mindre bra om faktiskt inte doftar på ett sätt som tilltalar? Intressant tanke. Och man kan ”fuska” och köpa ”Feromon-parfym”, men nån måtta får det väl ändå vara!

Att hantera (för)väntan och oro

Det här med att oroa sig, att inte kunna släppa ett besked / samtal man väntar på, det känns som något ganska typiskt kvinnligt. Tyvärr. Och då har männen alltså någon sorts strategi som gör att de hanterar detta bättre helt enkelt. De killar jag pratar med säger att de inte ”hinner oroa sig, för de koncentrerar sig på jobbet”, t.ex. Men hallå, hur kan man koncentrera sig på jobbet om man väntar på något superviktigt besked, väntar på att den där söta killen man träffade förra helgen k-a-n-s-k-e ska höra av sig?

Jag har själv varit i den situationen alltför många gånger. Där jag väntat på t.ex. ett sms eller telefonsamtal och jag har blivit helt handlingsförlamad. Kan inte jobba, kan inte äta, kan inte fokusera på något alls. Oftast i kombination med pirr i magen och en lätt illamående känsla. Till vilken nytta frågar jag mig????!

Vore det inte bättre om man som kvinna, kunde göra som männen? Att ta en sak i taget. ”Det man inte kan påverka ska man släppa” – ungefär så.

För flera år sedan väntade jag dels på ett samtal från min nuvarande arbetsgivare, som skulle avgöra min yrkesmässiga framtid. Jag ville verkligen ha jobbet! Samtidigt satt jag och väntade på sms från en vacker och underbar man jag just träffat och som jag så otroligt gärna ville träffa igen. Det var nästan outhärdligt, och jag gjorde som de flesta i min situation skulle ha gjort – jag ringde till mina väninnor för att diskutera olika scenarior, för att få stöd och hantera ångesten och oron.

Det bästa stödet fick jag från min väninna som sa att det värsta jag kunde göra var att fortsätta tänka och fokusera på just jobbet och mannen. Det skulle störa energierna och de naturliga flödena. Om jag i stället kunde tänka på annat skulle det blir som det var menat att bli. Hon gav mig något man kan kalla för ”affirmation”, som jag skulle upprepa för mig själv när ångesten och tankarna blev för påträngande. Den var ungefär så här:

”Jag släpper taget om tankarna, jag släpper taget om (honom och låter honom gå). Jag känner tillit till att det bästa för mig kommer att hända.”

Det var magiskt. Jag mådde så mycket bättre och jag kände verkligen hur mina fokuserade tankar inte gjorde något bra i beslutsprocessen på min blivande arbetsplats. Jag hade ju redan gjort mitt, hade redan varit där på 2 intervjuer. Det fanns inget mer jag kunde göra – än att fokusera på livet så länge!

Mannen hörde av sig, vi hade en härlig tid tillsammans men av olika anledningar blev det inte vi. Det var tydligen inte meningen att det skulle bli så.

Jag rekommenderar fler att använda sig av de här tankarna, för att kunna släppa taget om sånt man inte kan påverka ökar livskvaliteten och om man tror på det – gör det lättare för livet att bli som det är tänkt!

Nöjd!

Får man säga att man är just Nöjd? Är det okej i dagens samhälle? Att vara nöjd och dessutom vara utan man och familj, hur går det ihop? Kan man det? Vad är meningen med livet egentligen….?

Jag tänker inte så mycket på vad som gör att jag känner som jag gör. Fokuserar inte på något särskilt men jag vet att jag inte gör det på det som möjligtvis skulle kunna saknas i mitt liv. Jag är helt enkelt Nöjd just nu. Rätt och slätt. Kanske för att jag inte just nu frågar mig: ”Sandra, vad fattas i ditt liv? Vad saknar du?” Utan bara lever och Är.

Är det detta som kallas för mindfulness? I så fall är det något jag mycket omedvetet har hamnat i, för även om jag strävar efter att leva mer ”mindfullt” så tycker jag det är svårt. Eller så är det enkelt. Att inte fokusera på gamla misstag eller den ovissa framtiden. Att bara faktiskt känna att jag ju faktiskt har det riktigt bra just nu!

Menar jag ”lycklig” när jag skriver ”Nöjd” undrar jag för mig själv. Näe, jag tror det är olika känslor. Därmed inte sagt att jag inte också är lycklig men där är jag inte fullt lika säker. Jag nöjer mig till fullo med att vara nöjd just nu, och är så oändligt tacksam över att få känna den känslan. Särskilt som jag i många år haft väldigt långt till att känna mig varken lycklig och nöjd.

Tack livet!

Komplex – hur onödigt är inte det?

Jag tycker det verkar som om de flesta dras med större eller mindre komplex, som påverkar deras liv mer eller mindre. Ibland har komplexen funnits där sen tonåren, vilket nu börjar bli rätt många år.

Mina vänner har komplex för nytillkomna rynkor, olika storlek på brösten, knäform, behåring, plutmage och så vidare. Alla är snygga kvinnor och jag kan inte säga att jag ens kan se dessa skavanker, inte ens när jag får dem utpekade. Men det verkar sällan spela någon roll vad andra tycker. Och varför är det så?

Varför ska man ha komplex för sånt som andra inte ens lägger märke till? Varför ska man vara ”perfekt”? För sin egen skull? Nu sätter jag mig inte till doms över detta och påstår att jag inte har komplex men jag jobbar med dem och försöker ta till mig alla positiva kommentarer jag får och fokusera på dem. Tänk vad bättre vi skulle må utan våra egna negativa omdömen om oss själva!

Jag har flera killkompisar. Det gör det tydligt att killar – de flesta – inte vill ha tjejer med bara muskler och senor, med platta magar och stora bröst, med släta ögonvrår och ogropiga lår. En killkompis tycker t.ex. det är sexigt med tjejer som börjar få vita hårstrån och en annan tycker att stora, runda lår är det snyggaste han vet.

Min erfarenhet säger mig att män gillar kvinnlighet och att de flesta tycker om kvinnor som de är. Självklart har de olika preferenser men det har ju vi också. Hår eller inte hår på bröstet, hår på huvudet eller rakad skalle, osv.

Kontentan av detta är att jag tycker vi ska vara lite mer nöjda med oss själva. Fråga oss varför vi har våra komplex, som vi kanske har burit med oss i 20-30 år. Är det inte dax att släppa dem? Hur skulle vi må om vi gjorde det? Vad är riskerna? Inga alls!! Sköt om er och njut av sommaren och fokusera på det goda och positiva. Jordgubbarna, blåbären, kantarellerna och era fina kroppar 🙂

 

Vad ska man tro på?

Man får tro på olika saker, och det gör också vi människor. Vissa tror på Gud, vissa tror på andar och änglar och vissa tror bara på människor och att det inte finns något mer.

Själv vet jag faktiskt inte vad jag tror på. Men jag tror det finns mycket som jag inte kan se eller ta på, och jag tror att vi människor har mycket större förmågor än vi tror vi har. Olika vänner berättar om tankeöverföring, kontakt med Gud, syner, sanndrömmar och annat oförklarligt. Även om det är svårt att tro på är det nästan ännu svårare att avfärda – när det handlar om nära och kloka vänner som berättar om egna upplevelser.

Jag har varit hos ett medium (vilket jag skrivit om tidigare här), jag läser horoskop men jag vet samtidigt inte, vad tror jag på? De som TROR på något, en gud, en skyddsängel eller något liknande, verkar få styrka av detta. Så jag önskar nog att jag kunde tro lite mer.

Provade för första gången att lägga Tarotkort i helgen, tror de kallades ”änglakort”. Jag tänkte en fråga och så valde jag ut tre kort ut kortleken och la dem. Frågan var hur sommaren skulle bli och det första kortet skulle symbolisera dåtid, det andra nutid och det tredje framtid. Visserligen en kort tidshorisont ”sommaren” men ändå.

Det första kortet minns jag inte nu vad det var men det andra kortet var ”balance”, vilket jag tycker stämmer väldigt bra in på var jag är just nu. Det sista kortet hette ”emerging” och ska tydligen vara ett mycket bra kort med den här beskrivningen: ”Your true self- radiant, powerful, successful, and intelligent – is now shining through the surface. Allow your true self to be visible to others.”

Jag väljer att tro på detta, för visst låter det bra! Jag ska nu komma ut ur min puppa och visa mitt fantastiska jag. Eller förresten, tro på och tro på. Jag kan välja att försöka göra som kortet säger, öppna upp mer och se vad som händer. För det är ju inget som händer av sig själv, det tror jag ju inte egentligen. Och som alltid: Time will tell….

Metaforer från livets skola

Jag har en vän som aldrig har gått i skolan och som varken kan läsa eller skriva. Man kan väl säga att livet har varit hans skola. Vad lär man sig då?

Eftersom min vän kommer från ett fattigt land har han en helt annan bakgrund än jag – än vi – har. Han ser därför på västerlänningar från ett utanför-prespektiv, men umgås mycket med oss och har därför lärt känna våra vanor och vårt sätt att leva.

När vi nu senast sågs pratade han om två saker han ser hos ”oss västerlänningar” (även om han inte uttryckte sig så, tror jag det var vad han menade). Han tog en liknelse med att så frön. Vi sår frön och tittar nyfiket på när det kommer upp små gröna skott. Vi beundrar våra gröna fingrar och växtens styrka när de gröna skotten blir längre och utvecklar sig till en vacker blomma. Men sen glömmer vi bort vår blomma, vi ser den inte längre utan tar den för givet. Vilket leder till att den inte blir den fantastiska blomma den hade kunnat bli, med lite mer uppmärksamhet och omsorg. Han beskrev hur många beundrar hur han får blommorna kring hans hus att växa så bra, med förklaringen att han verkligen bryr sig om dem.

Det andra han sa var att vi inte uppskattar det vi har framför oss. Om vi har något riktigt bra, ser vi det, granskar det och tänker – ”kanske kan jag få något ännu bättre”. Och lägger den första saken åt sidan och söker efter något nytt, som kanske är bättre. ”Gräset på andra sidan” typ. Men så lyckas vi kanske inte fånga det nya och det vi lagt undan och ratat finns inte längre kvar. Tomhänt och förvånad står man då där. ”Den som gapar efter mycket…” passar också in här. Kanske var historien till för att jag ska förstå att han finns där, framför mina ögon. Jag väljer honom inte men hoppas jag ska se och uppfatta när jag har något riktigt bra i framtiden. Någon riktigt bra. Och inte låta mig uppslukas av utbudet och i stället bli utan.

Jag älskar metaforer och berättelser som dessa. De säger mig så mycket. Inget nytt men ändå en påminnelse om att man alltid har ett val. Vad vill jag fokusera på, vilket liv vill jag leva? Vilket liv vill DU leva?

”Alla får olika!”

”Alla får olika” sa min väninna L när vi diskuterade livet. Apropå att hennes väninna konstaterat att L har båda sina föräldrar kvar i livet, vilket väninnan inte har haft på många år. – Och du har dina barn, svarade L. Och konstaterade just detta, att ”alla får olika”.

Det går inte att riktigt jämföra att ha föräldrarna kvar i livet och att ha barn, eller att vara rik med att ha en partner, eller att ha ett jobb kontra att vara frisk och så vidare. Man kan bara konstatera att L har rätt – alla får olika. Den slutsats man kan dra av det är också att det inte lönar sig att jämföra sig med andra. Det leder sällan till att man inser vad man själv har, utan snarare att man (tyvärr) fokuserar på det man inte har.

När jag här om dagen frågade mig ”skulle jag vara lyckligare idag om jag hade haft barn” blev det spontana svaret ”nej”. Det innebär inte att jag inte vill ha barn och det säger inget om hur jag känner om 5 år, men just nu var svaret spontant och enkelt: ”nej”. Jag har så mycket jag är både glad och lycklig över just nu.

En annan klok väninna sa apropå detta med lycka att man kan inte jämföra lycka. Någon kan vara lycklig med ett visst liv och en annan med ett helt annat. Jag är kanske lycklig med mitt liv nu, och hade jag haft barn – vem vet vilken sorts lycka jag då hade känt. – Går det att jämföra lycka? Eller mäta? Jag tror inte det.

Viktigt är nog att inte jämföra sig, eller fokusera på det som saknas. Tänk vad mycket vi har som vi kanske tar för givet! Och som andra avundas oss….

Olika förhållningssätt till livet…

När jag själv ojar mig och tycker att mitt liv är både tråkigt och ibland deppigt får jag påminna mig om två saker. För det första att det finns dem som har det mycket värre och med de flestas mått så har jag det riktigt, riktigt bra. Och för det andra så handlar det ju om hur man ”förhåller sig” till saker och ting!

Ska snart träffa släktingar som jag inte träffat på några år. En högt älskad farbror som jag känner mig nära till, även om vi ses sällan då han bor i USA. När jag nu ska träffa dem så kommer jag plötsligt på hur konstigt de måste tycka det är att jag fortfarande är singel. Fortfarande. Och tja, det kan man ju räkna ut att den tanken inte gör mig särskilt upplyft eller glad. Hur förhåller jag mig egentligen till mig själv, och hur är det nu, går det inte att ändra på sättet man tänker?

Då kommer jag att tänka på en nära vän som faktiskt har det riktigt tufft. Ibland tycker man att man själv gör det svårt för sig själv men för hennes del tycker jag att livet faktiskt verkar djävlas lite väl mycket med henne. Men hur tar hon det? Så himla bra! Självklart påverkas hon och säkert visar hon inte allt hon känner, men hon angriper alla motgångar och negativa besked med en handlingskraft som jag verkligen beundrar. Hon ser krasst på saker och ting, beklagar sig inta utan tar tag i det hon kan påverka. Det är verkligen någon att ha som förebild!

Det finns väl nåt käckt ordspråk som mamma har på kylskåpet som passar in här: ”Förändra det du kan och acceptera det du inte kan förändra.” Häpp!

En månad senare

Det har gått nästan en månad sen jag skrev sist. Det har varit fullt upp och de sista två veckorna har jag varit sjukskriven efter en operation. Har, trots att jag varit hemma och börjat bli piggare, inte haft någon direkt inspiration till att skriva.

Jag har som ambition att vara positiv i min blogg. Att tänka i positiva banor, se motgångar som något lärorikt och jag vill försöka inspirera andra till att göra detsamma. Efter min olyckliga romans runt min födelsedag och min operation har energin varit låg och tyvärr inte lika positiv som vanligt. Antar att det fysiska har en förmåga att dra ner även det mentala.

Det är viktigt att komma ihåg det, att man ibland hamnar i ett ”tillstånd”. Som jag har gjort nu. Jag har mycket mindre ork (pga operationen) just nu, och det påverkar mitt humör. Jag har svårt att hitta glädjen och den känsla av hoppfullhet som jag tidigare kände, och hade känt praktiskt taget hela vintern och våren. Men, det är förhoppningsvis bara ett ”tillstånd”, och sådana är övergående. Förlåt om jag låter tjatig, men jag skriver det lika mycket för min egen del: ”even this shall pass”. Det känns bättre när jag får mig själv att tro på det. Då har jag också lättare att acceptera att det just nu inte är så muntert.

Det är kanske fel att säga att jag har som mål att vara positiv hela tiden i min blogg. Livet går upp och ner och det färgar så klart det jag skriver. Att jag nu känner mindre hoppfullhet och snarare oroar mig för det jag inte har är ju min verklighet. Som jag hoppas förändras när jag minst anar det. Just nu anar jag just ingenting… vad kommer ut av det?!