Födelsedag och förälskelse

Så fyllde jag ännu ett år. Detta år utan ångest eller åldersnoja utan med fest, drinkar, tårta och många vänner omkring mig. Det var härligt och enkelt, och jag firade som om jag var 10 år yngre, om man nu firar olika i olika åldrar förstås?

Jo, jag firade faktiskt som när jag var yngre, fixade mig fin med paljettlinne och lockade håret som jag inte gjort sen jag var student. Födelsedagsfesten fortsatte ute på lokal där jag träffade någon som jag inte många timmar senare blev väldigt, väldigt förälskad i. Helt oväntat och olikt mig. Så förälskad att jag när vi träffades andra gången grät när vi kramades. Grät av rädsla för att det kändes så mycket och så bra, för att det vi kände var omöjligt att bygga vidare på.

Det blev en kort kärlekshistoria. Alltför kort men därmed mindre smärtsam än om vi dragit ut på den. Jag hann känna mig trygg med honom, bekräftad och förstådd. Med honom vågade jag vara skör och behövande. Allt som jag inte känt på så många år kände jag för denna främling, som snabbt blev något annat.

Han är inte gift. Bara från ett annat land där han lever ett liv som han inte kan lämna och där jag inte har någon plats. Hans familj skulle inte acceptera mig och jag ville inte att han efter mindre än en veckas romans ens skulle överväga att riskera att behöva bryta med sina föräldrar. Så vi har sagt ”goodbye”.

Och nu söker jag efter meningen. Mitt hjärta har öppnats. Vem ska det vara öppet för? Var är han? För visst måste det finnas en mening med detta… Visst måste smärtan bytas ut mot något annat?

Låt den rätte komma in…

Enligt attraktionslagen ska man skapa känslor och tankar som om man redan hade uppnått det man vill. Man ska odla sina positiva känslor och leva som om det man önskar sig redan fanns framför en.

Jag har inte läst ”the Secret” men jag har bläddrat i den. Tror det var där jag lärde mig att för att träffa en partner kan det hjälpa att hänga fram en extra galge eller göra lite plats i garderoben, så att den framtida partnern får plats. Flummigt, det håller jag med om, men samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka lite i de här banorna. Jag menar, om man är glad och nöjd så får man oftast mer av det positiva – är inte det en form av manifestering av attraktionslagen?

Nu har jag målat om, vilket förenklar en framtida försäljning av min lägenhet. Som jag kommer att göra först när jag träffar någon jag vill flytta ihop med. Inte förr. Sen har jag köpt en ny säng. Min första NYA säng, som dessutom är den bredaste säng jag haft. Där finns plats för mig att bre ut mig, eller för mig och en till. Utan att det blir för trångt och utan att man möts i en grop i mitten som i min nuvarande säng…

Utöver detta känner jag mig glad och full av tillförsikt. Det känns bra att satsa på mig själv och min omgivning och jag tror att det kan gynna mig på flera sätt. Men det får tiden utvisa. Tror ni på attraktionslagen?

Ta råd och hjälp av andra

Vi människor är flockdjur, även om vi i Sverige av någon outgrundlig anledning har fått för oss att ”ensam är stark”. Jag kan inte komma på ett tillfälle då detta stämmer, och har man det som målbild, jag då blir man nog rätt ensam.

Att stå i ”tacksamhetsskuld” är för vissa också en hemsk sak, då ber de hellre inte om hjälp. Men, den som hjälper kräver (sällan) något tillbaka och får man hjälp med något stort kan man tacka genom en enkel gest, kanske med en flaska vin eller en blomma. Sen dyker det kanske upp ett tillfälle längre fram där tjänsten kan återgäldas. Kanske det tillfället inte dyker upp – men det gör inget. Man hjälper ju inte andra för att få något tillbaka. Jag gillar tanken på ”pass it on”, jag kanske får hjälp av en och sen hjälper jag en annan. Det vinner väl alla på?!

Jag är själv ganska dålig på att be om hjälp men försöker att ändra på det. Jag hjälper ju mer än gärna andra, så varför skulle inte jag kunna få hjälp? Nu har jag just fått hjälp med möbelflytt, lån (och bärhjälp) av stege och en framtida skjuts till Ikea. Tänk så bra att våga fråga om hjälp! Det underlättar ju.

Att ta råd från andra är ett annat hett tips. När jag berättade att jag skulle måla om hemma fick jag många råd, råd som jag lyssnade på och som verkligen hjälpte. Bestämde mig t.ex. för att måla taket, och någon sa ”det räcker nog med en strykning där”. Vilket det gjorde. Men hade jag inte hört det hade jag nog ändå målat två gånger (vilket jobb!!). En annan pratade om att bryta vita färger så de blev o-vita. Där lyssnade jag men följde inte rådet. Jag har nu ett vitt rum men en lätt anstrykning till det rosa. Där lyssnade jag mer på killen i färgbutiken och det skulle jag inte har gjort.

Kontenta: Be om hjälp, hjälp andra när du kan och lyssna på goda råd. Men var selektiv och använd ditt sunda förnuft, också!

Bokad eller obokad

Läste en krönika i DN idag om bokningsstressen. Om att vi är ett väldigt uppbokat folk, så pass att det kan vara pinsamt att ha en kväll oplanerad. Dessutom bokas det semlor innan tisdagen, teater ett år i förväg, semester ett halvår innan sommaren kommer och så vidare. Vi (i Stockholm – och i övriga landet?) lever i en bokningshets. Jag försöker stå emot men det är inte lätt.

Jag var för några år sen hos en kille som jobbar utifrån något som heter ”Human design” (visst – lite flummigt!). Jag hade skickat honom uppgifter om min födelsetid och ort. Sen satt han i 4 timmar och pratade med mig, om mig, och berättade saker om mig. Han läste av mina energier (som var några av de renaste han sett :-)) och i princip allt han sa kändes klockrent. T.ex. att jag inte mår bra av att ha för mycket saker uppbokade och att jag helst ska ha en helt tom almanacka. Min pappa är likadan, och faktum är att han faktiskt lever efter det. Det är omöjligt att få honom att bestämma en tid eller en dag för något, han velar  och drar ut på det tills det är riktigt nära. Då kan han bestämma sig.

Jag önskar jag var mer som han, och ibland gör jag faktiskt så. Jag kan t.ex. tacka för en inbjudan men ber att få återkomma när det närmar sig. Inte för att jag inte kommer att vilja gå och inte för att jag vill lämna öppet för något roligare, utan för att jag inte gillar känslan av att vara för uppbokad. Sen tackar jag så klart oftast ja och i god tid så den som ska laga middag får veta, men jag gillar allra bäst att vara spontan.

Men, det är svårt att försöka leva livet utan bokningar – för alla andra är ju så himla bokade! Det blir svårt att hitta tid att träffas på om de jag vill träffa är fullbokade i flera veckor och inte alls har plats i sin almanacka för spontanitet. Det är inte enkelt.

Jag har fått för mig att detta är ett svenskt fenomen. I många länder träffas man ute (oavsett om man har barn eller ej). Man träffas under mer lösa former och de som kan kommer. Den tanken gillar jag!

VARFÖR bokar vi upp oss så mycket? Finns det något alternativ? Kan man starta en motrörelse? Alla förslag tas tacksamt emot!

Vårkänslor

Var i Bryssel i helgen och mötte våren. Rosa blommor började slå ut på träden och krokusar blommade i rabatterna. Umgicks med min kära väninna som jag inte träffat på över ett år (!!!) och det kändes som om vi aldrig haft något paus, utan som om jag brukar besöka henne och hennes familj var och varannan helg. En härlig känsla av välkomnande och närhet.

Här hemma börjar värmen också komma och som jag tidigare skrivit om känner jag mig hoppfull. Nu börjar jag känna en stark längtan efter att bli kär… kan det inte få vara min tur nu? Visst är det lite förutsägbart och fånigt att bli kär just på våren (jag är annars en höstmänniska även när det gäller känslor!) men just i år tycker jag det vore alldeles, alldeles fantastiskt. Det passar bra nu. Tack!

 

Hoppfullhet!

Idag är en bra dag. När jag i morse var på gymmet och tittade mig i spegeln kände jag mig Glad! Kanske var det endorfinerna som påverkade mig men känslan sitter fortfarande kvar. Jag känner mig på ett mycket allmängiltigt plan ”hoppfull”. Det gäller inte bara mig, jag känner mig hoppfull för andra också. Känner hoppfullhet inför att de kommer att få det de vill ha, att saker och ting kommer att ordna sig och att det blir till det bästa för alla.

Ovanlig känsla. Jag som brukar känna av min vårdeppighet nu känner istället av en massa vårkänslor. Killarna på gymmet luktade extra gott. De unga killarna på jobbet är extra snygga. Morgonen är härlig med solens tidiga uppgång och även den näsbitande kylan är på något sätt positiv.

Det är väl okej att vara glad och odelat positiv ibland?! Kanske är det våren. Kanske är det min träning. Hur som helst så är det ju delar av mitt liv just nu, så det är en bra dag. Hoppas fler känner likadant eller kan förmå sig att se lite mer hoppfullt på tillvaron och framtiden. Vi behöver det! Vi förtjänar det!tack Chezsofia för lån av bild

Masdjävlar, ensamhet och tårar

Var hemma hos en god vän igår och tittade lite på film. Efter att ha sett en riktigt dålig film (2 dagar i Paris) satte han på Masdjävlar. Den är så himla bra tycker jag, och jag vet att jag också tycker att den är väldigt sorglig. Gråt-sorglig.

Mycket riktigt, efter mindre än en kvart hade jag fått tårar i ögonen och en klump i halsen. Riktigt så ledsam var inte filmen och jag undrar då om jag blev ledsen för att jag visste att filmen sen kommer att bli mer och mer sorglig, eller för att jag identifierade mig så starkt med huvudrollsinnehavaren.

Tjejen i huvudrollen är singel och bor i Stockholm. Det blir en riktig krock när hon kommer hem till Dalarna, med systrarna som båda har flera barn och som lever helt andra liv. Hon framställs som mycket ensam och jag orkade faktiskt inte se klart hela filmen. Ville inte sitta där och storgråta bredvid min vän.

Filmen väckte verkligen starka känslor och det är intressant när sånt händer. Det är bra att känna efter, – vad innebär det här egentligen? Alltid kan man lära sig något om sig själv när man reagerar starkt på något som inte är uppenbart. Jag tycker också det på ett sätt är rätt skönt med filmer som får mig att gråta, det finns ibland ett uppdämt behov och det är skönt att få det ur sig! Ska kanske ta och hyra filmen nån kväll framöver och se vad som dyker upp…

Vågor

Vilken tur att livet går i vågor, att känslorna guppar både upp och ner.

Efter några veckors svacka kände jag i slutet av den här veckan att det ju finns mycket jag kan glädja mig åt! Inget har förändrats i mitt liv men plötsligt märkte jag att jag bara fokuserade på det positiva.

Det är kanske så man fungerar generellt. Om man har något man funderar på och oroar sig för men inte riktigt kan påverka (i stunden i alla fall), så tappar det till slut sitt grepp om en och påverkar mindre. Det är som om hjärnan lite tappar intresset och blir mer tillgänglig för andra intryck.

Det här kan vara skönt att tänka på, att det faktiskt går både upp och ner. Jag har också alltid känt att jag kan ha väldigt höga ”toppar” i mitt humör och i min glädje till livet. Då har jag också känt att svackorna varit värt det (oftast, men inte alltid) eftersom jag har förmågan att känna så stark glädje. Hellre upplever jag svackor än lever ett liv med känslor och glädje som en stilla sjö. Bra men inte mer än så.

 

Non-attachment, så svårt

Jag försöker leva med så lite attachment som möjligt, eller ”non-attachment” som det heter på engelska. Det finns inget riktigt bra ord på svenska, det handlar om att inte hålla fast vid saker och ting. Detta är något som buddhismen lär oss för att vi ska minska vårt lidande. Ju mindre vi klänger oss fast vid och vill äga det vi har, desto mindre energi tar ägandet (helst ska vi ju äga så lite som möjligt, och detta skrev jag om när jag började göra mig av med 10 saker i veckan och påbörjade mitt köpstopp). Dessutom blir vi mindre sårbara om vi inser att allt vi har någon gång kommer att gå sönder eller försvinna.

Så hur går det för min egen del då, när jag försöker praktisera detta?

Tappade min fina mössa på tåget förra helgen. Den där fina mössan, som jag faktiskt ser rätt söt ut i. Till skillnad från ALLA andra mössor som gör att mitt huvud ser gigantiskt ut och inte gör att jag egentligen vill visa mig bland folk. Den fina mössan tappade jag så klart. Vad göra? Jag bestämde mig snabbt för att inte bli arg på mig själv (jag var ju hemskt klumpig, hade den i knät och sen reste jag mig bara och gick…) eller att gräma mig. ”Det som har hänt har hänt”, typ. Men jag hoppades samtidigt att SL:s hittegodsavdelning, som jag hoppades existerade, skulle fånga upp mössan.

Så jag gick dit en vecka senare (ett mycket speciellt ställe!) och letade i säkert en kvart bland flera hundra svarta mössor, tills jag hittade min egen, fina, svarta mössa!! Jag blev oproportionerligt glad. Sådär glad som man inte nog inte blir om man verkligen lever med ”non-attachment”. Jag inser att jag är mycket fäst vid min mössa.

Livet fortsätter. Jag fortsätter försöka leva lite mer buddhistiskt. Jag ger bort saker och köper nästan ingenting. Men det är svårt att inte vilja behålla mina finaste saker, och ibland kanske det räcker bra så. ”Good” är ”good enough”, eller hur? Var snälla mot er själva!

Vad bra man har det

Efter en resa till Indien eller nu senast Sri Lanka, blir jag påmind om hur bra jag har det. Men ibland behöver man inte resa för att påminnas om detta.

Här om morgonen, precis innan det blev smällkallt i Stockholm, gick jag Kungsgatan fram. Hade för ovanlighetens skull köpt en fralla för 10 kr i t-banan. Nästan framme vid Stureplan ligger en man i en sovsäck. Och sover. Hoppas jag i alla fall. Jag vågade inte riktigt titta efter, för det var trots allt – 5 grader och inte vet jag hur kall natten varit. På en bit kartong bredvid honom låg två frallor. Liknande den jag just köpt. La jag dit min fralla? Nej. För att jag var snål? Nej! Jag kände att det var för lite. För futtigt. Det var inte en fralla han behövde. Han behöver så oändligt mycket mer. Jag blev överväldigad av hur verkligt det blev, att han faktiskt sovit där i minusgrader. Visst finns det de som ”väljer” att vara utanför men jag tror inte de är så vanliga.

Jag blev illa berörd och har inte riktigt släppt tankarna på honom under veckan som gått. Skulle jag ha gjort något annat? Hur kan man hjälpa? Vad ska man göra med alla tiggare som kommer i ligor till Sverige? Ska man ge dem en fralla eller ingenting? Ger man dem pengar blir det bara en drivkraft för fler att komma hit, om jag förstår systemet rätt. Och inte kommer det tiggarna till godo heller.

På Sri Lanka gav jag dricks till en allt-i-allo och kock på ett guesthouse. Han fick motsvarande 170 kr efter en vecka och jag visste att han behövde lite extra pengar för att kunna läsa en master på universitetet. Fick sen veta att det motsvarade 1/3 av hans månadslön…

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att på bästa sätt hjälpa dem som behöver. Jag skänker pengar till flera organisationer. Vad är bäst att göra? Att ge till internationella organisationer, eller att ge till dem som bor i ens närområde? Att ge en fralla eller att ge pengar?

Såna här tankar kanske inte har några givna svar. Men de ger lite perspektiv på livet och gör att mina egna problem känns lite mindre. För jag har mer än jag behöver för att klara mig, det har du med. Det kan vara bra att tänka på det ibland.