Ett steg fram och två steg bak

Var på massage idag, en massage jag fått presentkort på för cirka 2 år sen eller kanske längre sen än så. Har inte ”hunnit” boka in en tid och har aldrig hittat en dag där jag tycker jag har ”tid” för en timmes massage. Trots att jag verkligen älskar massage! Kom dit i ganska god tid tyckte jag, men hade tagit fel på tiden så jag var över en halvtimme tidig. Trots att jag bokat tiden igår kväll hade jag glömt bort vilken tid jag skulle vara där. Trots att jag även fått ett sms och ett mail med påminnelse om tid och plats. Som jag läst.

För en vecka sen kom jag till min vårdcentral med andan i halsen, hade cyklat så fort jag kunde för att komma i tid, bara för att få höra att jag var där 30 minuter för tidigt och kunde sätta mig ner och vänta. Gick och köpte en kaffe och tänkte att jag var ju så säker på tiden, fast när jag tittade efter stod rätt tid i min almanacka.

För ytterligare nån vecka sen skulle jag varit på mammografi. Det kom jag på först flera timmar senare, så nån mammografi blev inte av. Trots anteckning i almanackan och sms-påminnelse.

Håller jag på att bli senil eller bara nonchalant? Nejdå. Det är ”bara” stress. Och utmattning, har det visat sig. Eller typ utmattningsdepression tror jag det står i det senaste läkarintyget, fast jag läser helst inte mina läkarintyg för det står så mycket tråkigt där, som att jag är gråtmild och läkaren är väldigt ordrik när hon beskriver alla mina tillkortakommanden och besvär. Det är jobbigt att läsa, som att jag försöker hålla en distans till den där stackars tjejen som sitter hos läkaren och låter ynklig. Henne kan jag ju inte ta med mig till jobbet för att prestera något, det funkar ju inte.

Och det funkar ju inte heller. Har just gått ner från att jobba 75 % till att bara jobba 50 % igen. Och jag som trodde att det gick ”åt rätt håll”, Trodde ju att jag hade sorg och var lite deppig och att det skulle ge med sig. Brukar det inte det? Så kom stress, utmattning och ihållande depressions-symptom. Och trots att jag jobbar med människor som drabbas av just detta, trots att jag tycker jag är bra på att hantera dem, rådge dem, lotsa dem igenom den första tidens sjukskrivning när de skäms och känner sig odugliga, innan de sen kan börja rehabiliteras och hitta tillbaka, så är jag usel på att förstå mig på mig själv och med varsam hand lotsa mig igenom samma process.

Det är svårt att vara sjukskriven. Jag kämpar med acceptans hela tiden. I snart 5 månader har jag gjort det. Imorgon är det 5 månader sen pappa dog, sen dess har allt varit annorlunda. Men om jag tänker efter har jag så många gånger varit nära att gå in i väggen /utbrändhet / utmattning eller vilket ord som nu används. Har flera gånger räddats av att jag dragit i nödbromsen, avbokat ALLT en hel vecka (om det handlat mer om fritidens alla upplevda krav och måsten) eller så har jag åkt till Indien och vilat och njutit i en månad, och på så sätt lyckats klara mig undan sjukskrivning. Med en hårsmån inser jag.

Det är som att jag inte kan se mig själv. Har skrivit om andra som varit sjukskrivna men inte förstått hur nära jag varit och att jag är där nu. Skriver detta för att dela med mig och för att jag också på något sätt vill hjälpa mig själv att förstå. Som en dagbok jag kan gå tillbaka till. Allt är nytt. Det är svårt att förstå att jag behöver vila ett helt dygn efter en middag med vänner, eller att jag bara orkar göra en sak om dagen – sedan tar energin slut och jag blir gråtfärdig av trötthet vid tanken på att behöva göra något mer. Vissa dagar är det bättre och andra sämre, jag vet inte vad jag orkar eller vad som är bra för mig att göra.

Jag trevar mig fram. Orkar jag? För att jag vill något betyder tyvärr inte att jag orkar. Jag vill så hemskt mycket mer än jag orkar och inser mer och mer hur många saker jag även i fortsättningen kommer behöva säja nej till, fast jag inte vill något hellre än att delta i workshops, festivaler, middagar och resor. Har börjat simma, trots att jag i vanliga fall tycker det är supertråkigt. Kroppen trivs i vattnet. Det är inte jättemycket motstånd och jag blir inte helt slutkörd, det är nog bra för mig nu.

En dag i taget. Små steg. Försöker hitta ”nycklarna”. Inga ”måsten” eller ”borden”. Ingen tidspress, mycket vila och återhämtning. Mycket göra inget alls, blandat med sådant som ger energi. (Fast samma sak kan en annan dag ta mer än det ger… svårt!) Medkänsla med mig själv, ”compassion”, inser jag är något jag saknat och som är bra att ha med mig på resan.

Så här är jag. Just ikväll chokladdoftande efter den välbehövliga massagen idag med chokladolja. Är tacksam för de ljusglimtar jag hittar. God natt!

Personligt årsbokslut 2016

Tänker att det är bra att göra bokslut, summera året som gått. Att ta mig tid att fundera över vad jag ska lämna bakom mig och inte ta med in i det nya året och vad som ska behållas, vad som ska ges mer näring. Men också att titta på hur mycket som hänt, hur jag faktiskt har utvecklats och gått igenom saker även om det kan kännas som att ”allt är som vanligt”. Med risk att detta inlägg blir väldigt personligt och kanske lite privat, väljer jag att publicera det ändå med förhoppningen att det ska kunna ge något till er som läser, kanske inspirera till en egen tillbakablick såväl som framåtblickande.

Året 2016 var året då:

Jag var riktigt kär. Och blev lämnad.

Med stor kärlekssorg som följd. Sorgen får inte följa med men däremot förmågan och modet att öppna mitt hjärta, det tar jag med mig in i det nya året.

– Jag kände mig oerhört ensam.

Har alltid (nästan) känt att ”jag klarar mig själv, jag behöver ingen annan” men nu visade sig en längtan och en saknad, en (sund) sårbarhet och stark önskan av att få dela, vara nära, tillhöra och få vara liten och bli guidad, snarare än att själv leda och ta hand om andra. Det jag lämnar kvar i 2016 är uppgivenheten och det jag tar med mig till 2017 är insikten om att ensamhet är något jag delar med många och att kärlek och sårbarhet är nycklar till mindre ensamhet. Vi behöver andra människor! Det är läskigt med sårbarhet men nödvändigt för kärleksfulla möten med andra.

Jag hittade dansen igen.

Började dansa (5 rytmer med Jonas Klingberg framförallt), åkte på dans- & yogafestival, träffade härliga människor men framförallt inser jag hur mycket jag och hela min kropp verkligen ääälskar att dansa. Dansen ska få följa med och ta ännu mer plats under 2017. Så njutningsfullt och helande att dansa. Allrahelst nykter och barfota!

– Jag insåg att min utveckling leder mig bort från det invanda och trygga. Jag kände att ”ingen förstår mig”.

Jag avslutade en relation med en mycket fin kille på grund av detta, och har i många relationer känt mig annorlunda och oförstådd. Som att jag inte längre är intresserad av att göra eller prata om samma saker som tidigare. Insåg att jag behöver en partner, såväl som nära vänner, som är intresserade av personlig utveckling eller som i vart fall har kommit långt i sina egna livsresor. Jag tar till 2017 med mig en längtan efter en man och även andra människor där vi i ömsesidiga relationer kan guida, lyssna, dela och där jag känner mig förstådd.

– Jag förlorade min pappa. 

Insåg hur viktig han varit. Hur han var den som alltid fanns där. Den jag ringde när något hänt, när något behövde fixas, när jag undrade över något praktiskt; något med matlagning, cykeln, odlingarna, tja han kunde väldigt mycket. Han engagerade sig. En stabil punkt i mitt liv är borta, marken känns svajig och jag vilsen. Tar med mig pappa in i 2017, han finns kvar på många sätt. Tillåter alla känslor och tänker även här- vi växer av kriser och säkert även av sorg.

– Jag började titta på andra jobb, på utbildningar och på alternativa vägar framöver. 

Har i nästan 15 år känt att jag varit på ”rätt plats”. Har älskat mina arbeten i stort och aldrig haft något emot att börja jobba igen efter jul eller sommarledighet. Förrän i år. Det gnisslar och skaver. Har varit i 5 nya-jobb-processer. Har tackat nej och blivit bortvald, vilket har känts helt okej. Det jag tar med mig in i 2017 är viljan att göra något mer, att utvecklas och hitta glädjen i det jag gör. Om det sen innebär karriär- eller jobb-byte eller utveckling och utbildning på fritiden, det vet jag inte än. Tillit även här och fokus är på människor och utveckling. Öppnar mig för nya möjligheter och litar på att jag vid rätt tidpunkt kommer veta vart jag ska.

Summering:  Jag tar till 2017 med mig öppenhet, ensamhet, mod att vara sårbar och en stark längtan efter mer kärlek, närhet, djup och utveckling – gärna med andra och helst även med en man. Jag tar med mig dans, yoga, Ängsbacka, tillit, sorg (som är för ny för att lämna kvar), meditation och kontakt med mig själv för att finna vad som är rätt för mig i varje given situation. Lämnar prestation, otillräcklighet, jämförande, upplevda förväntningar och måsten. Och säkert mycket annat som jag missat men just nu var det detta som ville komna fram. Väl så.

Om jag har något nyårslöfte? Nej sånt har jag nog aldrig haft, däremot tycker jag om att sätta en intention, eller flera. Så det jag nu skriver och känner att jag vill ta med mig in i 2017 får då stå för min intention. Något konkret mål känner jag inte att jag måste ha, eller så vågar jag inte det… får se vad jag kommer fram till lite längre fram.

Gott nytt 2017! Må ditt år fyllas av det som just DU längtar efter 💖.

Tacksamhet, så enkelt och ändå så svårt

Tacksamhet är ett av mina favoritteman när jag håller yogaklass. Det ligger en sån styrka i att känna tacksamhet och att kunna hitta saker att vara tacksam för mitt i en kris eller sorg, eller i en grå vardag för den delen. Kanhända har jag utvecklat en alltför låg tolerans när det gäller gnäll och negativa uttalanden och samtal men jag tror det är sunt samtidigt. Att inte omge sig med negativa människor, att inte stämma in i en allmän klagosång (ja fy vad vädret är dåligt och fy vad det är trångt på tunnelbanan och stackars oss som har så mycket elände just nu…och så vidare), tror jag är bra för sinnet. Tror vi påverkas av det negativa mer än vi tror.

Tillbaka till tacksamhet då. Det finns mycket skrivet om hur tacksamhet kan påverka hälsan i positiv riktning och även andra fördelar med den. Ska därför inte upprepa det som lätt går att hitta på nätet. Men jag tror verkligen att det gör en skillnad att fokusera mer på tacksamhet än på det som går att klaga på i livet!

Men vadå tacksamhet, kanske nån tänker nu. Det kanske inte finns nåt att vara tacksam för?! Jag vill ju tro att det alltid finns det. Framförallt hos de flesta som bor i Sverige, om jag ska generalisera. Tacksamheten kan röra det faktum att du bor i Sverige, har tillgång till bra sjukvård och att du har möjlighet att studera, du har ett jobb, det finns A-kassa för den som inte har ett jobb, och så vidare. Tacksamhet kan också handla om en frisk kropp, vänner, eller kanske bara en vän, eller en kärlek, ett barn eller ett kärt djur. Eller en vacker dag, en god kopp te, en tanke eller en kram. Oftast finns det väldigt mycket att vara tacksam för. Många av oss har ett överflöd av saker att vara tacksamma för, men ser bara den där saken som skaver: -Jobbet som någon annan fick, avundsjuka på någon som tjänar mer, vädret, saknaden efter någon eller en idé om att ens näsa har fel form.

En klok kvinna sa nyss till mig att om vi kan titta tillbaka på en händelse med en känsla av lugn och tacksamhet, då vet vi att vi har helat den situationen eller händelsen. Vi bär den inte längre med oss. Det är svårt att känna tacksamhet för situationer som gjort ont men med tiden blir det lättare. Även av smärtsamma händelser har vi något att lära av och tillslut kan vi även känna tacksamhet för erfarenheten. När jag fick höra detta insåg jag att den relation som tog slut för ett år sedan, där jag blev sårad i både ord och handling, inte riktigt är ”klar”. Kan fortfarande känna smärta när jag går tillbaka till minnena, Men, jag kan också känna viss tacksamhet, om jag känner in i mig själv. Jag lärde mig nog lite om mig själv som jag behövde en relation för att få fatt på. Så även om tacksamhet inte är den dominerande känslan så finns den där. Och jag har ett val, att fokusera på smärtan eller insikterna som jag också fick med mig. Vi har alltid, alltid ett val. Det är inte på något sätt ”farligt” att fokusera på det positiva eller försöka hitta något att vara tacksam för. Det är inte att ducka för sanningen eller att lura sig själv, för det finns alltid flera sidor av samma sak. Och alltid har vi ett val av vilken sida vi vill lägga fokus och energi på.

Jag har tidigare bloggat om Tacksamhetsdagbok (läs gärna- rekommenderar verkligen att skriva i en sån!) så det har varit ett kärt ämne i flera år. Och om jag går till nuet i mitt liv då. Hur är det där? Jag har precis förlorat min pappa. Det är tungt och jag gråter mycket. Men redan på sjukhuset kunde jag känna tacksamhet till det han slipper. Tex ligga på sjukhus och ta mängder med mediciner. Är tacksam för vår fina relation och över att vi trots allt fick så många år med honom. Är tacksam för att han fick dö lugnt och stilla, omgiven av de närmsta, utan ångest eller smärta. Är tacksam för allt jag lärt mig av pappa, och när jag känner tacksamhet blir sorgen lite, lite lättare att bära.

Är du en kokt groda eller klarar du dig?

Efter att ha skrivit om mitt år 2016 i förra blogg-posten fortsätter jag att hålla mig till detta år. Jag upplever nämligen att det är så många människor omkring mig som också haft ett tufft 2016. Kan säga att de flesta av mina närmaste har haft ett år med många tårar och eller utmattning, sjukskrivning och motgångar, funderingar på karriärbyten och uppbrott. Tycker inte det brukar vara så här och det gör mig oroad, samtidigt som jag tror att den spirande optimism jag känner för 2017 även omfattar dem!

Tycker att nästan alla mina närmsta varit, är väldigt nära eller har kommit förbi utmattningsdeppression eller något liknande i år. Hur kan det bli så? Läste i en yoga-tidning idag att Blossom Tainton, som jobbar med hälsa och utbrända, nyss kommit tillbaka från sjukskrivning på grund av just detta. Något är allvarligt fel och jag är inte den som kan leverera svar på ”varför” eller hur man kan slippa hamna där. Men jag har en fin historia som en vän från Indien berättade för mig i somras.

Om du stoppar en groda i en kastrull med kallt vatten, och låter vattnet långsamt bli varmare och varmare, kommer du till slut ha en kokt groda. Om du däremot försöker stoppa ner en groda i kokande vatten, då hoppar den ut – och räddar sig själv.

Om stressen är det kokande vattnet är det få av oss som konfronteras med plötsligt kokhett vatten, det vill säga en uppenbart ohållbar situation, vare sig det handlar om jobb eller privatliv.  De flesta av oss börjar svettas lite, känner obehaget av det allt varmare – och därmed livsfarliga- vattnet men hittar förklaringar, undanflykter och försöker rationalisera beslutet att vara kvar i kastrullen och hettan. Hur många gånger har du hört nån säga ”bara jag får sova i helgen / vara ledig några dagar/ det är snart semester /jul /helg, det kommer bli bättre när…..”. Och symptomen av sömnproblem, minnesproblem, fysiska problem, humör etc bortförklaras.

Jag vill inte leva ett liv där jobbet får större betydelse än hälsan! Jag jobbar delvis med utbrända människor och har varit på flera stressföreläsningar. Är verkligen ingen expert men vill tipsa om följande:

☆ Utöver aktivitet (=jobb och allt annat vi upplever att vi ”måste” göra) och sömn behöver vi VILA. Varje dag! Det kan vara att läsa en bok, ta en promenad, ett bad eller yoga. Men något du får energi av.

☆ När tiden ”inte räcker till” – skär inte ner på allt som GER dig energi, du behöver dem också. Mer än någonsin när allt snurrar för fort.

☆ Meditation och mindfulness gör underverk med dig och din hjärna. Stress skadar hjärnan. Meditation helar den. Finns mycket vetenskapliga belägg för detta och 10-15 minuter per dag räcker fint. Alla kan meditera!

☆ Bagatellisera inte dina symptom. Vad skulle du säga om din bästa vän beskrev dem för dig?

Tänk på Grodan. Tänk vad fint om vi alla var närvarande, medvetna, modiga och starka nog, att kliva ur det varma vattnet innan det blivit för varmt. Vi kan väl försöka att också se oss omkring och ta temperaturen på vännernas och våra partners vattentemperatur. Vissa klara varmare vatten men ingen klarar när det kokar. Och vi får förvarningar. Utmaningen blir att se dem, ta dem på allvar och kliva ur – även om vi inte vet vad som komner hända då eller var vi landar.

Skickar styrka och kärlek till alla er som är mitt uppe i det, och som är på väg tillbaka.  Och styrka och mod till er som är nära men inte vill se. Det finns ett liv utanför kastrullen!

 

Mindfulness – går det att få ett liv i harmoni?

Jag har läst böcker om mindfulness och jag har gått kurser i meditation, jag har tänkt och försökt göra mindfulness – närvaro i nuet – till en vana. Som mycket jag har ambitionen att göra, har mitt kämpande med detta pågått i perioder för att sedan obemärkt försvinna ur mitt liv.

Så plötsligt, utan att jag vet exakt vad som har hänt, går jag omkring om ler. Jag ser saker med nya människor, jag ser människor, jag fnissar åt saker jag tänker och gör och jag känner mig helt i balans. Jag är inte stressad och jag känner ingen oro. Allt detta känns nytt och helt, helt fantastiskt.

Nu kan det kanske vara provocerande att läsa det jag skriver. Och lätt att tycka att ”det är lätt att må så när man har det så bra som du har”, men riktigt så enkelt är det ju inte. Jag har i perioder mått riktigt dåligt, och mitt liv har inte – till det yttre – förändrats sedan dess. Jag har varit yngre och snyggare än jag är idag, jag har haft många fler chanser till både relationer och familj, som jag har sabbat på olika sätt. Jag har haft ångest över detta, känt mycket oro och bitvis varit deprimerad bland annat på grund av att mitt liv inte har sett ut som jag önskat.

Idag är jag äldre (40), jag är singel (sen länge), jag har fortfarande inga barn (vet inte heller om jag kommer att få – för hur vet man det?), jag bor i samma lägenhet sen 10 år tillbaka (lite för liten) och verkligen, man blir varken snyggare eller starkare med åren! Ändå mår jag så bra nu. Vad har förändrats på insidan?

Jag inser att jag är närvarande nu. Jag fokuserar inte på händelser eller saker som jag saknar i mitt liv, jag strävar inte mot mål som antingen är ouppnåeliga (att se yngre ut) eller inte möjliga att påverka (hitta kärleken), jag oroar mig inte för det jag inte kan påverka, jag låter livet flyta på och försöker känna tillit till att det som är bäst för mig – det kommer att inträffa. Ibland känner jag verkligen den tilliten förbehållslöst, vilket är en fantastisk känsla.

Jag accepterar till fullo där jag är idag och hur jag ser ut. Livet ser ut så här idag – och jag vet inte hur det ser ut imorgon. Jag går inte tillbaka och anklagar mig för alla misstag jag begått och alla chanser jag sumpat. Jag mest är. Och njuter. Och tänker att livet är väl förunderligt ändå. Och det mina damer och herrar, kan väl ändå vara en form av mindfulness? Mindfulness i min tolkning i alla fall.

Vad är receptet då? Jag kan ju inte låta bli att dela med mig av tankar kring ”varför”.

– Att acceptera det som är, – att förlåta sig för det som varit, – att ha tillit till att det blir bra eller bättre längre fram, det är lite av mitt recept.

Om man tror på att det finns en andevärld, att vi inte är ensamma här på jorden, kan man också ta till sig att vi alla har valt våra liv innan vi föddes, för att vi behövde lära oss något. Det kan vara hemskt att tänka på det när man ser så många som far illa, men jag har mått bra av att tänka så om mitt liv. Det finns kanske en mening med att allt har blivit så här, jag är kanske inte ”misslyckad”, det skulle kanske vara precis så här jobbigt ibland och härligt ibland, i detta liv. Det ger mig en känsla av ro. Och det är en känsla jag önskar förmedla till er.

Att säga nej och släppa taget

Nu var det länge sen jag skrev här. Hela sommaren har gått och den har varit fantastiskt bra. Jag har lärt mig en massa saker, haft väldigt roligt och njutit av att vara mycket ute i naturen.

I slutet av min semester var jag på yogaretreat där vi en av dagarna fick lära oss lite om gudinnan Kali, som bland annat sägs kunna frigöra människan från rädslor och som är den starkaste av gudinnor och gudar. Vi kopplade detta samman med förmågan att säga nej och att släppa taget om sådant som inte är bra för oss. På kvällen hade vi en ceremoni när man fick skriva ner på en lapp det man ville släppa taget om, och säga Nej till, och slänga det i en eld som vi satt runt. Kali– Vad vill DU säga nej till och släppa taget om? Kanske är det en gammal relation som spökar, gamla känslor av övergivenhet, skuld, kränkthet eller maktlöshet, känslor som i dagsläget bromsar utvecklingen och sänker energierna. Man kan både vilja släppa taget om gamla föreställningar och sånt som man vet att man mår dåligt av men som man lite vanemässigt går och tänker på då och då, även om det inte leder någon vart. Man kan vilja säga Nej till saker som att ”bry sig om vad andra tycket och tänker”, ”självkritik” eller oro och rädslor som inte är konstruktiva utan hindrar en att se det positiva i livet och stärka självkänslan.

Jag rekommenderar alla att sätta sig ner och ge det lite tid att fundera över detta. Hittar du några tankemönster eller känslor som du känner att du faktiskt skulle må bra av att släppa taget om, och säga nej till, gör då gärna en egen ceremoni! Skriv ner det på en lapp och elda upp den! Gör också en överenskommelse med dig själv om att detta faktiskt betyder något för dig, att du nästa gång den där tanken eller känslan dyker upp påminner dig om att du faktiskt släppt taget om den – och sedan också göra det. Man kan byta tankar!

Ha tillit till att allt blir bra, allt blir som det ska bli och det är inte farligt att släppa det som är gammalt och tungt. Snarare tvärt om. När man väl släppt taget kan man släppa in så mycket annat, mer ljus och glädje. Lycka till!

Livet och immunförsvaret

Eftersom jag plötsligt, efter några år med väldigt bra immunförsvar, helt verkar ha satt det ur spel, googlade jag lite om vad som påverkar detta:

  • – Motion är bra (måttlig!)
  • – Stress (hjärnstress) och svåra livshändelser påverkar immunförsvaret negativ
  • – Lök & vitlök bättrar på immunförsvaret

Se där, det ser ut som om det finns några naturliga förklaringar till detta, för jag har ju utsatt mig lika mycket – eller lite – för ev smitta som annars. Men, jag har tränat mindre inget alls på 3 veckor – grund av halsont och stress! Jag har ätit mer onyttigt och mycket mindre av det gröna som jag brukar äta, har haft ovanligt hög jobbstress, relationsstress (en begynnande relation som gett mycket och samtidigt har varit energikrävande) och lite födelsedags-firande-stress (ingen åldersstress tack och lov!).

Nu när all stress börjar försvinna har min sedan 2 veckor tillbaka svagt onda hals utvecklats till ett monster. Jag har ingen ork, en halsinfektion, förkylning och ögoninfektion och är hemma från jobbet sen i fredags. Idag känns det fortfarande inte bättre, bara annorlunda – halsontet börjar ge mig sig till förmån för huvudvärken som är ny. Jag får väl vara glad att allt inte kom på en gång?

Vilket gnällande! Finns det inget ände på eländet? Jodå, jag hoppas ju det. Kanske imorgon? För till råga på allt gick relationen i stöpet (den hade dåliga odds men jag var ack så förälskad) och den energi jag trodde skulle rycka upp mig ur sjukträsket försvann. Mina tårar har knappast gjort ögoninfektionen bättre och jag tror jag behöver vätskeersättning efter gårdagens flöde.

Det känns verkligen påtagligt efter allt detta, att känslorna hänger ihop med det fysiska. Att det psykiska påverkar det fysiska. För denna energibrist känns inte bara fysisk, och att jag just nu drabbats av så mycket på en gång är kanske inte så konstigt.

Min napratpat sa när jag var där sist, att man kan se på röntgen om man har ett ”brustet hjärta”, för det påverkar verkligen hjärtat fysiskt. Han verkar ha koll på vetenskapen och är väldigt oflummig så varför inte? Tur då att det som finns inne i kroppen läker snabbt, så jag hoppas jag snart är på banan igen. Då ska jag banne mig äta lök och spenat, träna och meditera. Då ska min kropp få vad den behöver – lovar att rapportera om mina framsteg. Men innan dess äter jag snälla och mjuka saker och sover mycket. Det är nog också bra för både kropp och själ.  meditation

Att stanna i nuet

Gick på yoga i morse för första gången på länge, med en av mina favoritlärare Fredrik (som har Buddha spa på söder). Han är så bra på att påminna om att inte sträva efter mer, att inte försöka att hela tiden komma djupare in i ställningarna / asanas. Här är en påminnelse om att inte låta egot ta för mycket plats, en söt liten video: https://www.facebook.com/photo.php?v=338862766223710 Den är inte alls lång så titta på den!

Det är lätt att hela tiden sträva framåt och vilja ”komma längre” även i den världsliga världen. Att få högre lön, ett mer prestigefullt jobb, att bli smalare, att träna mer, att äta nyttigare, städa mer, att spara mer pengar, ha fler vänner på Facebook… ja vad vet jag!

Jag kom idag på att Fredriks ord, om att i en krånglig ställning stanna upp och acceptera att ”här är jag idag” och inte fortsätta kämpa och sträva efter mer, även kan appliceras på vardagens strävan efter ”mer” och ”bättre”. Att slappna av och bara andas. För det som kan hända i yogan är att man ibland kommer lite längre, bara av andningen. Att man ”surrender to the breath”, och släpper på spänningar kan göra underverk. När det gäller vardagen är meditation ett hjälpmedel, eller bara medvetenhet om att det finns ett annat förhållningssätt. Det går att stanna upp och tänka: idag är jag här och det är också bra!

Madonna yogar

Det är inte nödvändigt att komma så här långt!

Mindset och måne – och att dansa sig friare

Efter en tårfylld och ångestriden början på veckan har det sedan bara blivit bättre och bättre. Var det månen som påverkade mig i söndags / måndags? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag mår väsentligt mycket bättre nu, utan att något som helst har förändrats.

Det enda som har förändrats är månen och planeternas placering… och kanske mitt mindset / mitt förhållningssätt. Inte medvetet men det är antagligen det som även har förändrat mitt känslomässiga tillstånd.

Det kan vara bra att påminna sig om detta när man mår som sämst. Att man faktiskt i en och samma situation kan känna olika, beroende på hur man förhåller sig till den. Men det är inte alltid lätt och man ska vara snäll mot sig själv och inte tvinga sig själv till att alltid ha en positiv syn och inställning till allt så klart.

Efter att ha från flera håll fått höra att jag behöver öppna upp mer, släppa på kontrollen och våga ge mig hän mer, har jag börjat syna mitt liv. Jag har ju också själv känt mig lite som ett kylskåp med stängd dörr. Svåråtkomlig och sval. Jag har kommit fram till att jag har mycket kontroll och det mesta jag gör är väldigt kontrollerat. T.ex. silversmide är kontrollerat och preciserat, styrketräningen följer ett mönster och handlar om upprepning och kontroll och mitt arbete är visserligen roligt men det kräver mycket koll och kontroll.

Inspirerad från olika håll gick jag därför igår till Dansen hus och ett arrangemang av Dancegatherings där jag i 2 timmar dansade ”Chakradans” för Christina Nilsson. Det var svettigt, lite flummigt (blev kramad av 2 av arrangörerna när jag kom in), härligt (jättebra musik att dansa till), utmanande (att låta någon annan hålla handen mot mitt hjärta och bara andas och acceptera vad som finns där) och helt enkelt något som kändes väldigt bra för mig där jag är just nu. Kan rekommendera ett besök!

Min förhoppning är att jag framöver blir lite mer grundad, lite mer öppen och kan ta emot det som kommer i min väg. Helst i form av en lång främling… och om och när han kommer kanske Betty kan informera mig. Det internationellt kända mediet jag ska besöka om en timme.

Hälsotrender 2013 och periodisk fasta

När min naprapat berättade att han hoppade över frukosten och tillämpade nåt som heter ”periodisk fasta” tyckte jag att han var galen. Vi diskuterade det hela och han berättade om fördelarna medan jag hade mitt mantra (som ni väl alla känner till): ”Frukosten är det viktigaste målet under dagen”.

Men vad händer, den mest matberoende människan jag känner, nämligen jag själv, börjar plötsligt testa hur länge det går att jobba utan frukost. Kaffe (koffeinfritt), te och kanske vid 11-tiden ett glas grön smoothie – det funkar ju faktiskt. Även för en sån som jag som måste-äta-var-tredje-timme-för-att-överhuvudtaget-överleva-typ. Jag hade inte planerat detta, hade aldrig tänkt att ”jag ska också prova periodisk fasta”, det bara hände. Mycket konstigt. Jag måste verkligen vara lättpåverkad. Försöker mildra det hela med att säga att jag ju är väldigt nyfiken…och jag har inte gjort det varje dag utan då och då.

Så varför periodisk fasta? Enligt FOKUS som skriver om detta lever man längre och friskare om man är lite hungrig. Hunger gör att det produceras antioxidanter och motverkar inflammationer. FOKUS skriver dessutom om vilka hälsotrender de ser 2013 och tro det eller ej – men jag är supertrendig! Trenderna är:

* Alkoholfritt (något jag går över till mer och mer)
* Rått är gott (raw food har jag ätit till och från i flera år men gröna smoothies började jag med 2012, väldigt trendigt!)
* Inga specialdieter, utan kvalitet och mängd är viktigare än att undvika vissa livsmedel.

Sen får man nästan gissa att fler än jag blir nyfikna på periodisk fasta – och det var kanske här ni läste om det först?!

Funderar på att skriva en kokbok med ett hopplock av den mat jag har lagat de sista åren. Det blir en salig blandning, men är det så dumt då? Ibland raw food, ibland GI, ibland indiskt med nanbröd och ibland mest grönsaker. Kött förekommer mer och mer sällan i mitt kök liksom mjöl. Men det borde väl finnas efterfrågan även på ”min” mat? Ska fundera vidare på detta samtidigt som jag undrar om någon av er kommer att hoppa över ostmackan framöver. Bli inte förvånade om ni gör det, konstigare saker har hänt!