Personligt årsbokslut 2016

Tänker att det är bra att göra bokslut, summera året som gått. Att ta mig tid att fundera över vad jag ska lämna bakom mig och inte ta med in i det nya året och vad som ska behållas, vad som ska ges mer näring. Men också att titta på hur mycket som hänt, hur jag faktiskt har utvecklats och gått igenom saker även om det kan kännas som att ”allt är som vanligt”. Med risk att detta inlägg blir väldigt personligt och kanske lite privat, väljer jag att publicera det ändå med förhoppningen att det ska kunna ge något till er som läser, kanske inspirera till en egen tillbakablick såväl som framåtblickande.

Året 2016 var året då:

Jag var riktigt kär. Och blev lämnad.

Med stor kärlekssorg som följd. Sorgen får inte följa med men däremot förmågan och modet att öppna mitt hjärta, det tar jag med mig in i det nya året.

– Jag kände mig oerhört ensam.

Har alltid (nästan) känt att ”jag klarar mig själv, jag behöver ingen annan” men nu visade sig en längtan och en saknad, en (sund) sårbarhet och stark önskan av att få dela, vara nära, tillhöra och få vara liten och bli guidad, snarare än att själv leda och ta hand om andra. Det jag lämnar kvar i 2016 är uppgivenheten och det jag tar med mig till 2017 är insikten om att ensamhet är något jag delar med många och att kärlek och sårbarhet är nycklar till mindre ensamhet. Vi behöver andra människor! Det är läskigt med sårbarhet men nödvändigt för kärleksfulla möten med andra.

Jag hittade dansen igen.

Började dansa (5 rytmer med Jonas Klingberg framförallt), åkte på dans- & yogafestival, träffade härliga människor men framförallt inser jag hur mycket jag och hela min kropp verkligen ääälskar att dansa. Dansen ska få följa med och ta ännu mer plats under 2017. Så njutningsfullt och helande att dansa. Allrahelst nykter och barfota!

– Jag insåg att min utveckling leder mig bort från det invanda och trygga. Jag kände att ”ingen förstår mig”.

Jag avslutade en relation med en mycket fin kille på grund av detta, och har i många relationer känt mig annorlunda och oförstådd. Som att jag inte längre är intresserad av att göra eller prata om samma saker som tidigare. Insåg att jag behöver en partner, såväl som nära vänner, som är intresserade av personlig utveckling eller som i vart fall har kommit långt i sina egna livsresor. Jag tar till 2017 med mig en längtan efter en man och även andra människor där vi i ömsesidiga relationer kan guida, lyssna, dela och där jag känner mig förstådd.

– Jag förlorade min pappa. 

Insåg hur viktig han varit. Hur han var den som alltid fanns där. Den jag ringde när något hänt, när något behövde fixas, när jag undrade över något praktiskt; något med matlagning, cykeln, odlingarna, tja han kunde väldigt mycket. Han engagerade sig. En stabil punkt i mitt liv är borta, marken känns svajig och jag vilsen. Tar med mig pappa in i 2017, han finns kvar på många sätt. Tillåter alla känslor och tänker även här- vi växer av kriser och säkert även av sorg.

– Jag började titta på andra jobb, på utbildningar och på alternativa vägar framöver. 

Har i nästan 15 år känt att jag varit på ”rätt plats”. Har älskat mina arbeten i stort och aldrig haft något emot att börja jobba igen efter jul eller sommarledighet. Förrän i år. Det gnisslar och skaver. Har varit i 5 nya-jobb-processer. Har tackat nej och blivit bortvald, vilket har känts helt okej. Det jag tar med mig in i 2017 är viljan att göra något mer, att utvecklas och hitta glädjen i det jag gör. Om det sen innebär karriär- eller jobb-byte eller utveckling och utbildning på fritiden, det vet jag inte än. Tillit även här och fokus är på människor och utveckling. Öppnar mig för nya möjligheter och litar på att jag vid rätt tidpunkt kommer veta vart jag ska.

Summering:  Jag tar till 2017 med mig öppenhet, ensamhet, mod att vara sårbar och en stark längtan efter mer kärlek, närhet, djup och utveckling – gärna med andra och helst även med en man. Jag tar med mig dans, yoga, Ängsbacka, tillit, sorg (som är för ny för att lämna kvar), meditation och kontakt med mig själv för att finna vad som är rätt för mig i varje given situation. Lämnar prestation, otillräcklighet, jämförande, upplevda förväntningar och måsten. Och säkert mycket annat som jag missat men just nu var det detta som ville komna fram. Väl så.

Om jag har något nyårslöfte? Nej sånt har jag nog aldrig haft, däremot tycker jag om att sätta en intention, eller flera. Så det jag nu skriver och känner att jag vill ta med mig in i 2017 får då stå för min intention. Något konkret mål känner jag inte att jag måste ha, eller så vågar jag inte det… får se vad jag kommer fram till lite längre fram.

Gott nytt 2017! Må ditt år fyllas av det som just DU längtar efter 💖.

Tacksamhet, så enkelt och ändå så svårt

Tacksamhet är ett av mina favoritteman när jag håller yogaklass. Det ligger en sån styrka i att känna tacksamhet och att kunna hitta saker att vara tacksam för mitt i en kris eller sorg, eller i en grå vardag för den delen. Kanhända har jag utvecklat en alltför låg tolerans när det gäller gnäll och negativa uttalanden och samtal men jag tror det är sunt samtidigt. Att inte omge sig med negativa människor, att inte stämma in i en allmän klagosång (ja fy vad vädret är dåligt och fy vad det är trångt på tunnelbanan och stackars oss som har så mycket elände just nu…och så vidare), tror jag är bra för sinnet. Tror vi påverkas av det negativa mer än vi tror.

Tillbaka till tacksamhet då. Det finns mycket skrivet om hur tacksamhet kan påverka hälsan i positiv riktning och även andra fördelar med den. Ska därför inte upprepa det som lätt går att hitta på nätet. Men jag tror verkligen att det gör en skillnad att fokusera mer på tacksamhet än på det som går att klaga på i livet!

Men vadå tacksamhet, kanske nån tänker nu. Det kanske inte finns nåt att vara tacksam för?! Jag vill ju tro att det alltid finns det. Framförallt hos de flesta som bor i Sverige, om jag ska generalisera. Tacksamheten kan röra det faktum att du bor i Sverige, har tillgång till bra sjukvård och att du har möjlighet att studera, du har ett jobb, det finns A-kassa för den som inte har ett jobb, och så vidare. Tacksamhet kan också handla om en frisk kropp, vänner, eller kanske bara en vän, eller en kärlek, ett barn eller ett kärt djur. Eller en vacker dag, en god kopp te, en tanke eller en kram. Oftast finns det väldigt mycket att vara tacksam för. Många av oss har ett överflöd av saker att vara tacksamma för, men ser bara den där saken som skaver: -Jobbet som någon annan fick, avundsjuka på någon som tjänar mer, vädret, saknaden efter någon eller en idé om att ens näsa har fel form.

En klok kvinna sa nyss till mig att om vi kan titta tillbaka på en händelse med en känsla av lugn och tacksamhet, då vet vi att vi har helat den situationen eller händelsen. Vi bär den inte längre med oss. Det är svårt att känna tacksamhet för situationer som gjort ont men med tiden blir det lättare. Även av smärtsamma händelser har vi något att lära av och tillslut kan vi även känna tacksamhet för erfarenheten. När jag fick höra detta insåg jag att den relation som tog slut för ett år sedan, där jag blev sårad i både ord och handling, inte riktigt är ”klar”. Kan fortfarande känna smärta när jag går tillbaka till minnena, Men, jag kan också känna viss tacksamhet, om jag känner in i mig själv. Jag lärde mig nog lite om mig själv som jag behövde en relation för att få fatt på. Så även om tacksamhet inte är den dominerande känslan så finns den där. Och jag har ett val, att fokusera på smärtan eller insikterna som jag också fick med mig. Vi har alltid, alltid ett val. Det är inte på något sätt ”farligt” att fokusera på det positiva eller försöka hitta något att vara tacksam för. Det är inte att ducka för sanningen eller att lura sig själv, för det finns alltid flera sidor av samma sak. Och alltid har vi ett val av vilken sida vi vill lägga fokus och energi på.

Jag har tidigare bloggat om Tacksamhetsdagbok (läs gärna- rekommenderar verkligen att skriva i en sån!) så det har varit ett kärt ämne i flera år. Och om jag går till nuet i mitt liv då. Hur är det där? Jag har precis förlorat min pappa. Det är tungt och jag gråter mycket. Men redan på sjukhuset kunde jag känna tacksamhet till det han slipper. Tex ligga på sjukhus och ta mängder med mediciner. Är tacksam för vår fina relation och över att vi trots allt fick så många år med honom. Är tacksam för att han fick dö lugnt och stilla, omgiven av de närmsta, utan ångest eller smärta. Är tacksam för allt jag lärt mig av pappa, och när jag känner tacksamhet blir sorgen lite, lite lättare att bära.

Är du en kokt groda eller klarar du dig?

Efter att ha skrivit om mitt år 2016 i förra blogg-posten fortsätter jag att hålla mig till detta år. Jag upplever nämligen att det är så många människor omkring mig som också haft ett tufft 2016. Kan säga att de flesta av mina närmaste har haft ett år med många tårar och eller utmattning, sjukskrivning och motgångar, funderingar på karriärbyten och uppbrott. Tycker inte det brukar vara så här och det gör mig oroad, samtidigt som jag tror att den spirande optimism jag känner för 2017 även omfattar dem!

Tycker att nästan alla mina närmsta varit, är väldigt nära eller har kommit förbi utmattningsdeppression eller något liknande i år. Hur kan det bli så? Läste i en yoga-tidning idag att Blossom Tainton, som jobbar med hälsa och utbrända, nyss kommit tillbaka från sjukskrivning på grund av just detta. Något är allvarligt fel och jag är inte den som kan leverera svar på ”varför” eller hur man kan slippa hamna där. Men jag har en fin historia som en vän från Indien berättade för mig i somras.

Om du stoppar en groda i en kastrull med kallt vatten, och låter vattnet långsamt bli varmare och varmare, kommer du till slut ha en kokt groda. Om du däremot försöker stoppa ner en groda i kokande vatten, då hoppar den ut – och räddar sig själv.

Om stressen är det kokande vattnet är det få av oss som konfronteras med plötsligt kokhett vatten, det vill säga en uppenbart ohållbar situation, vare sig det handlar om jobb eller privatliv.  De flesta av oss börjar svettas lite, känner obehaget av det allt varmare – och därmed livsfarliga- vattnet men hittar förklaringar, undanflykter och försöker rationalisera beslutet att vara kvar i kastrullen och hettan. Hur många gånger har du hört nån säga ”bara jag får sova i helgen / vara ledig några dagar/ det är snart semester /jul /helg, det kommer bli bättre när…..”. Och symptomen av sömnproblem, minnesproblem, fysiska problem, humör etc bortförklaras.

Jag vill inte leva ett liv där jobbet får större betydelse än hälsan! Jag jobbar delvis med utbrända människor och har varit på flera stressföreläsningar. Är verkligen ingen expert men vill tipsa om följande:

☆ Utöver aktivitet (=jobb och allt annat vi upplever att vi ”måste” göra) och sömn behöver vi VILA. Varje dag! Det kan vara att läsa en bok, ta en promenad, ett bad eller yoga. Men något du får energi av.

☆ När tiden ”inte räcker till” – skär inte ner på allt som GER dig energi, du behöver dem också. Mer än någonsin när allt snurrar för fort.

☆ Meditation och mindfulness gör underverk med dig och din hjärna. Stress skadar hjärnan. Meditation helar den. Finns mycket vetenskapliga belägg för detta och 10-15 minuter per dag räcker fint. Alla kan meditera!

☆ Bagatellisera inte dina symptom. Vad skulle du säga om din bästa vän beskrev dem för dig?

Tänk på Grodan. Tänk vad fint om vi alla var närvarande, medvetna, modiga och starka nog, att kliva ur det varma vattnet innan det blivit för varmt. Vi kan väl försöka att också se oss omkring och ta temperaturen på vännernas och våra partners vattentemperatur. Vissa klara varmare vatten men ingen klarar när det kokar. Och vi får förvarningar. Utmaningen blir att se dem, ta dem på allvar och kliva ur – även om vi inte vet vad som komner hända då eller var vi landar.

Skickar styrka och kärlek till alla er som är mitt uppe i det, och som är på väg tillbaka.  Och styrka och mod till er som är nära men inte vill se. Det finns ett liv utanför kastrullen!

 

Mitt 2016

Jag har haft ett rätt dåligt år i år, även om det sjäkvklart också innehållit sina ljusa stunder. Brukar ofta ha lätt att fokusera på det positiva, känna styrkan i det som är bra utan att bagatellisera det mindre bra – som oftast är något att lära sig av – men nu känner jag att det ändå är viktigt med en klarsynt tillbakablick.

Slutet av 2015 var tungt känslomässigt i kombination med hög stress, och 2016 började med kärlekssorg och utmattning, löpte på med sorgebearbetning, intressanta möten med nya människor, nya intressen (dans!), skakig tillvaro med ifrågasättande av jobb, yrke, vänner och relationer, tankar kring en pappas sviktande hälsa och en allmän känsla av att stå på en mycket skakig och instabil grund. Nu närmar sig årets slut och jag sörjer förlusten av min pappa, kämpar med känslor av ensamhet efter de senaste relationerna, efter pappas död och i stort, trötthet, känslan av att vara otillräcklig och annorlunda. Ja allt dras upp med de ledsamma känslorna.

Men, trots allt detta, pirrar det lite i magen när jag tänker att det snart är ett nytt år.  Sekundsnabbt men ändå kännbart. Väljer att tro att det inte bara är något jag ”vill” känna, utan att det faktiskt finns något där. Ett spirande hopp och en förnimbar känsla av förväntan. Förväntan om något stort, positivt och glädjefyllt.

Det är som att jag i år verkligen har fått ”smaka på livet”. Har känt så otroligt mycket, mest sorg förvisso men jag har ibland tänkt ”det här är ju livet”. Det är som att jag länge gått runt och mått ”okej” och nu har jag slagits omkull, fått jord i munnen, fått kippa efter andan som en fisk utan vatten och verkligen fått känna att jag lever. Det är som att jag behövt skakas om. Vet inte varit från den tanke kommer men känslan är att allt har en mening och att det jag varit med om, alla tankar och känslor, leder mig framåt i en hög hastighet. Har många gånger, utan att riktigt förstå vad jag riktigt menar, sagt att ”jag utvecklas väldigt snabbt just nu, det är som att ingen förstår mig längre”. Det har varit smärtsamt till viss del, och jag har känt mig väldigt vilsen. Vad vill jag och vart är jag på väg? Jag hoppas det visar sig snart. En sak är säker, det är inget jag kan tänka fram!

För er som känner mig och som läser detta, kan kanske något av detta ge svar på era frågor. Eller kanske inte. Det är trots allt rätt virrigt fortfarande. Har dragit mig undan från gamla sammanhang och de flesta av mina vänner har sett väldigt lite av mig i år. Har valt ensamhet och ibland nya och för mig tidigare okända sammanhang, med mycket själ, hjärta, beröring och autencitet. Har varit ett sökande år och jag är nog inte klar med den resan än. 2017 blir en nystart känns det som. Tänker på hur jag naken och smutsig av jord kröp ur en svetthydda i somras. Andades frisk, sval luft, fick dricka vatten och äta ett äpple. Pånyttfödd. Snart. Hoppas. Längtar. Vi klarar så mycket mer än vi tror!! Du med!

Detta med ”stories”

Har haft en väldigt lång paus i mitt bloggande. Livet har kommit emellan och även om jag flera gånger, särskilt i år, har tänkt att DETTA vill jag skriva om, har vägen från tanke till handling varit lite för lång.  Antagligen ett symptom på min fullspäckade vardag och en fråga om prioritering.

Men, efter att ha fått frågan från en ny följare om jag slutat, och även andras intresse för min blogg, tillsammans med ett tema jag vill dela med mig av, har jag nu satt mig för att skriva.

En ny vän till mig har just lärt mig begreppet ”stories” vilket jag mycket snabbt tagit till mig. Inser att jag nästan dagligen återkommer till detta med ”stories”, när det gäller mina och andras tankar och idéer om hur saker ”är”. Min tolkning av en story är en beskrivning eller förklaring av något som kanske inte är sann och som kanske inte heller gagnar den som berättar sin story.

Exempel: En mycket smart och kompetent vän till mig lät mig hjälpa henne med ett ansökningsbrev till en potentiell ny arbetsgivare, vilket gjorde att vi diskuterade hur man ser på sig själv och sina prestationer. Hon sa då att ”Det kommer dröja flera år innan min jobbångest går över.” Hon har jobbat i  gissningsvis 15 år och det må vara så att hon tyvärr lider av ”jobbångest”, men att säga en sån negativ sak är för mig en typisk story, som egentligen bara förstärker det hon känner just nu och som ger mycket lite utrymme för förändring.

Andra typer av stories – som jag hittat hos mig själv – är: ”Jag sover alltid dåligt när det är fullmåne” (sant ibland men oftast sover jag väldigt gott), ”När jag är hungrig blir jag sur” (också sant ibland men att säga det – är det för att legitimera surhet och vad gör det med mig – blir jag gladare eller surare av att ha en sån story?).

Vi försöker ofta hitta orsaker till det som händer oss, oftast väldigt spekulativa och rena gissningar många gånger. Ibland stämmer de men för min del känner jag igen en story om jag frågar mig själv: -Vet jag att det här är sant? -Gagnas jag av den här storyn? Om svaret på frågorna är nej, då är det dags att släppa taget om min story.

Hoppas ni hänger med! Tänk efter om ni har några stories som återkommer eller som ni kommer på. Dela gärna med er! Tror vi mår bättre med färre stories och mer sanningar. Kram!

Lära av yoga och mina fantastiska lärare

Jag har yogat till och från i cirka 10 år, och jag tycker att jag lär mig mer och mer av yogan. Det sista året har jag yogat med över 10 olika lärare, alla med olika inriktningar och bakgrund men en sak har de haft gemensamt – de har velat förmedla ett budskap som har handlat om livet utanför yogamattan.

För många är yoga enbart en träningsform, om det är det ju. Också. Men det finns så mycket mer att lära av yogan, sånt som inte handlar om att kunna sätta i händerna i golvet när man står upp eller kunna stå på huvudet i 5 minuter.

I Indien hade jag flera lärare, som oberoende av varandra, pratade om hur minnen och känslor sätter sig i kroppen och skapar blockeringar. T.ex. höftböjarna är ett sådant område. Tanken är att yogan ska hjälpa till att släppa blockeringarna – och släppa ut känslorna, traumor och annat som behöver komma upp till ytan och rensas bort. Lite som terapi!

Flera av mina lärare här hemma, t.ex. Fredrik Binette och Lou Åberg pratar mycket om att inte sträva, att i stället fokusera på där man är, här och nu. I stället för att som på mina ashtangayoga-klasser för 10 år sen, där vi fick lära oss att ”andas genom smärtan” för att nå längre och verkligen utsätta kroppen för påfrestningar, lär jag mig numera att acceptera och känna tacksamhet för min kropp och dess förmågor.

Shay Peretz är en annan fantastisk lärare, ganska ny för mig, som på klassen i lördags talade om hur yoga inte handlar om olika ställningar, utan att det handlar om att förena andning och kropp. Att vi lär oss andas helt enkelt, något vi tror vi kan men ofta inte gör på ett optimalt sätt. Känns själv hur hela kroppen och känslorna i den förändras om du i stället för att andas högt upp i lungorna drar djupa och lugna andetag ner i magen.

Shay pratade vidare om vikten av att vara tacksam för den kropp vi har, att känna tacksamhet för att vi har möjligheten att ta oss till yogamattan, till yogashalan, och att tacksamheten kan finnas där även om vi har ont i en axel eller har ett problematiskt knä som begränsar oss.

Lördagens klass var som alltid med Shay väldigt prestigelös ”jag lär mig av er också” och jag kände mig så närvarande i kroppen när jag gick därifrån och kände att jag börjar en ny yogaresa från och med nu. Det har väl varit på gång länge men det var som om något ”klickade till” i mig. Vad yogan kan ge mig mycket mer än bara det fysiska, vad jag kan vara snäll mot mig själv genom att yoga, att andas, att vila på min matta.

TACK till alla yogalärare som kommit min väg och som leder mig framåt, inåt, utåt och uppåt. Jag är säker på att jag blir en mer harmonisk och bättre människa tack vare er. Och tack vare mig själv! Namasté.träd på Gotland

Mindfulness – går det att få ett liv i harmoni?

Jag har läst böcker om mindfulness och jag har gått kurser i meditation, jag har tänkt och försökt göra mindfulness – närvaro i nuet – till en vana. Som mycket jag har ambitionen att göra, har mitt kämpande med detta pågått i perioder för att sedan obemärkt försvinna ur mitt liv.

Så plötsligt, utan att jag vet exakt vad som har hänt, går jag omkring om ler. Jag ser saker med nya människor, jag ser människor, jag fnissar åt saker jag tänker och gör och jag känner mig helt i balans. Jag är inte stressad och jag känner ingen oro. Allt detta känns nytt och helt, helt fantastiskt.

Nu kan det kanske vara provocerande att läsa det jag skriver. Och lätt att tycka att ”det är lätt att må så när man har det så bra som du har”, men riktigt så enkelt är det ju inte. Jag har i perioder mått riktigt dåligt, och mitt liv har inte – till det yttre – förändrats sedan dess. Jag har varit yngre och snyggare än jag är idag, jag har haft många fler chanser till både relationer och familj, som jag har sabbat på olika sätt. Jag har haft ångest över detta, känt mycket oro och bitvis varit deprimerad bland annat på grund av att mitt liv inte har sett ut som jag önskat.

Idag är jag äldre (40), jag är singel (sen länge), jag har fortfarande inga barn (vet inte heller om jag kommer att få – för hur vet man det?), jag bor i samma lägenhet sen 10 år tillbaka (lite för liten) och verkligen, man blir varken snyggare eller starkare med åren! Ändå mår jag så bra nu. Vad har förändrats på insidan?

Jag inser att jag är närvarande nu. Jag fokuserar inte på händelser eller saker som jag saknar i mitt liv, jag strävar inte mot mål som antingen är ouppnåeliga (att se yngre ut) eller inte möjliga att påverka (hitta kärleken), jag oroar mig inte för det jag inte kan påverka, jag låter livet flyta på och försöker känna tillit till att det som är bäst för mig – det kommer att inträffa. Ibland känner jag verkligen den tilliten förbehållslöst, vilket är en fantastisk känsla.

Jag accepterar till fullo där jag är idag och hur jag ser ut. Livet ser ut så här idag – och jag vet inte hur det ser ut imorgon. Jag går inte tillbaka och anklagar mig för alla misstag jag begått och alla chanser jag sumpat. Jag mest är. Och njuter. Och tänker att livet är väl förunderligt ändå. Och det mina damer och herrar, kan väl ändå vara en form av mindfulness? Mindfulness i min tolkning i alla fall.

Vad är receptet då? Jag kan ju inte låta bli att dela med mig av tankar kring ”varför”.

– Att acceptera det som är, – att förlåta sig för det som varit, – att ha tillit till att det blir bra eller bättre längre fram, det är lite av mitt recept.

Om man tror på att det finns en andevärld, att vi inte är ensamma här på jorden, kan man också ta till sig att vi alla har valt våra liv innan vi föddes, för att vi behövde lära oss något. Det kan vara hemskt att tänka på det när man ser så många som far illa, men jag har mått bra av att tänka så om mitt liv. Det finns kanske en mening med att allt har blivit så här, jag är kanske inte ”misslyckad”, det skulle kanske vara precis så här jobbigt ibland och härligt ibland, i detta liv. Det ger mig en känsla av ro. Och det är en känsla jag önskar förmedla till er.

Intuition, kan man lita på den?

På många olika sätt har funderingar och samtal kring intuition kommit upp den sista tiden. Jag har alltid känt att jag har en starkt intuition, som jag har litat mycket på. Samtidigt tror jag också att jag har gått emot intuitionen ibland och i perioder inte alls haft någon känsla av intuition. Jag blir mer och mer säker på att jag och alla ni andra har tillgång till intuitionen, det handlar mest om att hamna i ett läge där man hör den – och sedan våga lyssna och lita på den.

En gång när jag var runt 18 år liftade jag och en kompis med 3 killar hem från stan vid 5-tiden på morgonen. Hon blev avsläppt först och jag åkte vidare med dem cirka 10 minuter, tills de släppte av mig på mammas parkering. En potentiellt mycket farlig situation, som jag kände mig helt trygg med. Samma sommar hade jag hoppat av nattbussen och tagit en taxi (fast jag inte hade råd!) då det var en man som jag upplevde som obehaglig på bussen. Jag har alltså inte varit orädd och naiv, utan lyssnat på min magkänsla – eller intuition.

Intuition är något som ger en känsla som både kan gå emot det rationella och som kan gå emot det man faktiskt upplever och ser. Typiskt sätt är det t.ex. intuitionen som talar om ifall en person man pratar med ljuger eller inte.

Jag litar på min intuition och kan så tydligt se att när jag gått emot den, så har det heller inte gått så bra. Då har jag aldrig fått det som jag vill, utan det har blivit ”fel”. Jag har känt något på mig men valt att bortse från det, för att sedan bli besviken.

Vad är då intuition? Vissa ser intuition som något som kommer inifrån, från erfarenheter och information som man samlar på sig under sitt liv, men som inte är direkt tillgängligt i form av medvetenhet eller minnen. Andra ser intuitionen som information som kommer utifrån, från ”hjälpare”, ”guider” eller änglar. Då handlar det om att man får hjälp eller information från dem som har större kunskap än en själv.

Kanske spelar det inte så stor roll vad vi tror om intuitionen. Jag är helt övertygad om att den leder oss rätt där den rationella sidan av oss många gånger leder oss fel. Mina erfarenheter säger mig att det är viktigt att komma i kontakta med sin intuition och lyssna på den, för att sedan kunna följa den. Att fatta beslut med hjärta och magkänsla i stället för med hjärnan framstår som lite läskigt, det innebär att släppa på kontrollen. Men är det så farligt då? Jag tycker det är läskigt men ska prova ändå, och se hur det går! Vågar du?!Intuition

Att säga nej och släppa taget

Nu var det länge sen jag skrev här. Hela sommaren har gått och den har varit fantastiskt bra. Jag har lärt mig en massa saker, haft väldigt roligt och njutit av att vara mycket ute i naturen.

I slutet av min semester var jag på yogaretreat där vi en av dagarna fick lära oss lite om gudinnan Kali, som bland annat sägs kunna frigöra människan från rädslor och som är den starkaste av gudinnor och gudar. Vi kopplade detta samman med förmågan att säga nej och att släppa taget om sådant som inte är bra för oss. På kvällen hade vi en ceremoni när man fick skriva ner på en lapp det man ville släppa taget om, och säga Nej till, och slänga det i en eld som vi satt runt. Kali– Vad vill DU säga nej till och släppa taget om? Kanske är det en gammal relation som spökar, gamla känslor av övergivenhet, skuld, kränkthet eller maktlöshet, känslor som i dagsläget bromsar utvecklingen och sänker energierna. Man kan både vilja släppa taget om gamla föreställningar och sånt som man vet att man mår dåligt av men som man lite vanemässigt går och tänker på då och då, även om det inte leder någon vart. Man kan vilja säga Nej till saker som att ”bry sig om vad andra tycket och tänker”, ”självkritik” eller oro och rädslor som inte är konstruktiva utan hindrar en att se det positiva i livet och stärka självkänslan.

Jag rekommenderar alla att sätta sig ner och ge det lite tid att fundera över detta. Hittar du några tankemönster eller känslor som du känner att du faktiskt skulle må bra av att släppa taget om, och säga nej till, gör då gärna en egen ceremoni! Skriv ner det på en lapp och elda upp den! Gör också en överenskommelse med dig själv om att detta faktiskt betyder något för dig, att du nästa gång den där tanken eller känslan dyker upp påminner dig om att du faktiskt släppt taget om den – och sedan också göra det. Man kan byta tankar!

Ha tillit till att allt blir bra, allt blir som det ska bli och det är inte farligt att släppa det som är gammalt och tungt. Snarare tvärt om. När man väl släppt taget kan man släppa in så mycket annat, mer ljus och glädje. Lycka till!

Mina hjälpare på J och konsten att ta emot

Jag läser just en bok jag fått rekommenderad, ”Life Shift” av Aleta St. James. Den handlar i korthet om hur man ska kunna uppnå sina mål och drömmar genom att först identifiera dem (oj så svårt!), använda sig av sin dynamiska (manliga) och den kvinnliga magnetiska energin, göra sig av med mentala blockeringar och hinder, tro att allt är möjligt, inte försöka kontrollera och bestämma hur drömmarna ska realiseras – och ta emot hjälp från andra!

Jag ska inte – nu – gå in mer på boken, men jag kan säga att den är väldigt intressant och inspirerande att läsa. Den är lite flummig men om man bestämmer sig för att man inte behöver tro på allt så har hon väldigt viktiga budskap, som detta med att kunna ta emot. Som jag och många med mig är rätt dåliga på. Vi är dåliga både på att be om hjälp och att ta emot den. Rädslan kan handla om många olika saker, som att stå i skuld till någon och rädslan att verka krävande och behövande, att vara en ”taker”.

Jag har medvetet tränat mycket på detta att be om och ta emot hjälp, för jag är ju själv en sån som de flesta gånger ställer mig först i raden och säger ”jag kan hjälpa till”, även om det inte heller alltid är rätt.

Aleta skriver så klokt att om man ber om och får hjälp, så ger man också andra glädjen att få hjälpa till, och den känner vi ju oftast till väldigt väl! Man får ju också förutsätta att andra inte hjälper till om de verkligen inte vill, eller hur?give-receive-copySen behöver det inte heller bli någon perfekt balans. Om någon hjälper mig kanske jag inte får någon möjlighet att återgälda det, men personen får sannolikt hjälp från annat håll, och så fortsätter det så. ”Skicka det vidare”- typ. Så våga be om hjälp, det kommer att ge mer än bara det du får!

p.s. Som kuriosa, och som fröet till detta inlägg, insåg jag att alla de som hjälpt mig ”professionellt”, eller de jag betalat för att hjälpa mig (sic!), har namn som börjar på J… är det inte konstigt? De är alla män och har alla hjälpt med med det som de gör bäst, i allt från terapi till massage: Janne x 2, Joe, Jonas, Janesh och så Julian. (Sen har jag ju även akupunktören, Dr Yu, det uttalas som ett ”j”… )
Det betyder kanske inget alls men lite lustigt är det! d.s.