Nöjd!

Får man säga att man är just Nöjd? Är det okej i dagens samhälle? Att vara nöjd och dessutom vara utan man och familj, hur går det ihop? Kan man det? Vad är meningen med livet egentligen….?

Jag tänker inte så mycket på vad som gör att jag känner som jag gör. Fokuserar inte på något särskilt men jag vet att jag inte gör det på det som möjligtvis skulle kunna saknas i mitt liv. Jag är helt enkelt Nöjd just nu. Rätt och slätt. Kanske för att jag inte just nu frågar mig: ”Sandra, vad fattas i ditt liv? Vad saknar du?” Utan bara lever och Är.

Är det detta som kallas för mindfulness? I så fall är det något jag mycket omedvetet har hamnat i, för även om jag strävar efter att leva mer ”mindfullt” så tycker jag det är svårt. Eller så är det enkelt. Att inte fokusera på gamla misstag eller den ovissa framtiden. Att bara faktiskt känna att jag ju faktiskt har det riktigt bra just nu!

Menar jag ”lycklig” när jag skriver ”Nöjd” undrar jag för mig själv. Näe, jag tror det är olika känslor. Därmed inte sagt att jag inte också är lycklig men där är jag inte fullt lika säker. Jag nöjer mig till fullo med att vara nöjd just nu, och är så oändligt tacksam över att få känna den känslan. Särskilt som jag i många år haft väldigt långt till att känna mig varken lycklig och nöjd.

Tack livet!

Yoginiretreat 2012

Nyss hemkommen från Gotland sitter jag och funderar på vad jag tar med mig från Yoginiretreatet som Lou Åberg arrangerat.

På retreatet fick jag arbeta med mitt ego, när ryggen sa ifrån och jag fick ligga ner när övriga gjorde asanas, jag fick utmana min blyghet när vi dansade fritt och min svårighet att öppna mig när vi delade med oss av känslor och tankar på kvällarna och jag fick träna på att vara nära andra kvinnor vid paryogan och massagen.

Mina känslor av att inte passa in, att inte vara som andra, att inte ha de intressanta och spännande egenskaper som andra har, triggades. Jag fick mycket att tänka på och känslorna gick både upp och ner. Men det gjorde inte så mycket, för det härliga var att jag blev tröstad när jag var ledsen, jag blev lyssnad på när jag behövde prata och jag fick kramar när jag behövde dem.

Lou, hennes Ola som lagade fantastisk mat, Göran som healade, Julian som masserade, och övriga 14 kvinnor som deltog gjorde att de drygt 4 dagarna på Gotland kändes som många, många fler. Jag kände närvaro, värme och medkänsla och insåg hur snabbt man kan komma nära andra om man vågar öppna sig själv, hur personligheten liksom växer med öppenhet.

Lous målande beskrivningar av gudinnorna gjorde att retreatet fick ytterligare en dimension. Durgas mod att bekämpa demoner och den tiger som sedan blev hennes vän, slog an en ton djupt inom mig och rörde mig till tårar. Åh vad jag behöver Durgas mod, och hoppas att hon nu finns med mig när jag har mina egna tigrar att bekämpa. Kali, som har modet att säga ”nej” är en annan gudinna som jag ska knyta närmre mig själv. Fast det känns som om de redan finns inom mig, att jag redan har modet jag behöver – det handlar nu bara om att gå ut och leva livet fullt ut och tro på att jag klarar av alla motgångar och även medgångar!

TACK alla ni som gjorde dagarna på Gotland så minnesvärda och givande!

Komplex – hur onödigt är inte det?

Jag tycker det verkar som om de flesta dras med större eller mindre komplex, som påverkar deras liv mer eller mindre. Ibland har komplexen funnits där sen tonåren, vilket nu börjar bli rätt många år.

Mina vänner har komplex för nytillkomna rynkor, olika storlek på brösten, knäform, behåring, plutmage och så vidare. Alla är snygga kvinnor och jag kan inte säga att jag ens kan se dessa skavanker, inte ens när jag får dem utpekade. Men det verkar sällan spela någon roll vad andra tycker. Och varför är det så?

Varför ska man ha komplex för sånt som andra inte ens lägger märke till? Varför ska man vara ”perfekt”? För sin egen skull? Nu sätter jag mig inte till doms över detta och påstår att jag inte har komplex men jag jobbar med dem och försöker ta till mig alla positiva kommentarer jag får och fokusera på dem. Tänk vad bättre vi skulle må utan våra egna negativa omdömen om oss själva!

Jag har flera killkompisar. Det gör det tydligt att killar – de flesta – inte vill ha tjejer med bara muskler och senor, med platta magar och stora bröst, med släta ögonvrår och ogropiga lår. En killkompis tycker t.ex. det är sexigt med tjejer som börjar få vita hårstrån och en annan tycker att stora, runda lår är det snyggaste han vet.

Min erfarenhet säger mig att män gillar kvinnlighet och att de flesta tycker om kvinnor som de är. Självklart har de olika preferenser men det har ju vi också. Hår eller inte hår på bröstet, hår på huvudet eller rakad skalle, osv.

Kontentan av detta är att jag tycker vi ska vara lite mer nöjda med oss själva. Fråga oss varför vi har våra komplex, som vi kanske har burit med oss i 20-30 år. Är det inte dax att släppa dem? Hur skulle vi må om vi gjorde det? Vad är riskerna? Inga alls!! Sköt om er och njut av sommaren och fokusera på det goda och positiva. Jordgubbarna, blåbären, kantarellerna och era fina kroppar 🙂

 

Metaforer från livets skola

Jag har en vän som aldrig har gått i skolan och som varken kan läsa eller skriva. Man kan väl säga att livet har varit hans skola. Vad lär man sig då?

Eftersom min vän kommer från ett fattigt land har han en helt annan bakgrund än jag – än vi – har. Han ser därför på västerlänningar från ett utanför-prespektiv, men umgås mycket med oss och har därför lärt känna våra vanor och vårt sätt att leva.

När vi nu senast sågs pratade han om två saker han ser hos ”oss västerlänningar” (även om han inte uttryckte sig så, tror jag det var vad han menade). Han tog en liknelse med att så frön. Vi sår frön och tittar nyfiket på när det kommer upp små gröna skott. Vi beundrar våra gröna fingrar och växtens styrka när de gröna skotten blir längre och utvecklar sig till en vacker blomma. Men sen glömmer vi bort vår blomma, vi ser den inte längre utan tar den för givet. Vilket leder till att den inte blir den fantastiska blomma den hade kunnat bli, med lite mer uppmärksamhet och omsorg. Han beskrev hur många beundrar hur han får blommorna kring hans hus att växa så bra, med förklaringen att han verkligen bryr sig om dem.

Det andra han sa var att vi inte uppskattar det vi har framför oss. Om vi har något riktigt bra, ser vi det, granskar det och tänker – ”kanske kan jag få något ännu bättre”. Och lägger den första saken åt sidan och söker efter något nytt, som kanske är bättre. ”Gräset på andra sidan” typ. Men så lyckas vi kanske inte fånga det nya och det vi lagt undan och ratat finns inte längre kvar. Tomhänt och förvånad står man då där. ”Den som gapar efter mycket…” passar också in här. Kanske var historien till för att jag ska förstå att han finns där, framför mina ögon. Jag väljer honom inte men hoppas jag ska se och uppfatta när jag har något riktigt bra i framtiden. Någon riktigt bra. Och inte låta mig uppslukas av utbudet och i stället bli utan.

Jag älskar metaforer och berättelser som dessa. De säger mig så mycket. Inget nytt men ändå en påminnelse om att man alltid har ett val. Vad vill jag fokusera på, vilket liv vill jag leva? Vilket liv vill DU leva?

”Alla får olika!”

”Alla får olika” sa min väninna L när vi diskuterade livet. Apropå att hennes väninna konstaterat att L har båda sina föräldrar kvar i livet, vilket väninnan inte har haft på många år. – Och du har dina barn, svarade L. Och konstaterade just detta, att ”alla får olika”.

Det går inte att riktigt jämföra att ha föräldrarna kvar i livet och att ha barn, eller att vara rik med att ha en partner, eller att ha ett jobb kontra att vara frisk och så vidare. Man kan bara konstatera att L har rätt – alla får olika. Den slutsats man kan dra av det är också att det inte lönar sig att jämföra sig med andra. Det leder sällan till att man inser vad man själv har, utan snarare att man (tyvärr) fokuserar på det man inte har.

När jag här om dagen frågade mig ”skulle jag vara lyckligare idag om jag hade haft barn” blev det spontana svaret ”nej”. Det innebär inte att jag inte vill ha barn och det säger inget om hur jag känner om 5 år, men just nu var svaret spontant och enkelt: ”nej”. Jag har så mycket jag är både glad och lycklig över just nu.

En annan klok väninna sa apropå detta med lycka att man kan inte jämföra lycka. Någon kan vara lycklig med ett visst liv och en annan med ett helt annat. Jag är kanske lycklig med mitt liv nu, och hade jag haft barn – vem vet vilken sorts lycka jag då hade känt. – Går det att jämföra lycka? Eller mäta? Jag tror inte det.

Viktigt är nog att inte jämföra sig, eller fokusera på det som saknas. Tänk vad mycket vi har som vi kanske tar för givet! Och som andra avundas oss….

Ja, ibland har killarna rätt…

Fick ju som sagt råd förra veckan från en kille hur man ska angripa nätdejting. Sagt och gjort, jag skrev till många fler än tidigare. Fortfarande är jag selektiv (väldigt) men jag la ner lite tid på det för att se vad som skulle hända. Och fick resultat! Ja, i form av svar då, inte i form av kärlek. Än. Skam den som ger upp hoppet!

Det är bra med killkompisar. De ger ett annat perspektiv på saker och ting, som man kanske som tjej lätt slår ifrån sig och tänker att de har fel, men å andra sidan. Vill man fånga en man kanske man ska lyssna på en?

Läste förresten i en jättebra bok, som jag kommer skriva mer om snart, om hur man lätt begränsar sig själv och tror att om man väl har misslyckats med något så kommer man alltid att göra det. Låt oss kalla det för ”Gädd-historien”:

En gädda var instängd i ett akvarium med ett gäng småfisk, som gäddan glupskt åt upp. Sen stoppade man ner fler småfisk men under en genomskinlig hink, så de kunde simma runt men utom räckhåll för gäddan. Gäddan försökte och försökte men gav tillslut upp sina försök att fånga maten. I nästa steg tog man bort hinken och maten fanns rakt framför gäddan igen. Men vad hände då? Gäddan tog för givet att det skulle vara ”som vanligt”, så han försökte inte ens fånga fisken. Istället svalt han, trots att han hade mat inom räckhåll.

Var ingen gädda! Våga gå på det igen efter misslyckanden!

Boken där gäddan figurerar heter ”Det blir alltid som man tänkt sig” av Olof Röhlander. Rekommenderas varmt och jag ska snart skriva mer om den. Den är mycket inspirerande! God kväll!

Dejtingtips på krogen

Igår var det aw-premiär efter en lång tids hemmasittande. Jag var först tveksam men så insåg jag att jag kan gå ut, och sen gå hem när jag vill! Ibland får jag påminna mig själv om att livet inte är ”antingen – eller” utan att jag alltid har val.

Så det blev en väldigt trevlig kväll med champagne och mycket trevligt sällskap i form av en vän och 2 av hans kompisar. En av dem var väldigt språksam och frågade mig rakt ut varför jag var singel. Sen frågade han hur en man ska vara. Jag började lite vagt med att han ska vara rolig, attraktiv och kanske inte så dum men killen, vi kan kalla honom C, avbröt och sa att det där duger ju inte.”Vill du att han ska vara driven, aktiv, akademiker, vilka åsikter ska han ha osv”. Han tyckte att jag skulle formulera en lista över viktiga egenskaper och inte vika från dem.

Samtidigt fick jag inte vara för selektiv. Till att börja med. C menade att man gott kan ”spamma” killar om man nätdejtar. ”Skicka samma sak till massor av killar, och sålla sen”: Aha. Jag gör ju tvärt om nu, och skriver bara till de högintressanta, som sällan svarar för de är högintressanta även för yngre och snyggare tjejer verkar det som.

Så, om jag får tro C, som träffat sin fru på nätet och verkade lycklig med henne, så ska nätdejting gå till så här:

– Kontakta så många som möjligt.
– Bestäm dig för vilka egenskaper som är viktiga.
– Ta reda på så mycket som möjligt om de olika kandidaterna.
– Sålla utifrån valda kriterier och sen Vips så har du träffat nån. Då ska man också lägga ifrån sig alla känslomässiga spärrar som man kan ha (jasså) och bara köra på. Tro på att man är fantastisk och ”inte vill man väl ändå ha nån som inte också kan älska ens sämre sidor?” som C sa.

Jag kan konstatera tre saker: ibland är det befriande med det manliga synsättet, för det andra så konstaterar jag att dejting blir som ett jobb om jag ska göra som C föreslår och för det tredje så får jag fundera på om det här tillvägagångssättet krockar med det jag också vill tro på: ”när man minst anar det…”.

Olika förhållningssätt till livet…

När jag själv ojar mig och tycker att mitt liv är både tråkigt och ibland deppigt får jag påminna mig om två saker. För det första att det finns dem som har det mycket värre och med de flestas mått så har jag det riktigt, riktigt bra. Och för det andra så handlar det ju om hur man ”förhåller sig” till saker och ting!

Ska snart träffa släktingar som jag inte träffat på några år. En högt älskad farbror som jag känner mig nära till, även om vi ses sällan då han bor i USA. När jag nu ska träffa dem så kommer jag plötsligt på hur konstigt de måste tycka det är att jag fortfarande är singel. Fortfarande. Och tja, det kan man ju räkna ut att den tanken inte gör mig särskilt upplyft eller glad. Hur förhåller jag mig egentligen till mig själv, och hur är det nu, går det inte att ändra på sättet man tänker?

Då kommer jag att tänka på en nära vän som faktiskt har det riktigt tufft. Ibland tycker man att man själv gör det svårt för sig själv men för hennes del tycker jag att livet faktiskt verkar djävlas lite väl mycket med henne. Men hur tar hon det? Så himla bra! Självklart påverkas hon och säkert visar hon inte allt hon känner, men hon angriper alla motgångar och negativa besked med en handlingskraft som jag verkligen beundrar. Hon ser krasst på saker och ting, beklagar sig inta utan tar tag i det hon kan påverka. Det är verkligen någon att ha som förebild!

Det finns väl nåt käckt ordspråk som mamma har på kylskåpet som passar in här: ”Förändra det du kan och acceptera det du inte kan förändra.” Häpp!

Meningen med det som händer

Jag har en livsstrategi kan man kalla det, som jag nog ärvt från min mamma. Jag har ärvt många mindre bra saker av henne men detta är något riktigt bra.

Jag tror nämligen att det finns en ”mening” med mycket av det som händer i livet. Den här idén gör att det blir lättare att hantera motgångar och tråkiga händelser (givetvis inte alla och inte så ofta just när de händer) för jag kan se att det kan komma något positivt ut av det hela. Framförallt med lite perspektiv så kan jag se att saker och ting faktiskt blir rätt bra, även om det inte ser så ut till att börja med.

Det här är något jag har skrivit om tidigare men jag påminns om det igen och igen och tycker det är en bra strategi att ha. Jag tror många skulle må bra av att anamma den, i vart fall till en del. Kanske är det provocerande att tycka att det finns ”en mening med det som händer”, för visst finns det hemskheter där man verkligen inte kan se någon mening alls. Och jag menar inte att det kan appliceras på ALLT. Men på mycket. Nästan allt skulle jag vilja säga.

Exempel: Min första resa till Indien höll på att gå om intet pga bomber i Mumbai och bombhot av Goa. Min resekompis hoppade av och jag hade aldrig rest ensam. Resan blev av, till Kerala istället för Goa, en ensamresa istället för med sällskap. Efter det har det blivit många ensamresor som sannolikt aldrig skulle blivit av om det inte bombats i Mumbai och min kompis hoppat av!

Från klarhet till klarhet…

Jag har i ungefär 20 år varit väldigt förtjust i Reuben Sallmander, som nu t.ex. är med i ”Coacherna” på tv (jag har efter mycket tjat från en vän tittat på programmet, även om jag inte annars kollar på tv). Han är en av de snyggaste män jag vet. Så, i natt drömde jag att han försökte kyssa mig (!!) och ville att jag skulle bli hans älskarinna. Men, hör och häpna, jag avvisade honom!

Att säga att detta är att ”komma till en klarhet” är kanske att överdriva, men det kändes skönt att jag reagerade som jag gjorde. Självbevarelsedrift vet ni! Inte för att jag någonsin övervägt att bli någons älskarinna och även om det bara var en dröm, så sa jag nej till något som inte skulle gjort mig lycklig.Trots att det var självaste Reuben som kom med erbjudandet…

Jag ska inte ha något halvdant, jag ska ha något som är till 100 %. Utan att vara drömtydare så känns det som att jag har ett höjt självvärde. Något jag ju strävar mot hela tiden (det ska väl alla göra men jag gör det just nu rätt aktivt). Min terapeut har ju sagt till mig att säga NEJ mer och oftare. Se där – i drömmarna vågar jag ju, ska bara se till att göra det i det verkliga livet också.

Just nu tycker jag mitt liv är så bra att jag inte har många anledningar att säga nej, men dyker det upp en sådan ska jag ha kurage nog att säga Nej! För att kunna säga ”ja” till något annat.