Att inte hänga upp sig och att sikta högt

I många år har jag varit väldigt ”upphängd” på killar jag varit tillsammans med eller dejtat, sedan det tagit slut. Även om det har varit jag som har fattat det avgörande beslutet. Jag har funderat mycket på det och antar att det handlar om självvärde: Att jag alltså skulle vara mindre värd när killarna går vidare och träffar andra. Som om det vi haft inte längre är värt lika mycket. Självkänslan som spökar igen. För jag förstår att det är fel att känna så.

Även om jag måste fortsätta att jobba med detta så hade jag en väldigt bra upplevelse i helgen. Jag var ute och dansade med en nyvunnen väninna och på samma ställe var en rätt nyligen avslutad ”flirt”. Som jag aldrig varit kär i men som jag tänkt en del på och som jag tycker om, även om jag inser att vi inte kommer att bli ett par. Såg honom stå och prata med en tjej och jag kände… ingenting. Det var så skönt!! För han kan ju ha tyckt om mig och det försvinner ju inte för att han nu söker sig vidare. Det låter självklart men i min känslovärld har det alltså inte alltid varit så. Och jag tror det är viktigt att uppmärksamma ”felaktiga” känslor för att få dem att släppa sin makt över en.

Jag inser också när jag tittar på mannen i fråga att han ju inte gav mig det jag ville ha. Han var inte särskilt bekräftande, särskilt nyfiken på mig och vi hade faktiskt inte så mycket gemensamt. Ändå blev jag väldigt förtjusad av honom när vi träffades första gångerna och jag tänkte på honom som en potentiell pojkvän. Varför? Varför ställer jag inte högre krav och har högre förväntningar? Det här blev en väldigt nyttig insikt i helgen, för jag kan se ett mönster i detta.

Så, tur att jag var ute och dansade och träffade på den här mannen. Mötet ledde till mycket positivt och jag känner att jag tar flera steg framåt, på vägen mot… vi får väl se!

Masdjävlar, ensamhet och tårar

Var hemma hos en god vän igår och tittade lite på film. Efter att ha sett en riktigt dålig film (2 dagar i Paris) satte han på Masdjävlar. Den är så himla bra tycker jag, och jag vet att jag också tycker att den är väldigt sorglig. Gråt-sorglig.

Mycket riktigt, efter mindre än en kvart hade jag fått tårar i ögonen och en klump i halsen. Riktigt så ledsam var inte filmen och jag undrar då om jag blev ledsen för att jag visste att filmen sen kommer att bli mer och mer sorglig, eller för att jag identifierade mig så starkt med huvudrollsinnehavaren.

Tjejen i huvudrollen är singel och bor i Stockholm. Det blir en riktig krock när hon kommer hem till Dalarna, med systrarna som båda har flera barn och som lever helt andra liv. Hon framställs som mycket ensam och jag orkade faktiskt inte se klart hela filmen. Ville inte sitta där och storgråta bredvid min vän.

Filmen väckte verkligen starka känslor och det är intressant när sånt händer. Det är bra att känna efter, – vad innebär det här egentligen? Alltid kan man lära sig något om sig själv när man reagerar starkt på något som inte är uppenbart. Jag tycker också det på ett sätt är rätt skönt med filmer som får mig att gråta, det finns ibland ett uppdämt behov och det är skönt att få det ur sig! Ska kanske ta och hyra filmen nån kväll framöver och se vad som dyker upp…

Hon är tillbaka!!

I höstas hade jag en lång period där jag kände att jag hade ”tappat bort mig själv”. Kände mig o-omtyckt, oattraktiv och obekräftad. Var helt ointresserad av att gå ut (eftersom jag ändå inte kände mig snygg) och undrade var den där andra Sandra tagit vägen.

Den ”andra Sandra”, som jag ”tappat bort” var hon som älskade att gå ut och dansa, flirta, ha roligt. Som tyckte om att gå på fest, som tyckte om att planera en utekväll och fundera på vilka kläder och vilken väska som skulle passa bra. Jag var helt enkelt glad och förväntansfull – förut – och nu kände jag mig mest obekväm och tackade ofta nej till utgångar.

Men, nu är hon tillbaka! Jag vet inte vad som hänt, men jag vet att jag har svårt att tro att det var så illa i höstas, om jag inte hade kunnat läsa om det i min dagbok. Det är inte det att jag känner mig superattraktiv eller omsvärmad, men jag känner en annan styrka. En annan trygghet. Får tacka terapin, tiden och allt jag varit med om sen i höstas.Det har inte varit en quickfix, det har hänt successivt men jag kom att tänka på det nu – vad mycket lättare det känns. Detta är en förändring på andra plan också, men det är just när det gäller utelivet jag har märkt det först.

Så jag får upprepa: ”Even this will change.” Inget varar för evigt… tack och lov, just den här gången!

Kroppen kan läka själen

Läste just en väldigt intressant artikel i SvD om hur kroppen kan läka själen och hur det fysiska påverkar psyket. Att träna gör att man håller sig gladare liksom! Det känner ju de flesta till, det känns ju onekligen så.

Jag har hört om detta även från annat håll, om hur den som är deprimerad behöver röra på sig, för hjärnans skull. För att inte förvärra. Det är ju inte för inte som man numera kan ”föreskriva” promenader till patienter som söker läkarvård, det är säkert väldigt välgörande för många (de flesta?).

Min terapeut säger också att man inte ska ”ge efter” för mycket om man börja må lite sämre. Inte tänka att ”nu orkar jag inte träna längre, ”nu orkar jag inte gå ut och träffa mina vänner längre” utan att man ska göra det, för att försöka bryta den negativa spiral som man kan hamna i när man isolerar sig. Jag tycker det låter klokt även om jag har full respekt för att inte alla depressioner ser ut på samma sätt.

Även om man mår bra kan ju en promenad göra att man får en annan syn på sina problem, att saker och ting löser sig ”av sig själva” och att det ibland kan kännas som att man blivit ”en ny människa” efter en promenad – eller efter en skidtur om man har turen att bo där det fortfarande finns snö.

Här i Stockholm har vi vårkänslor när snön smälter och det är varmt i solen. Ta hand om er själva – aktivera er!

 

 

Livet snurrar för fort

Just nu känns det som att livet snurrar för fort. Det är för mycket att tänka på, att försöka ta ställning till och förhålla mig till. Mycket på jobbet, mycket socialt privat, en ambition att komma igång med träningen lite bättre och samtidigt funderingar på framtiden.

Vet inte om jag funderar på framtiden eller nutiden. Jag har ett bra jobb men ingen man, trivs i min lägenhet men vill inte vara ensam, har inga barn och närmar mig 40. Mitt liv är bra på många sätt men ibland är det inte så himla enkelt att ”fokusera på det jag har”, även om det givetvis är en bra strategi som räcker ganska långt.

Känns som om jag står inför flera val. Ska jag låta livet fortsätta och hoppas att det jag vill ska förändra sig kommer att göra det, eller ska jag ta tag i det och…? Vet ju knappt vad jag vill …

När jag så smått börjat dejta hittar jag fel på männen, de jag blir mest förtjust i hittar jag flest fel på. Jag kan stressa ihjäl mig över att dejta en man med barn, som kanske inte bor där jag kan tänka mig att bo. ”Tänk om jag faller för honom, då måste jag bo DÄR! Hemska tanke.” Är inte det lite knäppt att tänka så? Jag är så rädd men för vad? För förändringar? För att ge upp det liv jag har? För att någon ska ställa krav på mig? Tycker jag borde vara lugnare och tryggare vid det här laget.

Har inga svar att ge mig själv just nu. Måste ta hand om mig själv lite bättre, och ge mig själv tid att tänka efter, och känna efter.

I morse gick jag tidigt på morgonen till gymmet. Inställd på styrketräning men insåg när jag kom dit att F hade sin yogaklass. Så jag ställde om, och yogade i 80 minuter i stället. Det kändes så välbehövligt. Det var inte vad jag tänkt mig men det var vad jag behövde. Glad över att jag lyckades ställa om. När det blir för mycket behöver jag, du, alla, lite mer tid för sig själv tror jag. Både för att lugna kroppen och tankarna, och för att få tid att tänka efter. Yoga och meditation gör gott på många sätt. Viktigt att prioritera det jag mår bra av, även om det är som svårast när livet snurrar lite för fort…

Baby boom och tankar kring barn

Just nu har jag 6 kompisar som är gravida i olika stadier. De flesta graviditeter är enormt efterlängtade, några är nog mer förväntade, några har kommit till via IVF, någon är oväntad och vänder upp och ner på den blivande mammans värld. En nyfödd bebis i min närhet har 2 mammor. Så finns det kompisar som vill ha men som ännu inte fått barn. Några har inte träffat rätt man och andra har svårt att få till det. Har hört tankar både kring embryodonation, adoption och surrogatmamma. Det är inte lätt att som singel inte tänka på barns varande eller icke varandra i en sådan miljö.

Som världen ser ut nu finns det många möjligheter och alternativ för de som vill ha barn. Även för lesbiska och singlar. Jag har tidigare skrivit om äggfrysning, som är ytterligare ett alternativ för (framför allt) singelkvinnor under 40. Alla dessa möjligheter kan också vara stressande, känner jag. Om möjligheterna finns – måste man då ta tillvara på dem? Ska man testa allt? Eller ska man låta livet ha sin gilla gång, luta sig tillbaka och tänka att ”det blir som det blir”. Oavsett vad man gör, så blir det ju som det blir. För att även om möjligheterna är många betyder det inte att det finns någon garanti.

Det är svåra tankar. Vad vill JAG? Vad är viktigt i mitt liv? De som har barn har bara ett råd att ge, de kan inte tänka sig ett liv utan barn. Sällan får jag riktigt nyanserade åsikter eller råd, men det är nog så det är. Önskar jag slapp fundera på det men att ha börjat göra det gör det svårt att ta ett steg tillbaka. Träffar jag en underbar man blir tankarna så klart annorlunda. Frågan är bara när han tänkt dyka upp!

Hittade en blogg om en kvinna som vill ha barn och hon skrev ett otroligt bra inlägg om ”Elefanten i vardagsrummet”. Inlägget handlar för hennes del om hur hon önskar att andra ska hantera det faktum att hon är ofrivilligt barnlös. Hennes resonemang och tankar kan appliceras på alla sorters svåra situationer, som när någons nära anhörig gått bort och när någon bär på en stor sorg. Rekommenderar verkligen alla att läsa den!

Det får vara allt för ikväll. Det finns tid för tankar och nu är de tid för mat. Minst lika viktigt. Ha en fin helg!

Om att lura (styra) hjärnan och bli lyckligare!

Var på en intressant och inspirerande föreläsning idag, med Jana Söderlund. Hon berättade om hur våra (ofta omedvetna) värderingar påverkar oss och hur vi faktiskt kan påverka det vi känner. För även om de flesta säkert VET att tankar påverkar känslor (som i sin tur påverkar vårt beteende) så gör vi generellt väldigt lite för att ändra på det vi tänker, även om vi inte mår bra av det.

Vi fick lära oss att det undermedvetna, där värderingar och attityder ligger och skvalpar, påverkar oss mycket. Värderingar som leder till t.ex. följande:

– Man ska inte ta ut någon glädje i förskott (Är det alltså fel att vara glad?!).
– Fredagar är bättre än tisdagar (Kan man inte få ha tisdagsmys om man behöver det?)
– Man ska klara sig själv utan att få hjälp av andra (= vi har svårt att be om hjälp)
– Smärta på grund av träningsvärk får oss att le, samma smärta på grund av en vurpa får oss inte att le (samma smärta, annan tanke = värdering)

75 % av hjärnan är programmerad att hålla utkik för faror, så att vi överlevde i den farliga verkligheten för 1000 tals år sen. I vår skyddade nutid blir hjärnan understimulerad och ”hittar på” problem som den försöker ta itu med. T.ex. genom att älta, och få oss att vakna klockan 4 på morgonen. För varför ältar vi bara negativa saker? Hör vi 10 positiva saker och 1 negativ sak om oss själva – vad är det vi minns? Vad är det som känns mest? Om man låter hjärnan styra kommer den styra in oss på det negativa. Hjärnan är tydligen en rätt lat muskel och det krävs träning för att styra om den till det positiva!

Men, det positiva med detta är att det går att ändra!

För att ändra våra värderingar, som styr oss i fel riktning, kan vi med bästa resultat försöka ändra vårt beteende (KBT mao). Nya beteenden skapar nya värderingar. Eller som någon sa: ”Move your ass and your mind will follow”. Du vet väl t.ex. att om du ler mot din spegelbild, (oavsett vad du egentligen vill göra för grimas just den dagen ;-)), uppfattar hjärnan att dina 47 ansiktsmuskler interagerar i ett leende och den belönar dig då med en glädjekänsla. Rent hormonellt. Det går alltså att lura hjärnan – och få en bättre känsla.

Jana beskrev vår strävan efter lycka. För att bli lyckligare måste vi sluta jämföra oss hela tiden. Vi skapar en ”ska-vara-linje” eller måttstock, som vi mäter vårt liv emot. Vår lycka blir då beroende av var vårt liv är i förhållande till linjen. Men vad skulle hända om vi flyttade på linjen…?! Om vi slutade använda ordet ”måste” och ”man” (i stället för ”jag”). Testa och se!

Slutligen: Dopamin är ett hormon som ger drivkraft. För att få dopamin måste vi få positiva stimuli (extacy ger ett påslag men hon rekommenderade det inte!) och vi måste få doshöjningar eller kontraster. Men – detta gäller inte när vi hjälper andra. Då får vi ALLTID ett dopaminpåslag. Och gör som de säger på flyget – hjälp dig själv innan du hjälper andra. Då har du något att ta av. Lycka till!

Det ordnar sig – ”del 2”

Jag har tidigare skrivit om att ”det ordnar sig” men det är ett tema jag vill komma tillbaka till. Är nu tillbaka efter min dryga 3-veckorsresa till Sri Lanka där väldigt lite gick som det skulle, eller snarare – som jag hade planerat det. Det gick kanske precis som det ”skulle”, men jag förstod det inte förrän efteråt!

Det är som med självhjälpsböcker. Att läsa sig till ett nytt beteende eller nya förhållningssätt går egentligen inte. Det är först när man faktiskt ändrar på det man gör eller tänker, eller verkligen upplever förändringar, som något händer. Jag ”vet” ju att saker ordnar sig, jag har skrivit om det och jag vill tro det, men på resan fick jag, om och om igen, uppleva att det verkligen är så. Innan dess har det varit mest ord. Nu känns det som en insikt, och det är oändligt mycket starkare.

Självklart jag har – och alla andra – redan upplevt att ”saker ordnar sig”, men nu tog jag fasta på alla de tillfällen där jag först började misströsta och sen såg hur BRA det blev. Istället. Nu är jag tacksam för allt som gick ”fel” på min resa, för jag lärde mig så mycket som jag har glädje av nu och framåt i tiden.Det jag också har lärt mig är att inte planera så mycket och att låta saker komma när de ska.

Tänk, man blir faktiskt klokare – och kanske visare – med åren! Sri Lanka

Om tillit till livet & ritualer

Hade en mysig och givande middag med en vän här om dagen. Vi pratade om en inställning till livet som innebar att man förutsätter att man får just så mycket av livet som man klarar av. Hon och hennes kärlek hade inte kunnat bli ett par för 2 år sen när de först träffades, ingen av dem var redo då och var inne i helt olika processer. När de sedan träffades i år var de båda redo – och kunde ta emot varandra. Härligt!Det är ett synsätt jag vill ta till mig. För det jag ännu inte har, kommer jag kanske få när jag är redo för det. Vilken bra tanke. Tillit, som jag skrivit om förut, dyker upp igen alltså.

Och apropå olika synsätt så åt jag lunch med en vän som nyligen kom hem från Thailand. Där finns en högtid (som heter Loy Kratong) som innebär att man tillverkar små båtar av bananblad, placerar blommor, ljus och ev något mer i dem och låter dem sedan flyta iväg med havet. När man gör detta kan man önska sig något och låta sina bekymmer och dåliga samveten flyta iväg. (Traditionellt handlade det att skänka gåvor till vattengudar men vad jag förstår finns flera tolkningar av denna ritual.) Jag tror att ritualer är bra och helande för oss, oavsett om vi ”tror” på något speciellt eller ej. Kanske ännu mer om vi inte har någon ”tro” som stöttepelare. Worrydolls, som jag skrev om här tidigare, är ju också ett exempel på detta. Allt som får oss att må bättre är bra. Nu ska jag tända ljus, koka kola till adventsfika imorgon och sedan äta en god middag. Ska försöka känna tillit till framtiden. Det mår jag bra av.
Trevlig helg!

Lite om självkänsla

Självkänsla är ett populärt ord, och också något man gärna vill ha. I vart fall vill man inte ha någon större brist på självkänslekontot. Många med mig inser när de lär sig skillnaden mellan självförtroende och självkänsla att det ena kan vara på topp medan den andra kommer långt efter. Blev förvånad så sent som för någon vecka sen då en vän jag alltid sett som superstark berättade att hon hade jättelåg självkänsla. Hon som klarar allt, är söt och enormt social. Samma sak med en annan vän som är supersnygg och talangfull, hon tror inte att någon skulle vilja ha henne… Sorgligt att det kan vara så.

Bristande självkänsla är en sak som jag tagit upp en del i terapin, eller är kanske snarare en faktor jag tror ligger bakom mycket annat. Därför var det mycket glädjande när jag här om dagen tänkte att ”it´s his loss” när jag började misströsta över en kille som inte hörde av sig (han gjorde det lite senare). Det kanske låter banalt och litet, men för mig att faktiskt känna så – att det var han som förlorade på att inte höra av sig till mig – var något helt nytt. Jag värderade mig själv högre än jag gjort tidigare, och det känns som ett kvitto på att självkänslan är på väg upp!

Min bestämda åsikt är att med bättre självkänsla blir livet lättare. Punkt! Klart man ”klarar” sig ändå, men har man möjlighet att jobba på det har man så mycket att vinna. Behöver inte vara genom terapi, vissa blir hjälpa av att läsa bra böcker (om personlig utveckling / självkänsla) och andra genom att helt enkelt utmana sig och göra sånt som inte känns bekvämt.

Nu var det i alla fall en välsignelse att ha en bra (bättre) självkänsla. Att kunna känna att jag är bra oavsett vad andra gör låter enkelt men när det känns enkelt – då har man kommit en bra bit på vägen! Jag är glad och tacksam och fortsätter min resa. Önskar er alla en god självkänsla!