Kärleken, den kärleken…

Det här med kärlek är svårt. Varför blir man kär i den man blir kär i och varför blir man inte kär i någon annan? Det här kan jag grotta i hur länge som helst utan att komma fram till något svar så jag ska inte ens försöka.

Det jag däremot kan konstatera är att kärleken kan komma plötsligt, oväntat och kanske inte alltid så lämpligt. Den kanske kommer ibland för att det just inte är så enkelt och lämpligt, för då behöver den inte sättas på prov… funderar jag.

Jag har några gånger gått till ett brittiskt medium, som utan att jag har frågat henne om det har tagit upp kärleksrelationer som en liten del i allt det övriga hon talat om. För ett par år sedan nämnde hon att jag skulle träffa en man som tyckte om / spelade kricket, vilket ju ingen gör i Sverige. Däremot i England och Indien. Nu senast, för ett par månader sen, pratade hon om hur utländska män och länder skulle komma att spela stor roll för mig.

När jag nu sitter och funderar inser jag dels att de män jag blivit intresserad av de sista 3-4 åren, alla har varit utlandsfödda. Den sista av dem, som på distans spelar en stor roll i mitt liv just nu, är dessutom ett stort kricket-fan och spelar själv när han får möjlighet.

Men, hur är det då med kärleken? Är det kärlek jag känner? Är det lättare att känna för att han inte finns nära och kan erbjuda mig det jag vill ha? Hur ska jag veta?

Det jag kan konstatera är att mediets beskrivning av den närmsta tiden stämmer skrämmande väl och att jag faktiskt inte vet vad kricketspelaren kan komma att spela för roll i mitt liv. Får helt enkelt vänta och se. Och fundera på nästa utlandsresa, för ”foreign people and foreign countries will be very important to you”!! Det kan jag skriva under på!

En annorlunda vecka

Den här veckan har varit lite annorlunda. Dessutom har jag resfeber. Det gör jag att är rätt mycket uppe i varv och inte alls är på väg att gå och lägga mig som jag borde.

Jag har blivit kramad av 3 olika italienare för det första. En som jag hjälpt i jobbet och som gärna vill bjuda mig på lunch eller middag som tack för hjälpen. Vid vårt sista möte satt jag och tittade på honom mera som en man och mindre som en medlem. Inte så proffsigt. Får nog försöka avstyra den där tack-middagen. Han har sambo så han är kanske helt utan baktankar men ändå. Synd nog! Att han är upptagen alltså, inte att han inte har några baktankar. Borde jag väl skriva…

Sen fick jag kramar av två olika kypare på två olika kvällar när jag passerade restaurangen som jag bor på. De blev tydligen så glada av att se mig så de kramade om mig! Jag har bott i huset i 9 år och de har aldrig kramat om mig tidigare. Tydligen så är det ”Sandra-behöver-en-kram-veckan”. Inte mig emot! Undrar så klart vilka signaler jag sänder ut.

Och signaler skulle jag sända ut idag när jag blev fotograferad i en timme av proffs-fotograf, som har fotat många kändisar. Trevliga Margareta (som har en fin hemsida om ni klickar på hennes namn) var hos mig idag och fotade mig för en tidning där jag blivit intervjuad. Det var rätt häftigt att få posera och ta direktiv och försöka se både ”tuff” och ”seriös” ut, och att ha ”sug i blicken”. Ska bli spännande att se hur bilderna blev.

Lite nonsens om min vecka. Allt för att inte fokusera för mycket på annat mer seriöst kanske. Håller dessutom på att packa inför Indienresan. Provpackade och fick plats med typ 2/3 av det jag tänkt (C – jag ska försöka klara mig utan din ryggsäck!). Nu har jag sållat bland mina kläder och ryggsäcken är inte ens full! Resfebern känns i hela kroppen och nu är det dax att försöka komma till ro. Får se vad nästa vecka bär i sitt sköte, med julmiddagar och 24-timmarsresa till sydligare breddgrader!

Meningen med det som händer

Jag har en livsstrategi kan man kalla det, som jag nog ärvt från min mamma. Jag har ärvt många mindre bra saker av henne men detta är något riktigt bra.

Jag tror nämligen att det finns en ”mening” med mycket av det som händer i livet. Den här idén gör att det blir lättare att hantera motgångar och tråkiga händelser (givetvis inte alla och inte så ofta just när de händer) för jag kan se att det kan komma något positivt ut av det hela. Framförallt med lite perspektiv så kan jag se att saker och ting faktiskt blir rätt bra, även om det inte ser så ut till att börja med.

Det här är något jag har skrivit om tidigare men jag påminns om det igen och igen och tycker det är en bra strategi att ha. Jag tror många skulle må bra av att anamma den, i vart fall till en del. Kanske är det provocerande att tycka att det finns ”en mening med det som händer”, för visst finns det hemskheter där man verkligen inte kan se någon mening alls. Och jag menar inte att det kan appliceras på ALLT. Men på mycket. Nästan allt skulle jag vilja säga.

Exempel: Min första resa till Indien höll på att gå om intet pga bomber i Mumbai och bombhot av Goa. Min resekompis hoppade av och jag hade aldrig rest ensam. Resan blev av, till Kerala istället för Goa, en ensamresa istället för med sällskap. Efter det har det blivit många ensamresor som sannolikt aldrig skulle blivit av om det inte bombats i Mumbai och min kompis hoppat av!

Det ordnar sig – ”del 2”

Jag har tidigare skrivit om att ”det ordnar sig” men det är ett tema jag vill komma tillbaka till. Är nu tillbaka efter min dryga 3-veckorsresa till Sri Lanka där väldigt lite gick som det skulle, eller snarare – som jag hade planerat det. Det gick kanske precis som det ”skulle”, men jag förstod det inte förrän efteråt!

Det är som med självhjälpsböcker. Att läsa sig till ett nytt beteende eller nya förhållningssätt går egentligen inte. Det är först när man faktiskt ändrar på det man gör eller tänker, eller verkligen upplever förändringar, som något händer. Jag ”vet” ju att saker ordnar sig, jag har skrivit om det och jag vill tro det, men på resan fick jag, om och om igen, uppleva att det verkligen är så. Innan dess har det varit mest ord. Nu känns det som en insikt, och det är oändligt mycket starkare.

Självklart jag har – och alla andra – redan upplevt att ”saker ordnar sig”, men nu tog jag fasta på alla de tillfällen där jag först började misströsta och sen såg hur BRA det blev. Istället. Nu är jag tacksam för allt som gick ”fel” på min resa, för jag lärde mig så mycket som jag har glädje av nu och framåt i tiden.Det jag också har lärt mig är att inte planera så mycket och att låta saker komma när de ska.

Tänk, man blir faktiskt klokare – och kanske visare – med åren! Sri Lanka

…sällan som man tänkt sig

Så hade jag nu laddat i flera månader, planerat, lagt timmar på att boka boende, ännu fler på att fixa med allt runtomkring. Jobbat intensivt in i det sista – för att kunna ta semester och åka iväg på en lång resa. Njöt av resan till Arlanda, om än med andan i halsen och en oro över om jag verkligen kommit ihåg allt jag skulle ha gjort innan resan (det hade jag inte). Väl där hade jag ingen direkt resfeber utan var glad över att äntligen få komma iväg.

Trodde jag. Gaterna byttes. Rödmarkerades. Högtalarna pratade om strömavbrott, men alla lampor lyste. Inkallade till gaten. Information om att planet till London är inställt. Landningsbanorna var strömlösa, inga plan fick lyfta eller landa. Planet vidare från London skulle jag så klart missa. Ringer flygbolaget, som har stängt för helgen! Springer tillsammans med alla andra till Sas-disken. De kan inte boka nya biljetter och hänvisar till resebyrån.

Mitt i allt detta, när jag känner både oro, stress och en stor besvikelse slår det mig att det kommer ju inte att sluta så här. På något sätt kommer det här är att ordna sig. Jag kommer inte iväg när det var tänkt, men jag kommer komma iväg. När jag ändrat på tankarna flöt sedan allt på.

En kille uppmärksammade att vi satt i samma båt, han hade bokat via samma firma. Vi ringde det andra flygbolaget, som bokade om våra biljetter snabbt och smidigt. Kvinnan i Sas-disken förvandlades från avvisande till ett under av service. Min nyfunne vän och jag lyckades lokalisera vårt bagage och jag fick skjuts av honom hela vägen hem i ösregnet.

Min vän på Sri Lanka, som jag skulle ha bott hos inatt, skrattade när han hörde historien. Han vet hur mycket jag har planerat. Han sa som han har sagt förut, att det går inte att planera, det blir ändå inte som man har tänkt sig! Så klokt och så klart.

Ett par semesterdagar förlorade men jag vinner en helt oplanerad och lugn dag som spenderas med frukost hos vänner och sen julpyssel med syskonbarnen, som jag inte kommer träffa på länge sen. Får dessutom resesällskap hela vägen och det känns också som en bonus.

Så inget ont som inte har något gott med sig och det går verkligen inte att planera allt… det blir ändå sällan som man tänkt sig!

Better safe than sorry – om att försöka ha kontroll

En kollega skojade med mig idag, om något som jag själv berättat för honom. Tittade helt blankt på honom och förstod inte vad han pratade om. Senare hade jag och en kollega ett spontant ”music-quiz” när jag åt middag och han övade på sin gitarr (jobbade sent båda två, fast jag var nog den som jobbade ;-)). Jag är rätt duktig på musik. Brukar vara. Det blev fel på allt. Band, låt, land.

Ingen koll med andra ord. Påtagligt stresspåverkat minne. Lite läskigt faktiskt. Och jag är en som gillar att ha koll, och kontroll. Kanske – antagligen – lite för mycket. Det tar hemskt mycket energi att försöka ha kontroll när hjärnan inte hänger med. Och stressen sätter sig även på beteendet – och på kontrollbehovet.

Som när jag nu shoppat inför min resa (inget köpstopp på Malariatabletter, solskydd och så vidare), köpte först mjölksyretabletter som jag ätit förut. Bra för magen när man åker utomlands. Men så rekommenderade de på Apoteket den andra sorten. Den som har 5 miljarder mjölksyrebakterier (och inte bara 1). Så jag köpte den också. För den andra hade jag redan köpt. Så har jag köpt både de billigare och de dyra öronpropparna. För mamma sa att de senare var så himla bra. Bäst att gardera sig, så jag inte får ont i magen / inte kan sova för att jag nöjt mig med den billiga modellen…

Suck.

Min förhoppning är att jag under och efter min stundande semester ska kunna släppa lite på kontrollen och ”bara vara” lite mer. Jag har en bit dit. För även om jag nu vet exakt var jag ska bo under hela min resa så vet jag ju inte hur det ÄR på de ställen jag ska bo på. Fast jag läser allt jag kan hitta om alla guesthouse så kanske det ändå är si eller så. Eller så blir det helt, helt underbart… det går inte att kontrollera!

Här ska jag bo i slutet av december...

Resa-till-en-ö-tankar

Jag vill resa till en ö. Omgiven av turkosblått hav, med kokospalmer som susar i vinden och ljud av vågor som sakta rullar upp på stranden. Kanske finns det färgglada papegojor med exotiska läten. Kanske är det sådär lagom varmt i skuggan så jag kan sitta med en bok och bara njuta.

Sri Lanka

Och när jag inte sitter i skuggan av en palm får jag kanske en underbar ayurvedisk massage som gör både kropp och sinne avslappnade och får mig att sova som ett barn hela natten. Och på morgonen kan jag ta en tidig yogaklass och låta kroppen vakna till de stillsamma rörelserna och andningsövningarna…

En dröm. Och jag vill resa dit. Det jag fantiserar om verkar vara Sri Lanka, ett land där jag aldrig varit men som jag bara hört gott om. Att landet påminner om mitt älskade Indien gör det bara bättre.

Jag funderar. Än så länge drömmer jag, men ju mer jag pratar om det desto mer verklig blir drömmen. Då infinner sig tvivlet – varför vill jag åka ”egentligen”. Är det för att fly min vardag och för att ducka för saker jag inte trivs med? För att glömma det jag saknar och bara drömma mig bort mot horisonten? För rätt är det väl inte om jag reser bort från något snarare än till något?

Det är som om jag inte riktigt vågar lite på mig själv och min vilja. Har lurat mig själv förr och gjort saker jag egentligen inte vill eller saker som jag gjort av fel anledning. Bäst att inte vara så impulsiv utan låta det ”gro” ett tag. Men jag vet att några veckor på ett och samma ställe, där man är i lugn och ro, är som balsam för själen. Efter min första Indienresa tog det flera månader (!) innan jag kände mig stressad över huvudtaget. Jag var bara lugn och grundad i mig själv och mådde så bra som jag inte gjort på många år.

Jag är medveten om att det här är lite av ett lyxproblem. Och som en kompis sa: ”Om det nu skulle vara ett beslut grundat på felaktiga premisser är resultatet inte så illa ändå. Det kunde vara mycket värre!”. Och ja, när jag ser min drömstrand och tänker mig dit håller jag med. Det hade kunnat vara så oändligt mycket värre…

Indiska, Indien och lyckan att få dela med sig

Vilken underbar dag!

Efter ett möte i Gamla stan gick jag in på favoritbutiken Indiska. Även om jag inte handlar där så ofta går jag gärna in och njuter av musiken, färgerna och dofterna. Tycker det mesta är vackert även om inte allt passar på mig eller i mitt hem.

Indiska Gamla stanHittade en trappa ner till ett källarplan och kom ner som till en annan värld. En kulturmärkt källare med en vägg som de tror är från 1200 -talet, fylld av gamla (inte lika gamla) möbler och träutsmyckningar från Indien. Det var tyst och stilla där och jag fick en känsla av att ha hamnat i en annan värld. En härlig värld där jag hade kunnat stanna hur länge som helst.

Rekommenderar er verkligen att gå ner dit om ni har vägarna förbi någon gång.

Efter Indiskabesöket träffade jag en vän på café. Vi har inte setts på länge och delade med oss av det som hänt i våra liv sedan vi sist sågs. Det var en hel del, både faktiskt händelser och mentala processer och jag fick träning i att öppna mig när jag satt och grät på cafét utan att kunna hejda tårarna som kom. Det blir så ibland. Det var ett härligt möte och jag inser hur viktigt det är att dela med sig av sig själv, att våga vara sårbar och våga prata om sånt som inte bara är kul. Tack för idag!

Kvällen avslutades passande nog med rådgivning till en bekants flickvän som ska åka till Kerala i Södra Indien, där jag har varit 3 gånger. Alltid lika härligt att få dela med sig av tips och råd om älskade Indien! En bra avslutning på en bra dag. Jag är tacksam för allt jag fått vara med om idag, nu återstår att säga god natt!

 

Vad lite det krävs för att glädja!

Igår var jag inte alls på bra humör. Tyckte att allt gick emot mig. Så kom en annan dag, utan förväntningar och utan förutfattade meningar. Och jag blev påmind om hur lite det krävs för att bli på gott humör, att le för sig själv, mot andra, och bara må bra med livet.

Åkte tåg till Rättvik idag, där min syster med familj hyrt hus. Bakom mig satt två fnissiga tonårstjejer, och skrattade och pratade sådär som tonåringar gör. Hörde att de började diskutera om det fanns en restaurangvagn. Vuxen som jag ju numera är (även om jag kan förvånas över det ibland) vände jag mig om och berättade att den nog låt åt det hållet, för jag hade sett folk komma med dricka därifrån. Och förresten, kunde de titta efter om det fanns Delicato-bollar där tack? Det kunde de. De kunde mer än så. De hade både köpt en boll till mig och ville inte ha betalt för den! ”Den kostar inget. Dagens goda gärning” sa de och fnissade lite.

Jag bara log. Tänk att de tog tillfället i akt att göra mig glad, och säkert få sig själva att känna sig lite vuxna och initiativrika. Jag log länge medan jag mumsade på min chokladboll.

Jag log också åt de äldre damerna som satt bredvid mig. De hade med hembakade muffins, bullar och småkakor och deras döttrar (antog jag) satt bakom dem och serverade kaffe ur en gammal orange termos. Så himla mysigt.

Futtigt och vardagligt kanske, men det är just såna små saker som kan glädja. Om man lägger märke till dem. Bara att le gör ju förresten att man blir lite glad, oavsett hur man känner sig innan. Jag tackar damerna och tjejerna för att de fick mig att le och känna mig glad inombords idag. Den känslan kommer sitta i ett tag.

Älskade Skåne!

Vem är det som snarkar på tåget? Som låter som en gammal farmor som somnat i tv-soffan? Oups, det var visst jag. Det är som med Pavlovs hundar, så snart jag sätter mig på tåget så känner jag mig dåsig och har svårt att hålla mig vaken. Jag brukar somna därför somnar jag – typ. Skönt förutom pinsamheten då. Tycker verkligen om att åka tåg. Ensam med en god bok. Läste ut Herakles av Theodor Kalifatides. Vad den mannen kan skriva! Rekommenderar verkligen hans böcker.

Tåget tog mig från mitt älskade Skåne hem till mitt – även det älskade – hem i Stockholm. Har sällan känt mig så kär i Skåne som denna gång. Kanske är det för att jag lekte med tanken att flytta dit när jag var tillsammans med mitt ex. Nu kändes det som att jag uppmärksammades på allt jag missar genom att inte bo där. En vemodig känsla som säkert också har att göra med att relationen avslutades och att Skåneplanerna därmed gick om intet.

Framförallt Malmö tycker jag mycket om. Det är en härlig stad. Att promenera i stan och samtidigt känns havsdoft, att vara nära finkultur, multikultur, matkultur på en och samma gång; där allt känns så nära och lättillgängligt. Att ha vänner som nästan alla bor i stan. Som trots småbarn går på fester, konserter och restauranger. Inget ont om mina vänner i Stockholm – jag bara fokuserar på och kanske förhärligar jag det liv jag inte lever? Men tänk ändå, att bo 5 minuter från havet, 10 minuter från centrum, i en stor lägenhet som kostar hälften av vad den skulle göra i Stockholm. Att maten är billigare och att det är närmre till kontinenten gör ju inget alls.

Sprang i morse i Helsingborg. Utmed havet – bara en sån sak! Mötte då en kvinna i badrock. Självklart hade hon gått direkt från hemmet och tagit ett morgondopp i havet. Vilken lyx!! Tänk att få leva så. Eller att som i Malmö ha tillgång till det vackra Kallbadhuset. Att kunna sola (eller ligga i skuggan med en god bok för min del då) och bada naken i havet ett stenkast från stan. Det skulle verkligen passa mig!

Nåja, min längtan till och min glorifiering av Skåne – och framförallt Malmö – går säkert över. Eller så får jag hitta mig en ny Skånepåg som lockar mig dit… Tror jag generellt är ute efter någon form av förändring just nu, kan vara därför Skåne känns lockande.

Tack för en härlig vecka i Skåne. Jag kommer gärna tillbaka snart. Samtidigt är det skönt att vara hemma, för när tåget rullar in i Stockholm, förbi Stadshuset upplyst av kvällssolen, så blir jag alldeles varm i hjärtat. Jag är kanske inte på fel ställe ändå…