Semester-feeling

Har nu haft min första veckas semester och det var härligt! Se här vilken underbar utsikt vi hade från balkongen:Middag på MallorcaJag ÄLSKAR att resa. Även igår, när jag skulle hem, njöt jag av att vara på flygplatsen, med alla människor. Kanske var det för att jag reste ensam. Jag är ju mest van vid det och det är en skön känsla att vara ”ensam” bland tusentals andra människor. Det ger mig en känsla av att jag kan rå om och ta ha hand om mig själv. Är nöjd med mig själv att jag tycker det är så enkelt att resa ensam. Inget gör mig direkt stressad eller nervös (okej då, lite nervös blev jag när vi blev 40 minuter försenade från Palma och skulle med ett anslutande flyg i Milano – men det löste sig, som det ju alltid gör på ett eller annat sätt).

Fast att resa ensam är kanske min melodi. Vad säger det om mig? Jag som enligt terapeuten kanske ibland undviker sällskap för att slippa ”förhålla mig”… Fast under semestern fick jag ju ”förhålla mig” hela tiden, eftersom jag bodde tillsammans med en vän.

Vi har aldrig rest ihop och jag lärde mig mycket om mig själv. Jag är inte så himla käck och munter hela tiden som jag vill tro. När jag tillbringade större delen av min vakna tid med henne insåg jag att jag kunde vara både butter, barnsligt surig, ville ha saker på MITT sätt och längtade efter egen-tid. Det sista tror jag att hon också gjorde, och vi såg till att inte göra allt ihop. Men det där andra då – jag som tycker att jag är rätt ”happy-go-lucky”. Tydligen inte!

Kan jag skylla på PMS? I så fall gör jag det och då behöver jag inte fundera mer.  Es TrencFast det är kanske inte riktigt så enkelt. Jag är nog helt enkelt inte så van vid att bo ihop med någon. Vi är dessutom rätt olika, och då framkom att jag inte är särskilt tolerant eller tålmodig. Herregud vilken resa, och då menar jag insiktsmässigt.

Fast det handlar mer om känslor jag fick, vi funkade bra ihop och jag tror inte hon skulle säga att jag var just butter och otålig. Men ändå. Tänk att jag kan vara en sån person. Ska nån kunna älska mig ändå är det tänkt? PMS och hunger gör mig till en hemsk människa. Jag önskade mig väl en man som accepterade det när jag skrev om detta här. Hoppas det! För några år sen hade jag kämpat med att bli annorlunda. Nu försöker jag faktiskt acceptera att jag är så här. Ibland. För mesta delen av tiden var jag ju glad och rolig – förstås!

Mer om det jag läste och det vi pratade om i senare inlägg. Nu är det god natt inför en arbetsdag imorgon. God natt!

Att våga det man inte vågar och lite blåbärspaj

Packar inför resa till Spanien. Semestern börjar snart, vilket kommer innebär färre blogginlägg är jag rädd. Men ambitionen är att försöka blogga då och då ändå.

Min chef frågade när jag berättade att jag skulle åka dit – åker du ensam? Först tyckte jag det var en konstig fråga. Varför skulle jag åka dit ensam? Men sen insåg jag: jag har ju rest ensam 4 av de 5 senaste resorna jag gjort, så det var inte alls en konstig fråga.

Att resa ensam är något jag uppskattar. Det började med Indien, vilket innebar omedelbar kärlek – både i resandet och i landet. Kanske också i känslan av att jag faktiskt klarar mig själv. Det tog verkligen emot att resa ensam den första gången. Mitt resesällskap ställde in pga rädsla för terrorattacker, direkt efter bombningarna i Mumbai (och nu har det hänt igen. Hemskt!!) Jag gick från att säga ”det är helt omöjligt”, och var helt beredd att förlora alla biljettpengar, till att nån vecka innan avresa inse att jag måste övervinna min rädsla.

När jag sedan landade i Indien efter nästan 35 timmars resa kunde jag inte förstå vem den där Sandra var, som hade varit så rädd. Förstod inte vad jag varit rädd för. Det var som om jag ömsat skinn, och kom ut ur det gamla med en större tro på mig själv.

Nu stöter jag ibland på liknande hinder men jag försöker ändå att ”aldrig säga aldrig”. För även om resandet inte längre skrämmer mig finns det ju annat som gör det. Med risk för att vara tjatig: relationer till exempel…

Det är häftigt att våga!! Kan verkligen rekommendera det. Jag, och många med mig, behöver ta sig ur sin ”comfort-zone”. Det gör nästan aldrig ont, men kan ge ett beroende. Som mina resor till Indien…

Typ blåbärspaj med lite grädde!

Att packa är trist och jag är otroligt ineffektiv. Det finns så mycket annat jag gör istället. Som att blogga. Eller som att till varje pris hitta något att laga så jag får äta upp den sista grädden i kylskåpet… Är galet förtjust i grädde! Gjorde därför en ”nästan-blåbärs-paj”. Recept:  i min mixer malde jag cirka 10 hasselnötter tillsammans med 2 dadlar. La ner frysta blåbär i en liten efterrättsform, la nötblandningen över och toppade med några tunna skivor smör. In i ugnen i 125 grader i cirka en halvtimme. MUMS!