Musik och kärlek

Lyssnar på mina nya stjärnmärkta låtar på Spotify, varav några som jag faktiskt tagit från ESC (”den stora melodifestivalen”!), och inser att nästan alla handlar om KÄRLEK. Att låtsas som att kärleken inte spelar så stor roll i livet är att förneka något viktigt, funderar jag. Insåg idag att även om jag mestadels varit nöjd med mitt (singel-)liv som jag levt större delen av mitt liv, så har jag också levt utan kärleken från en man.

Visst kan man säga att jag får kärlek av min familj, vänner och systerbarn. I någon mån är det ju så, men ändå, tänk vad jag har framför mig…tänker jag.

* Min favoritlåt i lördags på ESC låter så här :

”Hold me, just unfold me, unchain my soul, give me love, make me whole…”
(Farid Mammadov)

* Sveriges bidrag (Robin Stjernberg) sjöng så här:

”I know that if the sky would fall, I would survive it all – because of you…”

* Min favorit Jason – Timbuktu, sjunger så här:

”Du var känslosvall, jag var känslokall, du förändrade allt” i min allra mesta peppiga låt just nu: Fallskärm. Den är hur bra som helst och får mig uppåt och glad oavsett allt annat.music-note-tattoo-300

Något att sikta mot, något att se fram emot. Något att leva ”som om” det redan fanns. Det är ju så man ska göra enligt alla böcker jag omsvärmas av, de kommer från olika håll – alla med samma budskap. Och faktum är, att bara känna lite kärlek i livet drar till sig mer möjligheter till kärlek. Och en sån liten sak som att le, oavsett sinnesstämning, påverkar rent fysisk hur man mår – till det bättre. Det smittar dessutom och vem vet vad de leendet leder till…

Så le, älska och välkomna det som kommer!!

Annonser

Jag och Cameron Diaz…

Jag har insett att jag har en hel del gemensamt med Cameron Diaz. Eller i vart fall två saker: vi fyller båda 40 (eller hon har nog redan fyllt) och så är vi singlar. Vi är långa båda två, fast jag är lite längre. Och hon är snyggare, jag tycker hon är otroligt vacker!

Men hur som helst, det kändes ändå skönt att läsa en artikel om henne och inse att jag inte är ensam om de här faktumen: 40 och singel. För objektivt är det ju knappast en lyckad kombination. Man tycker lite synd om dem som är så gamla ”ungmör”, fast man kanske inte vill erkänna det. Det är okej att tycka lite synd om, men 40 och singel är tack och lov inte hela min identitet!

Inför min stundande 40-årsdag funderar jag lite. När kommer krisen? Har den redan varit? Nu ska jag ju inte prata om trollen men när jag känner efter känner jag att jag faktiskt mår riktigt bra. Trots likheterna med Cameron! Krisat har jag gjort nog i mina dagar, jag tar en paus från det nu och ser framåt med tillförsikt och tillit. Så känns det faktiskt och det är jag glad för.

Så hur lever jag mitt 40:e år egentligen? De män jag träffat de sista åren har varit under 30, även om det inte lett till en varaktig relation är jag tydligen ingen tant än. Det var bara ett år sen jag fick visa leg på systemet, och då gjorde jag det minst varannan gång jag var där. Jag är mer vältränad nu än på många år och jag sprang idag 40 minuter obehindrat – trots att det var min första löprunda på över ett halvår.

Jag är mer stabil, har mer självkänsla och oändligt mycket mer självinsikt än när jag fyllde 30. Jag har gjort en otrolig resa sedan dess som jag inte skulle vilja vara utan. Jo, vissa bitar hade jag velat skippa, men eftersom den har tagit mig dit jag är idag känner jag ändå mest tacksamhet.

Ålder är trots allt bara en siffra, försöker jag tänkta. Men den som säger att jag snart är närmre 50 än 30 kommer inte att få ett leende, den personen får hålla sig undan!

Kärleken, den kärleken…

Det här med kärlek är svårt. Varför blir man kär i den man blir kär i och varför blir man inte kär i någon annan? Det här kan jag grotta i hur länge som helst utan att komma fram till något svar så jag ska inte ens försöka.

Det jag däremot kan konstatera är att kärleken kan komma plötsligt, oväntat och kanske inte alltid så lämpligt. Den kanske kommer ibland för att det just inte är så enkelt och lämpligt, för då behöver den inte sättas på prov… funderar jag.

Jag har några gånger gått till ett brittiskt medium, som utan att jag har frågat henne om det har tagit upp kärleksrelationer som en liten del i allt det övriga hon talat om. För ett par år sedan nämnde hon att jag skulle träffa en man som tyckte om / spelade kricket, vilket ju ingen gör i Sverige. Däremot i England och Indien. Nu senast, för ett par månader sen, pratade hon om hur utländska män och länder skulle komma att spela stor roll för mig.

När jag nu sitter och funderar inser jag dels att de män jag blivit intresserad av de sista 3-4 åren, alla har varit utlandsfödda. Den sista av dem, som på distans spelar en stor roll i mitt liv just nu, är dessutom ett stort kricket-fan och spelar själv när han får möjlighet.

Men, hur är det då med kärleken? Är det kärlek jag känner? Är det lättare att känna för att han inte finns nära och kan erbjuda mig det jag vill ha? Hur ska jag veta?

Det jag kan konstatera är att mediets beskrivning av den närmsta tiden stämmer skrämmande väl och att jag faktiskt inte vet vad kricketspelaren kan komma att spela för roll i mitt liv. Får helt enkelt vänta och se. Och fundera på nästa utlandsresa, för ”foreign people and foreign countries will be very important to you”!! Det kan jag skriva under på!

Barn eller inte barn, det är frågan för dagen…

Så känner jag mig ifrågasatt. Och det är inte första gången. Det handlar om barn eller inte barn. Frågan om vad man som snart 40-årig singelkvinna ska göra åt saken. För något ska man ju göra, det verkar ju klart. ”Fatta ett beslut.” Eller ”Just do it”.

Jag trodde nog att beslutet att skaffa barn utan en man inblandad (d.v.s. via insemination) var mer kontroversiellt än motsatsen, men det kanske börjar svänga. Plötsligt känns det som att med alla möjlighet som finns för singlar, med gruppen Femmis och allt från oskyddade krogragg, insemination i Danmark, IVF i Danmark eller Finland, äggdonation eller embryodonation i Lettland – så är det jag som inte väljer att göra något av detta som blir ifrågasatt. Frågan är – ”Varför skaffar du inte barn själv du som ju är singel och snart för gammal?”

Nej, frågan ställs inte riktigt så rakt, men det är ungefär så jag upplever den i diskussioner med många kvinnor som har (friska) barn (med en man de älskar eller i vart fall har älskat).

Vet inte vad som känns jobbigast. Att frågan (eller diskussionen som kommer in på detta) ställs utan särskilt mycket lyhördhet (eftersom jag faktiskt har tänkt rätt mycket på detta), eller om det är de känslor av osäkerhet det väcker. Gör jag rätt i att inte göra något? Låter jag min rädsla styra? Ska jag sluta tänka och bara försöka – ”man ångrar ju aldrig ett barn” som så många säger.

För mig som alltid har trott att barn ska finnas i mitt liv men som aldrig har haft en stark barnlängtan är de här frågorna väldigt svåra och långt ifrån självklara. Tankar och känslor går fram och tillbaka. Mest är jag säker på att ”det som ska ske kommer att ske” och att det inte ska forceras fram. Kan till och med (håll i er nu!) tänka mig ett liv utan barn, om det nu skulle bli så. Men det är inget VAL jag gör. Jag väljer inte bort barn. Men hittills har jag valt att inte bli ensamstående mamma. Rätt eller fel, jag vet ju inte…

Nöjd!

Får man säga att man är just Nöjd? Är det okej i dagens samhälle? Att vara nöjd och dessutom vara utan man och familj, hur går det ihop? Kan man det? Vad är meningen med livet egentligen….?

Jag tänker inte så mycket på vad som gör att jag känner som jag gör. Fokuserar inte på något särskilt men jag vet att jag inte gör det på det som möjligtvis skulle kunna saknas i mitt liv. Jag är helt enkelt Nöjd just nu. Rätt och slätt. Kanske för att jag inte just nu frågar mig: ”Sandra, vad fattas i ditt liv? Vad saknar du?” Utan bara lever och Är.

Är det detta som kallas för mindfulness? I så fall är det något jag mycket omedvetet har hamnat i, för även om jag strävar efter att leva mer ”mindfullt” så tycker jag det är svårt. Eller så är det enkelt. Att inte fokusera på gamla misstag eller den ovissa framtiden. Att bara faktiskt känna att jag ju faktiskt har det riktigt bra just nu!

Menar jag ”lycklig” när jag skriver ”Nöjd” undrar jag för mig själv. Näe, jag tror det är olika känslor. Därmed inte sagt att jag inte också är lycklig men där är jag inte fullt lika säker. Jag nöjer mig till fullo med att vara nöjd just nu, och är så oändligt tacksam över att få känna den känslan. Särskilt som jag i många år haft väldigt långt till att känna mig varken lycklig och nöjd.

Tack livet!

Metaforer från livets skola

Jag har en vän som aldrig har gått i skolan och som varken kan läsa eller skriva. Man kan väl säga att livet har varit hans skola. Vad lär man sig då?

Eftersom min vän kommer från ett fattigt land har han en helt annan bakgrund än jag – än vi – har. Han ser därför på västerlänningar från ett utanför-prespektiv, men umgås mycket med oss och har därför lärt känna våra vanor och vårt sätt att leva.

När vi nu senast sågs pratade han om två saker han ser hos ”oss västerlänningar” (även om han inte uttryckte sig så, tror jag det var vad han menade). Han tog en liknelse med att så frön. Vi sår frön och tittar nyfiket på när det kommer upp små gröna skott. Vi beundrar våra gröna fingrar och växtens styrka när de gröna skotten blir längre och utvecklar sig till en vacker blomma. Men sen glömmer vi bort vår blomma, vi ser den inte längre utan tar den för givet. Vilket leder till att den inte blir den fantastiska blomma den hade kunnat bli, med lite mer uppmärksamhet och omsorg. Han beskrev hur många beundrar hur han får blommorna kring hans hus att växa så bra, med förklaringen att han verkligen bryr sig om dem.

Det andra han sa var att vi inte uppskattar det vi har framför oss. Om vi har något riktigt bra, ser vi det, granskar det och tänker – ”kanske kan jag få något ännu bättre”. Och lägger den första saken åt sidan och söker efter något nytt, som kanske är bättre. ”Gräset på andra sidan” typ. Men så lyckas vi kanske inte fånga det nya och det vi lagt undan och ratat finns inte längre kvar. Tomhänt och förvånad står man då där. ”Den som gapar efter mycket…” passar också in här. Kanske var historien till för att jag ska förstå att han finns där, framför mina ögon. Jag väljer honom inte men hoppas jag ska se och uppfatta när jag har något riktigt bra i framtiden. Någon riktigt bra. Och inte låta mig uppslukas av utbudet och i stället bli utan.

Jag älskar metaforer och berättelser som dessa. De säger mig så mycket. Inget nytt men ändå en påminnelse om att man alltid har ett val. Vad vill jag fokusera på, vilket liv vill jag leva? Vilket liv vill DU leva?

Ja, ibland har killarna rätt…

Fick ju som sagt råd förra veckan från en kille hur man ska angripa nätdejting. Sagt och gjort, jag skrev till många fler än tidigare. Fortfarande är jag selektiv (väldigt) men jag la ner lite tid på det för att se vad som skulle hända. Och fick resultat! Ja, i form av svar då, inte i form av kärlek. Än. Skam den som ger upp hoppet!

Det är bra med killkompisar. De ger ett annat perspektiv på saker och ting, som man kanske som tjej lätt slår ifrån sig och tänker att de har fel, men å andra sidan. Vill man fånga en man kanske man ska lyssna på en?

Läste förresten i en jättebra bok, som jag kommer skriva mer om snart, om hur man lätt begränsar sig själv och tror att om man väl har misslyckats med något så kommer man alltid att göra det. Låt oss kalla det för ”Gädd-historien”:

En gädda var instängd i ett akvarium med ett gäng småfisk, som gäddan glupskt åt upp. Sen stoppade man ner fler småfisk men under en genomskinlig hink, så de kunde simma runt men utom räckhåll för gäddan. Gäddan försökte och försökte men gav tillslut upp sina försök att fånga maten. I nästa steg tog man bort hinken och maten fanns rakt framför gäddan igen. Men vad hände då? Gäddan tog för givet att det skulle vara ”som vanligt”, så han försökte inte ens fånga fisken. Istället svalt han, trots att han hade mat inom räckhåll.

Var ingen gädda! Våga gå på det igen efter misslyckanden!

Boken där gäddan figurerar heter ”Det blir alltid som man tänkt sig” av Olof Röhlander. Rekommenderas varmt och jag ska snart skriva mer om den. Den är mycket inspirerande! God kväll!

Dejtingtips på krogen

Igår var det aw-premiär efter en lång tids hemmasittande. Jag var först tveksam men så insåg jag att jag kan gå ut, och sen gå hem när jag vill! Ibland får jag påminna mig själv om att livet inte är ”antingen – eller” utan att jag alltid har val.

Så det blev en väldigt trevlig kväll med champagne och mycket trevligt sällskap i form av en vän och 2 av hans kompisar. En av dem var väldigt språksam och frågade mig rakt ut varför jag var singel. Sen frågade han hur en man ska vara. Jag började lite vagt med att han ska vara rolig, attraktiv och kanske inte så dum men killen, vi kan kalla honom C, avbröt och sa att det där duger ju inte.”Vill du att han ska vara driven, aktiv, akademiker, vilka åsikter ska han ha osv”. Han tyckte att jag skulle formulera en lista över viktiga egenskaper och inte vika från dem.

Samtidigt fick jag inte vara för selektiv. Till att börja med. C menade att man gott kan ”spamma” killar om man nätdejtar. ”Skicka samma sak till massor av killar, och sålla sen”: Aha. Jag gör ju tvärt om nu, och skriver bara till de högintressanta, som sällan svarar för de är högintressanta även för yngre och snyggare tjejer verkar det som.

Så, om jag får tro C, som träffat sin fru på nätet och verkade lycklig med henne, så ska nätdejting gå till så här:

– Kontakta så många som möjligt.
– Bestäm dig för vilka egenskaper som är viktiga.
– Ta reda på så mycket som möjligt om de olika kandidaterna.
– Sålla utifrån valda kriterier och sen Vips så har du träffat nån. Då ska man också lägga ifrån sig alla känslomässiga spärrar som man kan ha (jasså) och bara köra på. Tro på att man är fantastisk och ”inte vill man väl ändå ha nån som inte också kan älska ens sämre sidor?” som C sa.

Jag kan konstatera tre saker: ibland är det befriande med det manliga synsättet, för det andra så konstaterar jag att dejting blir som ett jobb om jag ska göra som C föreslår och för det tredje så får jag fundera på om det här tillvägagångssättet krockar med det jag också vill tro på: ”när man minst anar det…”.

Olika förhållningssätt till livet…

När jag själv ojar mig och tycker att mitt liv är både tråkigt och ibland deppigt får jag påminna mig om två saker. För det första att det finns dem som har det mycket värre och med de flestas mått så har jag det riktigt, riktigt bra. Och för det andra så handlar det ju om hur man ”förhåller sig” till saker och ting!

Ska snart träffa släktingar som jag inte träffat på några år. En högt älskad farbror som jag känner mig nära till, även om vi ses sällan då han bor i USA. När jag nu ska träffa dem så kommer jag plötsligt på hur konstigt de måste tycka det är att jag fortfarande är singel. Fortfarande. Och tja, det kan man ju räkna ut att den tanken inte gör mig särskilt upplyft eller glad. Hur förhåller jag mig egentligen till mig själv, och hur är det nu, går det inte att ändra på sättet man tänker?

Då kommer jag att tänka på en nära vän som faktiskt har det riktigt tufft. Ibland tycker man att man själv gör det svårt för sig själv men för hennes del tycker jag att livet faktiskt verkar djävlas lite väl mycket med henne. Men hur tar hon det? Så himla bra! Självklart påverkas hon och säkert visar hon inte allt hon känner, men hon angriper alla motgångar och negativa besked med en handlingskraft som jag verkligen beundrar. Hon ser krasst på saker och ting, beklagar sig inta utan tar tag i det hon kan påverka. Det är verkligen någon att ha som förebild!

Det finns väl nåt käckt ordspråk som mamma har på kylskåpet som passar in här: ”Förändra det du kan och acceptera det du inte kan förändra.” Häpp!

Födelsedag och förälskelse

Så fyllde jag ännu ett år. Detta år utan ångest eller åldersnoja utan med fest, drinkar, tårta och många vänner omkring mig. Det var härligt och enkelt, och jag firade som om jag var 10 år yngre, om man nu firar olika i olika åldrar förstås?

Jo, jag firade faktiskt som när jag var yngre, fixade mig fin med paljettlinne och lockade håret som jag inte gjort sen jag var student. Födelsedagsfesten fortsatte ute på lokal där jag träffade någon som jag inte många timmar senare blev väldigt, väldigt förälskad i. Helt oväntat och olikt mig. Så förälskad att jag när vi träffades andra gången grät när vi kramades. Grät av rädsla för att det kändes så mycket och så bra, för att det vi kände var omöjligt att bygga vidare på.

Det blev en kort kärlekshistoria. Alltför kort men därmed mindre smärtsam än om vi dragit ut på den. Jag hann känna mig trygg med honom, bekräftad och förstådd. Med honom vågade jag vara skör och behövande. Allt som jag inte känt på så många år kände jag för denna främling, som snabbt blev något annat.

Han är inte gift. Bara från ett annat land där han lever ett liv som han inte kan lämna och där jag inte har någon plats. Hans familj skulle inte acceptera mig och jag ville inte att han efter mindre än en veckas romans ens skulle överväga att riskera att behöva bryta med sina föräldrar. Så vi har sagt ”goodbye”.

Och nu söker jag efter meningen. Mitt hjärta har öppnats. Vem ska det vara öppet för? Var är han? För visst måste det finnas en mening med detta… Visst måste smärtan bytas ut mot något annat?