Att inte hänga upp sig och att sikta högt

I många år har jag varit väldigt ”upphängd” på killar jag varit tillsammans med eller dejtat, sedan det tagit slut. Även om det har varit jag som har fattat det avgörande beslutet. Jag har funderat mycket på det och antar att det handlar om självvärde: Att jag alltså skulle vara mindre värd när killarna går vidare och träffar andra. Som om det vi haft inte längre är värt lika mycket. Självkänslan som spökar igen. För jag förstår att det är fel att känna så.

Även om jag måste fortsätta att jobba med detta så hade jag en väldigt bra upplevelse i helgen. Jag var ute och dansade med en nyvunnen väninna och på samma ställe var en rätt nyligen avslutad ”flirt”. Som jag aldrig varit kär i men som jag tänkt en del på och som jag tycker om, även om jag inser att vi inte kommer att bli ett par. Såg honom stå och prata med en tjej och jag kände… ingenting. Det var så skönt!! För han kan ju ha tyckt om mig och det försvinner ju inte för att han nu söker sig vidare. Det låter självklart men i min känslovärld har det alltså inte alltid varit så. Och jag tror det är viktigt att uppmärksamma ”felaktiga” känslor för att få dem att släppa sin makt över en.

Jag inser också när jag tittar på mannen i fråga att han ju inte gav mig det jag ville ha. Han var inte särskilt bekräftande, särskilt nyfiken på mig och vi hade faktiskt inte så mycket gemensamt. Ändå blev jag väldigt förtjusad av honom när vi träffades första gångerna och jag tänkte på honom som en potentiell pojkvän. Varför? Varför ställer jag inte högre krav och har högre förväntningar? Det här blev en väldigt nyttig insikt i helgen, för jag kan se ett mönster i detta.

Så, tur att jag var ute och dansade och träffade på den här mannen. Mötet ledde till mycket positivt och jag känner att jag tar flera steg framåt, på vägen mot… vi får väl se!

Låt den rätte komma in…

Enligt attraktionslagen ska man skapa känslor och tankar som om man redan hade uppnått det man vill. Man ska odla sina positiva känslor och leva som om det man önskar sig redan fanns framför en.

Jag har inte läst ”the Secret” men jag har bläddrat i den. Tror det var där jag lärde mig att för att träffa en partner kan det hjälpa att hänga fram en extra galge eller göra lite plats i garderoben, så att den framtida partnern får plats. Flummigt, det håller jag med om, men samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka lite i de här banorna. Jag menar, om man är glad och nöjd så får man oftast mer av det positiva – är inte det en form av manifestering av attraktionslagen?

Nu har jag målat om, vilket förenklar en framtida försäljning av min lägenhet. Som jag kommer att göra först när jag träffar någon jag vill flytta ihop med. Inte förr. Sen har jag köpt en ny säng. Min första NYA säng, som dessutom är den bredaste säng jag haft. Där finns plats för mig att bre ut mig, eller för mig och en till. Utan att det blir för trångt och utan att man möts i en grop i mitten som i min nuvarande säng…

Utöver detta känner jag mig glad och full av tillförsikt. Det känns bra att satsa på mig själv och min omgivning och jag tror att det kan gynna mig på flera sätt. Men det får tiden utvisa. Tror ni på attraktionslagen?

Dejting med mera

Alltså. Detta med dejting är ju inte så enkelt. Fast det kanske kan vara det, om man vet vad man vill ha.

Träffade en tjej i veckan som var gravid och som skulle ha barn i mitten av juni. Hon var gift och bodde i hus med sin sambo, som hon träffat exakt ett år innan barnet förväntas komma. Det var snabbt marscherat, och de var lyckliga med det! Hon hade dejtat 16 killar via nätet innan hon träffade ”rätt”, och det kändes bra från början. Hon hade varit mycket tydlig med vad hon ville och ödslade inte tid på män som inte visste vad de ville med framtiden. Hon ville ha familj – och får det snart. Vilken inspirerande solskenshistoria för en singel som jag!

Jag har just kommit i kontakt med inte färre än tre attraktiva och smarta killar, som alla är nyseparerade med barn. Och därför inte riktigt vet ”vad de vill”. En av dem är helt ärlig i sin profil ”jag vill mest träffa nya människor” medan en av dem uttryckte att han ville träffa någon för resten av sitt liv, men han kom efter ett par dejter fram till att han nog ändå inte är riktigt redo för det… ”men en fysisk relation hade ju varit trevligt”. Suck. Inte intressant. Dessa tre är inga jag ska lägga tid på.

Så det handlar inte bara om att träffa på någon som man kan bli attraherad av, har roligt med och har något gemensamt med. Han ska vara i samma fas i livet också… många parametrar som ska stämma alltså.

Men jag fortsätter sökandet, dejtandet och behåller min hoppfulla känsla om att ”allt kommer att ordna sig”.

Jag hörde en kul sak här om dagen. Om man får mycket uppmärksamhet från äldre män betyder det att man fortfarande ser ung och fräsch ut. Om männen däremot är yngre, betyder det att de vill träffa en ”äldre kvinna”, och att man då klassas som en sån. När jag tittar tillbaka så kan jag dra en suck av lättnad, jag tillhör fortfarande de där som ser unga och fräscha ut i så fall. Plus att jag fortfarande får visa leg på systemet. Det finns hopp…

 

Väntan på ett samtal…

Varför är det så mycket lättare att bli förtjust i någon som inte kastar sig om ens hals och kommer med en kärleksförklaring? Varför dras jag till det som ser utsiktslöst ut? Är det verkligen så läskigt att tänka sig en relation med någon som verkligen vet vad han vill, som är redo och som vill ha något av mig?

Tydligen.

Så i stället för att engagera mig mer i någon som uppenbarligen är intresserad sitter jag och väntar på ett telefonsamtal eller ett sms som kanske aldrig kommer. För det är ju han, som kanske aldrig kommer höra av sig, som får mitt hjärta att banka, min mage att pirra… lite irrationellt antar jag.

Samtidigt är det intressant att betrakta mig själv. Vad säger detta om mig? Vad är det jag måste göra? Antagligen ”tvärt om”…

Men jag glad att jag inte har samma dåliga syn på män som vissa tjejer har. Jag förväntar mig faktiskt inte att bli sviken, lurad eller sårad. Sånt kan ju hända och det är svårt att skydda sig mot (om man inte ger upp det här med relationer helt och fullt förstås) men jag tror ändå folk om gott. Män som kvinnor. Det blir lite lättare att leva då.

Så vad tror jag om honom jag sitter och väntar på… att han är en bra och ärlig man. Att inte ringa är ju också en sorts ärlighet. Det är ju att i ett mycket tidigt skede säga ”nej tack”. Och ska man ge sig in i leken måste man kunna ta ett nej, eller flera…

Vårkänslor

Var i Bryssel i helgen och mötte våren. Rosa blommor började slå ut på träden och krokusar blommade i rabatterna. Umgicks med min kära väninna som jag inte träffat på över ett år (!!!) och det kändes som om vi aldrig haft något paus, utan som om jag brukar besöka henne och hennes familj var och varannan helg. En härlig känsla av välkomnande och närhet.

Här hemma börjar värmen också komma och som jag tidigare skrivit om känner jag mig hoppfull. Nu börjar jag känna en stark längtan efter att bli kär… kan det inte få vara min tur nu? Visst är det lite förutsägbart och fånigt att bli kär just på våren (jag är annars en höstmänniska även när det gäller känslor!) men just i år tycker jag det vore alldeles, alldeles fantastiskt. Det passar bra nu. Tack!

 

Livet snurrar för fort

Just nu känns det som att livet snurrar för fort. Det är för mycket att tänka på, att försöka ta ställning till och förhålla mig till. Mycket på jobbet, mycket socialt privat, en ambition att komma igång med träningen lite bättre och samtidigt funderingar på framtiden.

Vet inte om jag funderar på framtiden eller nutiden. Jag har ett bra jobb men ingen man, trivs i min lägenhet men vill inte vara ensam, har inga barn och närmar mig 40. Mitt liv är bra på många sätt men ibland är det inte så himla enkelt att ”fokusera på det jag har”, även om det givetvis är en bra strategi som räcker ganska långt.

Känns som om jag står inför flera val. Ska jag låta livet fortsätta och hoppas att det jag vill ska förändra sig kommer att göra det, eller ska jag ta tag i det och…? Vet ju knappt vad jag vill …

När jag så smått börjat dejta hittar jag fel på männen, de jag blir mest förtjust i hittar jag flest fel på. Jag kan stressa ihjäl mig över att dejta en man med barn, som kanske inte bor där jag kan tänka mig att bo. ”Tänk om jag faller för honom, då måste jag bo DÄR! Hemska tanke.” Är inte det lite knäppt att tänka så? Jag är så rädd men för vad? För förändringar? För att ge upp det liv jag har? För att någon ska ställa krav på mig? Tycker jag borde vara lugnare och tryggare vid det här laget.

Har inga svar att ge mig själv just nu. Måste ta hand om mig själv lite bättre, och ge mig själv tid att tänka efter, och känna efter.

I morse gick jag tidigt på morgonen till gymmet. Inställd på styrketräning men insåg när jag kom dit att F hade sin yogaklass. Så jag ställde om, och yogade i 80 minuter i stället. Det kändes så välbehövligt. Det var inte vad jag tänkt mig men det var vad jag behövde. Glad över att jag lyckades ställa om. När det blir för mycket behöver jag, du, alla, lite mer tid för sig själv tror jag. Både för att lugna kroppen och tankarna, och för att få tid att tänka efter. Yoga och meditation gör gott på många sätt. Viktigt att prioritera det jag mår bra av, även om det är som svårast när livet snurrar lite för fort…

Baby boom och tankar kring barn

Just nu har jag 6 kompisar som är gravida i olika stadier. De flesta graviditeter är enormt efterlängtade, några är nog mer förväntade, några har kommit till via IVF, någon är oväntad och vänder upp och ner på den blivande mammans värld. En nyfödd bebis i min närhet har 2 mammor. Så finns det kompisar som vill ha men som ännu inte fått barn. Några har inte träffat rätt man och andra har svårt att få till det. Har hört tankar både kring embryodonation, adoption och surrogatmamma. Det är inte lätt att som singel inte tänka på barns varande eller icke varandra i en sådan miljö.

Som världen ser ut nu finns det många möjligheter och alternativ för de som vill ha barn. Även för lesbiska och singlar. Jag har tidigare skrivit om äggfrysning, som är ytterligare ett alternativ för (framför allt) singelkvinnor under 40. Alla dessa möjligheter kan också vara stressande, känner jag. Om möjligheterna finns – måste man då ta tillvara på dem? Ska man testa allt? Eller ska man låta livet ha sin gilla gång, luta sig tillbaka och tänka att ”det blir som det blir”. Oavsett vad man gör, så blir det ju som det blir. För att även om möjligheterna är många betyder det inte att det finns någon garanti.

Det är svåra tankar. Vad vill JAG? Vad är viktigt i mitt liv? De som har barn har bara ett råd att ge, de kan inte tänka sig ett liv utan barn. Sällan får jag riktigt nyanserade åsikter eller råd, men det är nog så det är. Önskar jag slapp fundera på det men att ha börjat göra det gör det svårt att ta ett steg tillbaka. Träffar jag en underbar man blir tankarna så klart annorlunda. Frågan är bara när han tänkt dyka upp!

Hittade en blogg om en kvinna som vill ha barn och hon skrev ett otroligt bra inlägg om ”Elefanten i vardagsrummet”. Inlägget handlar för hennes del om hur hon önskar att andra ska hantera det faktum att hon är ofrivilligt barnlös. Hennes resonemang och tankar kan appliceras på alla sorters svåra situationer, som när någons nära anhörig gått bort och när någon bär på en stor sorg. Rekommenderar verkligen alla att läsa den!

Det får vara allt för ikväll. Det finns tid för tankar och nu är de tid för mat. Minst lika viktigt. Ha en fin helg!

Om tillit till livet & ritualer

Hade en mysig och givande middag med en vän här om dagen. Vi pratade om en inställning till livet som innebar att man förutsätter att man får just så mycket av livet som man klarar av. Hon och hennes kärlek hade inte kunnat bli ett par för 2 år sen när de först träffades, ingen av dem var redo då och var inne i helt olika processer. När de sedan träffades i år var de båda redo – och kunde ta emot varandra. Härligt!Det är ett synsätt jag vill ta till mig. För det jag ännu inte har, kommer jag kanske få när jag är redo för det. Vilken bra tanke. Tillit, som jag skrivit om förut, dyker upp igen alltså.

Och apropå olika synsätt så åt jag lunch med en vän som nyligen kom hem från Thailand. Där finns en högtid (som heter Loy Kratong) som innebär att man tillverkar små båtar av bananblad, placerar blommor, ljus och ev något mer i dem och låter dem sedan flyta iväg med havet. När man gör detta kan man önska sig något och låta sina bekymmer och dåliga samveten flyta iväg. (Traditionellt handlade det att skänka gåvor till vattengudar men vad jag förstår finns flera tolkningar av denna ritual.) Jag tror att ritualer är bra och helande för oss, oavsett om vi ”tror” på något speciellt eller ej. Kanske ännu mer om vi inte har någon ”tro” som stöttepelare. Worrydolls, som jag skrev om här tidigare, är ju också ett exempel på detta. Allt som får oss att må bättre är bra. Nu ska jag tända ljus, koka kola till adventsfika imorgon och sedan äta en god middag. Ska försöka känna tillit till framtiden. Det mår jag bra av.
Trevlig helg!

Lite om självkänsla

Självkänsla är ett populärt ord, och också något man gärna vill ha. I vart fall vill man inte ha någon större brist på självkänslekontot. Många med mig inser när de lär sig skillnaden mellan självförtroende och självkänsla att det ena kan vara på topp medan den andra kommer långt efter. Blev förvånad så sent som för någon vecka sen då en vän jag alltid sett som superstark berättade att hon hade jättelåg självkänsla. Hon som klarar allt, är söt och enormt social. Samma sak med en annan vän som är supersnygg och talangfull, hon tror inte att någon skulle vilja ha henne… Sorgligt att det kan vara så.

Bristande självkänsla är en sak som jag tagit upp en del i terapin, eller är kanske snarare en faktor jag tror ligger bakom mycket annat. Därför var det mycket glädjande när jag här om dagen tänkte att ”it´s his loss” när jag började misströsta över en kille som inte hörde av sig (han gjorde det lite senare). Det kanske låter banalt och litet, men för mig att faktiskt känna så – att det var han som förlorade på att inte höra av sig till mig – var något helt nytt. Jag värderade mig själv högre än jag gjort tidigare, och det känns som ett kvitto på att självkänslan är på väg upp!

Min bestämda åsikt är att med bättre självkänsla blir livet lättare. Punkt! Klart man ”klarar” sig ändå, men har man möjlighet att jobba på det har man så mycket att vinna. Behöver inte vara genom terapi, vissa blir hjälpa av att läsa bra böcker (om personlig utveckling / självkänsla) och andra genom att helt enkelt utmana sig och göra sånt som inte känns bekvämt.

Nu var det i alla fall en välsignelse att ha en bra (bättre) självkänsla. Att kunna känna att jag är bra oavsett vad andra gör låter enkelt men när det känns enkelt – då har man kommit en bra bit på vägen! Jag är glad och tacksam och fortsätter min resa. Önskar er alla en god självkänsla!

Frysa ägg – en försäkring för singlar?

I veckan kunde man läsa i tidningarna om den i Sverige nya möjligheten att frysa in mänskliga ägg, i avvaktan på befruktning (eg i avvaktan på att kvinnan ska hitta en man!). Jag hade missat det om inte en väninna informerat mig med orden: ”Ta chansen och gör det! Tänk om du efter 40 inser att du inte kan få barn, vad du skulle ångra dig då!”Min spontana reaktion var att det kändes konstlat. Som en överdriven säkerhetsåtgärd, för att ha så mycket kontroll som möjligt och inte låta naturen ha sin gång.

Å andra sidan. Har flera vänner som har väldigt svårt att bli gravida, kanske delvis på grund av ålder. När jag tänker lite längre känner jag också att om det visar sig att jag har ägg som kan frysas (det finns ju inga garantier för att man – oavsett ålder – har bra ägg!) skulle en sån åtgärd göra att jag skulle känna mig mycket, mycket lugnare och mer harmonisk. Även om frånvaron av en partner och potentiell pappa till framtida barn inte är ett stort stressmoment i mitt liv så dyker tankarna upp regelbundet. Att kunna skjuta på stressen över den biologiska klockan vore egentligen helt fantastiskt!

Många tankar snurrar, det handlar också om pengar så klart. Det är dyrt. Hur mycket är det värt att skaffa barn? Det blir som en försäkring – kanske kan jag bli gravid om några år på naturlig väg, kanske har jag inga dugliga ägg. Så mycket som är ovisst. Hur mycket är jag beredd att lägga i tid och pengar på att öka chanserna? Ska naturen ha sin gång – ”blir det barn så blir det” – eller ska jag vara med och försöka påverka?

Snart åker jag iväg på semester. Får se det som betänketid när jag sitter under palmerna och tittar ut över indiska oceanen…