Rädda singlar – eller nöjda singlar?

Var på en afterwork för singlar igår, som en vän anordnat.Det var ett stort överskott på kvinnor, vad beror det på? Eller snarare, bristen på män?

Jag började prata med 2 killar och kom in på frågan varför det fanns så få män där. De var överens. De tyckte det kändes lite obekvämt att gå till ett ställe dit bara singlar gick. Sen var den ene väldigt rädd för ”svenssonlivet” och sa sig ha varit det sen han var mycket ung. Han verkade rädd för allt han skulle behöva försaka om han skaffade barn och såg med skräck på alla som var inne i ”ekorrhjulet” med den stressiga vardag som många barnfamiljer har. Han trodde han skulle få leva ensam på grund av detta.

Den andra mannen sa något som jag tror är lite av ett Stockholms-syndrom: ”man har det alldeles för bra som singel”. Just så tror jag att många känner, kanske framförallt män. Mina väninnor som går ut på krogen en del beskriver att de träffar trevliga och normala singlar där men att de inte alls verkar vara intresserade av en relation. De vill leva det där lite flyktiga livet med tillfälliga relationer utan att behöva binda sig.

Tror dessa män att de genom att ”bli ihop” med en tjej kommer att förlora all frihet de har och att det därför inte är värt det? Vet de vad de har och inte vad de får? Var är det som skon klämmer egentligen?

Det verkar vara ett faktum att många tänker i de här banorna. Jag tror också att det är ett storstadsfenomen. Man kan vara singel i Stockholm, aldrig behöva vara ensam och ha ett stort utbud av aktiviteter som vänder sig direkt till singlar. För att singlar ska ha något att göra – men inte direkt för att de ska bli något annat än singlar…

Blir så trött på den här attityden, kanske har jag omedvetet anammat något av den själv? Ibland vill jag flytta till en mindre stad, där människor inte är lika utbytbara och där relationen hellre än singellivet prioriteras. Är jag naiv kanske? Ibland blir jag bara så desillusionerad när jag träffar ”riktigt bra män”, som är långt ifrån unga, och som inte riktigt ”vet” om de vill träffa någon. Kom igen! Läs ”Hemligheten”! Släpp dörrkarmen och kom ut och lek! (Det där med dörrkarmen gäller nog mig själv också, men det är lättare att tala om för andra vad de ska göra…)

Vem är ”den rätte”?

Jag har skrivit om detta tidigare, om svårigheten att veta vad man vill ha i en relation och hur fel det ibland blir när man sätter upp för många ”kriterier” för hur ens framtida partner ska vara. Därför är det så glädjande att träffa vänner som har träffat ”RÄTT” – i en man de aldrig trodde var ”deras typ”.Har i veckan träffat tre av mina vänner som ganska nyligen har träffat sina män. De har alla varit singlar ett tag innan de hittade rätt. Det de har gemensamt är att de har fallit för och är underbart lyckliga med män som inte vid första anblicken alls var ”deras typ”. Såna män som de tidigare har vänt ryggen till för att de inte uppfyllt alla ”krav”.

Nu är den sportiga akademikern hopplöst förälskad i sin osportiga icke-akademiker, och allt känns rätt på alla sätt. Hon inser att hon förut kämpat i relationer för att det skulle kännas rätt och upplever nu ”flytet” som finns när allt känns bra. Hon strålar!

Den tuffa och bestämda karriärkompisen, även hon en sportig typ som varit övertygad om att hennes blivande partner skulle vara lik henne. Nu är hon snart sambo med en ganska osportig, prestigelös, rolig, lugn och trygg man. Precis vad hon behöver. Kanske inte vad hon trodde hon ”ville ha” – men det hon behöver. Därför har de det så bra!

Den tredje tjejen, som ofta har fallit för långa och väldigt snygga män, ska snart gifta sig med en man som är både kortare och mer petite än hon. Storleken spelar ingen roll, han är Bra för henne och hon är lycklig.Vad det handlar om, tror jag, är att för oss som fortfarande är singlar inse att den som är ”rätt” för oss kanske inte är den vi tror. Det är viktigt att lyssna inåt och försöka komma fram till vad vi behöver. Inte vad vi nödvändigtvis tror oss vilja ha. Kärleken ska förhoppningsvis drabba oss alla, men den kommer kanske inte i den förpackning vi förväntar oss!

Rädd för att lyckas?

Det finns mängder av teorier om varför man skjuter upp saker man borde göra, eller undviker att göra saker som skulle kunna vara bra för en. Jag pratade med en vän om detta. Han berättade om en teori som jag kände stämde väldigt bra och som jag – och kanske även ni andra? – kan lära mig något av.

Varför gör man inte det man borde göra?
1. Man vet inte hur man ska ta sig an uppgiften eller vad som kommer att hända.
Man är med andra ord osäker.
2. Man är rädd för att misslyckas.
Det vill man ju helst inte.
3. Man är rädd för att lyckas, med allt vad det innebär. Att lyckas få ett nytt jobb kan ju t.ex. innebära att man måste ändra på sina rutiner, släppa den trygghet man har och kasta sig ut i det okända.

När min vän beskrev detta insåg jag att jag styrs ibland mycket av min rädsla för förändringar. Samtidigt som jag vill ha förändringar. En svår ekvation. Teorin är just nu fullt applicerbar på min vilja att träffa någon kombinerat med min ovilja att gå på dejt. Det tar emot av någon anledning och jag har en mängd olika ”anledningar” i mitt huvud som alla klingar falskt. Jag är så klart rädd för att både misslyckas och att lyckas. Säkert är jag rädd för andra saker också…

Jag har tidigare skrivit om mod, att våga ge sig hän, följa sina drömmar och våga ta in på nya vägar. Det börjar kanske bli dags att skriva mindre och göra mer?! Det kan hända att jag blivit erbjuden en blind-dejt. Bäst att utmana mig själv och göra det jag skulle rekommendera en vän i min situation att göra. För visst är det oändligt mycket lättare att ge andra goda råd än att följa dem själv?!

Den svåra konsten att vara ensam

Det finns olika sorters ensamhet, t.ex. den självvalda och den icke valda, den upplevda och den verkliga. Det kan vara en konst att vara ensam och trivas med det. Jag har alltid haft lätt för ensamhet, har jag tyckt och trott. För mig är det viktigt att få vara ensam, jag månar om min ”egentid” och ser till att planera in sådan. Något som ju inte är särskilt svårt när man inte har barn förstås.

Många gånger tycker jag mig ha valt ensamhet på helgen. I veckorna är jag ofta uppbokad både dagtid med arbete och på kvällarna med kurser, bokklubb, kompisträffar och ibland dejter. Men när det inte längre är självvalt då, när det egentligen inte finns något behov av ensamheten – hur ska man då hantera den? Tror att det är viktigt att inse att man oftast har ett val. Frågan är bara vilket val man gör. Det finns kanske någon att ringa, något att göra men av någon anledning känns inte det så lockande. Är då ensamheten inte vald? Det kan också vara så att det finns en naturlig anledning – som t.ex. att jag inte har kontaktat någon och sagt att jag inte har något planerat. Även då finns det kanske möjlighet till umgänge men av någon anledning drar jag mig för att ta den där kontakten. För att inte verka ensam… för att inte någon ska känna ansvar för min ensamhet och känna att de borde umgås med mig. Hemska tanke. Hellre ensam än att bli hembjuden under de premisserna.

Mycket sitter i huvudet. Inte skulle nån känna sig ”tvungen”. Inte skulle det vara en belastning för någon? Det kanske är så att jag är lite lat och bekväm. Kanske är det så som min terpeut säger, att jag ibland väljer att inte behöva relatera till andra människor. För att det innebär ju att behöva göra som andra vill, äta när andra vill… vad komplicerad man kan vara. Jag är. Ibland.

Just idag är ensamheten kanske delvis självvald men inte särskilt angenäm. Beror säkert på dagsformen också. Kommer inte fram till ett ultimat förhållningssätt. Men jag vet ju, att den helgen då jag är uppbokad kan jag längta efter en helg som denna, utan planer…

Förebilder

Det slog mig här om dagen hur viktigt det är med förebilder. Både när det gäller livet i stort och när det kommer till relationer, vuxenlivet, hur man ska uppfostra sina barn, hur man ska hantera motgångar och så vidare.

Har du någon förebild eller flera?

Jag började tänka på det här när jag insåg att några av de kvinnor jag träffat de sista åren har blivit förebilder för mig. Det har då handlat om att hitta förebilder i kvinnor – som liksom jag – antingen varit singlar eller som varit lyckliga och till freds utan en traditionell familj, ja utan ett traditionellt liv till och med. Känslan de har givit mig är att man kan bli lycklig och leva ett riktigt rikt liv utan att passa in i ”mallen”. Det har gett mig styrka när jag har behövt det.

När jag sedan pratar med mina vänner som antingen lever i relationer som går mer eller mindre knackigt, eller som är singlar, hör jag att många av dem saknar positiva förebilder när det gäller relationer. De tänker kanske ”bättre än så här blir det väl aldrig”, ”jag vill i alla fall inte ha det som mina föräldrar, då är jag hellre ensam” eller ”jag klarar mig bäst själv så slipper jag bli sårad som jag ser andra bli”.

Jag har tur som har bra och fina förebilder i många av mina vänner. Som skilsmässobarn har jag haft svårt att tro på relationer, och fortfarande har jag svårt att se att en riktigt bra relation kan ”drabba” MIG, men jag hoppas ju. Och ser på människor omkring mig att det är möjligt. Det går att vara kär i sin man efter 15 år! Efter 25 år också kan jag se på ett par av mina kollegor. Det går att leva med en partner som har fel och brister och ändå fokusera på det positiva och ha överseende med t.ex. lathet, fyrkantighet och rädslor.

Älskade farmor

Min finaste förebild är nog trots allt min farmor. Som tyvärr inte längre lever men hon finns ju enligt mediumet Betty (se tidigare inlägg) i min närhet och har koll på vad jag gör, vad jag borde göra och om jag har ont i en tå! Farmor var nästan alltid glad och njöt av det lilla även om hennes liv inte alltid var så lätt eller så roligt. När hon var runt 85 ramlade hon och bröt armen. Då var hon glad att hon bröt vänster och inte höger, och klagade – det gjorde hon aldrig.

Tänk efter, har du någon förebild? Jag tror man kan hitta sådana som man behöver om man bara tittar sig omkring. Det behöver inte vara någon man känner men någon man vet något om. Lycka till och jag önskar er riktigt fina förebilder att stärkas av!

Anknytningsteorin och vägen till en varaktig relation

För några år sen kom en bok ut som heter Hemligheten. Jag köpte direkt och läste den med stor nyfikenhet. Den lovade att förklara varför så många är singlar och slog hål på myten att singelskapet är självvalt och gav förklaringar till varför vissa har så svårt att gå in och stanna i en relation. Jag lärde mig massor!

En nyckel i sammanhanget är Anknytningsteorin, som började uppmärksammas för oss icke-psykologer för några år sedan. Det är en psykologisk teori som handlar om föräldrars relation till sina barn och hur denna påverkar barnens förmåga att knyta an och utveckla en trygg anknytning.

Läkartidningen skriver om Anknytningsteorin och på Psykologgiuden ges en enkel sammanfattning om anknytningsteorin, som beskriver vilka olika problem med anknytning man kan ha och hur de visar sig i vuxen ålder. Vår relation till föräldrarna – hur väl de lyckades ge oss som små barn närhet och trygghet – skapar ett anknytningsmönster. Det kan t.ex. handla om föräldrars oförmåga att ge tröst och närhet, och föräldrar som t.o.m. avvisar barnet när det är ledset. Detta gör att barnet blir ”otryggt-undvikande” och utvecklas då i värsta fall till en vuxen som har svårt att visa känslor, alltid förväntar sig att bli avvisad och som därför undviker närhet. Den vuxna reagerar därför på en situation där det känns ”bra”, och det vore naturligt att ta ett steg framåt, med att istället ta ett steg tillbaka och kanske helt dra sig ur den potentiella relationen. Trots att allt han vill – precis som alla människor – är att få närhet och kärlek. Men han har ”lärt” sig att han inte är värd det.

Psykologguiden finns frågor och svar och boktips. För anknytningsteorin handlar ju främst om att lära föräldrar hur de ska bete sig mot sina barn, och i andra hand förklarar den varför singlar (som jag) har svårt med relationer – och vad man kan göra åt det. För det är vad boken ”Hemligheten” syftar till, att förklara anknytningsteorin och sedan ge konkreta råd hur man ska komma runt sin anknytningsteori för att kunna skapa en varaktig relation. För alla vill vi ha en djup och nära relation, om vi bara törs.

Själv har jag trotsat mitt köp-stopp när jag fick veta att författarna släppt en ny bok: Den Mörka Hemligheten som är en fortsättning på den första. Här kan ni läsa författarnas beskrivning av boken. Jag ska läsa, lära mig och praktisera… Recension kommer inom kort!

Det går bra med vem som helst

Just nu känns det så, att det skulle gå bra med vem som helst. Fast jag vet ju att det inte riktigt funkar så. Utan att på något sätt grotta ner mig i det faktum att jag är singel och vännerna runt omkring mig träffat – lyckligtvis – trevliga och bra män som de ynglar av sig med, faktiskt inte, så har jag börjat spana på ett nytt sätt.

Illustration: Nausikaa

Illustration: Nausikaa

Jag blev först uppmärksam på det när jag tyckte att varenda kille som cyklade förbi mig (mot mig) kunde vara en potentiell pojkvän. ”Ja, han såg ju trevlig ut, och han med, och han med…” Har nästan funderat på att sätta ut en kontaktannons till ”du som cyklar den här vägen till jobbet – hör av dig”, så kanske nån av dem kunde höra av sig?

Dels är jag förvånad över att jag så aktivt har börjat titta på män, det var länge sen jag gjorde det. Sen vet jag ju att jag är mycket mer selektiv än så när det väl kommer till kritan. Men drömma kan jag ju få göra. Fast det är lite motsägelsefullt att skriva att det går bra med ”vem som helst” när jag tidigare preciserat vad jag vill ha av en man och en relation här, men det kanske inte finns någon motsättning i det? För vem som helst KAN ju vara den rätte – för mig!

Läste just om en kvinna som fokuserade på att ge sig själv allt det hon ville ha av en man, såg till att bli lycklig med sig själv och sitt singel-liv. Så mötte hon en man som gjort samma sak, han hade dessutom just köpt en större lägenhet för att den kvinna han hoppades träffa snart skulle få plats. Och det fick hon. Underbart tycker jag. Kalla det vad man vill med Attraktionslagen har sina poänger! (som du kan läsa om här eller på en mängd andra ställen)

…och vandringen fortsätter

Det är snart höst och jag noterar att flera, som liksom jag är singlar, tycker att hösten känns lite jobbig. ”Ännu en höst utan pojkvän” (eller motsvarande för mina killkompisar, men jag vet inte, för vi pratar inte lika mycket om sånt), eller ”jaha nu börjar hösten och jobbet igen och ingenting har förändrats”.

snart höst

snart höst

Själv älskar jag hösten och håller som bäst på att höst-fixa hemma men när jag stannar upp hinner känslorna ikapp. Som igår under min konsultation med Janesh Vaidya som jag skrev om igår, när jag insåg att jag visserligen trivs bra med mitt liv men att jag samtidigt har en ledsamhet inom mig. ”Jag trivs bäst ensam” klingar falskt, även om det onekligen vore lättare om jag verkligen kände så.

Jag gläds SÅ åt min vän i söder som träffat en riktigt bra man efter många år som singel, min vän som just blivit gravid med en toppenkille hon träffade rätt nyligen, och min vän som när som helst ska gifta sig på en exotisk ö där hon träffade mannen i sitt liv på semester i början av året. För man kan glädjas åt andra och samtidigt känna en ledsamhet på insidan. En tomhet och en stilla undran: när är det min tur då?

Jag försöker blicka och vandra framåt (och samtidigt vara närvarande i nuet så klart!). Nästa vecka startar min terapi igen och jag ska också, efter rekommendation från Janesh Vaidya, träffa en yogaterapeut på DermaNova. Efter diagnostisering får jag ett eget yogaprogram anpassat för just mig. Det känns jättespännande!! På hösten känner jag mig alltid peppad att börja med något nytt så det här känns bra. Fast jag ska erkänna. Ibland känns det för himla trist att hålla på att förkovra sig och ”växa” och lära känna mig själv, när jag egentligen bara vill träffa nån och växa med honom. Då tänker jag: Tålamod och Tillit. Andas djupt och försöker ha både och.

Och jag vill gärna tro på det Janesh skrev till mig igår: ”I am sure you will awake from your deep sleep and walk towards the dawn.”

Tvåsam eller ensam? Serie-monogam eller långtids-singel?

Tänk att det heter ”tvåsamhet” och lever man inte i tvåsamhet, lever man då i ensamhet? Näe, så tycker inte jag det känns som. Men jag tror att vissa känner så. Tvåsam eller ensam. Vad ska man säga? ”Jag lever ensam”, låter som något man valt, och att säga att man är ”singel” låter som om man är ute och dejtar mest hela tiden. Vad ska man säga då, om man är lite mitt i?

Jag har förresten en teori om dem som lever i tvåsamhet och andra, som jag, som lever ensamma /utan en nära kärleksrelation under långa perioder. Så här:

– De som är ”par-människor” har en lång relation eller flera långa som följer på varandra. Serie-monogama människor. Sen finns det såna som jag (och jag vet att det finns många med mig), som lever utan relation oftare än i en relation. Och de relationer som blir är oftast inte särskilt långa och hinner heller inte bli så djupa.

Jag tror att den som är mest van vid att vara och leva ensam har svårare att gå in i en relation än den som är ”serie-monogam”. Den senare känner sig sannolikt mer ensam och avvikande när han / hon plötsligt blir singel / ensam, för då är det något nytt och lite obekvämt. För mig är det mitt ”vanliga” tillstånd som faktiskt till och med kan kännas tryggt att falla tillbaka på. Inte nödvändigtvis det jag VILL falla tillbaka på, men jag vet ju vad jag har då. Slipper anpassa mig och utsättas för risken att bli lämnad. Phu vad skönt det kan vara att lämna en dejt och gå hem till min ensamma trygghet. Visst är det hemskt?

Jag har gått ensam på säkert 20 bröllop. Jag känner många som ALDRIG gått ensam på ett bröllop. Och då menar jag med eller utan partner, för jag har ju inte varit ”ensam”.

Jag måste alltså bli mer som ”par-människorna”. Hur då? Nu önskar jag att jag hade receptet på detta, som jag kunde dela med mig av. Men som singel jag är famlar jag fortfarande lite i mörkret. Men, jag tror faktiskt jag är något på spåret här. Mitt ex t.ex. När jag gjorde slut tog det mindre än 2 månader innan han hade en ny tjej. Han var jättekär i mig sa han, men vips hade han en ny relation. Och jag – 6 månader senare – är fortfarande singel.

Jag fortsätter att söka efter ”nyckeln”. Eller söka och söka, jag funderar lite på det och sen släpper jag det. Livet pågår ju trots allt där ute och imorgon bär det av söderut (Skåne) för lite mer semester. Då ska jag njuta av mina vänners sällskap och inte grubbla så mycket. Skriver igen så snart jag får tid!

Kanske finns han mitt framför ögonen på mig…

Segling med tjejerna

Efter 5 dagar på sjön var det nu igår kväll dags (läs hög tid) att plocka lite ögonbryn. Men var 17 hade jag lagt min pincett? Letade i den stora necessären som jag haft med på båten, letade i sminkväskan. Funderade. Var kan jag ha lagt den på för bra ställe. Hann fundera på hur länge jag kan gå utan att plocka dem, och hur mycket kostar egentligen en pincett? Så tittade jag upp lite. Men se där, den fanns visst precis där den alltid är. Mitt framför ögonen på mig men på det enda stället där jag inte tittat ordentligt på.

Så kan det väl vara med saker. Eller upplevelser. Eller människor. De finns rakt framför ögonen på en men man ser det inte, för man tror inte att det man söker finns så nära. Självklart är det inte alltid så men det är kanske något att ta med sig – att inte alltid börja leta långt borta.

Låg och läste till en bit efter midnatt igår (mycket sent för att vara jag), för att jag inte kunde släppa boken ”En dag”, som jag lånat av en kompis. Det är många som läser den, den ligger etta på pocket-toppen och är allmänt haussad. Och bra. Enligt mig handlar den om att det man vill ha kan finnas närmre än man tror och att när man söker efter kärlek är timing också väldigt viktigt. Trots att den inte slutade helt ”lyckligt” blev jag glad av den, den kändes  positiv och hoppfull. Det blir som det ska bli även om vägen dit är krokig. Typ.

Så som singel jag är handlar mitt sökande oftast inte om en pincett utan snarare om en man. Inte för att jag söker, men jag vill gärna ha! Var finns han då? Om han finns mitt framför mina ögon kan jag säga att jag faktiskt inte ser honom för tillfället. Så om jag bortser från det alternativet så var har mina vänner hittat sina män? Kollar bland kontakterna i mobilen och börjar på A: nyårsfest, gymmet, puben, nätet, jobbet, nätet, studentkorridoren, nätet, nätet, jobbet, resa, nätet, fest, Cliff Barnes, fest, Café Opera, nätet… och så vidare. Jag måste alltså gå ut mer, alternativt flirta mer aktivt på gymmet om jag inte helt ska förlita mig på nätet.

Önskar att blind-dejts var mer förekommande. Snälla – ge mig blind-dejts i ålder 34-44 tack!!! Och tills jag får det ska jag vara mer öppen och vaksam. För han kanske faktiskt finns mitt framför ögonen på mig…

Kväll i skärgården