Mindfulness – går det att få ett liv i harmoni?

Jag har läst böcker om mindfulness och jag har gått kurser i meditation, jag har tänkt och försökt göra mindfulness – närvaro i nuet – till en vana. Som mycket jag har ambitionen att göra, har mitt kämpande med detta pågått i perioder för att sedan obemärkt försvinna ur mitt liv.

Så plötsligt, utan att jag vet exakt vad som har hänt, går jag omkring om ler. Jag ser saker med nya människor, jag ser människor, jag fnissar åt saker jag tänker och gör och jag känner mig helt i balans. Jag är inte stressad och jag känner ingen oro. Allt detta känns nytt och helt, helt fantastiskt.

Nu kan det kanske vara provocerande att läsa det jag skriver. Och lätt att tycka att ”det är lätt att må så när man har det så bra som du har”, men riktigt så enkelt är det ju inte. Jag har i perioder mått riktigt dåligt, och mitt liv har inte – till det yttre – förändrats sedan dess. Jag har varit yngre och snyggare än jag är idag, jag har haft många fler chanser till både relationer och familj, som jag har sabbat på olika sätt. Jag har haft ångest över detta, känt mycket oro och bitvis varit deprimerad bland annat på grund av att mitt liv inte har sett ut som jag önskat.

Idag är jag äldre (40), jag är singel (sen länge), jag har fortfarande inga barn (vet inte heller om jag kommer att få – för hur vet man det?), jag bor i samma lägenhet sen 10 år tillbaka (lite för liten) och verkligen, man blir varken snyggare eller starkare med åren! Ändå mår jag så bra nu. Vad har förändrats på insidan?

Jag inser att jag är närvarande nu. Jag fokuserar inte på händelser eller saker som jag saknar i mitt liv, jag strävar inte mot mål som antingen är ouppnåeliga (att se yngre ut) eller inte möjliga att påverka (hitta kärleken), jag oroar mig inte för det jag inte kan påverka, jag låter livet flyta på och försöker känna tillit till att det som är bäst för mig – det kommer att inträffa. Ibland känner jag verkligen den tilliten förbehållslöst, vilket är en fantastisk känsla.

Jag accepterar till fullo där jag är idag och hur jag ser ut. Livet ser ut så här idag – och jag vet inte hur det ser ut imorgon. Jag går inte tillbaka och anklagar mig för alla misstag jag begått och alla chanser jag sumpat. Jag mest är. Och njuter. Och tänker att livet är väl förunderligt ändå. Och det mina damer och herrar, kan väl ändå vara en form av mindfulness? Mindfulness i min tolkning i alla fall.

Vad är receptet då? Jag kan ju inte låta bli att dela med mig av tankar kring ”varför”.

– Att acceptera det som är, – att förlåta sig för det som varit, – att ha tillit till att det blir bra eller bättre längre fram, det är lite av mitt recept.

Om man tror på att det finns en andevärld, att vi inte är ensamma här på jorden, kan man också ta till sig att vi alla har valt våra liv innan vi föddes, för att vi behövde lära oss något. Det kan vara hemskt att tänka på det när man ser så många som far illa, men jag har mått bra av att tänka så om mitt liv. Det finns kanske en mening med att allt har blivit så här, jag är kanske inte ”misslyckad”, det skulle kanske vara precis så här jobbigt ibland och härligt ibland, i detta liv. Det ger mig en känsla av ro. Och det är en känsla jag önskar förmedla till er.

Intuition, kan man lita på den?

På många olika sätt har funderingar och samtal kring intuition kommit upp den sista tiden. Jag har alltid känt att jag har en starkt intuition, som jag har litat mycket på. Samtidigt tror jag också att jag har gått emot intuitionen ibland och i perioder inte alls haft någon känsla av intuition. Jag blir mer och mer säker på att jag och alla ni andra har tillgång till intuitionen, det handlar mest om att hamna i ett läge där man hör den – och sedan våga lyssna och lita på den.

En gång när jag var runt 18 år liftade jag och en kompis med 3 killar hem från stan vid 5-tiden på morgonen. Hon blev avsläppt först och jag åkte vidare med dem cirka 10 minuter, tills de släppte av mig på mammas parkering. En potentiellt mycket farlig situation, som jag kände mig helt trygg med. Samma sommar hade jag hoppat av nattbussen och tagit en taxi (fast jag inte hade råd!) då det var en man som jag upplevde som obehaglig på bussen. Jag har alltså inte varit orädd och naiv, utan lyssnat på min magkänsla – eller intuition.

Intuition är något som ger en känsla som både kan gå emot det rationella och som kan gå emot det man faktiskt upplever och ser. Typiskt sätt är det t.ex. intuitionen som talar om ifall en person man pratar med ljuger eller inte.

Jag litar på min intuition och kan så tydligt se att när jag gått emot den, så har det heller inte gått så bra. Då har jag aldrig fått det som jag vill, utan det har blivit ”fel”. Jag har känt något på mig men valt att bortse från det, för att sedan bli besviken.

Vad är då intuition? Vissa ser intuition som något som kommer inifrån, från erfarenheter och information som man samlar på sig under sitt liv, men som inte är direkt tillgängligt i form av medvetenhet eller minnen. Andra ser intuitionen som information som kommer utifrån, från ”hjälpare”, ”guider” eller änglar. Då handlar det om att man får hjälp eller information från dem som har större kunskap än en själv.

Kanske spelar det inte så stor roll vad vi tror om intuitionen. Jag är helt övertygad om att den leder oss rätt där den rationella sidan av oss många gånger leder oss fel. Mina erfarenheter säger mig att det är viktigt att komma i kontakta med sin intuition och lyssna på den, för att sedan kunna följa den. Att fatta beslut med hjärta och magkänsla i stället för med hjärnan framstår som lite läskigt, det innebär att släppa på kontrollen. Men är det så farligt då? Jag tycker det är läskigt men ska prova ändå, och se hur det går! Vågar du?!Intuition

Att säga nej och släppa taget

Nu var det länge sen jag skrev här. Hela sommaren har gått och den har varit fantastiskt bra. Jag har lärt mig en massa saker, haft väldigt roligt och njutit av att vara mycket ute i naturen.

I slutet av min semester var jag på yogaretreat där vi en av dagarna fick lära oss lite om gudinnan Kali, som bland annat sägs kunna frigöra människan från rädslor och som är den starkaste av gudinnor och gudar. Vi kopplade detta samman med förmågan att säga nej och att släppa taget om sådant som inte är bra för oss. På kvällen hade vi en ceremoni när man fick skriva ner på en lapp det man ville släppa taget om, och säga Nej till, och slänga det i en eld som vi satt runt. Kali– Vad vill DU säga nej till och släppa taget om? Kanske är det en gammal relation som spökar, gamla känslor av övergivenhet, skuld, kränkthet eller maktlöshet, känslor som i dagsläget bromsar utvecklingen och sänker energierna. Man kan både vilja släppa taget om gamla föreställningar och sånt som man vet att man mår dåligt av men som man lite vanemässigt går och tänker på då och då, även om det inte leder någon vart. Man kan vilja säga Nej till saker som att ”bry sig om vad andra tycket och tänker”, ”självkritik” eller oro och rädslor som inte är konstruktiva utan hindrar en att se det positiva i livet och stärka självkänslan.

Jag rekommenderar alla att sätta sig ner och ge det lite tid att fundera över detta. Hittar du några tankemönster eller känslor som du känner att du faktiskt skulle må bra av att släppa taget om, och säga nej till, gör då gärna en egen ceremoni! Skriv ner det på en lapp och elda upp den! Gör också en överenskommelse med dig själv om att detta faktiskt betyder något för dig, att du nästa gång den där tanken eller känslan dyker upp påminner dig om att du faktiskt släppt taget om den – och sedan också göra det. Man kan byta tankar!

Ha tillit till att allt blir bra, allt blir som det ska bli och det är inte farligt att släppa det som är gammalt och tungt. Snarare tvärt om. När man väl släppt taget kan man släppa in så mycket annat, mer ljus och glädje. Lycka till!

Mina hjälpare på J och konsten att ta emot

Jag läser just en bok jag fått rekommenderad, ”Life Shift” av Aleta St. James. Den handlar i korthet om hur man ska kunna uppnå sina mål och drömmar genom att först identifiera dem (oj så svårt!), använda sig av sin dynamiska (manliga) och den kvinnliga magnetiska energin, göra sig av med mentala blockeringar och hinder, tro att allt är möjligt, inte försöka kontrollera och bestämma hur drömmarna ska realiseras – och ta emot hjälp från andra!

Jag ska inte – nu – gå in mer på boken, men jag kan säga att den är väldigt intressant och inspirerande att läsa. Den är lite flummig men om man bestämmer sig för att man inte behöver tro på allt så har hon väldigt viktiga budskap, som detta med att kunna ta emot. Som jag och många med mig är rätt dåliga på. Vi är dåliga både på att be om hjälp och att ta emot den. Rädslan kan handla om många olika saker, som att stå i skuld till någon och rädslan att verka krävande och behövande, att vara en ”taker”.

Jag har medvetet tränat mycket på detta att be om och ta emot hjälp, för jag är ju själv en sån som de flesta gånger ställer mig först i raden och säger ”jag kan hjälpa till”, även om det inte heller alltid är rätt.

Aleta skriver så klokt att om man ber om och får hjälp, så ger man också andra glädjen att få hjälpa till, och den känner vi ju oftast till väldigt väl! Man får ju också förutsätta att andra inte hjälper till om de verkligen inte vill, eller hur?give-receive-copySen behöver det inte heller bli någon perfekt balans. Om någon hjälper mig kanske jag inte får någon möjlighet att återgälda det, men personen får sannolikt hjälp från annat håll, och så fortsätter det så. ”Skicka det vidare”- typ. Så våga be om hjälp, det kommer att ge mer än bara det du får!

p.s. Som kuriosa, och som fröet till detta inlägg, insåg jag att alla de som hjälpt mig ”professionellt”, eller de jag betalat för att hjälpa mig (sic!), har namn som börjar på J… är det inte konstigt? De är alla män och har alla hjälpt med med det som de gör bäst, i allt från terapi till massage: Janne x 2, Joe, Jonas, Janesh och så Julian. (Sen har jag ju även akupunktören, Dr Yu, det uttalas som ett ”j”… )
Det betyder kanske inget alls men lite lustigt är det! d.s.

Livet och immunförsvaret

Eftersom jag plötsligt, efter några år med väldigt bra immunförsvar, helt verkar ha satt det ur spel, googlade jag lite om vad som påverkar detta:

  • – Motion är bra (måttlig!)
  • – Stress (hjärnstress) och svåra livshändelser påverkar immunförsvaret negativ
  • – Lök & vitlök bättrar på immunförsvaret

Se där, det ser ut som om det finns några naturliga förklaringar till detta, för jag har ju utsatt mig lika mycket – eller lite – för ev smitta som annars. Men, jag har tränat mindre inget alls på 3 veckor – grund av halsont och stress! Jag har ätit mer onyttigt och mycket mindre av det gröna som jag brukar äta, har haft ovanligt hög jobbstress, relationsstress (en begynnande relation som gett mycket och samtidigt har varit energikrävande) och lite födelsedags-firande-stress (ingen åldersstress tack och lov!).

Nu när all stress börjar försvinna har min sedan 2 veckor tillbaka svagt onda hals utvecklats till ett monster. Jag har ingen ork, en halsinfektion, förkylning och ögoninfektion och är hemma från jobbet sen i fredags. Idag känns det fortfarande inte bättre, bara annorlunda – halsontet börjar ge mig sig till förmån för huvudvärken som är ny. Jag får väl vara glad att allt inte kom på en gång?

Vilket gnällande! Finns det inget ände på eländet? Jodå, jag hoppas ju det. Kanske imorgon? För till råga på allt gick relationen i stöpet (den hade dåliga odds men jag var ack så förälskad) och den energi jag trodde skulle rycka upp mig ur sjukträsket försvann. Mina tårar har knappast gjort ögoninfektionen bättre och jag tror jag behöver vätskeersättning efter gårdagens flöde.

Det känns verkligen påtagligt efter allt detta, att känslorna hänger ihop med det fysiska. Att det psykiska påverkar det fysiska. För denna energibrist känns inte bara fysisk, och att jag just nu drabbats av så mycket på en gång är kanske inte så konstigt.

Min napratpat sa när jag var där sist, att man kan se på röntgen om man har ett ”brustet hjärta”, för det påverkar verkligen hjärtat fysiskt. Han verkar ha koll på vetenskapen och är väldigt oflummig så varför inte? Tur då att det som finns inne i kroppen läker snabbt, så jag hoppas jag snart är på banan igen. Då ska jag banne mig äta lök och spenat, träna och meditera. Då ska min kropp få vad den behöver – lovar att rapportera om mina framsteg. Men innan dess äter jag snälla och mjuka saker och sover mycket. Det är nog också bra för både kropp och själ.  meditation

Musik och kärlek

Lyssnar på mina nya stjärnmärkta låtar på Spotify, varav några som jag faktiskt tagit från ESC (”den stora melodifestivalen”!), och inser att nästan alla handlar om KÄRLEK. Att låtsas som att kärleken inte spelar så stor roll i livet är att förneka något viktigt, funderar jag. Insåg idag att även om jag mestadels varit nöjd med mitt (singel-)liv som jag levt större delen av mitt liv, så har jag också levt utan kärleken från en man.

Visst kan man säga att jag får kärlek av min familj, vänner och systerbarn. I någon mån är det ju så, men ändå, tänk vad jag har framför mig…tänker jag.

* Min favoritlåt i lördags på ESC låter så här :

”Hold me, just unfold me, unchain my soul, give me love, make me whole…”
(Farid Mammadov)

* Sveriges bidrag (Robin Stjernberg) sjöng så här:

”I know that if the sky would fall, I would survive it all – because of you…”

* Min favorit Jason – Timbuktu, sjunger så här:

”Du var känslosvall, jag var känslokall, du förändrade allt” i min allra mesta peppiga låt just nu: Fallskärm. Den är hur bra som helst och får mig uppåt och glad oavsett allt annat.music-note-tattoo-300

Något att sikta mot, något att se fram emot. Något att leva ”som om” det redan fanns. Det är ju så man ska göra enligt alla böcker jag omsvärmas av, de kommer från olika håll – alla med samma budskap. Och faktum är, att bara känna lite kärlek i livet drar till sig mer möjligheter till kärlek. Och en sån liten sak som att le, oavsett sinnesstämning, påverkar rent fysisk hur man mår – till det bättre. Det smittar dessutom och vem vet vad de leendet leder till…

Så le, älska och välkomna det som kommer!!

Kärleken, igen och igen

Nu ska jag skriva om kärlek igen, för den finns överallt och kanske mest påtagligt när man längtar efter den eller när man är nyförälskad. Jag har fått känna av den, och längtar så efter den. Men nu ska jag faktiskt inte fokusera på mig själv

Var på en möhippa igår och väl hemma igen kom jag på att jag självklart ska hålla ett tal och insåg att temat skulle handla om just kärleken. Kärleken och det jag identifierat som viktiga ingredienser i en kärleksfull relation – acceptans och förståelse.

Vi får hoppa ett par månader tillbaka. Jag är på en 40-årsfest. Den blivande bruden är på skidresa men hennes blivande make är där, trots att han knappt känner någon, för att han ska få lära känna hennes vänner och eftersom födelsedagsbarnet ska vara toastmaster på bröllopet.

En något berusad gäst, vän till bruden, frågar den blivande maken varför han valt just den här kvinnan.

– ”För att hon förstår mig.” blev svaret.

Den berusade mannen är inte alls nöjd med svaret, han tycker inte att det är något man grundar en hel relation på, men jag inser att jag just fått något att ta upp på bröllopet.

Tillbaka till igår. Frågor har ställts till den blivande maken och nu ska min väninna försöka gissa vad han har svarat. Paret har känt varandra i knappt 2 år och det är med viss spänning hon läser upp frågorna och svarar på dem. Det visar sig att de känner varandra väldigt bra, men på hans svar kan man också förstå att han förstår och accepterar henne. De är mycket olika på många olika plan, men de ger varandra friheten att vara sig själva, de försöker inte ändra på varandra och kan se fördelarna med varandras sidor och egenskaper.

Det blev en oerhört fin och kärleksfull stund när vi fick höra deras svar och en bjärt kontrast till momentet innan då den blivande bruden fick redogöra för alla tidigare relationer och relationsförsök under åren som föregick mötet med den blivande mannen.

Och jag insåg hur viktigt det är att våga vara sig själv, stå upp för den man är, att inte anpassa sig till det man tror att andra vill ha, att inte kompromissa med viktiga saker, att välja bort det som inte känns rätt och våga vänta. För tids nog finner kakan sin maka, och då kan det bli precis hur bra som helst!

Jag och Cameron Diaz…

Jag har insett att jag har en hel del gemensamt med Cameron Diaz. Eller i vart fall två saker: vi fyller båda 40 (eller hon har nog redan fyllt) och så är vi singlar. Vi är långa båda två, fast jag är lite längre. Och hon är snyggare, jag tycker hon är otroligt vacker!

Men hur som helst, det kändes ändå skönt att läsa en artikel om henne och inse att jag inte är ensam om de här faktumen: 40 och singel. För objektivt är det ju knappast en lyckad kombination. Man tycker lite synd om dem som är så gamla ”ungmör”, fast man kanske inte vill erkänna det. Det är okej att tycka lite synd om, men 40 och singel är tack och lov inte hela min identitet!

Inför min stundande 40-årsdag funderar jag lite. När kommer krisen? Har den redan varit? Nu ska jag ju inte prata om trollen men när jag känner efter känner jag att jag faktiskt mår riktigt bra. Trots likheterna med Cameron! Krisat har jag gjort nog i mina dagar, jag tar en paus från det nu och ser framåt med tillförsikt och tillit. Så känns det faktiskt och det är jag glad för.

Så hur lever jag mitt 40:e år egentligen? De män jag träffat de sista åren har varit under 30, även om det inte lett till en varaktig relation är jag tydligen ingen tant än. Det var bara ett år sen jag fick visa leg på systemet, och då gjorde jag det minst varannan gång jag var där. Jag är mer vältränad nu än på många år och jag sprang idag 40 minuter obehindrat – trots att det var min första löprunda på över ett halvår.

Jag är mer stabil, har mer självkänsla och oändligt mycket mer självinsikt än när jag fyllde 30. Jag har gjort en otrolig resa sedan dess som jag inte skulle vilja vara utan. Jo, vissa bitar hade jag velat skippa, men eftersom den har tagit mig dit jag är idag känner jag ändå mest tacksamhet.

Ålder är trots allt bara en siffra, försöker jag tänkta. Men den som säger att jag snart är närmre 50 än 30 kommer inte att få ett leende, den personen får hålla sig undan!

Kärleken, den kärleken…

Det här med kärlek är svårt. Varför blir man kär i den man blir kär i och varför blir man inte kär i någon annan? Det här kan jag grotta i hur länge som helst utan att komma fram till något svar så jag ska inte ens försöka.

Det jag däremot kan konstatera är att kärleken kan komma plötsligt, oväntat och kanske inte alltid så lämpligt. Den kanske kommer ibland för att det just inte är så enkelt och lämpligt, för då behöver den inte sättas på prov… funderar jag.

Jag har några gånger gått till ett brittiskt medium, som utan att jag har frågat henne om det har tagit upp kärleksrelationer som en liten del i allt det övriga hon talat om. För ett par år sedan nämnde hon att jag skulle träffa en man som tyckte om / spelade kricket, vilket ju ingen gör i Sverige. Däremot i England och Indien. Nu senast, för ett par månader sen, pratade hon om hur utländska män och länder skulle komma att spela stor roll för mig.

När jag nu sitter och funderar inser jag dels att de män jag blivit intresserad av de sista 3-4 åren, alla har varit utlandsfödda. Den sista av dem, som på distans spelar en stor roll i mitt liv just nu, är dessutom ett stort kricket-fan och spelar själv när han får möjlighet.

Men, hur är det då med kärleken? Är det kärlek jag känner? Är det lättare att känna för att han inte finns nära och kan erbjuda mig det jag vill ha? Hur ska jag veta?

Det jag kan konstatera är att mediets beskrivning av den närmsta tiden stämmer skrämmande väl och att jag faktiskt inte vet vad kricketspelaren kan komma att spela för roll i mitt liv. Får helt enkelt vänta och se. Och fundera på nästa utlandsresa, för ”foreign people and foreign countries will be very important to you”!! Det kan jag skriva under på!

Förändringsarbete

Jag är just nu inne i en process där jag synar de relationer jag har omkring mig. Det är inget jag har planerat men det händer ändå. Mina osäkerheter, gamla mönster och känslor kring relationer, flyter upp och gör sig påminda på olika sätt. Det är både smärtsamt och intressant och för mig en nödvändig process.

I januari bestämde jag mig för att detta år ska ha temat ”Förändring”, och i min almanacka står det nu för april månad att jag ska ”Vårstäda”; släppa taget om saker (människor?) så jag får mer energi. ”Släpp in det som ger kraft!” står det. Och idag höll min farbror ett tal till min kusin som just fyllt jämt, där han bland annat citerade ur bok att man ska omge sig med människor som lyfter fram det bästa i en själv. Allt detta känns som om det passar på pricken in i mitt liv just nu.

Förutom arbetet med de mer smärtsamma bitarna så känns det alltså som om jag gör en ”revision” av mina relationer. Det är känsliga saker jag håller på med. Vad gör man med sina gamla vänner när man tycker man växer ifrån dem, relationen ger inte så mycket längre. Jag får lätt dåligt samvete för alla jag inte hör av mig till men jag försöker byta perspektiv. Att jag inte hör av mig kanske betyder något? De som är viktiga för mig ser jag väl till att hålla nära, i någon aspekt i alla fall?

Jag inser att jag är van vid att ge och mindre van vid att få. När någon gör något litet för mig blir jag överväldigad. Mina förväntningar är skrämmande lågt ställda. Nu ska jag släppa in människor som har något att ge till mig, samtidigt som jag ska våga ta emot det andra har att ge mig. Både nya och gamla vänner. I stället för att tänka på andra ska jag se till att få det JAG behöver! Förändringens vindar blåser detta mitt 40:onde år på jorden, och det känns som om jag är på väg åt rätt håll. Håll i hatten!