En annorlunda vecka

Den här veckan har varit lite annorlunda. Dessutom har jag resfeber. Det gör jag att är rätt mycket uppe i varv och inte alls är på väg att gå och lägga mig som jag borde.

Jag har blivit kramad av 3 olika italienare för det första. En som jag hjälpt i jobbet och som gärna vill bjuda mig på lunch eller middag som tack för hjälpen. Vid vårt sista möte satt jag och tittade på honom mera som en man och mindre som en medlem. Inte så proffsigt. Får nog försöka avstyra den där tack-middagen. Han har sambo så han är kanske helt utan baktankar men ändå. Synd nog! Att han är upptagen alltså, inte att han inte har några baktankar. Borde jag väl skriva…

Sen fick jag kramar av två olika kypare på två olika kvällar när jag passerade restaurangen som jag bor på. De blev tydligen så glada av att se mig så de kramade om mig! Jag har bott i huset i 9 år och de har aldrig kramat om mig tidigare. Tydligen så är det ”Sandra-behöver-en-kram-veckan”. Inte mig emot! Undrar så klart vilka signaler jag sänder ut.

Och signaler skulle jag sända ut idag när jag blev fotograferad i en timme av proffs-fotograf, som har fotat många kändisar. Trevliga Margareta (som har en fin hemsida om ni klickar på hennes namn) var hos mig idag och fotade mig för en tidning där jag blivit intervjuad. Det var rätt häftigt att få posera och ta direktiv och försöka se både ”tuff” och ”seriös” ut, och att ha ”sug i blicken”. Ska bli spännande att se hur bilderna blev.

Lite nonsens om min vecka. Allt för att inte fokusera för mycket på annat mer seriöst kanske. Håller dessutom på att packa inför Indienresan. Provpackade och fick plats med typ 2/3 av det jag tänkt (C – jag ska försöka klara mig utan din ryggsäck!). Nu har jag sållat bland mina kläder och ryggsäcken är inte ens full! Resfebern känns i hela kroppen och nu är det dax att försöka komma till ro. Får se vad nästa vecka bär i sitt sköte, med julmiddagar och 24-timmarsresa till sydligare breddgrader!

Barn eller inte barn, det är frågan för dagen…

Så känner jag mig ifrågasatt. Och det är inte första gången. Det handlar om barn eller inte barn. Frågan om vad man som snart 40-årig singelkvinna ska göra åt saken. För något ska man ju göra, det verkar ju klart. ”Fatta ett beslut.” Eller ”Just do it”.

Jag trodde nog att beslutet att skaffa barn utan en man inblandad (d.v.s. via insemination) var mer kontroversiellt än motsatsen, men det kanske börjar svänga. Plötsligt känns det som att med alla möjlighet som finns för singlar, med gruppen Femmis och allt från oskyddade krogragg, insemination i Danmark, IVF i Danmark eller Finland, äggdonation eller embryodonation i Lettland – så är det jag som inte väljer att göra något av detta som blir ifrågasatt. Frågan är – ”Varför skaffar du inte barn själv du som ju är singel och snart för gammal?”

Nej, frågan ställs inte riktigt så rakt, men det är ungefär så jag upplever den i diskussioner med många kvinnor som har (friska) barn (med en man de älskar eller i vart fall har älskat).

Vet inte vad som känns jobbigast. Att frågan (eller diskussionen som kommer in på detta) ställs utan särskilt mycket lyhördhet (eftersom jag faktiskt har tänkt rätt mycket på detta), eller om det är de känslor av osäkerhet det väcker. Gör jag rätt i att inte göra något? Låter jag min rädsla styra? Ska jag sluta tänka och bara försöka – ”man ångrar ju aldrig ett barn” som så många säger.

För mig som alltid har trott att barn ska finnas i mitt liv men som aldrig har haft en stark barnlängtan är de här frågorna väldigt svåra och långt ifrån självklara. Tankar och känslor går fram och tillbaka. Mest är jag säker på att ”det som ska ske kommer att ske” och att det inte ska forceras fram. Kan till och med (håll i er nu!) tänka mig ett liv utan barn, om det nu skulle bli så. Men det är inget VAL jag gör. Jag väljer inte bort barn. Men hittills har jag valt att inte bli ensamstående mamma. Rätt eller fel, jag vet ju inte…

Uppskatta sig själv ja…

Sitter stilla efter 12 timmars aktivitet. Dricker te och när jag nyfiket öppnade min yogi-tepåse för att se vad som stod där var jag beredd på något klokt. Men kanske inget som kändes så träffande som det faktiskt gjorde.IMG_4256Jo, jo, ibland får man det man förtjänar. Eller det man behöver!

Min stressiga tillvaro handlar ju mycket om en känsla av otillräcklighet. Att jag idag kan känna mig stressad och som om ”jag aldrig hinner med något” är ju inte riktigt sunt. Idag har jag – for the record – tvättat, bakat 4 timmar med syskonbarn, lagat förrätt, middag och förberett snittar inför morgondagens bokklubb, bakat saffransbullekaka (med mandelmassa, ser mycket gott ut!), röjt i köket i ungefär 100 omgångar, städat hela lägenheten, förberett en jobbförhandling, hämtat julsaker på vinden och pyntat lite. Phu. Jag borde kanske uppskatta mig själv lite mer och se vad jag faktiskt gör och inte det jag inte hinner med.

Om jag ska göra 100 saker på en dag, då finns det kanske inte så mycket tid över till att ”bara vara”. Min utmaning är att välja vad jag vill göra och sänka ambitionsnivån.

För att verkligen ta till vara på den avslappnade och ostressade sinnesstämningen jag tänker ta med mig hem från Indien har jag just bokat upp mig på en meditationskurs hos Fredrik på Buddha Spa, som börjar i januari. Jag kände mig först kluven: Ska jag verkligen boka upp mig mera? Men så insåg jag, det här är ju exakt vad jag behöver! Dessutom har en väninna bokat sig också, så det blir både aktivitet och lite social samvaro innan eller efter om vi vill. Det känns verkligen rätt.

Nu ska jag avsluta kvällen lugnt och försöka varva ner. God första advent!

Vardagsstress, var tar tiden vägen?

Jag som inte har familj och barn borde ju, i teorin, ha hur mycket tid som helst. Och har jag inte det? Det känns inte som det. Jag har hela hösten varit väldigt stressad och har inte alls känt att jag har haft den tid jag tycker jag borde ha.

Kanske är det så att den tid jag har, bokar jag upp, och samtidigt så vill jag ha tiden kvar. För jag vill ha luft i min almanacka, jag vill ha tid för bara mig själv, för att kunna vara hemma och pyssla eller för att spontant kunna boka upp mig på dagen.

Det passar inte mig att vara så mycket uppbokad helt enkelt men jag vet inte hur jag ska komma runt det. Jag inser också att jag använder många ”borden” och ”måsten” när jag pratar om min vardag. Men ska jag inte ställa mig frågan: ”vad VILL jag?”

Hösten har varit tuff på många sätt och stressen jag känner handlar om mycket mer än bara detta med mina uppbokade veckor men det är ändå något jag borde ta tag i  känner jag. Att inte kunna boka in en träff med någon jag vill träffa utan att behöva konsultera almanackan och konstatera att jag har ”två kvällar om två veckor lediga”, känns inte bra. Så vill jag inte leva!

Längtar till min julsemester då jag har 4 sköna veckor långt hemifrån att fundera på vad jag gör för fel. Och hur jag ska förhålla mig till min vardag. För det handlar ju också om inställningen till tid och bokningar, och inte endast handlar om hur verkligheten ser ut. Tar tacksamt emot tips från er!!

Den första snön…

Ikväll faller den första snön i Stockholmstrakten, efter en härligt krispig och solig höstdag. Det låter som regn men är faktiskt snö det som faller ner, biltaken blir vita även om marken endast blir blöt.

Vad händer nu då? Vi är i slutet av november, mindre än 2 månader till jul. Vi bor i Sverige. Jo – de flesta börjar klaga och ondgöra sig över detta väderfenomen, som inte är varken ovanligt eller konstigt.

Visst: jag har inte bil. Jag cyklar inte. Jag har ingen rullator eller rullstol. Jag är inte gammal och rädd för att ramla. Men ändå, mina vänner och bekanta är också relativt unga och pigga, de har säkert vinterdäck på sina bilar och kanske till och med dubbdäck till cykeln. Så varför detta gnällande?

Detta är ett för mig typiskt exempel på hur man kan förstöra för sig själv. Genom att låta sig påverkas negativt av vädret. Genom att låta sig bli sur, irriterad och jag vet inte vad (som jag kanske börjar bli nu?!!) på något som man över huvudtaget inte kan påverka. Blir man utfrusen om man viskar lite ”tänk positivt” nu? För vintern kan ju vara underbar! Vit, gnistrande, med ett vackert drömskt landskap. Och även om det inte är så, utan är slask och elände, så kommer vi inte ifrån det. Det är som det är och det blir som det blir.

Så ni som gnäller och upprör er. Försök acceptera. Efter sommar och höst kommer vintern. Och efter vintern kommer våren och sommaren igen. Men vänta inte med att vara glada tills dess – hitta något positivt med vintern i stället! För er egen skull!

Vinter i Stockholm.

 

Jag har läst ”den där” boken…

Så har jag läst ”Fifty shades of Grey”, (den finns ju på svenska också: Femtio nyanser av honom) jag också. Tror faktiskt inte jag hade läst den om den inte bestämdes som bok i min bokklubb. Kanske hade jag det, men senare, om någon hade rekommenderat den till mig.

Efter att ha sett mängder av artiklar om boken, med intervjuer med författaren, hade jag fått intrycket av att det skulle vara en bok med mycket sex. Check. Att det skulle vara mycket BDSM, d.v.s. inte ”vaniljsex”. Check. Fast ändå alltså. Som jag hade läst om boken trodde jag att jag skulle bli lite chockerad, eller i vart fall höja lite på ögonbrynen. Men icke.

Beror det på mig eller på att boken faktiskt inte var så himla ”snuskig” som den har beskrivits? Faktum är att jag nog kan beskriva boken som rätt sexig men framförallt, och dominerande, var den romantiska biten! Rena harlequin-romanen bitvis. Och det konstiga var att jag föll för den delen. Eller, jag blev berörd av den. Och förvånade mig själv väldigt mycket genom att under hela läsningen (knappt en vecka) gå och vara jätteavundsjuk på Anastasia som fick uppleva en sån häftig kärlek och en sådan romans! Jag som sällan blir avundsjuk kände att ”jag vill också träffa en Mr Grey”. Låter det vara osagt vilka delar av hans sexuella preferenser jag ev kunde stå ut med, men som sagt, för mig var romantiken och passionen mellan dem båda det som påverkade mig och som ”stack ut” i boken.

Kan jag rekommendera den? Javisst. Jag tror att man uppfattar boken olika beroende på var man är i livet och vem man är. För vissa är det nog en kittlande och sexig bok, för andra är den nog en rätt dåligt skriven kioskroman / Harlequinroman. Och för mig, en kärleksskildring att sukta efter… Det ska bli intressant att höra vad mina bokklubbskompisar tycker. Kanske får vi till en diskussion om BDSM-sex, man vet aldrig!

Tystnaden – i vardagen

På retreatet jag var på i slutet av sommaren ”Raw silence”, föreslog Mithila att vi skulle börja med att försöka få in en timmes tystnad i ensamhet varje dag. Det behövde inte handla om meditation men kunde t.ex. vara att ta en halvtimmes promenad (till jobbet) utan telefon och musik i öronen, eller en tyst timme medan man sorterar tvätt, bara sitter eller gör något annat man måste göra.

För dem som redan fått in detta var nästa steg att ha en halvdag i veckan i tystnad. T.ex. en halvdag på helgen, som kan innehålla städning eller matlagning. För tystnaden behöver inte kombineras med stillhet, även om meditation ju är en ännu mer koncentrerad form av tystnad.

För dem som sällan var ensamma föreslog Mithila att man kunde tala om för resten av familjen att nu var det tystnad som gällde. De andra får då prata men den som är i tystnad svarar inte. Enligt henne går det bra att göra och hon hade själv erfarenhet att vara tyst i 2 veckor boende hemma hos sina föräldrar. Var det något viktigt kommunicerade hon genom att skriva på lappar, men tydligen behövdes det väldigt sällan.

Vad ger då tystnaden? Det är nog mycket individuellt. Själv upplever jag att jag kommer närmre mig själv, närmre ”mitt sanna jag”, när jag inte hela tiden distraherar mig själv. Mithilas förslag fick mig att inse att jag alltid har musik i öronen när jag går till och från jobbet, alternativt pratar med någon. Att jag alltid läser något när jag äter och att jag väldigt sällan bara är med mig själv utan distraktion. Nu har jag börjat ändra på det och det känns skönt men är svårt. Inser att jag alltid söker någon form av ”underhållning” eller distraktion – från mina tankar (Facebook, mailen, telefonen, böcker, tidningar…).

Mer tystnad och mer harmoni, det är vad jag hoppas på. Våga försöka du med!

Detox, recept på grön smoothie och hummus

Nu har jag hållit på med min ”detox” (som började som en vit månad och slutade som detox!) i en vecka. Oj vad jag känner mig lätt och smal. Näe inte riktigt sant, men jag känner mig lätt och nöjd i kroppen, tycker att jag både har ätit mindre och känt mig mindre hungrig, i kombination med att jag inte har haft några blodsockerdalar. Så otroligt skönt!

Min detox innebär att jag inte äter gluten, socker eller kött utan äter mycket grönt. Det blir mycket raw-food-inspirerat och till frukost äter jag antingen rå chiagröt eller en grön smoothie (tackar Erica för inspirationen till båda och även Lou och hennes Ola  när det gäller gröna drinkar!). Den bästa hittills innehöll följande:

Recept på Green smoothie (eller grön juice snarare!):

Grön morgondrink ska göras, den här med övermogen nektarin. Inte att rekommendera!

ett par stänger selleri
kiwi / banan / lite fryst mango
mycket bladspenat (ca 100 g)
ett par centimeter ingefära
lime

(Vill man vara riktigt ”grön” tar man 40 % gröna grönsaker och 60 % frukt. Det finns massor av recept på nätet, googla om ni vill läsa fler!)

Jag hade sen som bonus lite nyponskalsmjöl (för C-vitaminerna och antioxidanternas skull), lite kokosmjöl (för protein och det nyttiga fettets skull) och ett par tsk chiafrön (för att jag verkligen gillar dem!), men det är inget man behöver ha för en god grön morgondrink så klart!

Jag äter annars mycket hemmagroddade linser, groddar och hembakat ”fröbröd” som jag skrivit om för något år sedan. Nu gör jag det inte på linfrö, som ju innehåller sånt man inte ska äta för mycket av, utan på psylliumfrön. Det blir inte lika snyggt bröd men det blir lika gott. Jag har också gjort en egen hummus som är jätteenkel:

Recept på hummus:
en förpackning eko kikärtor
2 klyftor vitlök
1 msk citron
3 msk tahini (sesamfrön går tydligen också bra men jag har aldrig provat)
spiskummin, koriander och cayennepeppar

Dagens middag!

Lägg allt i matberedaren och låt den göra jobbet. Blir den för tjock späd med vatten eller olja. Mums att doppa grönsaker i eller ha på fröbrödet!

Förutom maten försöker jag ta hand om mig på andra sätt. Har börjat meditera (igen) och ska försöka få in det varje morgon och kväll, eller i vart fall en gång om dagen. Det är bra för mycket och jag behöver den stunden känner jag.

Pratade just med en kompis som bestämt sig för att ha en vit månad, så även hennes pappa och hans fru. Tänk om jag har lyckats inspirera dem, kanske flera kan låta sig inspireras och våga utmana sig! Lycka till!

En vit månad och kanske detox?

Bestämde mig för några veckor sedan att jag skulle ha en vit månad. Efter väldigt roliga kvällar ute tyckte jag att det fick räcka för ett tag. Kvällarna var väldigt roliga men dagarna efter lite mindre så. Tycker jag har alltför lätt för att dras med i drinkandet och sedan ta den där drinken som är lite för mycket.

En vit månad således. Ingen match egentligen. Det kan gå veckor utan att jag dricker en droppe eller ens tänker på vin, så utmaningen är att vara vit en månad (eller längre?) och samtidigt leva som jag gör nu – med ibland sena utekvällar. Vi får se.

När jag har nämnt detta med en vit månad för andra har jag fått blandade reaktioner. Jag har dels fått höra: ”åh DET skulle jag aldrig klara, jag skulle aldrig vilja avstå från det där glaset vin på fredagen” och dels: ”det brukar jag göra ett par gånger om året, kombinerat med att också utesluta kött / socker / gluten”. Den senare kommentaren har jag hört mer än en gång i lite olika variationer och det inspirerade mig, jag som har mat som en hobby och gillar att prova nya sätt att äta på.

Så nu har det gått 5 dagar sen jag startade. Har bestämt mig för att vara helt vit = ingen alkohol på minst en månad, jag ska dessutom utesluta allt socker och i möjligaste mån även gluten och kött. Jag säger ”i möjligaste mån” för skulle jag bli bjuden på mat hos någon som inte är informerad kommer jag inte säga nej. Förutom om det är griskött förstås…

Har inte varit 100 % – ig i veckan, har ätit en frukostmacka på tåget och har ätit pasta när mamma tog med mig på italiensk restaurang, men det känns okej. Jag kan anpassa mig lite men målet är ändå att undvika det jag inte tror är bra för mig. Ägg äter jag och så har jag ätit räkor, och fisk har jag inte bestämt mig för hur jag ska göra med. Blir nog i princip en ”vegetarisk diet” men inte helt.

Vad äter jag då? Får återkomma om det i nästa inlägg, men jag kan lova att det bara är goda saker!

Längtan efter värme och omhändertagande

Gick förbi ett skyltfönster idag, med fluffiga röda soffor, tidningar och snygga lampor. Det såg mjukt och inbjudande ut. Såg sen att det var en frisörsalong och jag kände hur jag plötsligt önskade att jag var där inne. I den varma, mjuka och omhändertagande miljön.

Jag flög i lördags, bara en kort sträcka utan mat, men trots detta fick man den där varma handduken ni vet. Den där lilla vita, som överräcks med en jättepincett. I mina händer kändes den som omtanke och omsorg, jag kände mig omhändertagen när mina händer blev varma och mjuka, innan handduken blev kall och mindre behaglig.

Min slutsats är att jag saknar värme och omhändertagande. Det är bara att erkänna! Hur ger man sig själv då den värme och omhändertagande man behöver? Som jag behöver. Jag försöker vara snäll mot mig själv men det känns ändå som att det som kommer utifrån är mer värt. ”Jag är inte mig själv nog” helt enkelt, och det är antagligen helt normalt. Att längta efter något, efter någon som visar värme och omtanke. Nu tänker jag ”Är det kanske sorgligt och patetiskt att skriva detta, att känna så här?” Men jag kommer fram till att det nog snarare är mänskligt. Och särskilt sorgligt tycker jag inte heller att det är. Det beror på hur man betraktar det hela. Det kan vara sorgligt att inte ha det man vill ha men det kan också göra att man längtar till något, vilket är en mycket mer positiv känsla!

Innan jag det omhändertagande som jag saknar, får jag acceptera min längtan och ta emot den värme jag får – från syskonbarn, vänner och varma handdukar.