Mindfulness – går det att få ett liv i harmoni?

Jag har läst böcker om mindfulness och jag har gått kurser i meditation, jag har tänkt och försökt göra mindfulness – närvaro i nuet – till en vana. Som mycket jag har ambitionen att göra, har mitt kämpande med detta pågått i perioder för att sedan obemärkt försvinna ur mitt liv.

Så plötsligt, utan att jag vet exakt vad som har hänt, går jag omkring om ler. Jag ser saker med nya människor, jag ser människor, jag fnissar åt saker jag tänker och gör och jag känner mig helt i balans. Jag är inte stressad och jag känner ingen oro. Allt detta känns nytt och helt, helt fantastiskt.

Nu kan det kanske vara provocerande att läsa det jag skriver. Och lätt att tycka att ”det är lätt att må så när man har det så bra som du har”, men riktigt så enkelt är det ju inte. Jag har i perioder mått riktigt dåligt, och mitt liv har inte – till det yttre – förändrats sedan dess. Jag har varit yngre och snyggare än jag är idag, jag har haft många fler chanser till både relationer och familj, som jag har sabbat på olika sätt. Jag har haft ångest över detta, känt mycket oro och bitvis varit deprimerad bland annat på grund av att mitt liv inte har sett ut som jag önskat.

Idag är jag äldre (40), jag är singel (sen länge), jag har fortfarande inga barn (vet inte heller om jag kommer att få – för hur vet man det?), jag bor i samma lägenhet sen 10 år tillbaka (lite för liten) och verkligen, man blir varken snyggare eller starkare med åren! Ändå mår jag så bra nu. Vad har förändrats på insidan?

Jag inser att jag är närvarande nu. Jag fokuserar inte på händelser eller saker som jag saknar i mitt liv, jag strävar inte mot mål som antingen är ouppnåeliga (att se yngre ut) eller inte möjliga att påverka (hitta kärleken), jag oroar mig inte för det jag inte kan påverka, jag låter livet flyta på och försöker känna tillit till att det som är bäst för mig – det kommer att inträffa. Ibland känner jag verkligen den tilliten förbehållslöst, vilket är en fantastisk känsla.

Jag accepterar till fullo där jag är idag och hur jag ser ut. Livet ser ut så här idag – och jag vet inte hur det ser ut imorgon. Jag går inte tillbaka och anklagar mig för alla misstag jag begått och alla chanser jag sumpat. Jag mest är. Och njuter. Och tänker att livet är väl förunderligt ändå. Och det mina damer och herrar, kan väl ändå vara en form av mindfulness? Mindfulness i min tolkning i alla fall.

Vad är receptet då? Jag kan ju inte låta bli att dela med mig av tankar kring ”varför”.

– Att acceptera det som är, – att förlåta sig för det som varit, – att ha tillit till att det blir bra eller bättre längre fram, det är lite av mitt recept.

Om man tror på att det finns en andevärld, att vi inte är ensamma här på jorden, kan man också ta till sig att vi alla har valt våra liv innan vi föddes, för att vi behövde lära oss något. Det kan vara hemskt att tänka på det när man ser så många som far illa, men jag har mått bra av att tänka så om mitt liv. Det finns kanske en mening med att allt har blivit så här, jag är kanske inte ”misslyckad”, det skulle kanske vara precis så här jobbigt ibland och härligt ibland, i detta liv. Det ger mig en känsla av ro. Och det är en känsla jag önskar förmedla till er.

Annonser

Kärleken, igen och igen

Nu ska jag skriva om kärlek igen, för den finns överallt och kanske mest påtagligt när man längtar efter den eller när man är nyförälskad. Jag har fått känna av den, och längtar så efter den. Men nu ska jag faktiskt inte fokusera på mig själv

Var på en möhippa igår och väl hemma igen kom jag på att jag självklart ska hålla ett tal och insåg att temat skulle handla om just kärleken. Kärleken och det jag identifierat som viktiga ingredienser i en kärleksfull relation – acceptans och förståelse.

Vi får hoppa ett par månader tillbaka. Jag är på en 40-årsfest. Den blivande bruden är på skidresa men hennes blivande make är där, trots att han knappt känner någon, för att han ska få lära känna hennes vänner och eftersom födelsedagsbarnet ska vara toastmaster på bröllopet.

En något berusad gäst, vän till bruden, frågar den blivande maken varför han valt just den här kvinnan.

– ”För att hon förstår mig.” blev svaret.

Den berusade mannen är inte alls nöjd med svaret, han tycker inte att det är något man grundar en hel relation på, men jag inser att jag just fått något att ta upp på bröllopet.

Tillbaka till igår. Frågor har ställts till den blivande maken och nu ska min väninna försöka gissa vad han har svarat. Paret har känt varandra i knappt 2 år och det är med viss spänning hon läser upp frågorna och svarar på dem. Det visar sig att de känner varandra väldigt bra, men på hans svar kan man också förstå att han förstår och accepterar henne. De är mycket olika på många olika plan, men de ger varandra friheten att vara sig själva, de försöker inte ändra på varandra och kan se fördelarna med varandras sidor och egenskaper.

Det blev en oerhört fin och kärleksfull stund när vi fick höra deras svar och en bjärt kontrast till momentet innan då den blivande bruden fick redogöra för alla tidigare relationer och relationsförsök under åren som föregick mötet med den blivande mannen.

Och jag insåg hur viktigt det är att våga vara sig själv, stå upp för den man är, att inte anpassa sig till det man tror att andra vill ha, att inte kompromissa med viktiga saker, att välja bort det som inte känns rätt och våga vänta. För tids nog finner kakan sin maka, och då kan det bli precis hur bra som helst!

Att sluta värdera & vara lite snäll mot sig själv

Ett stort gäng kloka människor (t.ex. Buddha, min terapeut och Anna Kåver) säger att man ska försöka sluta värdera. Inom Buddhismen kallas det ett icke-dömande förhållningssätt och detta är också en stor del av det som kallas Mindfulness.

Först när jag hörde det här tänkte jag att så håller inte jag på. Väl? Jag är ju snäll och fördomsfri? Jo, jo… när jag började lyssna, verkligen lyssna, till vilka tankar jag har blev jag rädd. Dels så värderar jag ner mig själv väldigt mycket. Om jag t.ex. inte lyckas med något börjar min hjärna (som jag tyvärr inte kan skylla på för den är ju på nåt konstigt sätt också jag) säga ”det är så typiskt mig, jag kan verkligen inte såna här grejer”. Eller tankar/värderingar som: ”inte kan jag göra det här”, ”vad dum jag är så gjorde så och så”, ”jag är inte tillräckligt snygg / smart / rolig” och ”inte kan väl nån VERKLIGEN älska mig för jag är ju sån och sån”. Sorgligt! Och jag tror tyvärr inte jag är ensam om det här…

Och värderar jag andra då? Jodå. Hela tiden visar det sig. Jag tittar på andra och tänker ”snygg, ful, tjock, fult klädd, grå, ser trist ut…” osv. Varför? Kanske för att jag tror att andra värderar mig och då känns det bra att värdera andra? Helst så att jag kommer ut lite bättre?

Dålig självkänsla kallas det för. Och medicinen? En sak kan vara att just försöka sluta värdera. Jag provade en vecka, och attans vad jag blev uppmärksam på mitt värderande av mig själv. Men jag sa till mig själv att sluta, och det kändes… bättre! Mina tankar är ju inte sanningar. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag är bra och förtjänar det bästa! Synd bara att mina tankar inte alltid går åt det håller. Men jag kämpar på och tycker jag är på god väg.

Fast här om dagen satt jag i Vasaparken och sa till min kompis: ”Titta, där kommer två blekfisar!” (t.o.m. blekare än jag är) Då undrade han hur det gick med det där icke-värderande förhållningssättet… Det var väl inte så farligt men jag har nog en bit kvar. Både när det gäller mig själv och andra.

Anna Kåver skriver väldigt bra om detta. Hon har skrivit en bok som handlar om att lära känna och acceptera sina känslor, se här, för att begripa sig själv och andra lite bättre. En lite tunnare och mer lättläst bok av Anna heter ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” som jag & många jag känner har läst och uppskattat. De här böckerna handlar om acceptans, som jag skrivit tidigare om här, men också om att inte värdera.

Och när jag ändå håller på att tipsa så vill jag tipsa om boken med den lite fåniga titeln: att välja Glädje, av Kay Pollak. som handlar om att bli modigare, tryggare och att känna mer glädje i livet.

Kämpa på!

Tankar om rättvisa

Livet är inte rättvist.

Jag tror att många går omkring och mår dåligt för att livet är just orättvist. Och om man förväntar sig rättvisa så blir man konstant besviken. Nu pratar jag mer om ”vardaglig rättvisa” inte i en högre ideologisk / juridisk / politisk mening, som t.ex. allas rätt till lika vård och likhet inför lagen. Men även där kan man ifrågasätta om det finns någon absolut rättvisa.

Risken med att förvänta sig rättvisa är att man blir bitter när man upplever världen som orättvis. Mycket är ”orättvist”:

Min syrra har en snygg man och söta barn medan jag är singel utan barn. Vissa röker ett helt liv utan att dö av det och vissa röker aldrig och får lungcancer i tidig ålder. Någon blir erbjuden jobb utan att söka eller vinner miljoner på Lotto medan en annan får kämpa för att få pengarna att räcka till.

Det är lätt att tycka att andra ”har allt” när de har saker man själv saknar och vill ha. Det är lätt att glömma att andra kanske är avundsjuka på just DIG, och tycker det är orättvist att du har ….

Alltså, så här ÄR det bara. Och det hänger ihop med mitt tidigare inlägg om acceptans. Man måste nog acceptera att livet är orättvist. Det är inte rättvist att vissa får och andra inte, att vissa har och andra inte, men så ser livet ut. Alla orättvisor ska man så klart inte acceptera men återigen, jag pratar om det vardagliga, det som faktiskt inte går att förändra.

Det som går att förändra är vårt sätt att se på det. Vårt förhållningssätt. Om vi kan acceptera och inte jämföra oss så mycket tror jag vi har en chans att bli lite, lite lyckligare.

Lite om acceptans

Jag accepterar att det är varmt ute och mycket fuktigt, att jag svettas mer än vanligt och inte känner mig så fräsch.

Jag accepterar att min hud inte tål sol och att jag måste hålla mig i skuggan eller ha 30 + solkräm på. Hela, hela tiden.

Jag accepterar att det sannolikt alltid kommer finnas friktion i familjen, och ibland konflikter, som jag inte kan påverka.

Jag accepterar att min (redan lilla) byst blir mindre när jag tränar men att magen (den Indiska) är lika rund och go´. Hur mycket jag än tränar. Det är kvinnligt med former och även om 40 är det nya 20 så gäller inte det riktigt kroppen. Bara att acceptera.

Jag accepterar att jag är singel och inte har barn eller en man att göra barn med. Det säger inget om framtiden.

Jag accepterar att jag har en säng för en person där bara jag sover. Jag tror inte det kommer vara så för alltid men jag får acceptera att det är så nu. 

Jag accepterar att mina föräldrar inte kommer att leva för alltid, att jag inte kommer att få behålla varken dem eller annat jag tycker om så länge jag vill.

Jag accepterar att det finns mycket jag fortfarande har svårt att acceptera, men jag försöker.

Jag accepterar att vissa kommer tycker jag skriver fåniga inlägg och att jag tjatar om trista saker.

Jag accepterar att jag inte är fulländad. Eller nu ljuger jag. Jag försöker acceptera mig själv med brister och dåliga sidor. Hur ska någon annan annars göra det?

Acceptans är vägen mot ett lyckligt liv tror jag. Det finns mycket klokt skrivet om acceptans. Mindfulness och dess ursprung Buddhismen handlar mycket om detta. Jag kommer skriva mer om detta men nu vill jag mest inspirera till ett mer accepterande. Och påminna mig själv om detta. Och acceptera att jag ibland låter snusförnuftig när jag vill hjälpa andra och mig själv!