Att stanna i nuet

Gick på yoga i morse för första gången på länge, med en av mina favoritlärare Fredrik (som har Buddha spa på söder). Han är så bra på att påminna om att inte sträva efter mer, att inte försöka att hela tiden komma djupare in i ställningarna / asanas. Här är en påminnelse om att inte låta egot ta för mycket plats, en söt liten video: https://www.facebook.com/photo.php?v=338862766223710 Den är inte alls lång så titta på den!

Det är lätt att hela tiden sträva framåt och vilja ”komma längre” även i den världsliga världen. Att få högre lön, ett mer prestigefullt jobb, att bli smalare, att träna mer, att äta nyttigare, städa mer, att spara mer pengar, ha fler vänner på Facebook… ja vad vet jag!

Jag kom idag på att Fredriks ord, om att i en krånglig ställning stanna upp och acceptera att ”här är jag idag” och inte fortsätta kämpa och sträva efter mer, även kan appliceras på vardagens strävan efter ”mer” och ”bättre”. Att slappna av och bara andas. För det som kan hända i yogan är att man ibland kommer lite längre, bara av andningen. Att man ”surrender to the breath”, och släpper på spänningar kan göra underverk. När det gäller vardagen är meditation ett hjälpmedel, eller bara medvetenhet om att det finns ett annat förhållningssätt. Det går att stanna upp och tänka: idag är jag här och det är också bra!

Madonna yogar

Det är inte nödvändigt att komma så här långt!

Den första snön…

Ikväll faller den första snön i Stockholmstrakten, efter en härligt krispig och solig höstdag. Det låter som regn men är faktiskt snö det som faller ner, biltaken blir vita även om marken endast blir blöt.

Vad händer nu då? Vi är i slutet av november, mindre än 2 månader till jul. Vi bor i Sverige. Jo – de flesta börjar klaga och ondgöra sig över detta väderfenomen, som inte är varken ovanligt eller konstigt.

Visst: jag har inte bil. Jag cyklar inte. Jag har ingen rullator eller rullstol. Jag är inte gammal och rädd för att ramla. Men ändå, mina vänner och bekanta är också relativt unga och pigga, de har säkert vinterdäck på sina bilar och kanske till och med dubbdäck till cykeln. Så varför detta gnällande?

Detta är ett för mig typiskt exempel på hur man kan förstöra för sig själv. Genom att låta sig påverkas negativt av vädret. Genom att låta sig bli sur, irriterad och jag vet inte vad (som jag kanske börjar bli nu?!!) på något som man över huvudtaget inte kan påverka. Blir man utfrusen om man viskar lite ”tänk positivt” nu? För vintern kan ju vara underbar! Vit, gnistrande, med ett vackert drömskt landskap. Och även om det inte är så, utan är slask och elände, så kommer vi inte ifrån det. Det är som det är och det blir som det blir.

Så ni som gnäller och upprör er. Försök acceptera. Efter sommar och höst kommer vintern. Och efter vintern kommer våren och sommaren igen. Men vänta inte med att vara glada tills dess – hitta något positivt med vintern i stället! För er egen skull!

Vinter i Stockholm.

 

Att följa sin magkänsla

Har ont i ryggen, trots att jag står upp och jobbar och trots yogan. Eller är det tack vare…? Får inte ordning på ryggen. Har nu tagit upp styrketräningen igen och ska satsa lite extra på ryggen. Vill inte tro att det är ett ålderstecken som ska börja begränsa mig, det accepterar jag inte! Mycket ska man acceptera men inte detta, för jag tror inte det är så.

Brukar inte gnälla med min onda rygg gör mig lite orolig. Vill ju träna och må bra – inte känna mig begränsad av diffust ont.

Nåja. Förutom detta så är det bra. Känner mig väldigt nöjd idag när jag lyssnat på min intuition och fattat beslut utifrån magkänslan. Bokar boende i Sri Lanka just nu och det är väldigt svårt att få tag på hemsidor /mailadresser till alla guesthouse som finns. De stora förmedlarna säger att det är fullt, vilket har stressat mig rätt mycket. Fick igår tag på ett ställe som hade rum, det var ett fint ställe med pool, frukost, AC, 300 m från stranden med dagliga yogaklasser. Det lät ju bra men kändes… inte rätt. Bokade ändå, för jag vill inte stå utan boende och det ”lät ju bra” ändå.

Fick sen kontakt med en norrman som driver hotell dit jag ska. Han rekommenderade sin svärmors guesthouse. Mer spartanskt, men nära havet. Kanske är det stökigt på kvällarna, kanske är det mer smuts i hörnen, långt till en yogaklass och bara i bästa fall finns varmvatten. Men det kände så mycket bättre! Så nu har jag bokat om och ska bo vid stranden. Lite mer spartanskt men mera rätt för mig. Allt kommer att lösa sig känner jag plötsligt. Det är ju det det gör, när man följer sin magkänsla. Eller hur?!

Semester-feeling

Har nu haft min första veckas semester och det var härligt! Se här vilken underbar utsikt vi hade från balkongen:Middag på MallorcaJag ÄLSKAR att resa. Även igår, när jag skulle hem, njöt jag av att vara på flygplatsen, med alla människor. Kanske var det för att jag reste ensam. Jag är ju mest van vid det och det är en skön känsla att vara ”ensam” bland tusentals andra människor. Det ger mig en känsla av att jag kan rå om och ta ha hand om mig själv. Är nöjd med mig själv att jag tycker det är så enkelt att resa ensam. Inget gör mig direkt stressad eller nervös (okej då, lite nervös blev jag när vi blev 40 minuter försenade från Palma och skulle med ett anslutande flyg i Milano – men det löste sig, som det ju alltid gör på ett eller annat sätt).

Fast att resa ensam är kanske min melodi. Vad säger det om mig? Jag som enligt terapeuten kanske ibland undviker sällskap för att slippa ”förhålla mig”… Fast under semestern fick jag ju ”förhålla mig” hela tiden, eftersom jag bodde tillsammans med en vän.

Vi har aldrig rest ihop och jag lärde mig mycket om mig själv. Jag är inte så himla käck och munter hela tiden som jag vill tro. När jag tillbringade större delen av min vakna tid med henne insåg jag att jag kunde vara både butter, barnsligt surig, ville ha saker på MITT sätt och längtade efter egen-tid. Det sista tror jag att hon också gjorde, och vi såg till att inte göra allt ihop. Men det där andra då – jag som tycker att jag är rätt ”happy-go-lucky”. Tydligen inte!

Kan jag skylla på PMS? I så fall gör jag det och då behöver jag inte fundera mer.  Es TrencFast det är kanske inte riktigt så enkelt. Jag är nog helt enkelt inte så van vid att bo ihop med någon. Vi är dessutom rätt olika, och då framkom att jag inte är särskilt tolerant eller tålmodig. Herregud vilken resa, och då menar jag insiktsmässigt.

Fast det handlar mer om känslor jag fick, vi funkade bra ihop och jag tror inte hon skulle säga att jag var just butter och otålig. Men ändå. Tänk att jag kan vara en sån person. Ska nån kunna älska mig ändå är det tänkt? PMS och hunger gör mig till en hemsk människa. Jag önskade mig väl en man som accepterade det när jag skrev om detta här. Hoppas det! För några år sen hade jag kämpat med att bli annorlunda. Nu försöker jag faktiskt acceptera att jag är så här. Ibland. För mesta delen av tiden var jag ju glad och rolig – förstås!

Mer om det jag läste och det vi pratade om i senare inlägg. Nu är det god natt inför en arbetsdag imorgon. God natt!

Lite om acceptans

Jag accepterar att det är varmt ute och mycket fuktigt, att jag svettas mer än vanligt och inte känner mig så fräsch.

Jag accepterar att min hud inte tål sol och att jag måste hålla mig i skuggan eller ha 30 + solkräm på. Hela, hela tiden.

Jag accepterar att det sannolikt alltid kommer finnas friktion i familjen, och ibland konflikter, som jag inte kan påverka.

Jag accepterar att min (redan lilla) byst blir mindre när jag tränar men att magen (den Indiska) är lika rund och go´. Hur mycket jag än tränar. Det är kvinnligt med former och även om 40 är det nya 20 så gäller inte det riktigt kroppen. Bara att acceptera.

Jag accepterar att jag är singel och inte har barn eller en man att göra barn med. Det säger inget om framtiden.

Jag accepterar att jag har en säng för en person där bara jag sover. Jag tror inte det kommer vara så för alltid men jag får acceptera att det är så nu. 

Jag accepterar att mina föräldrar inte kommer att leva för alltid, att jag inte kommer att få behålla varken dem eller annat jag tycker om så länge jag vill.

Jag accepterar att det finns mycket jag fortfarande har svårt att acceptera, men jag försöker.

Jag accepterar att vissa kommer tycker jag skriver fåniga inlägg och att jag tjatar om trista saker.

Jag accepterar att jag inte är fulländad. Eller nu ljuger jag. Jag försöker acceptera mig själv med brister och dåliga sidor. Hur ska någon annan annars göra det?

Acceptans är vägen mot ett lyckligt liv tror jag. Det finns mycket klokt skrivet om acceptans. Mindfulness och dess ursprung Buddhismen handlar mycket om detta. Jag kommer skriva mer om detta men nu vill jag mest inspirera till ett mer accepterande. Och påminna mig själv om detta. Och acceptera att jag ibland låter snusförnuftig när jag vill hjälpa andra och mig själv!