Omtanke om sig själv & att acceptera sina känslor

Läser just nu en bok från början av 90-talet, som ingår i mitt ”personlig-utvecklings-bibliotek”, ”Förstå dina känslor – att läka sig inifrån”. Man kan läsa många liknande böcker men innan man gör något med det man läser gör de ingen större skillnad. Annat än att man i stunden kanske tycker att man får vissa insikter.

Ungefär som historien som Buddha lär ha berättat om mannen som var sjuk, gick till läkaren och fick ett recept på medicin. Han var så glad över receptet att han gick runt och skröt om sin fantastiske läkare. Men frisk blev han inte. Inte heller när han läste receptet, hämtade ut medicinen och skramlade med burken, och skröt över din förträfflige läkare. Först när han TOG medicinen blev han frisk. Tänk va, man förändrar inget genom att läsa – man måste Göra något också! Kanske självklart men jag vet många med mig som läser och läser… och sen går livet vidare som vanligt ungefär.

Boken uppmuntrar till övningar och ifrågasätter det beteende och det förtyckande av känslor som bottnar i strategier många av oss grundade som barn, när vi inte fick den bekräftelse eller det bemötande vi behövde. Att bli arg eller ledsen var kanske inte accepterat och följden blir att vi som vuxna beter oss om barn – en inte särskilt belönande strategi. Många förtrycker känslor eller utvecklar strategier som stöter bort människor, eller så stöter de själva bort människor för att slippa hantera dem, och de känslor de väcker.

Utmaningen blir att uppmärksamma vad man har för känslor, och sen titta på dem och ta hand om och tillåta dem. Det gör oss hela. Som hela människor kan vi möta andra utan att känna oss som offer – eller som trotsiga barn.

Jag rekommenderar boken, för många av oss bär med oss problem som gör det svårt att känna tillit och kärlek  – och det är ju så viktigt!! För egen del övar jag genom terapi, meditation och minfulness. Allt smälter samman, alla ger samma budskap och visdom. Och det känns som om det bara finns en väg. Framåt. Hoppfullt. Stämmer bra överens med konserten i fredags – att våga vara den man är, innerst inne. Ola Salo, du är klok som en bok!

Annonser

Att sluta värdera & vara lite snäll mot sig själv

Ett stort gäng kloka människor (t.ex. Buddha, min terapeut och Anna Kåver) säger att man ska försöka sluta värdera. Inom Buddhismen kallas det ett icke-dömande förhållningssätt och detta är också en stor del av det som kallas Mindfulness.

Först när jag hörde det här tänkte jag att så håller inte jag på. Väl? Jag är ju snäll och fördomsfri? Jo, jo… när jag började lyssna, verkligen lyssna, till vilka tankar jag har blev jag rädd. Dels så värderar jag ner mig själv väldigt mycket. Om jag t.ex. inte lyckas med något börjar min hjärna (som jag tyvärr inte kan skylla på för den är ju på nåt konstigt sätt också jag) säga ”det är så typiskt mig, jag kan verkligen inte såna här grejer”. Eller tankar/värderingar som: ”inte kan jag göra det här”, ”vad dum jag är så gjorde så och så”, ”jag är inte tillräckligt snygg / smart / rolig” och ”inte kan väl nån VERKLIGEN älska mig för jag är ju sån och sån”. Sorgligt! Och jag tror tyvärr inte jag är ensam om det här…

Och värderar jag andra då? Jodå. Hela tiden visar det sig. Jag tittar på andra och tänker ”snygg, ful, tjock, fult klädd, grå, ser trist ut…” osv. Varför? Kanske för att jag tror att andra värderar mig och då känns det bra att värdera andra? Helst så att jag kommer ut lite bättre?

Dålig självkänsla kallas det för. Och medicinen? En sak kan vara att just försöka sluta värdera. Jag provade en vecka, och attans vad jag blev uppmärksam på mitt värderande av mig själv. Men jag sa till mig själv att sluta, och det kändes… bättre! Mina tankar är ju inte sanningar. Det är viktigt att komma ihåg.

Jag är bra och förtjänar det bästa! Synd bara att mina tankar inte alltid går åt det håller. Men jag kämpar på och tycker jag är på god väg.

Fast här om dagen satt jag i Vasaparken och sa till min kompis: ”Titta, där kommer två blekfisar!” (t.o.m. blekare än jag är) Då undrade han hur det gick med det där icke-värderande förhållningssättet… Det var väl inte så farligt men jag har nog en bit kvar. Både när det gäller mig själv och andra.

Anna Kåver skriver väldigt bra om detta. Hon har skrivit en bok som handlar om att lära känna och acceptera sina känslor, se här, för att begripa sig själv och andra lite bättre. En lite tunnare och mer lättläst bok av Anna heter ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” som jag & många jag känner har läst och uppskattat. De här böckerna handlar om acceptans, som jag skrivit tidigare om här, men också om att inte värdera.

Och när jag ändå håller på att tipsa så vill jag tipsa om boken med den lite fåniga titeln: att välja Glädje, av Kay Pollak. som handlar om att bli modigare, tryggare och att känna mer glädje i livet.

Kämpa på!