Att inte hänga upp sig och att sikta högt

I många år har jag varit väldigt ”upphängd” på killar jag varit tillsammans med eller dejtat, sedan det tagit slut. Även om det har varit jag som har fattat det avgörande beslutet. Jag har funderat mycket på det och antar att det handlar om självvärde: Att jag alltså skulle vara mindre värd när killarna går vidare och träffar andra. Som om det vi haft inte längre är värt lika mycket. Självkänslan som spökar igen. För jag förstår att det är fel att känna så.

Även om jag måste fortsätta att jobba med detta så hade jag en väldigt bra upplevelse i helgen. Jag var ute och dansade med en nyvunnen väninna och på samma ställe var en rätt nyligen avslutad ”flirt”. Som jag aldrig varit kär i men som jag tänkt en del på och som jag tycker om, även om jag inser att vi inte kommer att bli ett par. Såg honom stå och prata med en tjej och jag kände… ingenting. Det var så skönt!! För han kan ju ha tyckt om mig och det försvinner ju inte för att han nu söker sig vidare. Det låter självklart men i min känslovärld har det alltså inte alltid varit så. Och jag tror det är viktigt att uppmärksamma ”felaktiga” känslor för att få dem att släppa sin makt över en.

Jag inser också när jag tittar på mannen i fråga att han ju inte gav mig det jag ville ha. Han var inte särskilt bekräftande, särskilt nyfiken på mig och vi hade faktiskt inte så mycket gemensamt. Ändå blev jag väldigt förtjusad av honom när vi träffades första gångerna och jag tänkte på honom som en potentiell pojkvän. Varför? Varför ställer jag inte högre krav och har högre förväntningar? Det här blev en väldigt nyttig insikt i helgen, för jag kan se ett mönster i detta.

Så, tur att jag var ute och dansade och träffade på den här mannen. Mötet ledde till mycket positivt och jag känner att jag tar flera steg framåt, på vägen mot… vi får väl se!

Livet snurrar för fort

Just nu känns det som att livet snurrar för fort. Det är för mycket att tänka på, att försöka ta ställning till och förhålla mig till. Mycket på jobbet, mycket socialt privat, en ambition att komma igång med träningen lite bättre och samtidigt funderingar på framtiden.

Vet inte om jag funderar på framtiden eller nutiden. Jag har ett bra jobb men ingen man, trivs i min lägenhet men vill inte vara ensam, har inga barn och närmar mig 40. Mitt liv är bra på många sätt men ibland är det inte så himla enkelt att ”fokusera på det jag har”, även om det givetvis är en bra strategi som räcker ganska långt.

Känns som om jag står inför flera val. Ska jag låta livet fortsätta och hoppas att det jag vill ska förändra sig kommer att göra det, eller ska jag ta tag i det och…? Vet ju knappt vad jag vill …

När jag så smått börjat dejta hittar jag fel på männen, de jag blir mest förtjust i hittar jag flest fel på. Jag kan stressa ihjäl mig över att dejta en man med barn, som kanske inte bor där jag kan tänka mig att bo. ”Tänk om jag faller för honom, då måste jag bo DÄR! Hemska tanke.” Är inte det lite knäppt att tänka så? Jag är så rädd men för vad? För förändringar? För att ge upp det liv jag har? För att någon ska ställa krav på mig? Tycker jag borde vara lugnare och tryggare vid det här laget.

Har inga svar att ge mig själv just nu. Måste ta hand om mig själv lite bättre, och ge mig själv tid att tänka efter, och känna efter.

I morse gick jag tidigt på morgonen till gymmet. Inställd på styrketräning men insåg när jag kom dit att F hade sin yogaklass. Så jag ställde om, och yogade i 80 minuter i stället. Det kändes så välbehövligt. Det var inte vad jag tänkt mig men det var vad jag behövde. Glad över att jag lyckades ställa om. När det blir för mycket behöver jag, du, alla, lite mer tid för sig själv tror jag. Både för att lugna kroppen och tankarna, och för att få tid att tänka efter. Yoga och meditation gör gott på många sätt. Viktigt att prioritera det jag mår bra av, även om det är som svårast när livet snurrar lite för fort…