Dejtingtips på krogen

Igår var det aw-premiär efter en lång tids hemmasittande. Jag var först tveksam men så insåg jag att jag kan gå ut, och sen gå hem när jag vill! Ibland får jag påminna mig själv om att livet inte är ”antingen – eller” utan att jag alltid har val.

Så det blev en väldigt trevlig kväll med champagne och mycket trevligt sällskap i form av en vän och 2 av hans kompisar. En av dem var väldigt språksam och frågade mig rakt ut varför jag var singel. Sen frågade han hur en man ska vara. Jag började lite vagt med att han ska vara rolig, attraktiv och kanske inte så dum men killen, vi kan kalla honom C, avbröt och sa att det där duger ju inte.”Vill du att han ska vara driven, aktiv, akademiker, vilka åsikter ska han ha osv”. Han tyckte att jag skulle formulera en lista över viktiga egenskaper och inte vika från dem.

Samtidigt fick jag inte vara för selektiv. Till att börja med. C menade att man gott kan ”spamma” killar om man nätdejtar. ”Skicka samma sak till massor av killar, och sålla sen”: Aha. Jag gör ju tvärt om nu, och skriver bara till de högintressanta, som sällan svarar för de är högintressanta även för yngre och snyggare tjejer verkar det som.

Så, om jag får tro C, som träffat sin fru på nätet och verkade lycklig med henne, så ska nätdejting gå till så här:

– Kontakta så många som möjligt.
– Bestäm dig för vilka egenskaper som är viktiga.
– Ta reda på så mycket som möjligt om de olika kandidaterna.
– Sålla utifrån valda kriterier och sen Vips så har du träffat nån. Då ska man också lägga ifrån sig alla känslomässiga spärrar som man kan ha (jasså) och bara köra på. Tro på att man är fantastisk och ”inte vill man väl ändå ha nån som inte också kan älska ens sämre sidor?” som C sa.

Jag kan konstatera tre saker: ibland är det befriande med det manliga synsättet, för det andra så konstaterar jag att dejting blir som ett jobb om jag ska göra som C föreslår och för det tredje så får jag fundera på om det här tillvägagångssättet krockar med det jag också vill tro på: ”när man minst anar det…”.

Annonser

Dejting med mera

Alltså. Detta med dejting är ju inte så enkelt. Fast det kanske kan vara det, om man vet vad man vill ha.

Träffade en tjej i veckan som var gravid och som skulle ha barn i mitten av juni. Hon var gift och bodde i hus med sin sambo, som hon träffat exakt ett år innan barnet förväntas komma. Det var snabbt marscherat, och de var lyckliga med det! Hon hade dejtat 16 killar via nätet innan hon träffade ”rätt”, och det kändes bra från början. Hon hade varit mycket tydlig med vad hon ville och ödslade inte tid på män som inte visste vad de ville med framtiden. Hon ville ha familj – och får det snart. Vilken inspirerande solskenshistoria för en singel som jag!

Jag har just kommit i kontakt med inte färre än tre attraktiva och smarta killar, som alla är nyseparerade med barn. Och därför inte riktigt vet ”vad de vill”. En av dem är helt ärlig i sin profil ”jag vill mest träffa nya människor” medan en av dem uttryckte att han ville träffa någon för resten av sitt liv, men han kom efter ett par dejter fram till att han nog ändå inte är riktigt redo för det… ”men en fysisk relation hade ju varit trevligt”. Suck. Inte intressant. Dessa tre är inga jag ska lägga tid på.

Så det handlar inte bara om att träffa på någon som man kan bli attraherad av, har roligt med och har något gemensamt med. Han ska vara i samma fas i livet också… många parametrar som ska stämma alltså.

Men jag fortsätter sökandet, dejtandet och behåller min hoppfulla känsla om att ”allt kommer att ordna sig”.

Jag hörde en kul sak här om dagen. Om man får mycket uppmärksamhet från äldre män betyder det att man fortfarande ser ung och fräsch ut. Om männen däremot är yngre, betyder det att de vill träffa en ”äldre kvinna”, och att man då klassas som en sån. När jag tittar tillbaka så kan jag dra en suck av lättnad, jag tillhör fortfarande de där som ser unga och fräscha ut i så fall. Plus att jag fortfarande får visa leg på systemet. Det finns hopp…

 

Ensamhet och dejting

Jag brukar sällan känna mig ensam men just idag gör jag det. Kanske beror det på att jag vet att de flesta av mina vänner inte är kvar i Stockholm. Eller så beror det på att ingen har frågat om jag vill hitta på något i helgen. Samtidigt har jag ju varit upptagen varje kväll i nästan 2 veckors tid, så det finns ju människor som vill träffa mig. Men nu känner jag mig ensam ändå.

Ibland känner jag att jag är den som tar mest initiativ till att träffa mina vänner / kompisar. Är det för att jag är mer angelägen eller för att de är vana vid att jag tar initiativet? Saknar att ha en riktig bästis, som har 100 % koll på vad jag gör och som alltid vill ses. Fast det var länge sen jag hade en sån och det är inte lätt att vara en sån bästis om man har man och barn heller. Kanske har jag växt ifrån bästis-stadiet, jag har bara inte fattat det.

Så när jag sitter hemma och känner mig lite ensam passar jag på att logga in på en nätdejtingsajt. Trots det jag tidigare skrivit om detta här & där och även om jag känner mig väldigt osugen på att dejta så hoppas jag pyttelite att mannen i mitt liv ska höra av sig. Och att jag ska förstå att det är HAN så jag inte sållar bort honom och går vidare. Det är ju lätt hänt… (och händer säkert).

Fick just mail från en man från Jamaica, som bor i Sverige. Han ser bra ut och verkar bra. Men… jag har haft många utländska pojkvänner och dejter. Jag tror att kulturskillnader ibland kan ställa till det. När jag tänker tillbaka har jag dejtat / varit ihop med män från Polen, Kanarieöarna, USA, Kanada, Chile, Indien, Cypern, Italien och nu senast Holland. Jag verkar ju onekligen gilla det exotiska i utländska män, (är barnsligt förtjust i bruna ögon…) men är inte säker på att det är rätt ändå. Fast vad vet jag vad som är rätt och fel…hittills har det gått ”sådär”…

Time will tell. Nu väntar jordgubbar med grädde och någon tanke om att acceptera en lördagskväll i ensamhet. Det är faktiskt inte så illa!

Hoppfullhet

Det har varit en bra dag idag, lagom mycket jobb, både regn och sol och så en mysig fika efter jobbet med en kompis. En fika med positiva och hoppfulla förtecken.

Vi har inte setts på nästan ett år och under den tiden har hon hunnit bli sambo, gifta sig och bli gravid! Det är så häftigt hur fort det kan gå ibland. Vi pratade om detta med att träffa en man, hur man bäst gör och hur man kan hindra sig själv för att släppa in den rätte 😉 Hon träffade sin man på en speed-dejting och det sa något i stil med KLICK och sen gick allt väldigt fort. Hon hade aldrig hittat honom via nån nätdejting-site, för han uppfyllde inte alla hennes alla krav där, men han är ändå – hör och häpna – perfekt för henne! Detta trots, eller kanske just därför, att han inte alls var den hon trodde hon sökte efter. Tankeväckande va?! Eller som hon sa – hon har insett att hon tidigare sökt efter en kopia av henne själv. Väldigt klokt sagt och det får mig att tänka efter.

Min terapeut har en hel del negativa åsikter om nätdejting, som jag faktiskt börjar förstå så smått nu. Man får ju inte ett intryck av personen där, man får en massa fakta som man stoppar in i ett shema, typ: akademiker – check, inga barn – check, rökfri – check, inte full av piercingar – check, brunögd och lång – bonus!, och så vidare. Men hur är han egentligen? Det vet man ju inte förrän man ses och risken är att man hänger upp det hela på en massa oväsentligheter, istället för att bara känna efter. – Gillar vi varandra, kan jag tänka mig att hångla med honom? Typ. Något förenklat – jag vet, men ibland ska man kanske inte krångla till det!

Så det var hoppfullt att träffa henne, för träffar jag väl den rätte kan det alltså gå fort. Spännande! Vad ska jag annars dra för slutsatser? Jo, att vara öppen för alla jag träffar och gå ut mer, kanske hitta nån speed-dejting och få träffa killarna live – och förutsättningslöst. Min kille kanske finns där ute som en smårund blond snickare som bor i förorten. Man vet ju aldrig. Fast nätet kommer nog vara en backup trots allt, för man ska väl inte lägga alla ägg i en korg, eller vad jag nu ska hitta på för klok slutkläm.

To be continued…

…och under tiden äter jag ostkaka, svenska jordgubbar och grädde. Mums!! (tips för nästa inlägg: varför äter jag nyttigt när jag tränar och mindre nyttigt när jag inte tränar, borde det inte vara tvärt om??!)