Resa-till-en-ö-tankar

Jag vill resa till en ö. Omgiven av turkosblått hav, med kokospalmer som susar i vinden och ljud av vågor som sakta rullar upp på stranden. Kanske finns det färgglada papegojor med exotiska läten. Kanske är det sådär lagom varmt i skuggan så jag kan sitta med en bok och bara njuta.

Sri Lanka

Och när jag inte sitter i skuggan av en palm får jag kanske en underbar ayurvedisk massage som gör både kropp och sinne avslappnade och får mig att sova som ett barn hela natten. Och på morgonen kan jag ta en tidig yogaklass och låta kroppen vakna till de stillsamma rörelserna och andningsövningarna…

En dröm. Och jag vill resa dit. Det jag fantiserar om verkar vara Sri Lanka, ett land där jag aldrig varit men som jag bara hört gott om. Att landet påminner om mitt älskade Indien gör det bara bättre.

Jag funderar. Än så länge drömmer jag, men ju mer jag pratar om det desto mer verklig blir drömmen. Då infinner sig tvivlet – varför vill jag åka ”egentligen”. Är det för att fly min vardag och för att ducka för saker jag inte trivs med? För att glömma det jag saknar och bara drömma mig bort mot horisonten? För rätt är det väl inte om jag reser bort från något snarare än till något?

Det är som om jag inte riktigt vågar lite på mig själv och min vilja. Har lurat mig själv förr och gjort saker jag egentligen inte vill eller saker som jag gjort av fel anledning. Bäst att inte vara så impulsiv utan låta det ”gro” ett tag. Men jag vet att några veckor på ett och samma ställe, där man är i lugn och ro, är som balsam för själen. Efter min första Indienresa tog det flera månader (!) innan jag kände mig stressad över huvudtaget. Jag var bara lugn och grundad i mig själv och mådde så bra som jag inte gjort på många år.

Jag är medveten om att det här är lite av ett lyxproblem. Och som en kompis sa: ”Om det nu skulle vara ett beslut grundat på felaktiga premisser är resultatet inte så illa ändå. Det kunde vara mycket värre!”. Och ja, när jag ser min drömstrand och tänker mig dit håller jag med. Det hade kunnat vara så oändligt mycket värre…